Kategori: europeisk politik

Samtal om socialkonservatism och nationalism

Idag diskuterade jag socialkonservatism och nationalism i P4 Extra direktsändning med Sverigedemokraternas nyligen omvalde partiordförande Jimmie Åkesson. För min del framhöll jag att det nya programmet har mer av kulturkonservativa inslag om man ser till de förslag och de beskrivningar av samhället som förs fram. Jag menade också att det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige, men att det är märkligt att SD är så ovilliga att acceptera att konservatismen står till höger på den klassiska – och i Sverige ännu dominerande – politiska skalan.

Den nationalism som SD förespråkar, och som är helt förenligt med en socialkonservativ hållning, är dock mer lik den klassiska tyska exkluderande, i kontrast till den klassiska franska inkluderande (liberal nationalism/civic nationalism). Argumentet för kategoriseringen är att den assimilation som krävs enligt SD:s partiprogram är så fullständig att den kräver att man helt lämnar sina rötter i ett annat hemland. Den franska medborgarskapsprincipen tillåter ett större mått av kulturell pluralism, förutsatt att medborgaren är lojal mot sitt nya hemland.

Sveriges medborgarskapsuppfattningar och den – ganska tunna – svenska nationalismen har legat närmare den tyska s k blodprincipen än den franska s k jordprincipen. Dock håller dessa grundprinciper på att lösas upp i ett allt mer globaliserat och migrerande samhälle, t o m Frankrike har under senare år modifierat sin lagstiftning. Och Sverige accepterar ju sedan flera år dubbla medborgarskap, något som är helt främmande för blod-principen.

Hela samtalet mellan mig och Jimmie Åkesson under ledning av superkompetente Erik Blix kan avlyssnas här.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).

Partiernas grepp om makten hårdnar

Partierna behåller sitt grepp om makten men tappar banden till medborgarna. Om man generaliserar rejält är detta kontentan av den nyutkomna antologin ”The Madisonian turn. Political parties and parliamentary democracy in Nordic Europe” under ledning av redaktörerna Torbjörn Bergman och Kaare Ström (Univ of Michigan Press, 2011).

De nordiska parlamentariska demokratierna har egentligen aldrig liknat den s k Westminster-modell som normalt appliceras på dem, särskilt inte med tanke på att normen varit minoritetsregering. Westminstermodellen bygger på det brittiska systemet, utan maktdelning, en-dimensionell partikonkurrens och där regeringen förutsätts kontrollera majoriteten i parlamentet. Men alla de nordiska länderna har nu tagit ett kliv (från olika utgångspunkter) mot den modell som här benämns ”the Madisonian”. Innebörden i denna term är ett allt större fokus på vad som kallas en amerikansk demokrati-modell där starka politiska institutioner (parlament, regering, partier) och externa oftast juridiska och ekonomiska aktörer (domstolar, riksbank) håller varandra i balans, där ansvarsutkrävande efteråt är mer central än kontroll av de politiska krafterna som får tillträde till systemet och ett system där politiska partier i form av mobiliserande och aktiverande krafter har liten plats.

Författarna konstaterar – som alla andra – att partimedlemskapet går ned och att väljarna blir alltmer rörliga. Men intressantare är att de också pekar på ökande skillnader mellan de nordiska länderna avseende demokratins utveckling. Några exempel på tankeväckande resonemang är att utbildningsnivån hos svenska ministrar har sjunkit medan den i Danmark har ökat så till den milda grad att Danmark från 1991 t o m 2007 inte haft en enda minister (i core cabinet) utan ”postgraduate degree” (lägst Masterexamen). De centrala ministrarna i de nordiska länderna skiljer sig också åt avseende det fenomen som kallas ”politikerbroiler” där 53 procent av svenska ”key cabinet member” tidigare varit avlönade i sina respektive partier, högst i Norden och att jämföra med motsvarande siffra i Danmark som var 27 procent.

Partierna i Norden har, menar författarna, tagit ett allt starkare grepp om makten, aktiviteterna ökar i parlamentet, regeringsstabiliteten ökat, partierna som rekryteringsgrund för uppdrag minskar inte alls och i organisationen ersätts frivilligt arbete av betalt. Partistödet skapar möjlighet till långsiktighet. Homogeniteten i partigrupperna ökar och förmågan att skapa politik är det inga problem med. Men det är relationen till väljarna och medborgarna som sviktar.

