Kategori: extremism

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney.  Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan.  Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)

Islamism och kommunism: Samma hot nu som då?

Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.

I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).

Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.

Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).

Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.

Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram  till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.

Terrorism tillhör Europas historia

Ibland är det nyttigt att bli äldre. I alla fall om man kan försöka använda sin erfarenhet. Explosionerna i Stockholm igår, och för den delen det hittills innehållslösa hotet om bomber i Göteborgs köpcentrum Nordsta’n för ett par veckor sedan, är inte på något sätt det första ”terroristdådet” i Sverige. Och framför allt drabbades Europa under 1970-talet av en mängd politiska terrordåd, och därefter i Frankrike på 1990-talet. Nu gäller det att hålla huvudet lite kallt och inte fara iväg i tolkningar som i de flesta fall bygger på abstrakta hotbilder och utgår från att alla terrordåds moder skedde i New York den 11 september 2001.

I Sverige sköts regerande statsminister ned på öppen gata för 24 år sedan och en populär utrikesminister knivmördades mitt i Stockholm City för sju år sedan. Och 1975 sprängde tyska politiskt motiverade terrorister den Västtyska ambassaden i luften efter att ha mördat två personer på ambassaden.

Själv minns jag mycket väl såväl mordet på den västtyske arbetsgivarchefen Hans-Martin Schleyer, som morden på bankchefen Ponto och på riksåklagare Buback, allt 1977. Bakom låg den västtyska organisationen Rote Armee Fraktion (RAF). I Italien sprängdes en bomb på järnvägsstationen i Bologna 1980 och nästan 100 människor dog. Under 1990-talet blev Paris utsatt för hot från nordafrikanska grupper och i mitten av 1990-talet genomfördes flera sprängattentat. En ständig påminnelse om hotet var alla de igen-pluggade papperskrogarna utefter gator och i metron. Attentaten i Spanien och Storbritannien inte att förglömma även om de i huvudsak var konsekvensen av interna nationella/regionala konflikter. Men dessa erfareheter är vad jag har med mig i bagaget när jag betänker vad som hände i Stockholm igår.

Med detta vill jag inte säga att man skall rycka på axlarna åt vad som hänt i Stockholm, men jag skulle vilja uppmana till lite tålamod och hålla hjärnan kall genom lite is i magen. Visst har världen förändrats efter attentatet mot USA och New York 2001 men terrorism i meningen ideologiskt motiverad våldsaktivitet riktad mot allmänheten i syfte att tvinga fram politisk förändring är verkligen inget nytt i Europa.

Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

Läs gärna kollegan Jan Oskar Engenes bok ”Terrorism in Western Europe. Explaining the trends since 1950.”

Vi har den fascism vi förtjänar

Isolering minskar högerradikala partiers framgångar och sådana partiers framgångar hänger samman med kraften i partiorganisationen. Och sambandet med krigstidens fascism är inte alls så efemärt som det ibland påstås. I en kommande bok* för statsvetaren David Art fram de här uppfattningarna på basis av en intervju- och partistudie studie av tolv västeuropeiska högerradikala partier.

Jag tillhör en grupp europeiska partiforskare som menar att uppkomsten och framgången för högerradikala, populistiska, invandringskritiska och/eller främlingsfientliga partier bör sökas hos partierna själva och i interaktionen med den specifika nationella kontexten. Det teoretiska perspektivet är partier, historiska och sociala skiljelinjer samt mobilisering, i kontrast till ett mer behaviouralistiskt och väljarbeteendestyrt perspektiv. David Art tillhör också denna grupp av forskare som sätter partier och mobilisering främst i förklaringskedjan.

De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner, menar Art. Antingen tog man över och transformerade ett gammalt parti med fascistiska rötter eller så uppstod partiet i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur. Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier.

Möjligheten till framgång bygger också, enligt Art, på samverkan mellan mainstreamaktörer och den högerradikala rörelsen. I de länder där övriga aktörer tog avstånd och tidigt upprättade en s k cordon saintaire (ung. skyddsavstånd) hade de högerradikala svårt att värva och mobilsiera tillräckligt många aktivister för att bygga ett livskraftigt parti. På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med. Om de högerradikala vare sig möter avståndstagande eller stigmatisering har de så mycket lättare att rekrytera medlemmar och mobilisera väljare från bredare lager. Mest effektiva är isoleringsstrategierna, enligt Art, om de initieras redan från början. Om man som i Flandern och Frankrike väntar ett tag blir effekten mindre, särskilt som avståndstagandet då existerade vid sidan av ett socialt accepterande.

Avslutningsvis konstaterar Art att:

Framgångsrika högerradikala partier är alltså inte de självklara följderna av socioekonomisk förändring, gynnsamma valsystem och politiska institutioner eller några andra grupper av faktorer som lätt kan särskiljas från den specifika historien och politiska kulturen i vilken dessa partier har uppstått. (Min övers.)

Enkelt uttryckt, vi har den fascism och den högerradikala politiska rörelse vi förtjänar.

