Kategori: ekonomisk politik

Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10).  Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

Skall det vara så svårt? Om att få utlandsfödda i jobb

Det påstås att svensk integrationspolitik är misslyckad. Jag har ännu inte sett en enda person som systematiskt jämfört liknande länder med Sverige och därefter dragit denna slutsats. Första gången jag åtminstone ser relationen och bedömningen problematiserad är i dagens DN. Tack för det Maria Crofts (ej på nätet). Svensk integrationspolitik är inte särskilt mycket sämre än andra jämförbara länder – och, den viktigaste frågan, vad är måttstocken för en ”lyckad” integration?

Ibland får jag intrycket att en ”lyckad” integration är detsamma som assimilation. Och att varje person med utländsk bakgrund – om så för tre generationer sedan – som inte har jobb är ett tecken på misslyckad integration. Men oavsett tävlingen om vem är bäst och sämst så torde det väl finnas möjlighet att se till att människor som kommer till Sverige lättare får jobb? 

Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversiteten, är nog den som vet mest om utlandsföddas möjligheter på arbetsmarknaden. I DN redovisas idag hans beräkningar som visar utlandsföddas sysselsättningsgrad. Utomeuropeiskt födda tappade en del på arbetsmarknaden efter 2008 års finanskris men i övrigt är bilden statisk och någon positiv effekt av ”arbetslinjen” kan inte urskiljas. Idag inträder det nya system som innebär att arbetsförmedlingen tar över ansvaret för nyanlända och fler s k coacher skall till. Vi får väl se vart det leder.

I medierna läser jag samtidigt om mannen som var idrottslärare i Irak och nu är frukostvärd på ett hotell, kvinnan som var receptarie i Somalia men genomgår socionomutbildning i Sverige och nu söker arbete (hopplöst) i Stockholm eller om kvinnan från Eritrea som vill utbilda sig till undersköterska men får nej av arbetsförmedlingen med motivet att ”det finns inga pengar”. (Men pengar till a-kassa/försörjningsstöd finns tydligen, för då betalar någon annan…)

Det är utomordentligt trist att ta de av dessa människoöden och för mig är det komplett obegripligt att sakernas tillstånd inte förändrats. Det påminner mig om den berättelse min far förtalde mig för snart 20 år sedan: En man har fått praktik i verkstadens plåtslageri, han var flykting från Balkan (om jag minns rätt) och skulle omskolas till svetsare enligt arbetsförmedlingen. Samtidigt sökte verkstadens mekaniska del folk, fr a svarvare vilket verkade omöjligt att få tag på. Av en slump berättar flyktingen för sin arbetskamrat att han jobbade som svarvare innan kriget kom. Han hade också berättat det för arbetsförmedlingen. När min far fick nys om att en utbildad och yrkeserfaren svarvare jobbade på avdelningen intill dröjde det inte många dagar innan personen ifråga istället hamnade på mekaniska sidan, framför en svarv. Ett jobb han var ytterst skicklig på enligt omdömena på arbetsplatsen. Solskenshistoria? Javisst, så vitt jag vet är han kvar där än. Men tragiken är ju att ingen efterfrågat hans kompetens från början. Istället var det påbudet om svetsare som skulle genomföras.

Jag kan också berätta om engelskläraren från Iran som lärde mig persisk poesi medan jag lärde honom hur man skriver C-uppsats. Hans insatser hade varit så välbehövliga t ex på en skola i Angered, men se, han hade inte svensk utbildning och hade inte undervisat svenska elever. Därför läste han på egen bekostnad in ännu en utbildning…

