Kategori: svensk politik

Rasismen kan bara bekämpas kollektivt

Vi vill inte längre försvara en samhällsgemenskap framför en annan. Då har man plötsligt mycket svårare att mobilisera.

Så säger Alain Jakubowicz, ordförande i Licra (en organisation mot anti-semitism och rasism, grundad 1928) angående bristen på kraft i den anti-rasistiska rörelsen i Europa idag. I sitt senaste nummer vittnar den franska tidskriften Le Nouvel Observateur om ett förändrat samtalsklimat i det franska samhället, ett klimat som gör det acceptabelt i många miljöer att yttra sig nedsättande om andra människor enbart på grundval av deras utseende (hudfärg, hårfärg m m) eller i förekommande fall deras födelseland. Ett antal antisemitiska brott har begåtts i Frankrike under senare år, allt från hakkors på judiska kyrkogården i Herrlisheim till morden på fyra människor utanför en judisk skola i Toulouse. Den franska historien är fylld av anti-semitism riktad såväl mot eliten som i form av våldsamma attentat och Frankrike har också den största judiska befolkningsgruppen i hela Europa.

Även i Sverige förs idag en diskussion om debattklimatet där många menar att rasismen ökar och att det blivit acceptabelt att uttrycka sig nedsättande om befolkningsgrupper som kollektiviseras i termer av t ex judar, muslimer eller afrikaner. Antalet anmälda högerextrema hatbrott ökar, åtminstone i vissa delar av landet.  Samtidigt finns det ingenting som tyder på att fler människor idag än tidigare hyser rasistiska, främlingsfientliga eller invandrarkritiska uppfattningar. Tvärtom. Anti-rasistiska demonstrationer genomförs på många ställen i landet, mest uppmärksammat på senare tid i Kärrtorp,  men också demonstrationerna mot rasism som en protest i samband med att SD kom in i Riksdagen 2010 var flera och omfattande.

Förklaringarna till att bilderna inte går ihop ligger i förmågan till mobilisering. Qaisar Mahmood skrev häromveckan i Svenska Dagbladet en artikel på temat att svenska anti-rasister bör försöka bortse från mindre ideologiska meningsskiljaktigheter och istället hålla ihop mot rasismen. Mahmood skriver mycket klokt om den anti-rasistiska kampen fixering vid individuella identiteter och kroppar att den visserligen är begriplig men att

Baksidan av att frågan om rasism och diskriminering individualiseras är att vi har blivit sämre på att se bortom våra särintressen och säridentiteter när vi samlas i större kollektiv för en gemensam sak. Partikularismen segrar. Vi blir splittrade i små personliga bubblor där vi endast känner gemenskap med dem vi uppfattar som våra gelikar.

Mahmood säger här ungefär samma sak som Jakubowicz i postens inledning. Nämligen att det är i kollektivet mobiliseringen är möjlig. Om den anti-rasistiska norm som har ett starkt fäste i de västeuropeiska demokratierna skall kunna upprätthållas krävs också att den reproduceras genom just en kollektiv mobilisering. Hatet mot främlingen är kollektivt mobiliserande, medan toleransen ständigt är föremål för problematisering och oavlåtligen individualiseras. Det svenska samhällets individualisering har gått hand i hand med ökad tolerans och kulturell heterogenitet – men samtidigt har fragmentiseringen gjort det allt svårare att bygga och reproducera politiska/ideologiska allianser.

Om inte alla vi som är anti-rasister, alla vi som aktivt står upp för alla individers lika värde oavsett hudfärg, religion eller kön, också förmår att skapa en kollektiv mobiliseringsgrund så kommer ryggraden i samhällets gemensamma moral att undermineras. I det kollektivet måste vi stundvis kunna leva med åsiktsskillnader och för en tid avstå från att problematisera grandet i vår grannes öga.

Inför 2014: Tidsandan, vad varslar den om?

