Kategori: filosofi

Frédéric Mitterrands bekännelser

I Frankrike uppmärksammas nu kulturministern Frédéric Mitterrand (brorson till förre presidenten) för sitt försvar av Roman Polanski, som är på väg att utlämnas till USA för ett trettio år gammalt sexualbrott (våldtäkt mot minderårig). Anledningen är att Mitterrands försvar har återuppväckt intresset för hans år 2005 publicerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” (Det dåliga livet) där han berättar att han köpt sexuella tjänster av unga män i Thailand. Från både höger och vänster anklagas han nu för att försvara både sexturism och pedofili, samt anmodas avgå.

I dagens Libération diskuterar ledarskribenten Laurent Joffrin skillnaden mellan ”ursäkt” (apologie) och ”bekännelse” (confession). Mitterrand anses ”ursäkta” sexturism, från Front Nationals Marine le Pen och Parti Socialistes Benôit Hamon. Men, som Joffrin skriver, att bekänna något innebär naturligen att man uppfattar att det är en felaktighet. Och det är snarare en bekännelse Mitterrand avlägger i sin bok, påpekar Joffrin. Varje enskild politiker som granskas kommer att ha något att bekänna. Människan är, som redan André Malraux (författare och mångårig kulturminister under de Gaulle) en ”misérable petit tas de secrets”, alltså en ömklig liten hög av hemligheter. Vill vi verkligen ha ett allt igenom transparent samhälle? Det blir ett samhälle med en styrande inkvisition, skriver Joffrin.

Onekligen något att fundera på i den svenska debatten. Driver vi inte framför allt det moraliska renlevnadsivern alldeles för långt? Jag tror att vi får politiker som hela tiden försöker ursäkta sig, komma med bortförklaringar och skylla ifrån sig när vi driver den linjen. För mig, liksom för Joffrin, är det förmågan att inse vad man gjort och ta ansvar för det som är avgörande. Alla människor hamnar för eller senare i tragiska dilemman. De måste lösas och det finns aldrig något moraliskt korrekt sätt att göra det. Avgörande för en människas moraliska dygd är i stället förmågan att inse att den handling man använt för att ta sig ur dilemmat har förändrat ens liv.  Mitterrand har avlagt sin bekännelse. Det bör han hedras för.

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

”Genom att vara demokratisk och universell riskerar du alltid att bli anklagad för att vara elitist…”

I en intervju i tidskriften ArtMonitor från Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet ges en slags kommentar till den kulturkampf som nu utspelas i Sverige, fast texten är skriven långt innan Göran Hägglund började dra igång sina valser. Det är konstnären och doktoranden Andreas Gedin som intervjuar Boris Groys, professor i estetik, konsthistoria och medieteori i Karlsruhe. Groys talar om hur muséer fyller en ny roll där människor kan möta kulturen på riktigt, in real life som han säger, vilket är en stor skillnad mot nätets virtuella och platta verklighet.

På en fråga från Gedin svarar Groys (min övers) att den samtida konstscenen vill vara universell och demokratisk, vilket innebär att den utgör en minoritet. För vi människor lever inte vare sig i demokrati eller universalitet, utan i en värld av nationalstater och ekonomisk ojämlikhet. Därför är konstvärlden en egen scen för begreppen jämlikhet och demokrati.

Vi lever i en märklig värld, fortsätter Groys, där vi anses elitistiska ju mer demokratiska och universella vi försöker vara. Förklaringen menar han är att människor helt enkelt inte är vana vid det demokratiska samtalet, de flesta tänker inte i de termerna.

Och just här kunde Göran Hägglund ha initierat en spännande kulturdebatt om konstens, teaterns, filmens och litteraturens roll i det demokratiska samhället, om våra inbyggda hierarkier och om kulturens tilltal givet denna struktur. Här kunde vi pratat om hur konsten kunde ha öppnat upp politiken för ovana tankar och normbrott. Men också om konstens misslyckande i dessa avseenden.

