Kategori: europeisk politik

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

En nationaldag utan innehåll

Idag är det Danmarks grundlagsdag. Det är ingen helgdag i Danmark om jag förstått rätt (även om det råkar vara söndag just idag) men många är eller kan vara åtminstone halvdagslediga. Riktigt hur utbrett firandet av grundlovsdagen är vet jag inte, men i år lär danska gayrörelsen i alla fall firas i Köpenhamn. Så något slags hyllning till frigörelse och frihetlighet finns det.

Danmark firar en liberal och demokratisk grundlag som antogs 1849, men redan dessförinnan förekom folkfester den 5 juni dels till minne av regionala ständerförsamlingar (representativa församlingar på grundval av socialt stånd) men också till minne av att ”stavnsbåndet” upphörde. Stavsbåndet var ett kontrakt som innebar att varje vuxen man upp till 36 år var tvungen att bo kvar på det gods/bruk där han var född, eller köpa sig rätten att flytta (feodal sedvänja, liknande statarsituationen i Sverige).

Följande grundlagar har i Danmark också antagits den 5 juni, av tradition får man förmoda.

Vad man än väljer att fira i Danmark den 5 juni så firar man politisk liberalism: den nya grundlagen från 1849 innebar övergång från envälde till konstitutionell monarki, att kunna släppa feodala band eller upprättandet av folkförsamlingar är alla tecken på den nya demokratiska tidens inbrytning i Danmark. Så fira på kära danskar.

Imorgon firar Sverige sin nationaldag. Här kan vi välja mellan Gustav Vasas intåg i Stockholm (enväldets början och en kung som lade kyrkan under sig) eller införandet av 1809 års grundlag (en grundlag som visserligen innebar maktdelning men gav kungen stor makt – och som dessutom inte längre gäller).

I Frankrike, Norge och Danmark firar man folklig frigörelse på sina nationaldagar eller motsvarande. I Sverige förmodas vi fira enväldets införande, det ärftliga monarkins början och ett kungadöme som bytte till protestantism för att kungen skulle kunna utöva sin auktoritet genom och ovanför kyrkan.*

Jag har respekt för de som försöker fylla nationaldagen i Sverige med innehåll, men jag är inte övertygad om vare sig behovet av en sådan nationaldag eller att den kan fyllas med innehåll när den knappast har någon folklig förankring.

*Några förslag på nationaldag är kanske 2 december då Tryckfrihetsförordningen antogs 1766 eller den 24 maj när lika och allmän rösträtt för män och kvinnor antogs 1919.

Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Nordafrikas sak är vår. Eller?

Situationen i Libyen håller på att utvecklas till just det som skulle undvikas – ett ojämnt inbördeskrig som i första hand slår mot civila. Jag vidhåller att det var bra att FN-mandatet kom till,  vad som saknas är ett s k politisk spår som följer det militära. Den här typen av inbördes motsättningar kan inte – har aldrig kunnat – lösas med militära medel. Möjligen skulle en militär övermakt på ena sidan kunna vinna över den andra militärt, men de politiska motsättningarna skulle finnas kvar.

Arabförbundet stödde resolutionen men har (såvitt mig bekant) sedan lämnat situationen åt sitt öde. Nu utlovar segervisst Gaddafis regim i Tripoli val inom sex månader, om bombningarna upphör. Samtidigt lovar den franske presidenten Sarkozy än mer intensiva bombningar. Det militära engagemanget måste menar jag ersättas successivt av en politisk process där vi inte bör ha någon prestige utan sikta på en långsiktig lösning som gynnar befolkningen i Libyen. Om någon vill ta emot och härbärgera Gaddafi så inte mig emot, men jag är inte säker på att det räcker. Den Europeiska Unionen har ett särskilt ansvar för den politiska processen. Som jag tidigare diskuterat så är sveket mot Nordafrika i och med den utblivna s k Barcelonaprocessen monumentalt. Jag är, som säkert en del läsare noterat, rätt mycket av realpolitiker och tycker att det gäller att hitta en lösning som säkrar en demokratisk utveckling på lång sikt i Nordafrika.