Tilltron och tilliten till politiker är lägre i Sverige och i Norge än i övriga nordiska länder, dock inte till institutionerna. I Danmark har t o m tilltron till politiker ökat under perioden. Danmark tenderar att skilja ut sig från övriga länder, konstaterar Bergman och Ström. Regeringsstabiliteten har ökat efter turbulenta år, lägst minskning av valdeltagande, har den högsta partiidentifikationen, lägst förluster av partimedlemmar och regeringar förlorar mindre i val än för övriga. Tänkbara förklaringar är fler politiska skiljelinjer i Danmark menar Bergman och Ström (men då borde samma sak gälla Norge och det gör det inte). En mer sannolik förklaring är att de danska partierna tidigt gav medlemmar och sympatisörer stort svängrum inom partiorganisationen. De lokala medlemsskikten stärktes på partiledarens bekostnad och gavs också möjlighet till inflytande på hög nivå. I Sverige, skriver författarna, har medlemmarna trängts ut till förmån för den egna partieliten och politiska tjänstemän.

Partiernas roll är fortfarande central, och partiernas anpassningsförmåga är beundransvärd. Men vad händer med en demokrati som domineras av partier vars grepp om makten är viktigare än deras uppgift som medborgarnas kanal, samtalspartner och organisatör?

PS. För en statsvetare med ingående kännedom om de nordiska länderna rekommenderar jag primärt läsning av kap 1,8 och 10 DS.

Uppdatering: Maria Sköld i Göteborgs-Posten skriver om boken och intervjuar en av författarna, professor Torbjörn Bergman, som är verksam vid Södertörns Högskola, den 5 december.

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

En nationaldag utan innehåll

Idag är det Danmarks grundlagsdag. Det är ingen helgdag i Danmark om jag förstått rätt (även om det råkar vara söndag just idag) men många är eller kan vara åtminstone halvdagslediga. Riktigt hur utbrett firandet av grundlovsdagen är vet jag inte, men i år lär danska gayrörelsen i alla fall firas i Köpenhamn. Så något slags hyllning till frigörelse och frihetlighet finns det.

Danmark firar en liberal och demokratisk grundlag som antogs 1849, men redan dessförinnan förekom folkfester den 5 juni dels till minne av regionala ständerförsamlingar (representativa församlingar på grundval av socialt stånd) men också till minne av att ”stavnsbåndet” upphörde. Stavsbåndet var ett kontrakt som innebar att varje vuxen man upp till 36 år var tvungen att bo kvar på det gods/bruk där han var född, eller köpa sig rätten att flytta (feodal sedvänja, liknande statarsituationen i Sverige).

Följande grundlagar har i Danmark också antagits den 5 juni, av tradition får man förmoda.

Vad man än väljer att fira i Danmark den 5 juni så firar man politisk liberalism: den nya grundlagen från 1849 innebar övergång från envälde till konstitutionell monarki, att kunna släppa feodala band eller upprättandet av folkförsamlingar är alla tecken på den nya demokratiska tidens inbrytning i Danmark. Så fira på kära danskar.

Imorgon firar Sverige sin nationaldag. Här kan vi välja mellan Gustav Vasas intåg i Stockholm (enväldets början och en kung som lade kyrkan under sig) eller införandet av 1809 års grundlag (en grundlag som visserligen innebar maktdelning men gav kungen stor makt – och som dessutom inte längre gäller).

I Frankrike, Norge och Danmark firar man folklig frigörelse på sina nationaldagar eller motsvarande. I Sverige förmodas vi fira enväldets införande, det ärftliga monarkins början och ett kungadöme som bytte till protestantism för att kungen skulle kunna utöva sin auktoritet genom och ovanför kyrkan.*

Jag har respekt för de som försöker fylla nationaldagen i Sverige med innehåll, men jag är inte övertygad om vare sig behovet av en sådan nationaldag eller att den kan fyllas med innehåll när den knappast har någon folklig förankring.

*Några förslag på nationaldag är kanske 2 december då Tryckfrihetsförordningen antogs 1766 eller den 24 maj när lika och allmän rösträtt för män och kvinnor antogs 1919.