Kategori: fransk politik

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

En nygammal fransk center kan förändra det politiska landskapet

I skuggan av den franske presidenten Francois Hollandes inte alltför framgångsrika första år som president formerar den franska politiska mitten-högern om sig.

Den förre presidenten Nicholas Sarkozy har gått segrande ur en rättstvist (även om han fler kvar) och det spekuleras friskt om huruvida Sarkozy vill ställa upp igen i presidentvalet 2017. Hans ledarskap för den stora högerkoalitionen UMP är moraliskt, han är oerhört mycket mer populär än de två ledare som formell tagit över rodret (Fillon och Copé). Men där UMP snarare rör sig åt höger för att möta hoten från Marine le Pens Front National händer det också saker i mitten.

Francois Bayrou, ledare för det tidigare så lovande Mouvement Démocrate, är nu en kung utan såväl häst som trupper. Men han har lite politiskt star quality och är en samlande ledare i en framtida val. Jean Louis Borloo som förra året bildade UDI som en center-höger av samma typ som det gamla UDF under Giscard d’Estaing, har en stor parlamentsgrupp av centerpolitiker med sig och känner sig inte hemma i ett UMP som blir allt mer högerorienterat. Detta trots att Borloo suttit som minister på flera poster i Sarkozys regering.  Genom att närma sig Bayrou kan Borloo också göra anspråk på att ha hela den franska centern under ett paraply. En partiformation som krävs för att utmana den mer konservativa högern UMP liksom det nationalkonservativa Front National.

Men det är ett resonemangsäktenskap som t ex le Monde skriver. De båda herrarna har en historia av konflikter och partisplittringar bakom sig. Och Bayrous stöd till Hollande i senaste valet togs inte väl upp av övriga centrister. Inte har Bayrou heller fått något för det från Hollande. En ny center i Frankrike kan förändra den partikonkurrens som just nu mest handlar om att förhålla sig till Front National och där UMP slokar i frånvaron av den starka ledare som den partikonstellationen krävt sedan till bildande.

Jag har tidigare skrivit om centern i Frankrike t ex här.

En bref: Franskt misstroende att ta på allvar?

I Le Monde presenterades i förra veckan en undersökning (IPSOS*) av den franska opinionens uppfattning om bl a politik, media, invandring och religion. Misstron mot journalister tycks vara stor då 58 procent av de svarande anser att media utför sitt arbete ganska eller mycket dåligt. Men misstron mot folk i allmänhet är än mer utbredd, 78 procent anger att man inte kan vara nog försiktig när man samverkar med andra.

Nästan tre fjärdedelar av de svarande (72 procent) anser att demokratin fungerar dåligt och att deras uppfattningar inte representeras och 65 procent anser att den nationella makten skall stärkas på EU:s bekostnad. En majoritet anser också att globaliseringen varit negativ för Frankrike (61 procent).

Det är en svart bild av det demokratiska samhället som tonar fram. Samtidigt vet vi alla att demokratin i Frankrike såväl som i många andra europeiska länder trots allt fungerar rätt bra. Så hur mycket vikt skall vi fästa vid denna typ av undersökningar? Enligt min uppfattning är nivåerna ovan ointressanta för att bedöma hur väl en demokrati fungerar. För det krävs analyser av mycket djupare slag. Däremot kan denna typ av undersökningar användas för att förstå hur sociala och ekonomiska omständigheter samverkar med ideologiska uppfattningar, hur föreställningar om verkligheten förstärker eller försvagar stödet för olika samhällsmodeller och även i förekommande fall förändringar över tid. Mycket talar också för att opinionsundersökningar är en opinionsyttring i sig självt, att äntligen få säga sin mening.

Att 87 procent av de svarande anser att det behövs en stark ledare (vrai chef) för att återställa ordningen i landet bör därför knappast ses som en hint om ett kommande maktövertagande…

 

* IPSOS Public Affairs, för Le Monde, Fondation Jean-Jaurés och Cevipof. Nätundersökning med 1016 personer; representativt kvoturval av befolkningen över 18 år avseende kön, ålder, yrke m m.

 

Störtade diktaturer skapar oro bland sköra afrikanska stater

Att internationell politik är komplicerad kan vi se i Mali just nu. Grupper av sedan länge oppositionella mot regimen i Bamako bland folkgruppen tuareger i norra Mali fick oväntad hjälp av likaledes oppositionella med mer islamistiska böjelser och plötsligt var halva Mali i rebellernas våld. Införandet av ett religiöst styre ledde till protester och flykt från befolkningen, tuaregerna ”kördes över” och kom att lämna de nya vännerna som uppenbarligen ville något annat än tuaregerna. Tuaregbefolkningen som lever i gränslandet mellan Mali och Algeriet vill ha en egen stat, men inte riktigt på det sätt som nu blev fallet.

