Kategori: medier

Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.

En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.

Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.

Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.

I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats.  (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)

En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen.  Att blunda för det är löjeväckande.

Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.

Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?

Svensk TV underblåser en förlegad och pinsam Afrikabild

Jag vill bara understryka hur pervers den bild av den afrikanska kontinenten är som underbygger produktionen av programmet ”Den stora resan” om svenska familjers liv bland stamfolk i Namibia. I Expressen skriver idag Johannes Forssberg mycket bra om exotismen och den koloniala världsbild som SvT visar upp.

För den regelbundne läsaren av denna blogg är kritiken av den svenska Afrika-bilden ingen nyhet. Jag tycker det var rent ut sagt pinsamt att i Studio Ett idag höra SvT:s programschef Micael Lekberg låtsas inte förstå vad Wilo Abdulle, ordförande i afro-svenskarnas riksförbund, menade med sin kritik av programmet. När Lekberg patetiskt upprepade att han ville se ett ”möte” mellan människor med så olika livsstil så lät han som om den enda livsstil han känner till är den som utövas av svensk, vit, medelklass i innerstaden eller Bromma.

För den som läser Jeune Afrique eller ser i Le Monde om den nya fiberoptiska kabeln till Afrika, med första anhalt  i Mombasa, och vet att en tredjedel av invånarna på den afrikanska kontintenten numera innehar en personlig mobiltelefon framstår Lekbergs Afrikasyn som hämtad ur 1910-talets skolböcker för småskolan.

Vad har ni tagit er till på SvT? Har ni alldeles tappat förståndet?

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.

Att beställa en akademiker som lull-lull

Igår blev jag uppringd av en man från nyhetssajten/bloggsajten Newsmill. Jag svarade med mitt namn. Han presenterade sig inte utan frågade

– Är det religionsvetaren?

Jag sade nej och förklarade att jag min akademiska position var som professor i statsvetenskap i Göteborg och gästprofessor på Södertörns Högskola.

– Okej, jag har ringt så många,  sa han och sa vad han hette.

– Känner du till det här FN-mötet om rasism? fortsatte han.

Jag svarade jakande och ett samtal med några repliker utspann sig. Jag förstod det som att Newsmill ville ha en diskussion om förslaget att förtal av religion skulle vara en kränkning av religionsfriheten. Sedan sa Newsmill-mannen det mest oväntade:

– Vi behöver någon som försvarar det förslaget.

Du läste rätt. Newsmills medarbetare rindge inte upp mig i min egenskap av forskare och lärare inom området för att få forskningens ståndpunkt, demokratiargument eller en reflektion kring ett kontroversiellt förslag. Istället hade man från Newsmills sida redan bestämt vilken ståndpunkt som skulle företrädas och ringde runt bland akademiska lärare och forskare för att städsla någon till denna syssla. Legitimiteten i den akademiska positionen skulle antagligen ge lite glans till debatten.

Jag är medveten om att de svar jag ger kring t ex främlingsfientlighet inte alltid är vad journalisterna vill höra när de ringer. Då blir det inget pratminus i tidningen, men, och det är en viktig skillnad, de ringer faktiskt för att efterhöra min ståndpunkt som de förväntar sig är grundad på erfarenhet, forskning och reflektion kring frågan. Jag har aldrig tidigare blivit uppringd och förväntats inta en ståndpunkt som för tillfället ”behövdes” av någon annan och som jag sedan förväntas framföra med min akademiska hemvist som legitimitet. När SvD beställer en artikel frågar man om jag vill skriva ”om” ett ämne, en bok eller en debatt som berör det jag sysslar med i min forskning. När texten är klar bedöms om den håller måttet.

Jag fann mig inte snabbt nog, först när jag lade på luren insåg jag hur bisarr hela frågan var. Men när denna typ av anti-intellektualitet främjas bland de sociala medierna sänks nivån på samhällsdebatten. Intressant nog sker det på en sajt som ägs av Fat Cat Media dvs Bonniers, investeringsföretaget Proventus samt två manliga journalister med sin bakgrund i Fat Cat Media.

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

Att urholka sanningen – Persson och Marklund

Debatten om Liza Marklunds båda böcker ”Gömda” och ”Asyl” stormar vidare, numera i alla medier som finns, inklusive ”Medierna” (SR). Jag har funderat en hel del på just sanningsbegreppet med anledning av debatten om Marklund. Redan vid Bokmässan för några år sedan såg jag en av böckerna, jag tror det var ”Asyl”, och en av mina goda vänner påpekade redan då att det var tveksamt hur sann den där historien var. Egentligen. Men det tog flera år innan debatten nådde traditionell massmedia.