Under kriget hade jag varit motståndare till kriget och efter kriget hade jag vid olika tillfällen manat till lugn, tålamod, mänsklighet och självkritik och upprest mig mig emot den för varje dag allt skarpare , vildare och dåraktigare nationalistiska hetsen. Nu stod där åter ett sådant angrepp på mig, illa skrivet, till hälften hopsatt av redaktören själv, till hälften hopstulet ur mängden av liknande artiklar från tidningskolleger. Ingen skriver som bekant så dåligt som den, vilken försvarar åldrande ideologier, ingen driver sitt hantverk på ett mer smutsigt och vårdslöst sätt än han. (s 116)

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag. hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig som skall komma, och som väl blir ännu fasansfullare än det förra. (s 117)

Så skriver Herman Hesse i sin roman ”Stäppvargen” som utkom i Tyskland 1928 (i svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Diskussionen om medier och populism uppkom inte precis i samband med att Zuckerberg lanserade Facebook. Vi går in i ett nytt år som bär på mycket politiskt bagage, men jag tror att också mediesituation, opinionsbildningsklimat och det offentliga samtalet kommer att stå ännu mer i centrum för sig självt än hittills.

Hesse gestaltar i sin roman ”Stäppvargen” en tidsanda och perspektiv på människan och samhället som vi nu, 85 år senare, förstår var varsel om ännu ett krig. Ett krig som mycket riktigt i en del avseenden blev ”mycket fasansfullare än det förra”.

Detta år 2014 är det etthundra år sedan det första av de två sammanhängande europeiska krigen bröt ut, varav det förstas fasor tyvärr är orättfärdigt bortglömda idag. I en mening var mellankrigstiden bara ett vapenstillestånd i ett enda groteskt europeiskt nationalistiskt krig som varade mellan 1914 och 1945. I Sverige brukar vi inte ens nämnda vapenstilleståndsdagen den 11 november, en dag som på kontinenten påminner om alla de familjer och släkter som förlorade så många av sina unga män i skyttegravar och gaskrig mitt på vår kontinent. Erfarenheter vi saknar, erfarenheter som kanske också har betydelse när Europa går till val i vår.

Hurudan är vår tidsanda? Vilka perspektiv på människan är förhärskande i vår tid? Och vad varslar de om?

Även om likheterna med mellankrigstiden är många – t ex modernitetens genombrott med nya medier och ny livsstil, globalisering, ökande levnadsstandard och ökande klyftor, ytlighet och glamour i fager förening – så upprepar sig historien som bekant inte. Om jag tittar in i framtiden och använder min intuition så kan jag se åtminstone fyra tendenser som skulle kunna bli gestaltningar av vår samtid: 1. framväxten av nya kollektiv, 2. upplösningen av gränser mellan olika medier, 3. politikens individualisering, 4. samhällets intimisering och socialitet, och kanske (men bara kanske) ekonomismens förtvining och död.

Att vårt samhälle individualiserats under de senaste decennierna råder knappast något tvivel om, men sedan en tid skönjer jag också framväxten av nya kollektiv. De gamla baserades på traditionell social klass, på kön eller profession. Men alltmer kollektivt handlande samordnas via sociala medier, utbildningserfarenheter och intressen. Frimärksklubbens samvaro har blivit modell för politiskt handlande, allt från flash mobs till initiativ till demonstrationer, bojkotter eller sticknings-grafitti.

Vi ser också hur gränserna mellan det vi fortfarande kallar sociala medier och andra medier löses upp: TV, tryckt press, radio, poddar, chatt, bloggar, twitter, fotodelningar och webbsändningar flyter samman mellan aktörer och tekniska plattformar. Vi vet snart inte vad vi skall kalla det vi gör när tar del av och är delaktiga i mediala möten och aktioner. När medier glider samman blir vad vi gör och säger viktigare än var vi gör det.