När jag nu påminns om att situationen fortfarande är likadan blir jag stum. Finns det inte en fruktansvärt enkelt lösning (jag vet, ni tycker jag är populist) på problemet med utlandsföddas sysselsättning: Att varje enskild person som får uppehållstillstånd får en personlig arbetsförmedlare (inte en coach utan en arbetsFÖRMEDLARE) som tar till vara och efterfrågar just den här personens kompetens och slussar ut vederbörande i en kompletterande utbildning, en validering av hans/hennes utbildning och medverkar med statliga subventioner för att vederbörande skall få ett jobb. Kan vi inte börja med att fråga efter vad invandraren själv kan/vill/har erfarenhet av istället för att fråga efter vad omgivningen tycker? Idrottsläraren skall förstås jobba på en skola med barn från olika delar av världen, receptarien skall få en kompletterande utbildning för att sedan slussas ut på apoteken, kvinnan som ville skall få en undersköterskeutbildning och slussas ut på ett arbete på lämpligt äldreboende. Visst kostar det pengar – men hur oändligt mycket pengar kostar det inte att försörja människor när de inte får arbeta? Eller att de blir utslitna i arbeten de inte har utbildning för? Och vilken personlig katastrof är det inte för dem som inte får arbeta? Och hur extremt destruktivt är det inte för familjen (arbetslöhet går i arv, enligt Ekberg) att föräldern inte har jobb? För att inte tala om vilken inhumant samhälle vi skapar?

Just nu går dock samhällsutvecklingen åt helt andra hållet – det är ditt eget ansvar om du inte får ett jobb och skyddsnätens maskor blir allt större.

Florida: ”Servicejobben och förorten bör uppgraderas”

Richard Florida är en ”urbanteoretiker” som älskar Sverige och är mest känd för sitt begrepp ”creative class”. Han är produktiv, omgiven av ett energiskt forskningsteam och förfäktar en blanding av samhällsvetenskapliga och normativa uppfattningar om vår framtid. Det göteborgska bokförlaget Daidalos har nu översatt och gett ut Floridas i år publicerade pamflett om världen efter finanskrisen ”Den stora omställningen. Hur nya former för liv och arbete skapar välstånd efter kraschen” (2010).

Boken är en utvidgad artikel från tidskriften Atlantic, och behandlar sambandet mellan ekonomisk utveckling och spatial förändring. Florida rasar igenom en stor mängd illustativa exempel, betar av såväl arbetsmarknad, bostadspolitik och kommunikationsfrågor (både virtuella och materiella) men jag ämnar stanna upp inför två trådar som jag finner särskilt intressanta. 1. Florida menar att – likt många andra – att service- och tjänstesektorn är den vilken kommer att skapa välstånd i framtiden, men han gör en lite annan tolkning än t ex den svenska regeringen. 2. Florida lyfter också fram förorten som en framtidsplats, berömmer megastäderna och är inte alls kritisk till s k urban sprawl (städers territoriella spridning).

Florida skriver om behovet av att underlätta för skapande av kreativa och kvalificerade jobb, men, säger han, det är också ”viktigt att uppvärdera den analytiska och sociala aspekten i alla jobb.” (kursiv i orig) (s 149). Florida menar att så länge de flesta nya jobb i tjänstesektorn är genomgångsjobb, ofta för ungdomar och studerande, som t ex städning och kafé-jobb, så kommer arbetsmarknaden att ha en obalans. Florida betonar att jobben i tillverkningsindustrin och högteknologin minskar på lång sikt, om alla tänker sig att jobb i dessa sektorer är vad man söker för långsiktighet så kommer samhället att förbli i en ”jobbskaparsvacka” (s 150).

Florida argumenterar för att göra arbetena inom tjänstesektorn ”mer innovativa, mer produktiva och bättre betalda” (s 151) Han betonar att det inte räcker med högre löner i sektorn, istället vill man ”lära sig saker, utveckla sina kompetenser och öka i kapacitet och självförtroende genom vidareutbildning och intern befordran.” (ibid) Florida menar alltså att det inte räcker – kanske t o m är kontroproduktivt – att subventionera och uppmuntra servicesektorn i största allmänhet. Istället är det inovationer, analytisk kapacitet och kreativitet som skall stimuleras.