När rebellerna såg ut att tränga allt längre söderut mot huvudstaden Bamako valde Frankrike att ingripa, trots att den långsamma processen med att samla en internationell styrka ännu inte nått ända fram. Det är ju inte första gången Frankrike agerar så här, men denna gång är det inte för att skydda franska intressen utan för att upprätthålla den territoriella integriteten hos Mali. Varför bryr man sig om det då? Jo, därför att Frankrike (och både grannländer och övriga västländer) ser ett hot om politiska islamister kan beredas plats i norra Afrika och kan skapa ett band av fästen mellan Atlanten och Indiska oceanen.

Bakom utvecklingen ligger paradoxalt nog i stor utsträckning störtandet av den libyska diktaturen. Khadaffi hade en enorm mängd s k legosoldater från övriga afrikanska länder i sin sold. Större delen av dessa kastades ut i en högst osäker framtid och var lätta att rekrytera för de rörliga grupper av rebeller som önskar skaffa sig fördelar eller kullkasta befintliga regimer och som återfinns i Sahara- och Sahelområdet. En mängd unga män utan egentliga politiska mål och vars enda kompetens är att strida och utföra våldshandlingar enrolleras enkelt av ledare som med religiös/politisk/militär auktoritet som kan försörja dem och/eller ge dem möjligheter att försörja sig själva (läs: plundra). Vi såg exempel på samma typ av konflikt i Tchad 2008. Även då ingrep Frankrike snabbt, med visst bistånd av Sverige i en EU-operation som blev fördröjd och därmed inte särskilt operativ. Om Frankrike nu tillsammans med de afrikanska grannländerna lyckas kasta ut de islamistiska rebellerna ur Mali kommer de istället att befinna sig i Niger, Mauretanien, Algeriet, Burkina Faso och andra nära grannländer. De sköra staterna i denna del av Afrika har således blivit offer för en i grunden positiv destabilisering av Nordafrika. Att dessa grupper mycket väl också kan komma att påverka framtiden i Tunisien och Egypten bör man inte blunda för.

De enkla lösningarna är således sällan särskilt enkla. Något givet svar har jag inte, men min övertygelse är att för att verkligen komma tillrätta med den politiska labiliteten i länderna i södra Sahara krävs dels en internationell styrka och dels ett utökat internationellt bistånd för att stödja den snabba ekonomiska och politiska utveckling som redan har tagit fart i flera afrikanska länderna.  Sverige lyser med sin frånvaro i dessa frågor.

En brèf: Allt större andel av Front Nationals väljare är arbetarklass, kvinnor och unga

I en alldeles färsk analys av förra årets franska val har en av Frankrikes främst valforskare Nonna Mayer pekat på att Marine le Pen alls inte lyckats bredda sin väljarkår, utom i ett avseende. Hon har en högre andel kvinnliga väljare än sin far. Mayer betonar att analysen bygger på en valdagsundersökning som endast består av ett urval på 1500 personer och att intervjuerna gjorts på telefon. Man bör därför vara försiktig i slutsatserna om just 2012 års Front National-väljare.

I debatten kring valen i Frankrike talades det ofta om att Marine le Pen skulle nå bredare väljargrupper genom en mjukare framtoning men Mayers analys pekar på motsatsen. Andelen arbetarklass, yngre och lågutbildade har ökat. Vad som dock är ett faktum är att Marine le Pen fått fler kvinnliga arbetarröster än sin far. Andelen bland kvinnliga arbetare med manuellt arbete har nästan fördubblats mellan 2007 och 2012 men fortfarande är andelen manliga arbetare som röstar på Front National avsevärt högre än kvinnliga.*

Mayer betonar att den ökande andelen arbetarklassröster på Front National stämmer väl med erfarenheter från liknande partier i Schweiz, Norge och Danmark.

Så där lite en passant visar hon för övrigt att andelen franska invånare som instämmer i att ”det finns för många invandrare” i landet har minskat kontinuerligt sedan 1995 (från 74 procent till 49 procent) och är även lägre idag jämfört med 1988 (65 procent). Det är 1995 som utgör toppåret. Samma mönster återfinns i Sverige, störst motstånd mot invandring under tidigt 1990-tal och sedan kontinuerligt sjunkande.**

Mayer, Nonna (2013) From Jean-Marie to Marine Le Pen: Electoral Change on the Far Right Parliamentary Affairs vol 66 s 160-178.

* Två kategorier ryms inom klassificeringen av ”arbetarklass” i undersökningen, dels rutinartat arbete som inte betecknas som manuellt (t ex lagerarbete, sortera post), dels manuellt arbete (städa, bygga ställningar).