Politiken riktas alltmer till individer eller grupper av individer. På samma sätt bjuds individer in att påverka och medverka som individer – inte som representanter för ett kollektiv eller som medlemmar i partiet med särskild access till processerna. Våra partiledare blir också ansikten för sina partier på ett nytt sätt, särskilt blir utvecklingen av politisk reklam intressant att följa därvidlag. När förtroende och trovärdighet är viktigare som politisk valuta än ideologi blir nunorna Fredrik, Stefan, Annie, Jan och Jonas viktigare för väljarna som kompasser än partiprogrammens satser. Därmed inte sagt att deras inflytande ökar.

Hela vårt samhälle går också mot en ökande socialitet. Vi umgås i en omfattning idag som kanske aldrig haft sitt motstycke i meningen antalet människor vi träffar – lägg samman familj, arbetsplats, släkt, grannar och vänner med nätets enorma socialitet. Visserligen umgås vi virtuellt i stor utsträckning med de människor vi träffar fysiskt, men cirklarna utökas enormt på nätet. Jag tror att fokus på kommunikation, intimitet, personligt tilltal och medkänsla med mycket större och bredare grupper än förr präglar politiken framgent. Vi möter varann i allt större utsträckning som just människor – det gäller allt från anonyma kommentarer på nätet (som blir allt mindre anonyma) till tiggare på våra gator.

Kanske har också ekonomismen peakat för den här gången. Kritiken mot New Public management, utförsäljning och avreglering av offentliga verksamheter, upphandlings- och utvärderingssamhället samt del falska valfrihet som ofta erbjuds (välja företag men inte vad man vill ha) har nått stormstyrka under 2013. Kanske ser vi en långsam normalisering till med lite färre ideologiska brösttoner och lite fler skiftande lösningar för olika sfärer. Men bara kanske.

I vilket fall, välkommen till år 2014. Ingen av oss vet vad det bär i sitt sköte.

Skolan alltför viktig för Eberhards svepande argument

Skolan har stått i centrum av det politiska samtalet under hela året och den lär nog också bli ett viktigt ämne i valrörelsen under år 2014, i alla fall den nationella dito som avslutas med val i september. I gårdagens GP hade psykiatern David Eberhard en artikel där skolans problem – för att de finns är så gott som alla överens om – berodde på att vi inte längre uppfostrar våra barn för ”all uppfostran innebär gränssättning. Och att sätta gränser anses i dagens kultur vara fult.” Eberhard resonerar i artikeln vidare om att man i Sverige ”inte får lov att vara” en auktoritet samt att hans uttalanden om ”normala bestraffningar av gränssättande karaktär” var ”självklarheter” och han förstår inte alls upprördheten över dessa uttalanden. I sin artikel börjar Eberhard också med att säga att det inte är inom skolpolitiken felen står att finna, men i samma artikels slutkläm kommer han själv med ett antal förslag på reformer som rimligen är just skolpolitik. Eberhard talar också om att skolans förfall började redan ”under 1960-talet” och fortsätter i samma svepande stil tala om någon form av kultur som fått insteg i skolan och i familjerna, rimligen sedan dess.

Innan jag går vidare och diskuterar några av de saker som Eberhard tar upp vill jag säga att han har helt rätt i att det finns en kulturell förskjutning i det svenska samhället sedan ungefär 1970. Det är anti-auktoritär, kulturliberal och individualistisk trend som Sverige inte alls är ensamt om, men som kanske tagit sig starkast uttryck i Sverige med ett arv av autonomi, jämlikhet och social mobilitet. Om detta har jag tillsammans med Ulf Bjereld skrivit tre böcker (2005, 2008, 2011) som beskriver den samhällsförändringen, dess bakgrund, konsekvenser och innebörd. Vi är på intet vis ensamma om den analysen, tvärtom talar numera de flesta samhällsvetare med intresse för samtiden om just individualisering, auktoritetsnedrivning och svenskens speciella faiblesse för autonomi. Ett bra exempel är Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?” och en nyare bok är ”Den svala svenska tilliten” med samme Trägårdh som en av redaktörerna.