Frankrike har ett särskilt ansvar och tar gärna det i relation till Nordafrika. Men här borde EU som helhet inse att om inte annat så är det avgörande för utveckling och välstånd på båda sidor Medelhavet att få stabila demokratiska stater i Nordafrika. Samtidigt kommer Europas behov av arbetskraft att kunna hanteras på ett seriöst och människovärdigt sätt istället för dagens flyktingsituation.

Christian Catomeris reportage i Aktuellt idag 20 april var talande i sin enkelhet. (Ej på nätet) Tunisier på väg mot Paris från Italien. Fransk polis försöker avvisa dem. Samtidigt är den franske utrikesministern i Tunis.

Om förklaringar till bristen på demokrati i arabvärlden

Kan bristen på demokrati i arabvärlden förklaras genom den motsvarande bristen på lokal religiös finansiering? Ja, ungefär så tonade frågan fram vid det forskningsseminarium jag deltog i för ett par dagar sedan. I grova drag driver Rasmus Broms och Bo Rothstein i sin uppsats ”Why No Democracy in the Arab-Muslim World? The Importance of Temple Financing and Tax Farming” att en tänkbar förklaring till demokratiseringen i nordvästra Europa hänger samman med hur 15-1600-talets religiösa församlingar finansierade sin verksamhet. I de protestantiska länderna organiserade lokala församlingar olika typer välfärdsverksamhet som finansierades via medlemmar och aktiva.

Det fanns alltså ett lokalt och personligt engagemang i den fattigvård och den verksamhet som pengarna skulle räckta till. Detta, menar Broms och Rothstein, leder i sin tur till att medlemmarna vill utkräva ansvar för förvaltande av deras pengar. En process som skapar krav på representation, revision och rotation i ledarskapet. En sådan mekanism skulle kunna vara ett steg mot ett demokratiskt styrelseskick.

I arabvärlden (notera inte islamska länder utan just arabvärlden) finansieras istället religiös verksamhet via s k waqfs, alltså en slags familje- eller personbaserade ”stiftelser” som delar ut pengar till t ex välgörenhet, skolor eller sjukvård. De som får pengar kan inte ställa någon till ansvar då den välfärd de får del av inte finansieras av egna pengar utan kommer som gåvor ”uppifrån”. De lokala gemenskaperna befinner sig därför snarare i tacksamhetsskuld till de familjer och släkter som kontrollerar dessa s k waqfs.

Slutsatsen är att det nordeuropeiska sättet att organisera religiös verksamhet och välfärd – religiös organisering av välfärd och utbildning föregick ju nationsbyggandet i Europa – främjar övergången till demokrati medan det sätt som är frekvent i arabiska länder missgynnar en sådan övergång. Mekanismen är finansieringen och vilka olika konsekvenser denna får för samhällsbygget.

I SvT:s Uppdrag granskning onsdagen den 2 februari berättade man igen historien om hur moskéen som är under byggnad på Hisingen i Göteborg finansieras, nämligen via pengar från Saudiarabien. Om detta sker från något som motsvarar en waqf framgick inte, men det är alltså en finansiering av religiösa verksamhet som sker ”uppifrån” och inte lokalt. Ansvarsutkrävande eller kontroll genom representation, revision och rotation i ledarskapet blir då knappast aktuellt på ekonomiska grunder.

Min erfarenhet är att frikyrkoförsamlingar skiljer sig från vad som förr var statskyrkoförsamlingar genom att de förra finansierades (på den tiden) helt via frivilliga gåvor medan Svenska kyrkans församlingar finansierades i större utsträckning via statsmedel. I de flesta frikyrkoförsamlingar fanns också en stark demokratisk tradition med styrelser, revisioner och rotation på de ledande posterna. Församlingarnas årsmöten kunde vara stormiga tillställningar där ledarskap och verksamhet utvärderades. Debatter om vad som borde prioriteras var vanliga. I de svenska kyrkovalen brukar det vara svårare att engagera medlemmarna och den demokratiska processen har också kommit betydligt senare än i frikyrkan.