*David Art ”Inside the radical right. The development of anti-immigrant parties i Western Europe” Cambridge University press, 2011

Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger

Hur skall vi gå till väga för att förstå och förklara de populistiska högerradikala partierna uppkomst och framgång? I min förra post redogjorde jag för och diskuterade Cas Muddes definitioner av populistisk högerradikalitet. Här är platsen att klargöra lite kring hur vi bör förklara den.

Cas Mudde pekar i sin bok ”Populist Radical Right Parties in Europe” att mycket blir fel redan när vi tänker oss att dessa partiet har ett enda elektorat (väljargrupp). Inget annat parti anses bygga sin överlevnad på en viss grupp väljare. Visst finns det för varje parti en grupp av kärnväljare, och dessa gäller det för partiet att behålla och integrera. Men framför allt är attraktiviteten hos den populistiska högerradikaliteten avhängig vad som kallas ”den politiska möjlighetsstrukturen” i det enskilda landet. Den populistiska högerradikaliteten är mer än andra partier en frukt som blommar på det moderna medie- och opinionssamhällets träd, och blir följaktligen också mindre enhetlig än t ex europeisk socialdemokrati eller kristdemokrati.

Många debattörer menar att främlingsfientliga attityder är avgörande för framgången för ett populistiskt radikalt högerparti. Så är det inte alls, som Mudde också påpekar, även om en sådan attityd är en nödvändig faktor för framgång. Främlingsfientliga attityder finns spridda i alla europeiska länder men den intrikata frågan är när väljarna gör den attityden till grund för sitt partival. Att göra främlingsfientlighet till grund för partival avgörs både av ideologiska motiv och strukturella förhållanden.

Mudde konstaterar att samhällen där den populistiska radikalhögern är ”kulturellt stigmatiserad” (alltså möter brett politiskt motstånd i samhällsdebatten) där har populistiska radikalhögerpartier sämre förutsättningar än i länder med ett mer gynnsamt intellektuellt klimat. Här talar vi inte om vad den kulturella eliten tycker om partiet ifråga utan istället om hur accepterat det är i vänkretsar och på debattsidor att uttrycka stöd för ett populistisk radikalt högerparti.

En  kulturell stigmatisering gör att färre ”vanliga väljare” känner sig attraherade av partiet medan fler extremister dras till det. (Vi talar här om den teoretiska bakgrunden till extremism ö h t men det är en annan diskussion.) Resultatet blir en ond cirkel som driver partiet allt längre bort från politikens mitt. Det är därför av avgörande betydelse för ett populistiskt högerparti att uppnå acceptans för sin agenda och sina grundläggande idéer via medier, debattsidor, andra partier och folkrörelser.  Först då har pariet en möjlighet att bryta sig ur den stigmatiserade rollen och bli ett tänkbart alternativ för den vanlige väljaren.

Ett populistiskt radikalt högerparti gynnas mycket av den s k medielogiken, menar Mudde, särskilt i länder där kommersiell media sätter agendan. I sådana länder uppstår en s k medial populism som bygger på personalisering, känslomässighet och en stark anti-etablissemangsattityd. Något som passar den populistiska radikalhögern som hand i handske.

Muddes huvudsakliga slutsats är dock att många forskare fokuserat alldeles för lite på partiernas egen förmåga att forma sin omgivning. En lärdom som han bygger på Stein Rokkans och Seymour Martin Lipsets arbeten men inte själv teoretiskt vidareutvecklar. De populistiska radikala högerpartiernas förmåga och möjlighet att presentera sin ideologi via medierna är särskilt viktig för att uppnå ett väljargenombrott medan partiets eget propaganda arbete är viktigare för att bibehålla framgångarna. I det avseendet är en stark partiorganisation särskilt viktig för dessa partier som i mångt och mycket verkar i en fientlig omgivning.

Förste steget till framgång är därför att bryta den kulturella stigmatisering som jag nämnde ovan – något som medierna är det viktigaste verktyget för. Kan partiet också få övriga partier att gå dem till mötes genom att ta upp deras agenda så är det så mycket bättre. Ju mer det pratas om de populistiska radikalhögerpartierna, och om deras frågor, desto bättre är det helt enkelt.

De populistiska radikala högerpartierna är partier som önskar ”rena” det egna landet i olika avseenden och som menar sig stå för de värden som andra partier förrått och/eller övergivit. Om man vill stänga ute den populistiska radikalhögern genom ovanliga koalitioner och andra spelregelförändringar biter man sig i svansen – det bevisar den konspiration som den populistiska radikalhögern bygger sin politik på, nämligen att alla andra partier har förrått folket och landet ursprungliga värden.

Muddes bok är mycket läsvärd och tankeväckande. Jag saknar dock ett teoretiskt anslag kring vilka mekanismer som bär fram extremism och högerradikalitet öht. Han använder mycket tid på att motbevisa teser som inte är särskilt underbyggda från början och mindre tid på att utveckla de resonemang kring studier på mellannivåer som han föreslår som en väg framåt.

