Kategori: europeisk politik

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Videocracy – som att åka politisk berg-och-dal-bana i dubbel hastighet

Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.

Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.

Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.

Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.

Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV:  apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.

Se den.

(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

Polarisering i EU-parlamentet

Valdeltagandet i Sverige gick emot trenden i Europa och ökade. Men Sverige följde trenden att de etablerade liberala och socialdemokratiska partierna inte gjorde så bra ifrån sig – med undantag av folkpartiet.

Valets vinnare är förstås Piratpartiet, men det är värt att lägga märke till den gröna vind som svept fram över Europa. Den gröna gruppen i parlamentet ökar med preliminärt 14 mandat. I Frankrike blev en grön lista tredje största parti och blev jämnstora med etablerade socialdemokratiska partiet och från Grekland kommer för första gången en grön ledamot. De främlingsfientliga partierna har haft varierande framgångar – i Belgien och Frankrike har de gått bakåt, i Finland, Danmark och Nederländerna framåt. Det kommer att ta några dagar att analysera och bedöma de europeiska trenderna och regionala mönstren.

En försiktig analys är att liberala/individualistiska partier står emot konservativa/kollektivistiska partier. Den motsättningen polariserar och gynnar i ett EU-val partier med uttalat ideologiskt budskap på endera sidan. För att avgöra trovärdigheten i den hypotesen krävs dock en genomgång av varje lands relativa konkurrenssituation.

Läs mer på BBC.

Skicka goda förhandlare till EU-parlamentet den 7 juni!

Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.

Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.

EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.

EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)

I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.

Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.

Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen.  FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala  och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.

Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter. 

Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.

Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.

Socialdemokraterna skapar internationell osäkerhet

Nästa år är det EU-val och frågan om EU:s militarisering blir säkert en av valkampanjens huvudfrågor, inte. Nej, jag tror tyvärr inte att de för internationell säkerhet så avgörande frågorna om vem som har legitimitet att besluta om intrång i staters suveränitet kommer att vara särskilt högt på agendan. I takt med att antalet stater med suveränitet vuxit tycks behoven av att intervernera i denna suveränitet växa. Under senare år har allt fler krav ställts på att FN:s säkerhetsråd inte skall ha möjlighet att sätta sig emot fredsframtvingande (alltså suveränitetskränkande) militära åtgärder från det internationella samfundet.

Socialdemokraterna har i sitt rådslagsmaterial implicerat att FN inte behövs som stöd vid en insats som grundar sig FN-stadgans kapitel VII, alltså är militärt och s k fredsframtvingande. I rådslagsmaterialet om ”Världen” anges att ett mandat för ”fredsbevarande” aktioner alltid skall eftersträvas men att detta inte alltid är möjligt att få. Såvitt jag förstår är en fredsbevarande operation en operation där ett nödvändigt villkor är ett samtycke av parterna, och som därefter samordnas från säkerhetsrådet. När inte samtycke finns från parterna blir det per definition inte en fredsbevarande insats. Jag misstänker att ordvalet endast är en lapsus av skribenten och att det alltså är ”fredsframtvingande” operationer som åsyftas. Än mer övertygad blir jag när det senare talas om internationell fred och säkerhet, kodord för kapitel VII i FN-stadgan. Socialdemokraterna tycks här mena att FN-mandat inte skall krävas för fredsframtvingande åtgärder, alltså åtgärder där en grupp länder intervenerar i ett annat land utan att detta land godtager det. Jag tar gärna emot ett meddelande om att jag har fel.

Anna Lind påpekade som utrikesminister vid upprepade tillfällen att Sveriges dåvarande hållning var att det krävdes FN-mandat för fredsframtvingande åtgärder.

I EU-valet går också socialdemokraterna fram med ett gemensamt valmanifest i Europa som andas ökad militarisering och överstatlighet på området säkerhetspolitik. Däremot talar det europeiska manifestet enbart om vad jag tolkar som fredsbevarande (peace-keeping) insatser när man önskar mer aktivitet från EU, inom FN-stadgans ramar, som det heter. Alltså inte om fredsframtvingande åtgärder.

Varför de svenska socialdemokraterna nu lämnar sin tidigare linje och t o m verkar vilja driva EU:s roll i säkerhetspolitiken ännu längre än övriga socialdemokrater i Europa är för mig fullständigt obergripligt. Irakkriget genomfördes utan FN-mandat, är det den typen av aktioner som de svenska socialdemokraterna vill se EU genomföra i fortsättningen? En intervention i Vitryssland – Europas sista diktatur – står i så fall kanske högt upp på listan.

Att legitimera i förväg att en regional över-statlig makt som EU skall få kränka suveräniteten hos enskilda stater anser jag är att skapa större internationell osäkerhet och bidra till instabilitet i det internationella samfundet. Varför de svenska socialdemokraterna vill bidra till en sådan utveckling är för mig obegripligt.

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!