Kategori: svensk politik

En bref: Motståndet mot invandring sjunker

SVT har låtit SIFO genomföra en opinionsundersökning om svenska folket tycker att Sverige tagit emot lagom många, för många eller för få invandrare och jämför med två tidigare undersökningar (2002 och 2004). Resultaten är desamma som de jag ser i min egen forskning kring opinionsbildning om invandring och integration. Svenska folkets motstånd mot invandring minskar.

SIFO:s fråga* är annorlunda formulerad än den (av alla de frågor som ställs kring temat) som oftast redovisas från SOM-institutets vetenskapliga undersökningar. Men trenden är densamma som från de många, varierade och uthålliga undersökningar rörande invandring och integration i SOM-undersökningarna som jag arbetat med sedan 1991.

Här kan man läsa om och se inslaget i Sveriges Television.

Här kan du läsa min senaste forskningsrapport inom ramen för SOM-institutets publikationer.

*SIFO:s fråga löd: Tycker du att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning eller har det skett i ungefär lagom omfattning eller borde vi ha tagit emot fler?

En bref: Barnfattigdomen är en fråga om klassklyftor

Att vart åttonde barn lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll bör givetvis också relateras till den ekonomiska utvecklingen generellt bland barnfamiljerna under senare år. Medan andelen barnfamiljer med låg inkomststandard varit mer eller mindre oförändrad sedan 1990-talets början har de allra flesta barnfamiljer fått det reellt ekonomiskt bättre de två senaste årtiondena. Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard och andelen barnfamiljer som har minst tre gånger detta gränsvärde har ökat från 4 procent 1991 till 19 procent av alla barnfamiljer 2010.

Ojämlikheten bland barnfamiljerna har således ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.

Så skriver professor Tapio Salonen i dagens Svenska Dagbladet angående det uppmärksammade inslaget i Uppdrag Granskning i SvT i veckan. På samma sätt framhöll professor Björn Halleröd för mer än två år sedan att fattigdom i Sverige måste ges en nationellt kontext, ses som relativ, om den skall vara relevant: ”Fattigdom är att vara utestängd från materiella ting och sociala värden som är självklarheter för den stora folkmajoriteten. Vi ska inte acceptera att samhället har olika måttstockar för olika människor.” (Framtider, sid 18)

I såväl Sverige som flera andra västländer har klyftorna ökat under det senaste decenniet. OECD konstaterade redan 2008 att ”barnfattigdomen” ökat påtagligt med ”pensionärsfattigdomen” minskat lika påtagligt. (s 3 i länken) Konsumtionssamhället har skapat en underklass, en grupp människor som är ställd utanför när alla andra har VIP-kort till värmen och gemenskapen. Jag kan inte förstå att en gnällig diskussion och ett program med oklart kritiskt syfte skall stå i vägen för det faktum att Sverige håller på att återskapa klassmärkena – om än de ser annorlunda ut än när jag växte upp. Då när jag som tolvåring betalade 100 surt hopsparade kronor för en utsliten och tunn Bogner-jacka som jag köpte av en kompis, bara för att få se ut som alla andra.* Det handlade inte om att jag frös och svalt, det handlade om att inte skilja ut sig från de andra. Svårare än så är det inte. Och, det går inte att förneka, skillnaderna är mycket större idag än när jag växte upp. Är det liksom okej, eller?

Läs också Andres Lokko i dagens Svenska Dagbladet.

* Vid den tiden tjänade en genomsnittlig vuxen manlig industriarbetare 17.50 i timmen.

Om Centern: Inget lätt sak att förändra partiideologi

I all turbulens kring Annie Lööf och centerpartiets nya idéprogram slogs jag av oväntad parallell: Mona Sahlin. Båda dessa kvinnliga partiledare valdes med mandatet att förnya partiet, båda partierna är i grund och botten folkrörelsepartier och båda ledarna har fått uppenbara problem att genomföra det de valdes för.

Mona Sahlin skulle svepa in i socialdemokratin med frågor om individualism, frihetsfrågor och allt det som rör mångfald i livsstilsfrågor och därmed också vädra ut Göran Perssons ”Han-som-bestämmer”-stämpel. Vi vet precis hur det gick.