Själv menar jag att vi bortsett från de geografiska och sociala platsernas betydelse för ideologisk och politisk mobilisering. Vi vet empiriskt alldeles för lite om varför SD uppkom i Skåne och Blekinge (även om vi vet en del om varför de fick framgångar), hur den bräckliga belgiska nationalstaten samspelat med Vlaams Belang och hur Front National var beroende av det franska kolonialväldets fall. För att ta några spännande utmaningar inom området.

Därmed är diskussionen om Cas Muddes bok avslutad. Läs den gärna själv!

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Sverigedemokraterna i närbild

Niklas Orrenius, journalist på SDS, har skrivit en bok om Sverigdemokraterna: ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna”. Citatet i titeln kommer från Mattias Karlsson som numera är SD:s presschef. Det har kommit några böcker med fokus på Sverigedemokraterna, och Orrenius har valt att återpublicera och kommentera de reportage/artiklar han tidigare publicerat under hela 2000-talet.

Jag läste boken i ett sträck, i det närmaste i alla fall, och fann den både lättläst, underhållande och matnyttig. Bilden som tonar fram är ett litet sammansvetsat gäng med några satelliter som energiskt och fokuserat arbetat för att göra sitt parti inte bara rumsrent utan också skapa opinionsutrymme för partiets åsikter. Flera av reportagen ger inblickar i hur ledande Sverigedemokrater hanterar motgångar och förmår utnyttja bilden av att man tillhör en förtryckt och åsidosatt minoritet. I några texter framträder också centrala demokratiska dilemman, som t ex när personer inte får jobb eller tvingas lämna jobb för att de är Sverigedemokrater.

Orrenius förtjänst är att han pekar på att Sverigdemokraterna är nationalkonservativt parti, att man inte motsätter sig invandring pga ekonomi eller arbetstillfällen utan på nationalistiska och kulturella grunder. Personligen tycker jag att det är en viktig punkt att lyfta fram då debatten sällan uppmärksammar det. Sverigdemokraterna är egentligen det enda parti som inte ställer upp på den liberala hegemoni som svensk politik lever i sedan slutet av 1980-talet. Och just som det enda icke-liberala alternativet är man fri att hävda uppfattningar som inte ryms i övriga partiers diskurs, och kan också mobilisera befolkningsskikt som upplever att de liberala värderingarna fått alltför stort genomslag. Sverigedemokraterna spelar i en slags frizon jämfört med övriga partier. 

Men, jag tycker också att boken tenderar att betona ledarskapets och den sverigedemokratiska elitens uppfattning. Orrenius kommer inte under ytan, jag saknar en inträngande skildring av världen så som t ex Åkesson ser den. Jag skulle gärna se texter som tog vanliga SD-sympatisörer på allvar, lät dem beskriva sina tankar och föreställningar om världen. Hur förhåller dessa tankar sig till ledarskapets idéer? Och vad är egentligen slutsatsen Orrenius drar av sitt arbete? Jag hade gärna sett att han försökt sig på en monografi där han valt några av reportagen och fördjupat dem istället för att trycka närmare tjugo kortare texter med kommentarer.

Inte fel med presstöd till Nationell Idag

I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.

Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.

I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg (”raser”) olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.

Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande – oavsett om det handlar om människor eller kulturer – som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är ”vi”. Det är en motbjudande inställning – men den är inte olaglig. Argumentet att ”skattepengar” inte skall ges till Nationell Idag är märkligt – den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick ”skattepengar” i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?

Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.

Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.

Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.

Trist med överdrifter om högernationalistiska partier i Europa

Det är så trist att vissa skribenter älskar att ropa ”Vargen kommer” oavsett hotbild. Konsekvensen blir politisk vanmakt och en känsla av ödesbestämdhet som sprider sig och är svår att bryta.

Idag skriver Aftonbladet att ”ultrahögern gick rejält framåt i senaste EU-valet” och kryddar med anekdotiska belägg av typen att British National Party fick plats i parlamentet.

Sanningen är att höger-extrema, främlingsfientliga och ultra-nationalistiska rörelser tappade platser i EU-parlamentet efter valet 2009!

I regionalvalen i Frankrike förra månaden fick Front National 9.2 procent. År 2004 hade Front National 12.4 procent i regionalvalen. Ett anekdotiskt belägg som alltså visar motsatsen till Aftonbladets.

Det står alldeles klart att invandringsnegativa, ultra-nationalistiska och främlingsfientliga partier har haft framgångar i Europa sedan 1970-talet. Men att dessa rörelser skulle ha haft våldsamma framgångar i hela Europa just det allra senaste året eller åren är knappast sant.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för det påstående som framförs i Aftonbladet att det är arbetslösheten som skapar framgång för höger-extrema och ultra-nationalistiska partier. I så fall borde t ex Spanien ha mycket stora sådana partier. Samspelet är betydligt mer komplicerat än så.

Däremot tror jag att Christoph Anderssons bok om ”Från gatan in i parlamenten” om den tyska extrem-högern och om nationaldemokraterna i Södertälje  är utomordentligt läsvärd. Jag har hört radioreportagen åtminstone två gånger.