Den andra tråden jag väljer att ta upp är Floridas betoning av förortens betydelse. Många har menat att globaliseringen reducerar stadens betydelse som plats, men Florida menar att det är precis tvärtom. Megaregioner är för vår tid ”vad förstäderna var för efterkrigseran” skriver han (s 178). När megaregioner lockar till sig nya människor växer innerstäder och förstäder ihop, när sedan mototvägarna korkar igen bygger man ut kollektivtrafiken, menar Florida. Genom förstäderna – som redan finns på plats – så har staden en spatial utbredning som kan utnyttjas i den växande megaregionen. Han avfärdar motsättningen mellan å ena sidan ”urban sprawl” och å andra sidan ”tillbaka till staden”.

Boken största brist är att den är extremt USA-fixerad (men Stockholms trängselavgifter nämns!) och utvecklingen där har inte helt klara paralleller med t ex den svenska utvecklingen. Men bortsett från det är boken inspirerade, lättläst och tankeväckande.

101101: Som en illustration till delar av Floridas teser skriver idag SvD om glesbygdens befolkningsmässiga utarmning mot bakgrund av ett demografiskt statistiskt underlag. Här.

Vad skall vi med skatter till?

Om en väljare endast lyssnar till partierna såsom de framträder i medierna så tycks den här valrörelsen handla nästan enbart om skatter, och då i synnerhet skattesänkningar. Under tidigare valrörelser brukade det vara en sanning att när moderaterna började tala om skattesänkningar då förlorade man valet. Socialdemokraterna behövde aldrig ens öppna munnen för att säga emot.

Numera är det inte så. Skatter är en fråga som snarast är till fördel för Alliansen och moderaterna. Inkomstskatterna har sänkts för oss som arbetar och även många andra skattelättnader har genomförts samtidigt som en majoritet av befolkningen inte märkt av några riktigt skarpa försämringar i välfärden, i alla fall inga som inte kan hänföras till finanskrisen. När socialdemokraterna pratar om skatter idag måste de också prata om sänkning av skatten för att inte förlora agendan. Och sedan lite tyst meddela att det är nog så att man måste höja skatten för en del också om den gemensamma välfärden skall ha en chans.

På Moderaternas valstugehemsida var det först omöjligt att göra en sökning på termen ”skatter” eftersom en banner länkats så illa att man hamnade på en annan sida istället för att sätta igång sökfunktionen. På Moderaternas ”riktiga” hemsida angavs att det fanns två träffar på termen skatter, båda i ett faktablad om moderaternas politik. Tyvärr kom meddelandet ”Sidan finns inte länge/kan inte visas” upp istället för faktabladet. På socialdemokraternas sida fick jag 768 träffar på termen ”skatter”.

Med tanke på hur medieretoriken låter borde det kanske vara tvärtom. Men det som hänt är att Moderaterna skickligt vridit termen ”skatt” bort från konnotationen ”välfärd” och istället gett skatt inneböden av en gemensam avgift för sophämtning, skola och vårdcentral. Tydligt är att Socialdemokratin på sin sida följt efter. Där sägs att skatter är vad som behövs för ett ”gemensamt ansvar” och man talar precis som Moderaterna om ”rättvis” skatt. Men ingenstans sägs något om skatternas inkomstomfördelande effekter.

Rättivsa är ett lurigt ord. Som en vän och kollega påpekade häromdagen har rättvisa i årets valrörelse oftast kommit att betyda individuell rättvisa. Alltså, om jag jobbar mycket är det inte mer än rättvist att jag också får sänkt skatt jämfört med dem som jobbar mindre. Det är inte heller rättvist att den som inget gör skall få bidrag, socialbidragstagare skall göra något i gengäld. Redan för ett par år sedan hörde jag det då avgångna kommunalrådet Göran Johansson (S) i Göteborg påpeka att han inte förstod när och varför socialdemokraterna börjat använda termen rättvisa när det var solidaritet man borde säga. 