Annie Lööf valdes på en liberal agenda, på sin ungdom och frejdighet i idédebatten. Hon stod också för individualism, frihetsfrågor och mångfald i livsstilsfrågor. I hennes fall hade dock Maud Olofsson redan gjort det stora arbetet med att styra om centerskutan. Men Lööf hade (har?) en betydligt mer radikal agenda än den som Olofsson fick Centern att anta. Olofsson tog tag i frågorna om partiets position i partisystemet, om företagarprofilen och om kärnkraften. Nu skulle Lööf toppa anrättningen med liberala idéer om självstyre, individualism, minimal stat och frihet.

Det är svårt för en partiledare som väljs för att man står för en ny profil när man då inte får genomföra sina idéer. Risken är påtaglig att ledarskapet inte blir trovärdigt i väljarnas ögon – det syns att man inte själv bottnar i den kompromiss man måste föra ut (Mona Sahlin är ett typexempel). Det tycks mycket lättare för en partiledare som väljs på andra meriter än förändringsmandat att verkligen förändra ett partis ideologi. Man brukar säga att det är lättare för en hårdför ledare att kompromissa fram freden än för den ledare som är vald för sin kompromissvillighet.

Reinfeldt, Björklund och Olofsson förändrade sina partier. Hägglund försöker men har ännu inte nått ända fram. (Frågan är om han hinner…) Sjöstedt valdes som en frälsare men har därefter inte själv lanserat någon förändringsagenda offentligt. Löfven vet vi inte var vi har i detta avseende. Miljöpartiet har en annan ledarkultur och är därför svårt att jämföra.

Att ideologiförändringar är svårare i partier med folkrörelseförankring som socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är inte så oväntat. I såväl Centern som i Kristdemokraterna har dock idédebatten varit livlig (just nu i Centern och tidigare i Kristdemokraterna). Jag tycker det är ett hälsotecken att ett parti hellre debatterar sina värden än håller fast vid det trygga, nu när läget är så prekärt som det är för Centern och Kristdemokraterna. Idédebatten lyser dock med sin frånvaro hos Socialdemokraterna. Det är som om Mona Sahlin aldrig varit partiledare. Så lär det inte bli för Annie Lööf.

*

Statsvetenskaplig Tidskrift hade för ett par år sedan ett temanummer om svenska partier i förändring. Kan läsas här.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?

Sverigedemokraterna är också ett anti-etablissemangsparti

Varför drabbas inte Sverigedemokraternas opinionsstöd av de skandalösa händelser i vilka flera av deras riksdagsmän varit inblandade? Den frågan ställs allt oftare i medierna.

För det första vet vi faktiskt inte alls om opinionsstödet tagit stryk av händelserna, sådana effekter sker på mycket längre sikt än ett par veckor. För det andra är mätningarna hittills inte genomförda helt och hållet efter skandalerna (en av dem skedde ju faktiskt idag). För det tredje är den politiska stiltjen mellan regering och opposition påtaglig, och jultiden närmar sig. Vi befinner oss i en slags politisk dvala inför valåret 2014.

Men, trots allt, det finns en aspekt som vi ofta glömmer i diskussionen kring Sverigedemokraterna. De är inte helt och fullt ett parti som andra. Å ena sidan bör de behandlas som alla andra partier; granskas, bevakas, följas och presenteras på samma sätt. För i demokratisk mening är de ett parti som andra. Men Sverigedemokraterna har en egenskap som inget av de andra partierna längre har, och framför allt inte sätter i system i sin relation till väljarna. Sverigedemokraterna är – bland mycket annat – ett populistiskt anti-etablissemangsparti. Populistiska partiers ideologiska essens är att föreställa sig det gemensamma folket som bedras och luras av en politisk elit som endast det populistiska partiet har kraft och möjlighet att avslöja och avsätta. Folket som sådant måste då betraktas som homogent, politiska skiljelinjer som går genom folket bör tryckas tillbaka eller förnekas (t ex regionala eller språkliga). Detta folks främsta företrädare är det aktuella populistiska partiet, dessa riddare på de vita springarna har tillsammans med folket sett sveken och bedrägeriet från elitens sida.

Det är inte bara övriga partier som är en del av den bedrägliga eliten, utan oftast (eller framför allt) medier, akademiker och intellektuella. Att då bli hånad, utsatt eller förnedras av denna elit kommer inte på något sätt att kompromettera det populistiska partiet, istället bekräftas ju bilden av det svekfulla etablissemanget. Kvällstidningarna har inte heller särskilt stort förtroende bland befolkningen som helhet, och journalister står inte så högt i kurs. Men bland de sverigedemokratiska sympatisörerna är mediemisstroendet kompakt.