Nu till Eberhard. Psykiatern David Eberhard har länge drivit tesen att den samtida människan är alldeles för känslig för sitt eget bästa. I sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”* tog han upp erfarenheter från sin verksamhet som psykiater där han menade att vi idag söker psykiatrisk hjälp alltför lättvindigt, alltså för händelser som är normala (i statistisk mening) i livet (t ex att en pojk/flick-vän gör slut) och att vårt samhälle drabbats av skräck för allting som är ”farligt” trots att dessa faror är vad som gör oss till klokare och bättre människor. Jag tror att Eberhard på flera sätt har rätt och jag sympatiserar med hans övergripande idé om att livet aldrig är – inte skall – vara en dans på rosor. Jag tror dock att han bortser från en kraftfull förändring i vår syn på hälsa och gott liv, en syn som hänger samman med en ökande grad av empati, civilisering och ovilja mot våld. Vi tycker inte längre att det är ”normalt” (i normativ mening) att kvinnor förtrycks av sina män eller att barn får smisk av sina föräldrar. Det är denna förändring i våra normer som ligger under det som Eberhard svepande talar om som föräldrar som inte tar ansvar eller vuxna som inte ”får” vara auktoriteter. En sådan samhällsförändring ställer stora krav på vård- och omsorg (även på rättsväsendet) i vårt land. Inte tu tal om det.

Det jag efterlyser är att en begåvad och erfaren person som Eberhard skulle göra ansträngningen att sätta sig in i den forskning som finns (både inom samhällsvetenskap och beteendevetenskaperna) så att han kan kvalificera sina uttalanden och bedömningar. Han tycks nu tro att människor blir upprörda för att han säger t ex att barn behöver gränser. Jag tror inte alls att det är därför människor blir upprörda, man blir upprörd för att han säger det han säger utan att på något sätt problematisera värdegrunden som gör att vi inte anser att barn skall få stryk eller utskällningar när de överskrider dessa gränser. Inte heller diskuterar han legitima och illegitima gränser – vi vet alla att det finns vuxna som överskrider gränser i relation till barn liksom barn gör med varandra. Vem skall sätta dessa gränser?

I artikeln hoppar Eberhard från tuva till tuva och jag får intryck av att egentligen handlar allt i texten om vad han sa i TV-programmet Skavlan, och reaktionerna på det. Artikeln tillför ingenting till skoldebatten och han argumenterar inte heller i termer av sin egen profession (t ex något om att ungas självmord inte minskar som i andra grupper). Bristen på logik i texten hänger samman med att Eberhard aldrig blir exakt eller precis. Om allt elände började på 1960-talet bör man inte då berätta att 1962 års läroplan för den nya sammanhållna grundskolan anses vara en av Sveriges bästa avseende kunskapsinnehåll?  Eller att det var först på 1980-talet som alla ungdomar förväntades på tolv år i skolan? Om det inte är skolpolitiken som kan anses vara grunden för disciplinproblem i skolan varför då förslå reformer inom just skolpolitik som lösningar (t ex att ge lärare mer makt i klassrummet)? På punkt efter punkt brister analysen i precision och blir därför bara en litania över en svunnen tid. Jag blir besviken över sådan intellektuell lättja i en publicerad debattartikel.

När man kondenserar vad Eberhard egentligen säger i den här artikeln så  blir det ganska harmlöst, men också ointressant. Ingen har bestridit att barn behöver gränser, att betygssystemet har inneboende problem eller att för sen ankomst är ett bekymmer i skolan. Vad debatten handlar om är hur vi skall lösa dessa problem. Eberhard har inget annat att komma med än några enkla lösningar om att ”sätta gränser” (hur då?) och att barnen skall ”förstå” att det är status att vara duktig i skolan (hur då?).

Eberhard vill gärna vara en auktoritet. Problemet för Eberhard tycks vara att i vår tid är man auktoritet i kraft av sina argument, sin intellektuella förmåga eller sin moral. Inte i kraft av sin sociala position.