Häromdagen satt jag ensam och åt lunch och överhörde ett kort samtal mellan två kvinnor i 60-års-åldern.

– Vad tror du om det där med Liza Marklund? Har hon hittat på?

– Nej, inte alls. Men hon har väl broderat lite och så.

– Ja, jo. Men är det sant då?

– Jag vet inte, men spelar det någon roll?

En kvinnlig författare skriver en bok som hon hävdar är återberättandet av en sann historia om kvinnomisshandel och kvinnoförtryck. En annan kvinna visar att berättelsen endast har yttre drag gemensamt med verkligheten, och att det som förändrats av författaren är centrala för tolkningen och förståelsen av händelseförloppet. Liza Marklund har på bokens grundval uppvaktat politiker och fått dessa att agera både nationellt och på EU-nivå.

Göran Persson missförstod en (rätt dålig) opinionsundersökning om skolelevers kännedom om förintelsen. Så skapades myndigheten Levande Historia och en nationell kampanj om förintelsen.

Spelar Sanningen alls någon roll? Är det kanske som urholkare och relativiserare av sanningsbegreppet som Perssons och Marklunds agerande skall dömas? Jag tycker det är djupt tragiskt att höra två kvinnor trivialisera sin egen uppenbara besvikelse i termer av att ”sanning eller ej inte spelar någon roll”. Om inte sanningen spelar någon roll så finns det heller ingen anledning att genomföra saker och skriva böcker med anspråk på Sanning.

Sanningen är att ”sanning” idag är en nödvändig komponent i marknadsföringen av ideella projekt. Därav följer att denna ”sanning” också skall göra anspråk på att vara Sann – annars kommer strategin att såga av den gren den sitter på.

(sanning= true, justified belief att något är på ett visst sätt SAMT Sanning=existentiell insikt, onåbar i sin helhet för människan)

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.

De sociala mediernas bidrag

Jag har i en tidigare post utförligt redogjort för en kritisk syn på s k sociala medier utifrån ett kvalitetsperspektiv. I det inlägget var jag framför allt kritisk till tanken på att s k sociala medier kan ersätta andra medier eller är ”bättre” än s k gammelmedia. I flera intressanta inlägg har t ex Ola Larsmo och programmen Medierna och Publicerat pekat på att de etablerade medierna inte har tagit utmaningen från nätet på ett sådant sätt att den egna produkten kunnat hålla högre kvalitet, istället har den ekonomiska aspekten och den ödesbundna idén att papperstidningarna kommer att dö dominerat diskursen. 

Sociala medier bygger på idén att vanliga medborgare rapporterar och analyserar sin egen verklighet. På 1970-talet introducerades inom journalistiken konceptet att ”gräva där du står” och uppfattningen då var att den utbildade journalisten skulle ge röst åt dem som ingen hade. Idag har alla som vill en röst (nåja) genom bloggverktyg, facebook och t ex twitter. I det pågående kriget i Gaza har jag själv stor hjälp av att följa rapporteringen på http://twitter.com/ajgaza liksom av att följa bloggare både inne i Gaza och i regionen. Däremot anser jag inte att bloggarna i allmänhet förmår att tillföra mig en analys av läget som jag inte får via Le Monde, Guardian eller Al Jazeeras professionella korrespondenter och analytiker.

De s k sociala medierna är en enorm tillgång, dels ger de möjligheter för människor att rakt upp och ned rapportera om vad som händer på platser där andra inte finns, dels ger de röst åt opinioner och åsikter som inte får utrymme i kommersiella eller politiskt bundna medier. Däremot är det mycket ovanligt att bloggarna – och detta gäller också de bloggar som drivs av papperstidningar och etablerade medier – bidrar med analyser som håller högre kvalitet än vi får av verkligt professionella journalister.  (Och nu talar jag om det politiska bloggfältet.)