I förra årets SOM-undersökning ansåg 97 procent av de sverigedemokratiska sympatisörerna att medierna inte berättar sanningen om invandringens samhällsproblem, att jämföra med 54 procent övriga befolkningen. Bland sverigedemokratiska sympatisörer anser 90 procent att invandringen är ett hot, att jämföra med 37 procent i den övriga befolkningen.

Vi vet att sverigedemokratiska sympatisörer har kortare utbildning, läser morgontidningar i lägre utsträckning än övriga befolkningen och att partiet har mobiliserat stora väljargrupper som tidigare inte röstat. I stor utsträckning utgörs sverigedemokraternas sympatisörer av individer med stark misstro mot eliter, institutioner och övriga aktörer i det demokratiska systemet. Deras ideologiska universum cirklar kring invandringsfrågorna i oerhört myckt större utsträckning än bland övriga väljare. Partiets riksdagsmän svingandes järnrör på Kungsgatan i Stockholm eller glåpord mot utlandsfödda medborgare stärker bara bilden av det egna partiets kamp mot ett bedrägligt och svekfullt etablissemang. Däremot hotas Jimmie Åkessons ambition att göra om Sverigedemokraterna till ett attraktivt socialkonservativt parti som driver frågor om invandring, kriminalpolitik och äldrevård av den bilden.

Uppdaterat 121202

Jag kommenterar här i Sveriges Radio också Novus och Dagens Ekos sammanvägda index för väljaropinionen under november, med avseende på Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

Extrema partier både behöver dem mer och är mer sårbara genom dem. Sina aktivister. De senaste dagarna har alla former av medier surrat kring Sverigedemokraternas partikris efter det att Expressen visat upp de av Kent Ekeroth egenhändigt filmade sekvenserna från en ljus sommarnatt i Stockholm för drygt två år sedan. I kontrast till den ljusnande himlen på bilderna så har nog mörkret lägrat sig över de tre herrarna Almqvist, Ekeroth och Westling. De två förstnämnda sitter dock i skrivande stund kvar i riksdagen men har tillfälligt lämnat alla sina uppdrag för partiet, den tredje har självmant lämnat platsen som suppleant i SD:s Stockholmsstyrelse.

Många vill jämföra krisen idag med den som Ny Demokrati genomgick efter att ha kommit in i riksdagen 1991. Det är dock en ytlig och felaktig jämförelse då Sverigedemokraternas organisation är motsatsen till Ny Demokratis. Det som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick i bräschen för var ett klassiskt missnöjesparti, helt utan organisation, med framför allt ekonomiska frågor på agendan. Sverigedemokraterna är ett välorganiserat, disciplinerat och toppstyrt parti där såväl intern policy som kommunikationsstrategi är till för att följas. Så mycket värre då att filmen som publicerats visar upp åtminstone två representanter för det ledande skiktet i partiet.

Den politiska kontexten är avgörande för att förstå hur och varför högerextrema/nationalkonservativa partier får framgång. I stabila och välfungerande demokratier är extrema partier som förknippas med militant och aggressiv politisk mobilisering inte attraktiva, istället är det välorganiserade mer nationalkonservativa partier som har en möjlighet att få med sig väljarkåren. Detta vet Sverigedemokraternas ledning mycket väl, därför det kopiösa arbete som lagts ned för att partiet inte skall förknippas med rasism, uniformsfetischism eller Vit Makt-rörelsen.

Sverigedemokraternas bekymmer för framtiden är dock att aktivister med extrema åsikter på den högra flanken har lättare att ta till våld än politiska aktivister till vänster. De högerextrema är också mer auktoritära, repressiva och etnocentriska i sina värderingar än de vänsterextrema. (Se t ex Klandermans & Mayer 2006 kap 13) Arbetet med att få kontroll över aktivisterna är således ett tuffare arbete för Åkesson än det är för t ex Kommunistiska Partiet.

Å andra sidan är alla små och extrema partier (extrema endast i relativ mening, ej normativ) mer beroende av sina aktivister än vad de större partierna i mittfåran är.  Förklaringen är att små partier har små resurser, därför blir fotfolket proportionellt sett viktigare än för, säg t ex socialdemokraterna. (Och ja, SD är fortfarande ett litet parti eftersom det är valet som avgör ett partis storlek, inte huruvida det har drag under galoscherna i opinionsmätningarna eller ej.) Är dessutom det lilla partiet nytt blir behovet av resurser extra skriande, så mycket viktigare att det finns människor som orkar viga sina liv åt att att föra ut ideologin genom nätforum, uppdatera hemsidor, driva nättidningar, göra trycksaker, ställa upp i debatter m m samt även ta de förtroendeuppdrag som finns. När Sverigedemokraterna nu drar upp en rågång mot rasismen och andra former av otillbörligt beteende i den svenska politiska kontexten riskerar de därför att bli av med kanske sina viktigaste propagandister – samtidigt som dessa är en belastning när de uttalar sig just så rasistiskt och nedlåtande som den nya policyn kräver att man inte gör.