Jag tror att Broms och Rothstein är något intressant på spåren. Egna bidrag till gemensam välfärdsfinansiering, krav på redovisning och val av representanter, vilket innebär både att jag kommer att bytas ut och att vem som helst i gruppen kan väljas är kanske demokratins frö? Ser vi ett återupprättande av folkrörelsen och lokalsamhället som demokratins grundval på bekostnad av expertis och ledarskap?

Vi har den fascism vi förtjänar

Isolering minskar högerradikala partiers framgångar och sådana partiers framgångar hänger samman med kraften i partiorganisationen. Och sambandet med krigstidens fascism är inte alls så efemärt som det ibland påstås. I en kommande bok* för statsvetaren David Art fram de här uppfattningarna på basis av en intervju- och partistudie studie av tolv västeuropeiska högerradikala partier.

Jag tillhör en grupp europeiska partiforskare som menar att uppkomsten och framgången för högerradikala, populistiska, invandringskritiska och/eller främlingsfientliga partier bör sökas hos partierna själva och i interaktionen med den specifika nationella kontexten. Det teoretiska perspektivet är partier, historiska och sociala skiljelinjer samt mobilisering, i kontrast till ett mer behaviouralistiskt och väljarbeteendestyrt perspektiv. David Art tillhör också denna grupp av forskare som sätter partier och mobilisering främst i förklaringskedjan.

De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner, menar Art. Antingen tog man över och transformerade ett gammalt parti med fascistiska rötter eller så uppstod partiet i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur. Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier.

Möjligheten till framgång bygger också, enligt Art, på samverkan mellan mainstreamaktörer och den högerradikala rörelsen. I de länder där övriga aktörer tog avstånd och tidigt upprättade en s k cordon saintaire (ung. skyddsavstånd) hade de högerradikala svårt att värva och mobilsiera tillräckligt många aktivister för att bygga ett livskraftigt parti. På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med. Om de högerradikala vare sig möter avståndstagande eller stigmatisering har de så mycket lättare att rekrytera medlemmar och mobilisera väljare från bredare lager. Mest effektiva är isoleringsstrategierna, enligt Art, om de initieras redan från början. Om man som i Flandern och Frankrike väntar ett tag blir effekten mindre, särskilt som avståndstagandet då existerade vid sidan av ett socialt accepterande.

Avslutningsvis konstaterar Art att:

Framgångsrika högerradikala partier är alltså inte de självklara följderna av socioekonomisk förändring, gynnsamma valsystem och politiska institutioner eller några andra grupper av faktorer som lätt kan särskiljas från den specifika historien och politiska kulturen i vilken dessa partier har uppstått. (Min övers.)

Enkelt uttryckt, vi har den fascism och den högerradikala politiska rörelse vi förtjänar.

*David Art ”Inside the radical right. The development of anti-immigrant parties i Western Europe” Cambridge University press, 2011

Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

Från den stora depressionen på 1930-talet (avbrutet av andra världskriget) och fram till 1975 gick hela det politiska spektrat lite åt vänster, och särskilt de konservativa partierna närmade sig en mittpunkt. Sedan 1975 har det politiska spektrat istället rört sig åt höger, och särskilt har socialdemokratiska partier och vänsterpartier rört sig. Under de senaste 25 åren har också mitt-punkten i politikens rum rört sig åt höger.

Ja, ungefär så kan man lite klatschigt sammanfatta min läsning av dels J C Thomas klassiska artikel från 1979 och en alldeles pinfärsk text av J Albright som snart kommer i Party Politics. (Se nedan för fulla referenser*).