* F ö var det den danska författaren Vita Andersen som med sin diktsamling ”Tryghedsnarkomaner” 1977 myntade begreppet. Inte Eberhard. Och Andersen gjorde det från det utsatta barnets synvinkel.

En bref: Varför ingen politisk strid om svenskt bidrag till massavlyssning?

Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.

Idag skriver jag en text i Sydsvenska Dagbladet om dels varför vi inte ser samma politiska mobilisering idag som 2008 (FRA-lagen) dels varför partierna är så tysta om Sveriges del i massavlyssningen.

Jag ser två distinkta skäl, dels vill inte partierna diskutera frågan och de behöver inte eftersom frågan inte finns på parlamentets/regeringens beslutsagenda, dels är de nationella konsekvenserna av det svenska underrättelsearbetet inte tydliga för medborgarna vilket försvårar mobilisering.

Läs hela artikeln i Sydsvenska Dagbladet kultur, lördag 14 december.

Göteborgsandan: Ut med män, alkohol och ”bättre rutiner” – In med kvinnor, personligt ansvar och fika

Under de senaste två veckorna har den s k Göteborgsandan återigen stått i fokus. Bakgrunden denna gång var Uppdrag gransknings program om hur Göteborgspolitiker deltagit i en fastighetsmässa i Cannes och i samband med mässan har det lämnats in felaktiga kvitton. Men också att representationen vid själva mässan var mycket vidlyftig, något som jag tycker kommit bakvattnet när fokus hamnat på enskilda personer som tvingats lämna sina uppdrag. Att Göteborgs kommun lägger 446 000 kronor för att vid två tillfällen bjuda in gäster till en alkoholbemängd tillställning kallad ”öppen bar” på ett hotell i Cannes tycker jag är ett betydligt större problem än att enskilda kvitton är felaktiga.

För två år sedan kommenterade jag de likaså alkoholindränkta julmiddagar som Liseberg anordnade, liksom ett antal andra alkoholnotor.

Men först ut av dem jag minns att rota runt i kommunala smutsbykar var journalisten Britt-Marie Citron i Motala. Hon visade redan 1995-1996 hur kommunfullmäktiges ordförande använt kommunens pengar delvis som sina egna. Även här spelade en ymnig alkoholkonsumtion en icke oväsentlig roll. Citron fick Stora Journalistpriset 1996 och skrev även en bok om saken. I Demokratiutredningen kom med en rapport med fokus på journalistik, kommunal etik och demokrati, SOU 1998:63 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik.

Flera debattörer har föreslagit bättre kontroll, ändrade regler, nya rutiner, värdegrundsarbete och en mängd andra system för att komma tillrätta med en uppenbart olämplig umgängeskultur inom Göteborgs kommunförvaltning. Jag tror inte på något av det där – jag tror på tre saker: 1. Det personliga ansvaret, 2. Gör all verksamhet helt alkoholfri samt 3. Under ett moratorium på tio år eller så tillsätts bara kvinnor som chefer. (Därutöver bör på sikt de flesta kommunala bolag bort och all verksamhet bedrivas i myndighetsform, men det är lite en annan sak.)

1. Var och en som går in i ett uppdrag har att svara mot sig själv i varje enskild handling. Alla kan göra ett misstag, t o m flera stycken. Men smitandet, slarvandet och förminskandet av det som hänt visar att personerna i fråga inte är mogna att ha ledningsuppdrag. Ibland leder misstag till att man får lämna uppdraget även om man egentligen inte gjort så stort/mycket fel, det är en del av kontraktet när man är ”chef”. Det är därför man ha extra bra betalt.