Men, det som provocerar Göran Hägglund i nutida konst och teater är inte klyftan mellan demokratiska ideal och reell ojämlikhet. Det är istället viljan att ifrågasätta, önskan att förändra och lusten att kommunicera med hela medborgarkollektivet. För Hägglund är fördomen lika mycket värd som sanningssökandet. Och det är riktigt illa.

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)

Vem försvarar yttrandefriheten?

Är yttrandefriheten villkorad? Ja, den frågan är rimlig att ställa sig efter att ha läst DN:s ledare idag fredag med rubriken ”Håll rasismen kort!”. I ledartexten återberättas att utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet bjudit in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet. Ahmed Rami har dömts i svenska och franska domstolar för hets mot folkgrupp och spridande av antisemitisk propaganda. DN skriver att Rami ”missbrukat” yttrandefriheten och därför borde inte Linköpings universitet ”upplåtit sina lokaler” för en sådan antisemit. Men Rami var inte inbjuden för att prata om substansen i sina antisemitiska åsikter, istället var han där i sin egenskap att vara en av dem som faktiskt överskridit gränserna och t o m dömts för det. Visst är det intressant att låta den typen av personer få konfronteras med de principer som bygger upp vårt öppna samhälle? Upp med trollen i ljuset så spricker de!

Någon har skrivit (påminn mig gärna!) att moralism är förbehållen liberaler. En konservativ kan argumentera utifrån nation, tradition och religion medan en socialist kan ikläda sig rollen av försvarare av klass, parti och marxism. Men en liberal – vars yttersta värde är individuell frihet – hamnar i moralismens träsk så fort individerna ”missbrukar” de principer som hon/han håller högt. Hur kan en per se obegränsad frihet som yttrandefrihet ”missbrukas”? Är det missbruk av yttrandefriheten att kräva kvinnan tillbaka till spisen eller homosexuella i garderoben? Naturligtvis inte, om än omdömeslöst. Tolerans är att stå ut, inte med det acceptabla utan just det man inte vill acceptera.

Yttrandefriheten är lika och gäller för alla. Rami har, såvitt jag vet, avtjänat sitt straff. Litar DN inte på folket – tror de att Rami är en folkförförare som skall få oss alla att bli anti-semiter? Jag tillhör dem som inte bara anser att rasismen skall hållas kort utan tvärtom att den aktivt skall motarbetas – på värdegrund. Jag kan stå upp när och var som helst och utöva mitt grundlagsskyddade motstånd mot anti-semitism och annan rasism. Men om inte liberalerna själva tror på yttrandefriheten som fundament i en öppen demokrati vem skall då försvara den?

Moderaternas skicklighet vinner i längden

Moderaterna har nog just nu Sveriges politiskt skickligaste partiapparat.

All statlig makt centraliseras nu. Kulturutredningen vill t ex att en massa myndigheter skall gå upp i en enda. Djurskyddsmyndigheten lades ned och inordnades i Jordbruksverket och Integrationsverket försvann och vem som gör deras jobb kan man ju fundera på. Flera har vittnat om en myndighetsslakt där allt fler beslut skall fattas på en allt mer central nivå (vad tycker egentligen Kd om det, ingen subsidiaritetsprincip där inte).

Samtidigt sprids ansvaret för genomförande ut på en mängd privata och andra aktörer. Bilprovningen skall flyttas bort från staten och avregleras och järnvägen skall avregleras helt och hållet för att ta två aktuella exempel. Skolorna privatiseras och där är det bara folkpartiet som vill centralisera. Vården avregleras i enormt snabb takt, särskilt i Stockholm.

Modellen är klar – makten centraliseras och läggs under regeringens kontroll medan ansvaret fördelas ut på aktörer på lägre nivå vilka är utbytbara och lever på marknadens villkor.

Moderaterna är mycket skickliga i att få genom sin politik. Det beror på förmågan att vänta och förmågan att tänka strategiskt. Kanske är alliansregeringens mandatperiod första gången borgerliga partier verkligen sätter en politisk vision i verket, en vision som inte bara är en motbild till den socialdemokratiska staten.

