Kategori: svensk politik

En bref: Varför ingen politisk strid om svenskt bidrag till massavlyssning?

Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.

Idag skriver jag en text i Sydsvenska Dagbladet om dels varför vi inte ser samma politiska mobilisering idag som 2008 (FRA-lagen) dels varför partierna är så tysta om Sveriges del i massavlyssningen.

Jag ser två distinkta skäl, dels vill inte partierna diskutera frågan och de behöver inte eftersom frågan inte finns på parlamentets/regeringens beslutsagenda, dels är de nationella konsekvenserna av det svenska underrättelsearbetet inte tydliga för medborgarna vilket försvårar mobilisering.

Läs hela artikeln i Sydsvenska Dagbladet kultur, lördag 14 december.

Göteborgsandan: Ut med män, alkohol och ”bättre rutiner” – In med kvinnor, personligt ansvar och fika

Under de senaste två veckorna har den s k Göteborgsandan återigen stått i fokus. Bakgrunden denna gång var Uppdrag gransknings program om hur Göteborgspolitiker deltagit i en fastighetsmässa i Cannes och i samband med mässan har det lämnats in felaktiga kvitton. Men också att representationen vid själva mässan var mycket vidlyftig, något som jag tycker kommit bakvattnet när fokus hamnat på enskilda personer som tvingats lämna sina uppdrag. Att Göteborgs kommun lägger 446 000 kronor för att vid två tillfällen bjuda in gäster till en alkoholbemängd tillställning kallad ”öppen bar” på ett hotell i Cannes tycker jag är ett betydligt större problem än att enskilda kvitton är felaktiga.

För två år sedan kommenterade jag de likaså alkoholindränkta julmiddagar som Liseberg anordnade, liksom ett antal andra alkoholnotor.

Men först ut av dem jag minns att rota runt i kommunala smutsbykar var journalisten Britt-Marie Citron i Motala. Hon visade redan 1995-1996 hur kommunfullmäktiges ordförande använt kommunens pengar delvis som sina egna. Även här spelade en ymnig alkoholkonsumtion en icke oväsentlig roll. Citron fick Stora Journalistpriset 1996 och skrev även en bok om saken. I Demokratiutredningen kom med en rapport med fokus på journalistik, kommunal etik och demokrati, SOU 1998:63 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik.

Flera debattörer har föreslagit bättre kontroll, ändrade regler, nya rutiner, värdegrundsarbete och en mängd andra system för att komma tillrätta med en uppenbart olämplig umgängeskultur inom Göteborgs kommunförvaltning. Jag tror inte på något av det där – jag tror på tre saker: 1. Det personliga ansvaret, 2. Gör all verksamhet helt alkoholfri samt 3. Under ett moratorium på tio år eller så tillsätts bara kvinnor som chefer. (Därutöver bör på sikt de flesta kommunala bolag bort och all verksamhet bedrivas i myndighetsform, men det är lite en annan sak.)

1. Var och en som går in i ett uppdrag har att svara mot sig själv i varje enskild handling. Alla kan göra ett misstag, t o m flera stycken. Men smitandet, slarvandet och förminskandet av det som hänt visar att personerna i fråga inte är mogna att ha ledningsuppdrag. Ibland leder misstag till att man får lämna uppdraget även om man egentligen inte gjort så stort/mycket fel, det är en del av kontraktet när man är ”chef”. Det är därför man ha extra bra betalt.

2. Alkohol och män är ingen bra kombo. Det finns traditioner och kulturer som är patriarkala och de inrymmer nästan alltid alkohol. Den manliga alkoholkulturen är så gott som alltid också impregnerad av sexism och intolerans, i varierande grad. Ta bort alkoholen och många män kommer inte att göra bort sig, inte tänja på gränserna och sannolikt heller inte att fatta dåliga beslut. Varför inte bjuda på gott svenskt kaffe utomlands? Hemma på fina téer med scones eller färskpressad jos och frukt?