Icke-manuellt rutinarbete:   Män – 2007 12 % och  2012 16 %   Kvinnor – 2007 12 % och 25 %

Manuellt arbete: Män – 2007 18 % och 2012 37 %  Kvinnor – 2007 13 % och 2012 22 %

** Frågan endast ställd valår i Frankrike.

Ledarstrid söndrar den franska oppositionen

Den franska högern skakas av konvulsioner. Om detta råder ingen som helst tvekan. Däremot råder det stor tvekan kring hur den framtida franska högern skall komponeras.

Det stora samlande högerpartiet UMP (Union pour un Mouvement Populaire) som stött president Nicholas Sarkozy skulle välja ny ledare efter att ha förlorat såväl presidentpost som parlamentarisk makt i valen i år. Två kandidater stor mot varandra, Francois Fillon (f d premiärminister) och Jean-Francois Copé. Den förstnämnde kraftigt favorittippad och den sistnämnde förknippad med närmast främlingsfientliga uttalanden om rasism mot vita i storstädernas förorter och en tweet om ungdomar av muslimsk tro som inte låter en fransk jämnårig äta sitt traditionella ”pain au chocolat” för att det är Ramadan. Till mångas förvåning förklarade sig i måndags Copé som vinnare av den partiinterna omröstningen, med 50.03 procent eller 98 rösters övervikt (av totalt nästan 180 000 röster). Men Francois Fillon accepterade inte förlusten. Tre franska översjöiska territorier hade inte räknats med (1300 röster) menade Fillon, om dessa också räknades med hade Fillon vunnit med 26 röster!

En mycket hätsk ord-duell utbröt mellan Copé och Fillon. UMP har försökt lösa krisen genom att kalla in den f d premiärministern och utrikesministern Alain Juppé som medlare. Juppé är en ytterst erfaren, diplomatisk och skicklig politiker som överlevt i den franska hetluften sedan 1970-talet. Juppé var Chiracs politiske rådgivare redan under dennes tid som borgmästare i Paris, och Juppé är en av arkitekterna bakom partiet UMP, tillika en av partiets första ledare. Svårt att se någon bättre person för detta uppdrag alltså.

Juppé har krävt att parterna ännu inte överklagar rösträkningen till partiets egen överklagandenämnd, de tre måste träffas före söndag kväll och parternas respektive vapendragare måste bort från partiets överklagandenämnd – och ordkriget måste ögonblickligen upphöra. Fillon har accepterat. Inte Copé. Han anser inte att man kan ta bort personer ur överklagandenämnden, det är juridiskt omöjligt. Dock vill han gärna träffas på söndag kl 19 på en plats som inte annonseras i förväg. Fillon svarade då med att förklara att ”ett parti är inte en maffia”. Copé replikerade att språkbruket sårat honom och skadat partiet.

Just nu ser krisen inte ut att vara nära någon lösning.

Handlar då detta om något mer än bara två överspända proffspolitikers personliga fåfänga? Ja, det gör nog faktiskt det.

Det stora partiet UMP består av en rad olika fraktioner och tidigare strömningar. Den huvudsaklga komponenten är gaullism, men också delar av den höger-liberala grupperingen som tidigare hade samlats i den mitten-höger-koalition som skapades av de f d presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Utöver dess huvudsakliga strömningar finns också mindre grupperingar, både mer högerorienterade och mer liberala. Francois Fillon representerar den traditionella gaullismen, den som före Jacques Chirac samlades i partier som UDR och sedan med Chirac i RPR. Fillon växte också upp i en gaullistiskt engagerad familj. Jean-Francois Copé engagerades politiskt under tidigt 1990-tal, då gaullismen under Jacques Chiracs ledning fick en mer ekonomiskt-liberal framtoning än den tidigare social-konservativa.

Valet mellan Copé och Fillon är således också ett val mellan gaullismens två grundkomponenter – den liberala och den konservativa. (Därmed inte sagt att Fillon inte alls är marknadsliberal och Copé inte alls är socialt konservativ.) Men Copé har också genom sina populistiska uttalanden följt upp den förre presidenten Sarkozys försök att ”flörta” med extrem-högern.

Valet är också en fråga om sammanhållning i den – komplexa för att inte säga konstruerade – enhet som UMP utgör.  Copé har visat ett retoriskt intresse för de väljare som idag föredrar Front National och Marine le Pen, medan Fillon inte på något sätt velat låna sig till ett sådant språkbruk. Relationen mellan UMP och den radikala national-konservatismen kan således påverkas av valet.