Hur man än vänder sig så har man ändan därbak, brukar det sägas. I det här fallet har Åkesson inte bara tvingats förskjuta tre personer som betett sig illa, minst en av dem genom att uttrycka just den typ av rasism och misogyni som partiet förbjuder idag, han har också blivit av med ett par av de viktigaste (och antagligen bland de mest kompetenta utanför de fyras gäng) personerna för att mobilisera och opinionsbilda för partiets räkning.

Det är ingen lätt sits han har Jimmie Åkesson. Hittills har han klarat av det med glans. Hur det långsiktigt går för partiet är dock en annan fråga.* Risken är att Sverigedemokraterna anpassar sig så till den svenska anti-rasistiska normen att de blir ett helt irrelevant parti för just de medborgare vars grundideologi är en exkluderande nationalism och/eller främlingsfientlighet. För dem finns andra partier som lurar i vassen…

* Krisen är inte över, men det finns ett flertal teoretiskt tänkbara alternativ, både positiva och negativa för partiet.

Varför är det så otänkbart att SAS kan ägas av staten?

Det fanns en tid när varje stat med anspråk på att bli tagen på allvar skulle ha ett eget flygbolag. Nationella flygbolag var en förlängning av den egna suveräniteten och ett uttryck för den globala utstrålningen av de egna nationella värdena. Sedan tidigt 1990-tal är flygmarknaden avreglerad och de ”gamla” bolagen har allt svårare att överleva, medan lågprisflyget konkurrerar med extremlåga priser och noll service.

Men, liksom i fallet med järnvägen, är vissa länder mer beroende av en nationellt understödd infrastruktur än andra. Och de gamla bolagen är uppbyggda på ett helt annat sätt än lågprisbolagen, de gamla bolagens kartor ser i allmänhet ut som nätverkskartor med tydliga noder (Kastrup, Frankfurt, Shiphol, Roissy-Charles-de-Gaulle m fl) där det är möjligt att byta och flyga vidare runt jorden. I allmänhet finns också allianser och samarbeten som gör det enkelt att få hjälp och service hela vägen om något skulle gå fel. De stora flygplatserna tillhandahåller extremt god service avseende transporter, övernattning, handel och service eftersom de betjänar en mängd bolag. Lågprisföretagen hittar flygplatser långt utanför storstäderna, har i allmänhet inga (eller få) anslutningar och servicenivån ligger närmast på noll. Allt för att få ned priserna. Inte heller finns (förstås) några nationella hänsyn.

Nu säger finansmarknadsministern Peter Norman att SAS skall säljas (vilket varit fallet under lång tid) eftersom staten inte skall vara ägare. Som om det vore lika självklart idag att staten inte skall äga flygbolag som det förr var att staten skulle äga flygbolag. Ändå anser Norman att SAS är ”viktigt för Sverige” och att ett fungerande inrikesflyg behövs. Som så mycket annat är det som att svära i kyrkan att säga att det då kanske är statens ansvar att se till att infrastrukturen nationellt fungerar, vilket innebär både inrikes och utrikes transporter. För Norrbottens del kan en konkurs för SAS, eller en utförsäljning, leda till problem. Jag har lite svårt att tro att Ryanair kommer att etablera sig i Jukkasjärvi… Och om så vore fallet skulle inte flygnätet ge medborgarna i Norrbotten tillgång till mer än ett antal enstaka charterresmål eller små flygplatser kring några storstäder.

Om/när alla de ”gamla” bolagen är borta kommer också konkurrensen att minska och incitamenten för att hålla låga priser försvinna. Då får vi hålla till goda med lägre grad av system i flyglinjerna, lägre service, lägre löner för de anställda och tillbakapressade fackföreningar och dålig service till betydligt högre priser än lågprisflyget tar idag.

I min värld är infrastruktur så oundgänglig att den inte helt kan överlåtas till en oreglerad marknadsekonomi som är ointresserad av medborgarnas välfärd och livskvalitet. Om det sedan bör vara stater, allianser av stater eller andra regimer som garanterar medborgarnas livsmöjligheter genom mobilitet är svårare att avgöra.