I en studie som publicerars i sommar i International Review of Sociology – tillsammans med fil dr Göran Duus-Otterström – belägger vi att det är moderaternas kriminalpolitik som nu genomförs. De har slagits för den sedan 1969. Uthållighet är en dygd.  På samma sätt lyckades moderaterna genomföra sitt förslag att Sverige skulle bli EU-medlem, vilket egentligen var den enda utrikespolitiska fråga de var engagerade i under 1970- och 1980-talen. Om detta kan man läsa i min och Ulf Bjerelds bok ”Utrikespolitiken som slagfält” från 1995 (Nerenius & Santérus).

En vision, en förmåga att vänta och en organisation som gör det möjligt att hoppa genom möjligheternas fönster när det öppnas – det är nödvändiga villkor för ett parti som vill ha inflytande idag.

Intressant? Läs mer om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

PS. Dagens demoskopmätning (090404) stärker resonemanget ovan. DS

Vad betyder ”hålla kontakten”?

Ja, inte att ha stickproppen i handen i alla fall 🙂 Hörde häromdagen på radion en diskussion om nya medier. En kvinna sa då att det var så bra att ”hålla kontakten” med hjälp av mikroblogg och facebook. Hennes exempel var kusiner hon inte träffat på tio år och några gamla barndomsvänner som hon inte sett sedan de gick i skolan. Men också en dotter som uppmanade sin pappa att läsa hennes blogg när han stillsamt undrade hur det gått på provet i skolan.

Relationer är allvarliga, de kan förändra mitt liv. För mig är att ”hålla kontakten” något annat än att veta om att någon flyttat eller just nu steker pannkakor. I min värld tunnas begreppet ”hålla kontakt” ut och förytligas när 140 tecken om vad jag gör just nu är detsamma som en relation. På Facebook kallas det t o m ”vänner”. Jag vet många på Facebook som är ”vänner” med människor de aldrig träffat, aldrig pratat med och kanske inte egentligen vet dem de är. Personligen har jag medvetet valt bort Facebook, som en självvald begränsning. För mig skulle det umgänget (hålla kontakten) inkräkta på verklig vänskap – kraften räcker inte till båda.

Jag tror att vänskap, relationer och att hålla kontakt är något som endast kan genomföras genom att träffas, prata med varandra och under lång tid bygga en gemensam värld och gemensamma erfarenheter. Jag vill hävda att det inte är möjligt med korta statusmeddelanden på Facebook. Jag har mycket hellre tio nära vänner som jag kan ringa eller sms:a när jag vill dela något roligt eller svårt än 500 s k vänner på Facebook eller Twitter.

För många år sedan slutade en äldre släkting att skicka julkort – han började istället skicka massproducerade s k julbrev (numera på e-posten) där han berättade allt som familjen gjort under det föregående året. Eftersom det inte fanns någon person som texten var avsedd för var texten lika opersonlig som en annons från H & M. Och naturligtvis lika ointressant som ett uttryck för att ”hålla kontakten”.

Kanske kommer verklig vänskap att uppvärderas. Snart blir den så unik att den blir avundsvärd.

Kontrollera, garantera och säkerställa – om vår tids kontrollkult

”Livet kan man inte ha på banken” sjöng den alldeles för tidigt bortgångne Totta Näslund i sången av Mikael Wiehe. Det är onekligen en sentens som jag tycker borde lända till större eftertanke i samhället.

Vanvården på Bäckagården i Halmstad berodde på dåliga rutiner får vi veta. Socialtjänsten skall kontrolleras hårdare och kunna utsättas för sanktioner, minsann, om de gör fel. Och missförhållanden på s k HVB-hem (hem för barn och ungdomar som behöver bli omhändertagna) skall försvinna genom att ”man säkerställer” att barnen under sina permissioner tas om hand av föräldrarna får vi veta i Rapport-sändningen  halv-åtta. Och sedan tidigare vet vi att trakasserierna i Rödeby inte var polisens ansvar. Mannen på häktet i Mariestad som fick hänga i sin snara tills han dog för att vakterna inte skar ner honom var för dåligt utbildade. I inget fall ställs frågan om inte en medmänsklig tanke kunde förändrat situationen.