2. Alkohol och män är ingen bra kombo. Det finns traditioner och kulturer som är patriarkala och de inrymmer nästan alltid alkohol. Den manliga alkoholkulturen är så gott som alltid också impregnerad av sexism och intolerans, i varierande grad. Ta bort alkoholen och många män kommer inte att göra bort sig, inte tänja på gränserna och sannolikt heller inte att fatta dåliga beslut. Varför inte bjuda på gott svenskt kaffe utomlands? Hemma på fina téer med scones eller färskpressad jos och frukt?

3. Kvinnor är inte mer moraliska än män. Men med fler kvinnor minskar korruptionen.  Med mixade lag blir kulturen annorlunda, snacket blir annorlunda och sättet att umgås blir annorlunda. Kvinnor har sin bas i andra grupper och agerar strategiskt på ett annat sätt än män. Män och kvinnor skolas in i olika roller, har olika erfarenheter och agerar därför lite olika – särskilt tydligt upplever jag att detta är det för den generation som växte upp före 1980.

Så, nej till nya kuliga rutiner, system och till alkohol och ja till högre personlig moral, fruktstund och kvinnor.

 

Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

En bref: Det räcker med ”Så gör man inte”.

”Om Gordon Gekko-typerna var 1990-talets kungar på Wall Street är paragrafryttarna 2010-talets kejsare. Om du tillhör de som älskar att läsa högt ur reglerna i Monopol har du en lysande framtid. Lönerna för de som sysslar med regelefterlevnad har skenat och bankerna kan knappt fylla alla tomma stolar. I Europa väntas kostnaden för implementeringen av Basel III motsvara 70 000 heltidstjänster. Äntligen en framgång för EU:s jobbpolitik.”

Så skriver Svenska Dagbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka i dagens tidning. Cervenka beskriver hur regelsystems tillväxt motarbetar en god moral inom finanssektorn. Ju fler regler desto fler kryphål – och svårare att göra rätt för den som har detta som enda önskan. Småsparare gör lättare fel än de som har penningstinna affärsjurister till sin hjälp. Cervenka menar att i grund och botten handlar alltsammans om de tolv bokstäverna i meningen ”Så gör man inte”. Finansbranschen skulle nog må väl av lite mer moralism och lite mindre tro på kontrollsystem och utökade regelverk.

I dagens Ekonomieko fördes i samma anda en av de vassaste politiska debatter jag hört på länge – mellan Svenska bankföreningens VD Thomas Östros och Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg. Med all respekt för Östros men den här matchen förlorade han inte på poäng, han blev knockad ett antal gånger. Dahlberg påpekade att s k indexfonder är det absolut bästa och billigaste för de flesta småsparare (vi tar t o m ekonomipristagarnas ord på det) men bankerna talar istället om aktiv förvaltning med fyra gånger så höga avgifter. Varför? För att de tjänar pengarna på detta förstås. Banker är  vinstmaximerande företag som vi i vårt ekonomiska system gjort oss helt beroende av – utan någon som helst begränsning – för att våra ekonomiska transaktioner skall fungera i ett modernt samhälle. Programmet kan avlyssnas här.

Sluta tjafsa och tillsätt haverikommission om skolan

Nya undersökningar av vuxnas läskunnighet, matematiska färdigheter och problemlösningsförmåga placerar länder som USA, Spanien, Italien och Frankrike i botten medan Sverige står starkt. Sveriges svaghet är framför allt oförmågan att ge utlandsfödda samma nivå på dessa grundläggande färdigheter som inrikesfödda. Skillnaderna mellan generationer i Sverige är små och föräldrars utbildning är i hela den vuxna befolkningen inte generellt avgörande för den egna förmåga att läsa och räkna. Men, den unga generationen tappar dock i de flesta grenar, den senaste PISA-undersökningen visade vikande kunskaper i matematik, läsning och naturvetenskap men också ökande skillnader mellan eleverna.