Även de liberala krafterna – traditionellt svaga – är beroende av vilken väg UMP går. En splittring, som kanske under Copé, ger utrymme för nya fraktioner av samma typ av den som Jean-Louis Borloo genomfört efter valet 2012. Han bildade sonika ett nytt parti, Union des Démocrates et Indépendants (UDI) med liberal betoning. Och så har vi Francois Bayrou, som förlorade sitt mandat i Nationalförsamlingen i valet 2012, som med sitt Mouvement Démocrate (MoDem) ett tag såg ut att kunna lyfta den franska liberalismen. Med Fillon vid rodret och ett samlat UMP får de liberala krafterna svårt att bli attraktiva i opposition. Å andra sidan, med Copé vid rodret kan populismen få så stor plats inom UMP att många väljer att lämna UMP (sådant har redan annonserats t o m av Fillon själv) vilket kan ge de liberala strömningarna större utrymme.

Det enda som är riktigt säkert just nu är att det regerande socialistpartiet och president Francois Hollande är tacksamma över att oppositionen bryter samman över sina egna skiljelinjer istället för att utöva kraftfull opposition. Detta i ett läge där fransk ekonomi svajar och presidenten röner ett kraftigt minskande förtroende.

 

Mer om detta kan läsas här (franska) och här (engelska) och här (engelska). Här skriver Tomas Lindbom på svenska (dock innan dagens utveckling).

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

*

Läs gärna också min understreckare  i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Inför det franska parlamentsvalets första omgång 2012

Imorgon äger första omgången i det franska parlamentsvalet rum. I 577 valkretsar ställer 6603 kandidater – varav 40 procent är kvinnor – upp för att vinna en plats i den franska Nationalförsamlingen. För att ta sig till en plats redan imorgon måste de få mer än 50 procents stöd och för att gå vidare till nästa omgång minst 12,5 procent av de registrerade väljarnas stöd. Perioden mellan första och andra omgången kan ge upphov till stora förändringar, men en del valkretsar vinns förstås redan i första omgången. Hur stor andel är en grov uppskattning av opinionsläget i landet, ju fler desto klarare majoritet för det ena eller andra blocket.

De flesta opinionsundersökningar pekar på en majoritet, om än inte överväldigande, för vänsterblocket och därmed också trygg majoritet för president Hollande i parlamentet. Dock ser inte majoriteten alls ut att bli så stor som den högermajoritet president Sarkozy kunde luta sig emot. Det franska valsystemet ger – när båda omgångarna är genomförda – ett kraftigare utslag för den vinnande majoriteten än vad en rent proportionell representation skulle ge, men oftast ett mindre kraftigt utslag än majoritetsval i en omgång. I mellanperioden mellan valen har de många partierna möjlighet att omgruppera och sluta sig samman bakom en kandidat, vilket oftast leder till dueller i andra omgången. I den processen kan man se hur samsynen mellan t ex Front National och högerpartiet UMP fungerar, likaså mellan socialistpartiet, Front de Gauche och de gröna. Lyckas de ena sig lokalt om en kandidat? Front National spås kunna få max tre mandat, vilket skulle vara mer än man haft sedan det proportionella valsystemet avskaffades efter i 1988 års val. Runt 15 procent av väljarna anger att de tänker rösta på Front National medan andelen för vänster blocket ligger runt 40 procent (utom de gröna) och högerblocket (utom FN) runt 30 procent.

För president Hollande är valen till Nationalförsamlingen förstås avgörande, om han inte får majoritet blir styrandet av landet i enlighet med hans agenda riktigt krångligt.  Men samtidigt är det som uttryck för det franska politiska landskapet som valen är centrala för en politisk analytiker. Kan det i realiteten konstlade högerblocket fortsätta att hålla ihop? Utplånas ånyo ett försök till mittenpolitik i Frankrike (MoDem)?  Hur blir utvecklingen nu efter framgången i presidentvalet för Marine le Pen och Front National? Är Front de Gauche verkligen starten på en ny vänster och ett nytt samarbete med socialistpartiet?

Vi får se imorgon kväll.

Uppdatering 11/6:

Det blev en majoritet för den samlade vänstern, men om det också leder till en majoritet i Nationalförsamlingen (för PS ensamma eller med Front de Gauche) får vi se efter andra omgångens val nästa söndag. Front National gjorde ett sämre val procentmässigt än presidentvalet, men mycket bättre än katastrofvalet 2007. Såväl Marine le Pen som systerdottern Marion ligger bra till i sina valkretsar men det är sannolikt bara Marine le Pen som har en rimlig chans att komma in nästa söndag. Valdeltagandet osedvanligt lågt, under 60 procent, vilket sannolikt missgynnade Front National liksom övriga mindre partier. Fem av Hollandes ministrar valdes in redan i första omgången, övriga måste komma in nästa gång.

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).