Varifrån kommer denna bisarra, för att inte säga neurotiska, tilltro till regler och rutiner? Själv en vän av rutiner (de sparar energi som kan frigöras i kreativa processer) har jag aldrig någonsin trott vare sig på säkerhetskontroller eller regleringar som en universalmedicin. (Ta bara flygets löjeväckande security checks – det är när man störtar som man dör. Inte om man har en flaska schampo med sig.) Jag har i ett annat sammanhang påpekat att vi människor är mycket bättre på att skapa och formulera regler och system än på att leva i dem.

Att rutinerna, reglerna och systemen är bra är väl ett grundkrav? Det är ju när dessa fallerar som vi sätts på prov. Den s k mänskliga faktorn är ju faktiskt vad vi borde utgå ifrån, inte låtsas att den är något oförutsett.

Nej, det är bristen på civilkurage och personligt ansvar som avslöjas när vi skyller på bristande rutiner. Samtidigt kanske missförhållandena kom upp till ytan just genom att någon okänd individ faktiskt hörde av sig. Om inte var och en av oss tar ansvar för att samhället och det kollektiva fungerar så kan vi konstruera hur finurliga system som helst. Den dag en individ gör en miss – vilket vi alla gör hela tiden – är det de andras ansvar och solidaritet som avgör om människor kommer till skada eller ej. Idag tycks alldeles för många vara mer rädda för att göra fel än måna om att göra rätt.

Har man inte gjort några misstag har man inte gjort något annat heller. Så sluta fila på systemen. Låt oss titta oss i spegeln istället, och skapa ett samhälle med den bilden som mall.

Den underskattade tillfredställelsen i att bryta normer

De senaste veckorna har jag reflekterat lite över att så många är så pigga på att reglera alla oväntade händelser. Låt mig ta några fullständigt disparata exempel: 1. Statens Medicinsk-Etiska Råd vill lagstifta om aktiv dödshjälp eftersom det kan finnas fall där detta skulle vara ett klokt val, 2. Socialdemokraterna vill slippa FN-mandat för militära interventioner eftersom det kan hända att det blir ett veto och 3. Skolbarn vill ha ändring av skollagen eftersom de vill kunna åka på billigare resor med familjen under terminen. Det var verkligen olika sorters exempel, men de illustrerar alla min poäng, nämligen att aktörer vill ändra normerna/lagstiftning så att den verkligen täcker in alla eventualiteter.

Jag tolkar fenomenet som ytterligare exempel på hur vi individer förväntar oss total kontroll över alla detaljer i våra liv. Varje tänkbart undantag skall vara förutsett.

Jag tror inte på det sättet att organisera samhället. Jag ser normbrott som något som bör finnas. Nöd bryter alltid lag, det innebär inte att dessa exceptionella tillfällen skall utgöra grunden för en ny lag, bara att tillfället var just exceptionellt.

Det kräver mod att bryta normer. Ibland kommer du att tycka att du gjorde fel, ibland att du gjorde rätt. Och du måste alltid tänka på att det du gör kan få andra att vilja göra detsamma. Vill du det? Jag tror också att normbrott är viktiga eftersom de pekar på problem och brister i normbildningen som vi kanske behöver hantera. Med normer som innefattar allt tappar normerna sin normerande idé. Det måste finnas en gräns för att vi skall kunna skilja gott från ont, men denna gräns behöver ständigt utsättas för omprövning.

Jag har inspirerats alltmer av en existentialistisk livsfilosofi där det inte finns någon universell norm att följa. Vi har att som människor hitta det goda handlandet i varje ögonblick. Det förskjuter fokus från normen och tillbaka till oss själva som individer och människor. Det har i alla fall varit en frigörande kraft i mitt liv.