I fransk press talades om den egna befolkningen som ”nollor” och i International Herald Tribune  påtalades hur ojämlik kunskaperna var i USA, vid sidan av den låga prestationen som helhet. Det var bara amerikaner över 55 år som presterade bättre än övriga länders motsvarande åldersgrupper. Amerikaner som alltså gått i skolan under 1960- och 1970-talen. En period av skolbussningar, hippierörelse, medborgarrätt och alternativa pedagogiker. Rätt mycket flum skulle nog Jan Björklund tycka. Men också en tid av starkt samhällsengagemang, starka politiska ambitioner och ökande välstånd.

I Sverige var generationsskillnaderna små, men om vi skal tro PISA-studierna lär det inte förbli så. Barn födda från mitten av 1990-talet och framåt tycks bli såväl mer ojämlika som sämre rustade för det kunskapssamhälle som ställer allt högre krav på intellektuella färdigheter. Ännu för dem som började skolan under tidigt 1990-talet var prestationerna goda, men sedan hände något. Jag har ingen statistik att bevisa saken med men jag skulle tro att andelen elever i s k friskolor relativt kommunala ökade kraftigt i slutet av 1990-talet. Mycket tyder på att valfriheten har medverkat till den negativa trenden både avseende likvärdighet och generella resultat.

Jag är så trött på att höra termen ”flumskola” som så ofta används av utbildningsminister Björklund och andra. När han någon enda gång preciserar vad denna flumskola är så säger han ”sossarnas skola”. Den sista läroplan som antogs av socialdemokratisk regering var Lgr 69* och den gällde fram till 1980 då den ersattes av Lgr 80, under borgerlig regering. Därefter har varje läroplan och varje styrdokument av den typen kommit från en borgerlig regering. Friskolereformen beslutades också av en borgerlig regering 1992.

Jag gick i skolan under ”sossarnas skola” och så långt från flum har jag aldrig varit vare sig förr eller senare. Jag hade betyg varje termin från första klass, jag t o m i skolan på lördagarna de första åren. Jag hade universitetsutbildade lärare som var experter på sina ämnen (en och annan hade nog behövt en kurs i pedagogik) och flera av dem älskade både ämnet och att undervisa. Min skolgång gav en ytterst god grund för det som sedan blev mitt liv. Någonstans tror jag att det är just socialdemokratins skola Björklund vill återskapa, han gick väl själv i den liksom jag. Den måtte i alla fall ha gett ganska bra kunskaper eftersom våra generationer ligger på högre nivåer än andra västländer.

Däremot har jag varit med om en skola där mina barn har gått, där man snackar sig till högre betyg, där föräldrar ringer till lärare och hotar dem, där inlämningstider inte hålls vilket ger orättvisa i tid för arbetet, där lektioner ställs in på kort varsel utan förklaring, där lärare inte har några ämneskunskaper, där elever kan kopiera andras och egna arbeten och lämna in som nya och där svårigheter i t ex matematik sopas under mattan med att ”det växer bort”. Det kallar jag flumskola. Men det var inte ”sossarnas skola”.

Kan vi inte sluta göra skolan till en krigsskådeplats? Ingen av dagens politiska aktörer kan svära sig fri från den utveckling vi ser nu, och ingen kan vara nöjd med situationen. Ett stort antal reformer av lärarutbildning och skolformer har genomförts. En del har säkert varit behövliga men röran av olika system är nu helt ogenomtränglig för den oinvigde. Professionens värde har degraderats till en fråga om ”legitimation” och rätt pappersmeriter. Tillsätt en gemensam haveriutredning, befolkad av forskare, lärare, experter och utredare, med uppdrag att över partigränserna komma med en åtgärdsplan och låt reformmaskinen vila.

* Det finns de som hävdar att det var just Lgr 69 som bröt med den tidigare utvecklingen och att Lgr 69 alltså var första steget mot flum. Ett steg som då alltså fullbordades av borgerliga regeringar, vilket väl visar att tidsandan är en viktigare förklaring än partipolitik.

** OECDs undersökning kan läsas här.

Den svala svenska tilliten – nödvändig men hotad?

Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier,  till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.

Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.

Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.

Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.

Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver

Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)

Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.

Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.

(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.