Att infrastrukturfrågorna kan överlåtas till personer som Michael O’Leary, nej, det tror jag inte.

En brèf: Jämställdhet inom forskningen är ett nödvändigt villkor för hög kvalitet

Systemet för fördelning av forskningsanslag måste utvärderas utifrån sina jämställdhetsresultat. Det är en uppenbart att nuvarande system inte håller tillräckligt hög kvalitet. Rapporten Hans Excellens, en utvärdering av excellenssatsningarna visar att den snäva definitionen av excellens gynnat manliga forskare och haft starka negativa effekter på jämställdheten. Enligt rapporten har mellan en halv och en miljard kronor på detta sätt omfördelats från kvinnor till män.

Jämställdhet i akademin handlar således också om att utveckla kvalitetsbegreppet. Sammansättningen i bedömargrupper inom forskningsråd har visat sig vara viktig för vad som bedöms vara hög kvalitet inom forskning. En rapport från Vetenskapsrådet pekar på att vad som betraktas som vetenskaplig kvalitet varierar stort mellan discipliner och bedömare.

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas talesperson i utbildningsfrågor på SvD Brännpunkt den 7 nov 2012

Även om det inte är några enorma reformer som Ibrahim Baylan lanserar så är jag glad dels att det arbete som visat att satsningen på vad som benämns excellens i forskningen visat sig bli en satsning på män tas tillvara, dels att socialdemokraterna väljer att prata om jämställdhet som en kvalitetsfråga i forskningen. Alltför länge har tankegången att kvalitet kan mätas i en dimension och på en skala som är fullständig och oberoende av maktförhållandena i samhället fått avgöra beslut inom forskning och utbildning. Utan att helt kasta sig i relativismens våld menar jag att vi måste förstå, med stort intentionsdjup, hur skadlig ojämställdheten är för framtidens forskningsresultat och hur lätt det är att reproducera dagens maktförhållanden genom att hänvisa till status quo.

Jag har tidigare skrivit om liknande forskningspolitiska frågor tidigare på bloggen här och uttalat mig för SULF-tidningen här.

Varför ökar Sverigedemokraternas opinionsstöd just nu?

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Forskning visar att när de övriga partierna börjar debattera invandrings- och integrationsfrågor tenderar invandrarfientliga partier att växa i opinionen. När migrationsfrågorna dominerar den politiska debatten ökar dessutom andelen väljare som tycker att dessa frågor är viktiga. På så sätt kan Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar mobilisera en större andel latenta väljare än vad som annars är fallet.

Försöker idag i Svenska Dagbladet tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors bringa lite ordning i debatten om Sverigedemokraternas mobilisering av opinionen och mekanismerna bakom den.

Läs hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

En brèf: Utvärdering och kontroll underminerar professionalism och i längden demokratin

Idag rekommenderar jag läsning av kollegerna Shirin Ahlbäck Öbergs och Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter: ”Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten”. De säger vad i stort sett alla samhällsvetare vet och har försökt få fram i den politiska debatten i minst ett decennium, men de säger de bra och de visar hur utvecklingen mot ökad kontroll inte bara missar kvalitets- och effektivitetsmålen utan också gör arbeten inom det offentliga mindre attraktiva. Att inte visa på alternativ leder också till enkla framgångar för populism och missnöje, något som underminerar demokratins funktionssätt.

Jag har sett New Public Management gripa kring sig inom akademin och inom det offentliga under lång tid. Jag har aldrig uppfattat resultaten som några kvalitetsframgångar, särskilt inte i relation till tänkbara alternativ. Och när SNS visade att avreglering och privatisering inte kunde beläggas ha gett bättre kvalitet i den offentliga sektorn tvingades forskningschefen lämna sitt jobb.

Och jag glömmer aldrig fågelholkarna runt styrelsebordet när jag som nyvald i Göteborgs universitets styrelse för mer än tio år sedan skickade runt och bad om reaktioner på översiktsartikeln ”Det går inte att styra med resultat” av  Karin Brunsson, en utvärdering av just forskningen kring resultatstyrning i offentlig sektor. Styrelsen fortsatte sedan glatt att sätta upp allmänna mål som ”god kvalitet”. Mål som sedan skulle styra en extremt bred och komplex verksamhet och som därför bröts ned till det som kunde mätas: antal timmar, antal studenter, antal publikationer och antal kronor. Det är nu mer än ett decennium sedan…