3. Kvinnor är inte mer moraliska än män. Men med fler kvinnor minskar korruptionen.  Med mixade lag blir kulturen annorlunda, snacket blir annorlunda och sättet att umgås blir annorlunda. Kvinnor har sin bas i andra grupper och agerar strategiskt på ett annat sätt än män. Män och kvinnor skolas in i olika roller, har olika erfarenheter och agerar därför lite olika – särskilt tydligt upplever jag att detta är det för den generation som växte upp före 1980.

Så, nej till nya kuliga rutiner, system och till alkohol och ja till högre personlig moral, fruktstund och kvinnor.

 

Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

En bref: Det räcker med ”Så gör man inte”.

”Om Gordon Gekko-typerna var 1990-talets kungar på Wall Street är paragrafryttarna 2010-talets kejsare. Om du tillhör de som älskar att läsa högt ur reglerna i Monopol har du en lysande framtid. Lönerna för de som sysslar med regelefterlevnad har skenat och bankerna kan knappt fylla alla tomma stolar. I Europa väntas kostnaden för implementeringen av Basel III motsvara 70 000 heltidstjänster. Äntligen en framgång för EU:s jobbpolitik.”

Så skriver Svenska Dagbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka i dagens tidning. Cervenka beskriver hur regelsystems tillväxt motarbetar en god moral inom finanssektorn. Ju fler regler desto fler kryphål – och svårare att göra rätt för den som har detta som enda önskan. Småsparare gör lättare fel än de som har penningstinna affärsjurister till sin hjälp. Cervenka menar att i grund och botten handlar alltsammans om de tolv bokstäverna i meningen ”Så gör man inte”. Finansbranschen skulle nog må väl av lite mer moralism och lite mindre tro på kontrollsystem och utökade regelverk.

I dagens Ekonomieko fördes i samma anda en av de vassaste politiska debatter jag hört på länge – mellan Svenska bankföreningens VD Thomas Östros och Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg. Med all respekt för Östros men den här matchen förlorade han inte på poäng, han blev knockad ett antal gånger. Dahlberg påpekade att s k indexfonder är det absolut bästa och billigaste för de flesta småsparare (vi tar t o m ekonomipristagarnas ord på det) men bankerna talar istället om aktiv förvaltning med fyra gånger så höga avgifter. Varför? För att de tjänar pengarna på detta förstås. Banker är  vinstmaximerande företag som vi i vårt ekonomiska system gjort oss helt beroende av – utan någon som helst begränsning – för att våra ekonomiska transaktioner skall fungera i ett modernt samhälle. Programmet kan avlyssnas här.

Sluta tjafsa och tillsätt haverikommission om skolan

Nya undersökningar av vuxnas läskunnighet, matematiska färdigheter och problemlösningsförmåga placerar länder som USA, Spanien, Italien och Frankrike i botten medan Sverige står starkt. Sveriges svaghet är framför allt oförmågan att ge utlandsfödda samma nivå på dessa grundläggande färdigheter som inrikesfödda. Skillnaderna mellan generationer i Sverige är små och föräldrars utbildning är i hela den vuxna befolkningen inte generellt avgörande för den egna förmåga att läsa och räkna. Men, den unga generationen tappar dock i de flesta grenar, den senaste PISA-undersökningen visade vikande kunskaper i matematik, läsning och naturvetenskap men också ökande skillnader mellan eleverna.

I fransk press talades om den egna befolkningen som ”nollor” och i International Herald Tribune  påtalades hur ojämlik kunskaperna var i USA, vid sidan av den låga prestationen som helhet. Det var bara amerikaner över 55 år som presterade bättre än övriga länders motsvarande åldersgrupper. Amerikaner som alltså gått i skolan under 1960- och 1970-talen. En period av skolbussningar, hippierörelse, medborgarrätt och alternativa pedagogiker. Rätt mycket flum skulle nog Jan Björklund tycka. Men också en tid av starkt samhällsengagemang, starka politiska ambitioner och ökande välstånd.