Socialdemokraterna har redan förlorat matchen om skatterna genom att godta att skattens innebörd är att vara en avgift för det gemensamma – ungefär som en föreningsavgift – och inte ett instrument för omfördelning av resurser i hela samhället. Att sedan ersätta begreppet solidaritet med begreppet rättvisa individualiserar ytterligare hela principen. Och då blir det svårt att förklara varför den som jobbar stenhårt, tjänar bra, är en stöttepelare i samhället i social mening och inte nyttjar särskilt mycket gemensam välfärd skall betala mer i skatt än den som har lite svårt att få tummen ur, inte är så noga med ordning och reda och är beroende av samhällets ekonomiska stöd för att hålla huvudet över vattnet.

Med en i grunden förändrad diskurs så är skatter knappast längre något sänke för moderaterna – ju mer de pratar om dem desto bättre lär det gå i valet.

Kapitalet kräver långsiktighet

Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.

Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.

Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning.  Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.

Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?

Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.

Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…

Regeringen klarar inte att hålla ut i ekonomin

Jag förstår om landets närmare 1.8 miljoner ålderspensionärer är lyckliga över det faktum att de två politiska blocken nu tävlar om att sänka skatten för just pensionärer. En grupp där regeringen har starkare stöd än oppositionen. Med tanke på de skattesänkningar som förvärsarbetande fått kan det ju tyckas vara ”inte mer än rätt”. Men, jag är djupt besviken på regeringens hanterande av skattesystemet. Såvitt jag förstår är väl de enda som inte får skattesänkningar nu de som är sjuka, arbetslösa eller studerar. Jag tror att de flesta av oss anar oråd om framtiden för en ekonomi där alla utom de som inte är på arbetsmarknaden får skattesänkningar…

Regeringen valde att med Anders Borg i spetsen genomföra en djärv ekonomisk modell som bygger på ekonomisk forskning. Huvudpunkten i den är att skapa större efterfrågan på arbete från de presumtiva arbetstagarna, och att göra inkomsten mycket mer attraktiv än försäkringsersättningar. Jobbskatteavdraget är huvudmekanismen i denna modell. Alltså fyller skattesänkningarna en roll i en teori om hur arbetsmarknaden fungerar. Jobben är i centrum. Det pris man får betala är att under en tid lämna andra grupper bakom sig – de förvärvsarbetande skall vara lokomotivet som drar ekonomin med sig, vilket i förlängningen kommer att ge mer även åt pensionärer, sjuka och arbetslösa eftersom tempot och produktionen kommer att öka. Men modellen kräver politisk uthållighet. Och frågan är om den överhuvudtaget är genomförbar i en demokrati?

För, det som hänt nu är att inför valet har regeringen fått kalla fötter. Det som ofta händer just koalitionsregeringar har till sist också hunnit upp Alliansregeringen i sverige 2006-2010, nämligen att de offentliga utgifterna/kostnaderna stiger då alla parter vill ha sin bit av kakan. Nu är det i huvudsak KD som i sin kamp för att bli kvar i Riksdagen fått igenom sina krav på bättre villkor för pensionärerna. Och övriga partier vet att utan KD blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bibehålla regeringsmakten efter 2010.

Att regeringen också på det här sättet försöker dämpa effekterna av ett tidigare blocköverskridande pensionsbeslut är inte heller så hedrande. Det är regeringen själv som medvetet i ett speciellt syfte skapat de stora klyftorna mellan förvärvsarbetande och pensionärer. När sedan konsekvensen av ett helt annat överenskommelse slår till så klarar inte regeringen att stå fast.

När jag påpekade för Göran Hägglund på Twitter att det är ett mycket stort avsteg från regeringens grundprinciper att sänka skatten för pensionärer fick jag bara ett raljant svar om att jag inte skulle bli sur. Jag blev inte sur. Jag blev besviken.

PS. Det bör påpekas att Thomas Östros uttalande att ”satsa mer än regeringen” för pensionärerna inte heller bådar gott. För mig låter det bara som en tävling i att sänka skatter. Som politiker bör man ta konsekvenserna av den ekonomiska modell man valt, det gäller både regering och opposition. DS.