Jag har av många anledningar rört mig på bloggar vars huvudsakliga uppgift är att beskriva bloggägarens eskapader på krogen; få uttrycka sig fullständigt odisciplinerat om andra människor, lägga ut bilder på unga, välsminkade kvinnor som med händerna om unga vältränade män lyser som lampor och skriker in i kameran samt beskriva sina intimare erfarenheter av såväl sanitära lokaler som privata sovrum. Jag kan inte på något sätt se att dessa är en del av de sociala medier som sägs förnya medielandskapet. Istället reproducerar dessa bloggar (liksom s k modebloggar) enbart det material som med framgång säljs i kvällstidningar och veckotidningar. Här får ”vanliga” människor också ståta på bild och beskriva sina kärleksrelationer eller berätta om sina nya skor eller sitt nya jobb. Precis som Idol-X eller Let’s Dance-Y får göra ”galapetter-tidningarna”.

Två saker – att ge röst åt unika erfarenheter och åt marginaliserade och opassande åsikter – står således kvar som de sociala mediernas bidrag hittills i detta resonemang. Men sedan 1970-talets journalistutbildning, där just ”gräv där du står” liksom ”human touch” stod i centrum, har dessa perspektiv varit allenarådande i den professionella kåren (nåja). Konsekvensen har blivit att journalisten närmat sig vardagen. Jag minns ett jobb jag gjorde på GT kring en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn. Fotografen kunde sina saker och krävde dels att få fotografera såret på benet, samt att få göra det vid den hållplats där det hänt. Och en spårvagn skulle förstås synas i bakgrunden. Alla mina frågor som hur det gått till föll på hälleberget och istället vinklades artikeln stenhårt¨på det ohyggliga lidandet hos damen ifråga. Någon diskussion om skuld, orsak, konsekvenser eller generalitet fanns det inte plats för. – Du måste ju ha lite ”human touch” sa Zäta och log sitt vargleende. Artikeln blev förstås mycket upmärksammad och läst av hela bekantskapskretsen.

Idag hade kvinnan kunnat skriva om alltihopa på sin blogg.

Detta förhållande ställer s k gammelmedia inför en stor utmaning. Nämligen att ta tillbaka professionaliteten. Mitt eget bloggande är ett försök att ge röst åt analyser och problematiseringar som inte får plats i etablerade medier. Ett tredje bidrag för de sociala medierna är således att sätta press på etablerade medier att höja kvaliteten på sin egen rapportering och sina egna analyser. Det sker knappast genom att knyta till sig bloggare eller göra sina egna reportrar till bloggare.

En kvalitetshöjning av svensk media kräver dels en vilja från medierna att släppa annonsörernas perspektiv, att förstå att dagens medborgare inte skiljer på medier beroende på teknik och att våga och vilja betala sina journalister för att göra analyser och reportage som bara ett proffs med gott om tid kan åstadkomma. Jag tror också att det behövs en diskurs som ställer mycket högre krav på allmänjournalisters och politiska journalisters kompetensnivå. Annars lär journalistyrket få finna sig i att av-professionaliseras och den journalistiska analysen att degraderas till en partsinlaga och inte värderas utifrån styrkan i argumentationen.

Tre bidrag från sociala medier alltså: ge röst åt unika erfarenheter, ge plats åt opinioner och åsikter som hålls utanför diskursen och sätta press uppåt på etablerade medier. För att uppfylla dessa bidrag krävs självdisciplin och journalistiskt allvar från enskilda bloggare – och en genomtänkt idé med själva bloggandet.

Finns det någon lösning i Palestina? (II)

Just nu sitter jag och försöker förbereda en predikan, min första någonsin, samtidigt som jag från TV:n hör Al Jazeeras skarpa rapportering (just nu: presskonferens med Tzipi Livni) från kriget i Gaza. Det är inte helt enkelt att få ihop texten från Lukas 2:22-40 som handlar om hur Jesus som liten bärs fram i templet i Jerusalem med de avskyvärda bilder som återkommer med kuslig upprepning inifrån Gaza. Kanske är det orden om att det skall gå ett svärd också genom Marias hjärta som man kan se som en gemensam nämnare. Hur många svärd har inte stuckits genom mödrars hjärtan i Gaza de senaste dagarna? Själv såg jag igår (på Al Jazeera) en ung mor med sina tre barn, alla döda, liggande på golvet i ett sjukhus i Gaza city.