Båda författarna använder sig av publicerat partimaterial för att bestämma partiernas ståndpunkter, inte väljares uppfattningar om partiernas ståndpunkter. Thomas visar att det under hela efterkrigsperioden skedde en konvergens mellan partierna i de stora industrinationerna. Tillväxt och regeringsstabilitet blev de allmer överordnade målen och partierna konkurrerade genom sin förmåga att regera och leda, snarare än genom tydliga politiska konflikter.

Thomas är nästan profetisk när han pekar ut två kommande konflikter som skulle kunna revitalisera partikonkurrensen: post-industriella frågor som miljö, sexuell frihet och ökat medborgerligt deltagande i besluten samt mångkulturalitet, minoriteters krav på rättigheter inom politiska, sociala och ekonomiska sektorer. Den tredje konflikt som han nämner rör relationen mellan arbetslöshet och inflation, en fråga som hade stark konliktpotential i Europa men som ”löstes” med starmare budgetregler och en oberoende riksbank.

Albright undersöker perioden efter 1975 och konstaterar dels att vänster-höger-skalan inte förklarar den mängd ståndpunkter som politiska partier idag intar. Han menar att graden av ”passning” mellan skalan och partiernas budskap blivit allt sämre. Orsaken är, menar han, att när de gamla konflikterna kring klass och religion suddas ut lägger partierna in en mängd nya sakfrågedimensioner för att locka nya väljargrupper.

Albright konstaterar att konvergensen fortsatt, men att det nu är vänsterpartierna som rört sig mest. Och inte nog med det, på grund av alla de restriktioner som globalisering och ökade krav på statens finanser har själv mittpunkten på skalan snarast förskjutits åt höger.

Socialdemokratiska partier och vänsterpartier till vänster om socialdemokratin har också blivit allt mer oklara i sin positionering på vänster-höger-skalan. Partierna har fört in en mängd nya sakfrågor vilka inte har en tydlig plats på vänster-höger-skalan och bilden som väljarna får blir luddig.

Redan Thomas skriver (1979) att nya partier har störst chans att lyckas om de hittar frågor som går på tvärs med klassiska socio-ekonomiska mönster. Övriga partier kommer att vara rädda för att konkurrera med ett sådant parti då de riskerar att förlora grupper av sina egna väljare oavsett vilken position i det nya partiets fråga som man intar. Hans iakttagelse pekar fram emot slutsatsen att ju fler politiska skiljelinjer i ett system desto lättare för nya partier att etablera sig.

I dag talar man ofta om att partierna konkurrerar med varandra inom olika sakfrågedimensioner. Detta leder, som Albright visar, till en mer diffus positionering särskilt för socialdemokratiska partier. Dessa partier har haft svårast att hantera globaliseringen och det allt hårdare trycket på att hålla igen med statens utgifter, menar han. eftersom deras grundideologi bygger på ökad nationell tillväxt som skall fördelas.

Albright avslutar med att konstater att vänster och höger fortfarande ger väljarna den bästa informationen om vad partierna står för. Skalan har visat sig töjbar och haft förmåga att anpassa sig till nya frågor och nya partier. Men, som han påpekar, ju fler nya sakfrågor som partierna för in i syfte att ta upp konkurrensen om väljarna desto svårare lär det blir för väljarna att urskilja positionerna.

Tillämpat på den svenska sitautionen har vi således sett en höger som fram till 1975 kom att acceptera allt mer av välfärd, arbetsrätt och höjd standard till arbetarklassen. Därefter har vi sett en lätt dragning åt höger, en förskjutning som fått särskilt stora konsekvenser för socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har accepterat en reformistisk agenda och det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor. Mittpunkten i svensk politik har förskjutits lite åt höger samtidigt som socialdemokratin har skaffat sig uppfattningar i en mängd andra frågor än de klassiska fördelningsfrågorna, t ex identitet och kultur. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

Vi har ett partisystem med en extrem trängsel i mitten och där har vänster-höger-avstånden minskat – samtidigt har nya frågor pockat på uppmärksamheten och skapat möjligheter för både Miljöpartiet och nu Sverigedemokraterna. Ju mer partierna fördelar sig på vänster- höger-skalan och ju mer man håller fast vid den, desto svårare blir det för nya partier och desto lättare för väljarna att välja parti.