Staten bör ta det politiska ansvaret för infrastrukturen

Idag har jag en debattartikel på SvD Brännpunkt med andemeningen att tågkaoset som varat de senaste veckorna är ett symptom på en statsmakt som rullar tillbaka sitt ansvar till förmån för skapade marknader och skapad konkurrens mellan artificiellt skapade aktörer. Sverige behöver ett samlat politiskt ansvar för infrastruktur som inte bara är spår och vägar utan lika mycket bredband, mobilnät och elnät. Läs hela artikeln här.

Den korporativa statens upprättelse?

Sjukfrånvaron är en konstruktion som kan förstås utifrån regelsystem, normer och arbetsmarknadens behov. Som sådan är sjukfrånvaron naturligtvis en helt central politisk fråga, sjukdom är en fråga om hälsa och ohälsa, inte sjukfrånvaro. Och den svenska sjukfrånvaron har varit ett slagfält för olika politiska krafter sedan 1980-talet. Allt tal om att vi just nu och här upplever en ohälsa av sällan skådat slag är bara båg – istället är den berömda s k sjukpuckeln under 1990-talet i stort sett enbart en effekt av statens bristande förmåga att satsa på rehabilitering samt effekter av en sviktande offentlig arbetsmarknad, något som särskilt drabbade kvinnor. Så tror jag att Björn Johnsons svar på den rafflande gåtan om sjukfrånvaron skall uttydas. Men på vägen dit får man med sig en förståelse och ett begreppsliggörande av svensk politik som jag länge saknat. 

Statsvetaren Björn Johnson har nyligen kommit ut med boken ”Kampen om sjukfrånvaron” på Arkiv förlag. I elva kapitel går Johnson till botten med frågorna kring hur sjukfrånvaron kunnat bli ett slagfält. Hans perspektiv är att förstå hur en fråga blir till ett samhällsproblem; problemdefiniering alltså. I en utmärkt översikt visar han hur försäkringen gått från individuell till allmän och hur sjukfrånvaron varierat sedan 1950-talet.  I Johnsons bok får vi följa hur ohälsa uppfattas som ett arbetsmiljöproblem och hur sedan nästan omärkligt agendan förändras till en överutnyttjandeproblematik. Johnson redogör för nästan alla turer i den extremt valhänta hanteringen av sjukförsäkringen – ibland känner jag som läsare att utredningar och grafer står mig upp i halsen – och prövar sedan mycket omsorgsfullt rimligheten i de två tänka förklaringarna: arbetsmiljö och överutnyttjande. Hans slutsats är att det finns inte skäl att tro att någon av dem är den rimliga förklaringen till just 90-talets långa sjukskrivningar. Istället är det ett kollapsat rehabiliterings- och anpassningsarbete som är den bästa förklaringen till att sjukfrånvaron blev ett långtidsproblem. Här lutar sig Johnson tungt mot sociologen Tor Larsson som tidigt lanserade en förklaring i linje med Johnsons. Johnsons förtjänst här är att han genom att omsorgfullt visa orimligheterna i de politiskt attraktiva förklaringarna överutnyttjande och förändrat arbetsliv också ger starkt stöd åt Larssons mer komplexa förklaring.

När jag läser boken slås jag av att det Björn Johnson visar är att den korporativa staten faktiskt fungerade. Johnson påpekar hur t ex LAS och andra lagar på arbetsmarkanden från 1970-talet byggde på en kedja av åtgärder där myndigheter, sjukkassa, fackföreningar och arbetsgivare samrådde med varandra. Det var nämligen genom partssammansatta anpassningsgrupper där t ex Länsarbetsnämnderna/Arbetsförmedlningen hade en stark ställning som sjuka kunde slussa tillbaka ut på arbetsmarknaden eller i enstaka fall förtidspension. Men när renodlingen av uppgifter i staten drevs allt längre fick t ex Länsarbetsnämnderna inte längre delta i arbete med sjuka – de skulle syssla med arbetslösa. Kommunens personalorganisationer monterades ned. Och Försäkringskassan ville lägga ansvaret på arbetsgiavre. Samsynen krackelerade.

Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.