Rapporteringen i franska medier och via Al Jazeera är engagerad, rak och seriös och hela tiden levereras exakta analyser och trovärdiga bedömingar från såväl pålästa journalister  (Ayman Mohyeldin är lysande) som från parterna själva. (Rapporteringen inifrån Gaza går att följa via Twitter.) För den som vill bilda sig en egen uppfattning om händelseförloppet är dessa kanaler att rekommendera istället för svensk TV som lyckas lägga mest sändningstid på rapporter från Sderot samtidigt som nu 530 människor dött i Gaza. SvT och svensk press är också upptaget med moraliserande deskriptioner av elände, s k human touch, men utan att dessa berättelser får ett sammanhang. Jag tror att den typen av rapportering skapar vanmakt och förtvivlan, men ingen klarhet eller förståelse för vad som händer. Bitte Hammargren och Carl Bildt är de enda svenska analytiker, som jag tagit del av, som förmår både beskriva och inta en egen position i relation till konflikten och därför också kan ge analyser som är såväl operativa som klargörande. (Sveriges Radio är f ö bättre än SvT).

I några av kommentarerna på föregående post har framförts att en enstats-lösning är utopisk och/eller att Israel är ett särfall och bör behandlas som sådant. Jag har respekt för båda synpunkterna. Men, jag tänker såhär: Tvåstatslösningen tycks mer avlägsen än någonsin, och är det rimligt att tro att antagonismen mellan folken skulle minska bara för att man upprättar en palestinsk stat (i mer formell mening)? Nej, tror jag. Antagonismen är problemet, inte avsaknaden av en verklig och separat palestinsk stat. Om fredmålet är en tvåstatslösning så kommer inte förhandlingarna att inriktas på viljan och förmågan att leva tillsammans, utan på att leva separat. Och eftersom tvåstats-lösningen idag är lika mycket en utopi som enstatslösningen så menar jag att den sistnämnda är att föredra som mål. Den överenstämmer nämligen med ett modernt statsbegrepp, som jag redogjorde för i föregående post.

Israel är  mångt och mycket ett särfall. Visst är det så. Men om jag inte ansett just det så hade jag inte heller ansett att Israels borde existera på den plats där det ligger just nu. Det är enbart i egenskapen särfall som det är rimligt att tänka sig att hela det internationella samfundet ställer upp på att ett specifikt folk (biologiskt/religiöst definierat) har rätt att återupprätta ett rike som varit utraderat från den platsen sedan 2000 år. Jag anser att det är rätt, jag menar att Israel har all rätt att existera som stat, just där det ligger och med säkra och erkända gränser. Men, jag menar att detta särfallstänkande inte implicerar att alla andra existerande folkgrupper i regionen skall hållas utanför Israel. Jag vill se ett mångkulturellt Israel, och det behöver inte alls bli muslimskt (eller religiöst organiserat ö h t) eftersom det finns många goda exempel på t ex federativa lösningar. Självklart måste denna lösning implementeras med folkligt stöd och med internationell övervakning.

Just nu tycks Israel, som är militariserat till en grad som jag inte tror att vi kan föreställas oss, ha låst sig i en politisk position som innebär att den krigföring man just nu utövar ses som en del i ett självförsvar mot alla former av terror i regionen. Utrikesminister Livni menar att kriget i Gaza är en del av legitimt självförsvar mot Hamas i Gaza såväl som i Damaskus samt mot Hizbollah i Libanon. Om man definierar självförsvar på det sättet, och om rättet att avgöra vad som är legitimt alltid tillkommer den angripne, så övergår snabbt självförsvar istället i angrepp. När allt kommer till kritan är ju Israel hotat från alla håll, och har så varit sedan 1948. Allt våld mot grannarna från den israeliska sidan kan därför anses vara självförsvar.

Enligt min uppfattning agerar Israel nu i en kontext av desperation. Landet har stöd av den egna befolkningen men i övrigt endast av USA (som det alltid har) och en upptrappning av våldet riskerar därför ingenting för Israels position inför kommande förhandlingar. Istället kan situationen definieras som så att Israel vet att landet förr eller senare kommer att få diplomatiska krav (om inte annat efter det att USA till slut harklar sig, vilket sker ”later then sooner”) på ett eld upphör. Därför är det lika gott att gå så långt som möjligt i destruktionen av Hamas infrastruktur, liksom att skrämma Hizbollah med kraften i våldet. Kan Israel flytta fram positionerna tillräckligt långt innan en förhandling påbörjas så har man stora möjligheter att kompromissa utan att ens komma i närheten av sina mest oeftergivliga krav. Med sådana eftergifter kan Israel återvinna delar av omvärldens förtroende, och landets nuvarande regering kan framstå som försvarare av säkerheten. Och bli återvalda.

I bibeln framgår det att Goliat var filistée, ett folk som bodde i Gaza. Frågan är dock om rollerna är desamma i vår tid. För mig är det dags att försöka återgå till min predikan.