I Sverige var generationsskillnaderna små, men om vi skal tro PISA-studierna lär det inte förbli så. Barn födda från mitten av 1990-talet och framåt tycks bli såväl mer ojämlika som sämre rustade för det kunskapssamhälle som ställer allt högre krav på intellektuella färdigheter. Ännu för dem som började skolan under tidigt 1990-talet var prestationerna goda, men sedan hände något. Jag har ingen statistik att bevisa saken med men jag skulle tro att andelen elever i s k friskolor relativt kommunala ökade kraftigt i slutet av 1990-talet. Mycket tyder på att valfriheten har medverkat till den negativa trenden både avseende likvärdighet och generella resultat.

Jag är så trött på att höra termen ”flumskola” som så ofta används av utbildningsminister Björklund och andra. När han någon enda gång preciserar vad denna flumskola är så säger han ”sossarnas skola”. Den sista läroplan som antogs av socialdemokratisk regering var Lgr 69* och den gällde fram till 1980 då den ersattes av Lgr 80, under borgerlig regering. Därefter har varje läroplan och varje styrdokument av den typen kommit från en borgerlig regering. Friskolereformen beslutades också av en borgerlig regering 1992.

Jag gick i skolan under ”sossarnas skola” och så långt från flum har jag aldrig varit vare sig förr eller senare. Jag hade betyg varje termin från första klass, jag t o m i skolan på lördagarna de första åren. Jag hade universitetsutbildade lärare som var experter på sina ämnen (en och annan hade nog behövt en kurs i pedagogik) och flera av dem älskade både ämnet och att undervisa. Min skolgång gav en ytterst god grund för det som sedan blev mitt liv. Någonstans tror jag att det är just socialdemokratins skola Björklund vill återskapa, han gick väl själv i den liksom jag. Den måtte i alla fall ha gett ganska bra kunskaper eftersom våra generationer ligger på högre nivåer än andra västländer.

Däremot har jag varit med om en skola där mina barn har gått, där man snackar sig till högre betyg, där föräldrar ringer till lärare och hotar dem, där inlämningstider inte hålls vilket ger orättvisa i tid för arbetet, där lektioner ställs in på kort varsel utan förklaring, där lärare inte har några ämneskunskaper, där elever kan kopiera andras och egna arbeten och lämna in som nya och där svårigheter i t ex matematik sopas under mattan med att ”det växer bort”. Det kallar jag flumskola. Men det var inte ”sossarnas skola”.

Kan vi inte sluta göra skolan till en krigsskådeplats? Ingen av dagens politiska aktörer kan svära sig fri från den utveckling vi ser nu, och ingen kan vara nöjd med situationen. Ett stort antal reformer av lärarutbildning och skolformer har genomförts. En del har säkert varit behövliga men röran av olika system är nu helt ogenomtränglig för den oinvigde. Professionens värde har degraderats till en fråga om ”legitimation” och rätt pappersmeriter. Tillsätt en gemensam haveriutredning, befolkad av forskare, lärare, experter och utredare, med uppdrag att över partigränserna komma med en åtgärdsplan och låt reformmaskinen vila.

* Det finns de som hävdar att det var just Lgr 69 som bröt med den tidigare utvecklingen och att Lgr 69 alltså var första steget mot flum. Ett steg som då alltså fullbordades av borgerliga regeringar, vilket väl visar att tidsandan är en viktigare förklaring än partipolitik.

** OECDs undersökning kan läsas här.

Den svala svenska tilliten – nödvändig men hotad?

Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier,  till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.

Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.

Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.

Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.

Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver

Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)

Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.

Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.

(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.

Vinner alltid maktens män?

För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.

Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.

Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.

Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)

Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.

För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?

Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.

*

Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.