*Thomas, John Clayton (1979) ”The changing nature of partisan divisions in the west: Trends in domestic policy orientations in ten party systems”, European Journal of Political research vol 7 s 397-413

*Albright, Jeremy J (2010 online) ”The multidimensional nature of party competition”, Party Politics published online March 22 2010 (kommer senare i den tryckta tidskriften)

Har vänstern tappat tron på social förändring?

Den politiska debatten skiljer ofta mellan samhällskritik i termer av krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m) och kritik i termer av krav på ökade rättigheter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet m m). I vårt västeuropeiska samhälle är det framför allt rättighetstänkandet som under senare decennier haft luft under vingarna medan de sociala reormernas tid sammanföll med industrisamhällets framgångsperiod, les trentes glorieuses, under perioden 1950-1970.

Sociologen Luc Boltanski menar att de två typerna av kritik har sina rötter i 1968 års revolt och önskan om en ”total omvälvning” av dåvarande samhället.* I 68-rörelsen fanns såväl en social respektive konstnärlig (artistic) kritik vilket han diskuterar i sin artikel The Left after May 1968 and the longing for total revolution (Thesis Eleven 2002 vol 69 no 1). Den sociala kritiken ställde krav på ekonomisk rättvisa, bättre villkor på arbetsmarknaden och inskränkning av den privata äganderätten. I sin framtidstro lierade sig den sociala kritiken med vetenskap, teknik och industri. Förhoppningarna om framsteg och utveckling knöts till kollektivt agerande från arbetarklassen. Den konstnärliga kritiken ställde istället krav på ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Även den konstnärliga kritiken hade förhoppningar om framsteg och utveckling men dessa knöts till motstånd mot massproduktion, kapitalism och till provokationer.

Utan att lägga Boltanski till last min slutsatser så läser jag ändå fortsättningen av hans resonemang ungefär så här: Den sociala kritiken som utgick från 1968 års sociala revolution stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades. Det svenska försöket med löntagarfonder kan väl kanske ses som en illustration av hur lite lyckosam den sociala kritiken blev – även om man inte skall bortse från många mindre förändringar t ex inom arbetsrätt och bostadsmarknad. Istället är det den konstnärliga kritiken av samhället som starkast påverkat den europeiska vänsterns framtidsvisioner.

Jag skulle säga att den konstnärliga kritiken hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet. Men framför allt är det inom vänstern som självförverkligandet, kreativiteten och identitetstänkandet får fäste. Istället för den sociala kritiken mot det etablerade samhället tar nu vänstern till sig en kritik som också högersidan kan sympatisera med. Individens rättigheter och kreativitetens roll i samhällsutvecklingen är knappast kontroversiellt inom något av de större ideologiska lägren.

Men, menar Boltanski, de politiska konsekvenserna av den konstnärliga kritiken passar som i hand i handske med den kapitalism som 1968-rörelsen kritiserade! En av Boltanskis avslutande reflektioner är att idag söker vänstern efter den ”totala omvälvningen” inom ramen för reproduktion, sexualitet, familj och biologi. Och den omvälvningen är fullt ut förenlig med – om inte t o m nyttig för – den globala och nationella kapitalismens fortsatta utveckling.

Så, 1968 års kritik mot det kapitalistiska samhället syftande till en social omvälvning har i vänsterns famn omvandlats till ett individuellt projekt inom ramen för det bestående samhället. Kraven på ekonomisk rättvisa, sociala reformer och omfördelning av makt har försvunnit medan krav på individuella rättigheter avseende reproduktion, familj och självförverkligande. Ja, Boltanskis tio år gamla text kan i alla fall få igång tankarna kring årets valrörelse. 

Är vi månne en förklaring till socialdemokratins kris och moderaternas framgång på spåren? För vem driver kraven på sociala reformer idag?   

* Tack till Magnus Wennerhag för tips.

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS