Kategori: svensk politik

Samtal om socialkonservatism och nationalism

Idag diskuterade jag socialkonservatism och nationalism i P4 Extra direktsändning med Sverigedemokraternas nyligen omvalde partiordförande Jimmie Åkesson. För min del framhöll jag att det nya programmet har mer av kulturkonservativa inslag om man ser till de förslag och de beskrivningar av samhället som förs fram. Jag menade också att det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige, men att det är märkligt att SD är så ovilliga att acceptera att konservatismen står till höger på den klassiska – och i Sverige ännu dominerande – politiska skalan.

Den nationalism som SD förespråkar, och som är helt förenligt med en socialkonservativ hållning, är dock mer lik den klassiska tyska exkluderande, i kontrast till den klassiska franska inkluderande (liberal nationalism/civic nationalism). Argumentet för kategoriseringen är att den assimilation som krävs enligt SD:s partiprogram är så fullständig att den kräver att man helt lämnar sina rötter i ett annat hemland. Den franska medborgarskapsprincipen tillåter ett större mått av kulturell pluralism, förutsatt att medborgaren är lojal mot sitt nya hemland.

Sveriges medborgarskapsuppfattningar och den – ganska tunna – svenska nationalismen har legat närmare den tyska s k blodprincipen än den franska s k jordprincipen. Dock håller dessa grundprinciper på att lösas upp i ett allt mer globaliserat och migrerande samhälle, t o m Frankrike har under senare år modifierat sin lagstiftning. Och Sverige accepterar ju sedan flera år dubbla medborgarskap, något som är helt främmande för blod-principen.

Hela samtalet mellan mig och Jimmie Åkesson under ledning av superkompetente Erik Blix kan avlyssnas här.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Naiv syn på marknaden leder till dålig vård och omsorg

Jesper Meijling, doktorand som forskar om marknaden som fenomen, skriver idag på DN Debatt om att kejsaren är naken. Han påpekar att svenska politiker haft en naiv och ideologiskt bestämd uppfattning om vad marknaden kan bidra med i den offentliga sektorn. Under senare tid har jag börjat tro att svenska politiker inte härdats i relation till marknader på ett sådant sätt att man fullt ut förstår hur de fungerar. Sverige har varit lite av en skyddad verkstad från marknadsstormarna därutanför. Sverige valde tidigt en annan väg, en väg där marknaden skulle styras, regleras och tuktas för att vara drivkraft i en utveckling som bestämdes på politisk-demokratisk väg. Den tiden är dock slut.

I Sverige har därmed kanske marknaden fått spela rollen av den frånvarande pappan, den som man ”vet” kan lösa alla vardagsproblem och som lever vidare i en mytisk föreställningsvärld. Att den naiva föreställningen varit särskilt stark hos borgerliga politiker är väl rimligt att tro, men naiviteten är på intet sätt begränsad efter partipolitiska hänsyn. Istället finns nog sambandet mellan ideologisk blindhet och naivitet.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Läs artikeln här.

Läs min tidigare post om hur marknadens incitament påverkar offentlig sektor.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).

Partiernas grepp om makten hårdnar

Partierna behåller sitt grepp om makten men tappar banden till medborgarna. Om man generaliserar rejält är detta kontentan av den nyutkomna antologin ”The Madisonian turn. Political parties and parliamentary democracy in Nordic Europe” under ledning av redaktörerna Torbjörn Bergman och Kaare Ström (Univ of Michigan Press, 2011).

De nordiska parlamentariska demokratierna har egentligen aldrig liknat den s k Westminster-modell som normalt appliceras på dem, särskilt inte med tanke på att normen varit minoritetsregering. Westminstermodellen bygger på det brittiska systemet, utan maktdelning, en-dimensionell partikonkurrens och där regeringen förutsätts kontrollera majoriteten i parlamentet. Men alla de nordiska länderna har nu tagit ett kliv (från olika utgångspunkter) mot den modell som här benämns ”the Madisonian”. Innebörden i denna term är ett allt större fokus på vad som kallas en amerikansk demokrati-modell där starka politiska institutioner (parlament, regering, partier) och externa oftast juridiska och ekonomiska aktörer (domstolar, riksbank) håller varandra i balans, där ansvarsutkrävande efteråt är mer central än kontroll av de politiska krafterna som får tillträde till systemet och ett system där politiska partier i form av mobiliserande och aktiverande krafter har liten plats.

Författarna konstaterar – som alla andra – att partimedlemskapet går ned och att väljarna blir alltmer rörliga. Men intressantare är att de också pekar på ökande skillnader mellan de nordiska länderna avseende demokratins utveckling. Några exempel på tankeväckande resonemang är att utbildningsnivån hos svenska ministrar har sjunkit medan den i Danmark har ökat så till den milda grad att Danmark från 1991 t o m 2007 inte haft en enda minister (i core cabinet) utan ”postgraduate degree” (lägst Masterexamen). De centrala ministrarna i de nordiska länderna skiljer sig också åt avseende det fenomen som kallas ”politikerbroiler” där 53 procent av svenska ”key cabinet member” tidigare varit avlönade i sina respektive partier, högst i Norden och att jämföra med motsvarande siffra i Danmark som var 27 procent.

Partierna i Norden har, menar författarna, tagit ett allt starkare grepp om makten, aktiviteterna ökar i parlamentet, regeringsstabiliteten ökat, partierna som rekryteringsgrund för uppdrag minskar inte alls och i organisationen ersätts frivilligt arbete av betalt. Partistödet skapar möjlighet till långsiktighet. Homogeniteten i partigrupperna ökar och förmågan att skapa politik är det inga problem med. Men det är relationen till väljarna och medborgarna som sviktar.

Tilltron och tilliten till politiker är lägre i Sverige och i Norge än i övriga nordiska länder, dock inte till institutionerna. I Danmark har t o m tilltron till politiker ökat under perioden. Danmark tenderar att skilja ut sig från övriga länder, konstaterar Bergman och Ström. Regeringsstabiliteten har ökat efter turbulenta år, lägst minskning av valdeltagande, har den högsta partiidentifikationen, lägst förluster av partimedlemmar och regeringar förlorar mindre i val än för övriga. Tänkbara förklaringar är fler politiska skiljelinjer i Danmark menar Bergman och Ström (men då borde samma sak gälla Norge och det gör det inte). En mer sannolik förklaring är att de danska partierna tidigt gav medlemmar och sympatisörer stort svängrum inom partiorganisationen. De lokala medlemsskikten stärktes på partiledarens bekostnad och gavs också möjlighet till inflytande på hög nivå. I Sverige, skriver författarna, har medlemmarna trängts ut till förmån för den egna partieliten och politiska tjänstemän.

Partiernas roll är fortfarande central, och partiernas anpassningsförmåga är beundransvärd. Men vad händer med en demokrati som domineras av partier vars grepp om makten är viktigare än deras uppgift som medborgarnas kanal, samtalspartner och organisatör?

PS. För en statsvetare med ingående kännedom om de nordiska länderna rekommenderar jag primärt läsning av kap 1,8 och 10 DS.

Uppdatering: Maria Sköld i Göteborgs-Posten skriver om boken och intervjuar en av författarna, professor Torbjörn Bergman, som är verksam vid Södertörns Högskola, den 5 december.

Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?

Ambulansen kommer inte när man ringer. Och om de kommer så dröjer de eller åker iväg igen. Polisen vet inget om vare sig s k balkongflickor eller företag som satt i system att utnyttja arbetare från Baltikum utan lön. Polisen tar bra betalt för att bevaka offentliga arrangemang i städer samtidigt som man talar om för politiskt aktiva bloggerskor att de skall dra in hakan och sluta vara på nätet. Elpriset når ständigt nya höjder och i dagarna får södra Sverige betala mer än norra eftersom den delen producerar mindre el än man gör av med. Eh?

Har vi inte hört varianter av dessa historier till leda nu? Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ”Omsorgens logik” varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.

På samma sätt är polisens patetiska försök att leka marknad genom att ta betalt för bevakning av det offentliga rummet dömda att misslyckas. Finns det någon alternativ polisstyrka att tillgå? Kan vi få anmäla inbrott hos norsk polis istället kanske om de är billigare? Nej, polisen tillhör statens grundläggande våldsmonopol och kan inte säljas ut. Effektivt blir det inte heller, otaliga är de poliser som vittnat om den s k jakten på pinnar istället för regelrätt brottsförebyggande arbete – som tar tid, inte ger klirr i kassan och som kräver djupgående lokalkännedom.

Statsmaktens ansvar är att lägga grunden för de långsiktiga beslut som en marknadsaktör inte kan, eller ens vill, fatta. Ansvaret är att organisera de s k naturliga monopol som utgörs t ex av elmarknad, infrastruktur och säkerhet.Vi har idag en statsmakt som valt att abdikera från detta ansvar samtidigt som vi har en regering som inte gör annat än talar om ansvar – något som utläses som ”stabila statsfinanser”. I alla nationer återfinns motsättningar och intressekonflikter, dessa är fruktbara och driver utvecklingen framåt om de tillåts göra det! Men sedan lång tid låter istället staten marknaden lösa dessa konflikter, något som sker till priset av ökad ojämlikhet eftersom förmåga till efterfrågan styr. Det är därför vi har en växande städbransch och en krympande högteknologisk sektor i Sverige.

När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.

Vem vågar idag stå upp och säga att avreglering, privatisering och konkurrensutsättning faktiskt inte har några som helst positiva generella effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet i den gemensamma sektorn när den ideologiska fundamentalismen på detta område t o m drivit en forskningschef från hennes stol?

Finns det någon framtid för demokratin efter folkrörelsepartiet?

Är partiaktivister vakthundar mot strategiska och ideologiska förändringar i parterna, alltid mer renläriga och mer radikala än väljare och partiledning? Det är frågan som Svend Dahl försöker besvara när han imorgon fredagen den 28 oktober lägger fram sin avhandling i statsvetenskap för granskning vid Stockholms universitet. Svaret som Dahl ger är mest åt det nekande hållet, men som vanligt beror det lite på hur man menar. Partiaktivisterna har idag en samsyn med partiledningen, de är intresserade av inflytande och makt och därmed är de också positiva till förändringar som kan tänkas leda till just det, både för deras egen del och för partiets.

Men ett delvis annat svar, som stöds av Dahls undersökning, är att partiernas medlemmar idag inte längre kan karaktäriseras av tredelningen i elit, aktivister och gräsrotsmedlemmar. Partierna idag behöver och använder medlemmar instrumentellt och den av partiets uppgifter som innebär att utgöra rekryteringsgrund för politiska poster i demokratin har nästan överordnats andra uppgifter. Konsekvensen är kanske att parters medlemmar idag har helt andra motiv för och förväntningar på sitt medlemskap i ett parti.

Dahls avhandling, som heter ”Efter folkrörelsepartiet. Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier”, utgår från den i statsvetenskapen berömda Mays lag. Enligt denna lagliknande tes så bör mellanskikten i alla politiska partier vara de mest ideologiskt radikala och därmed också utgöra en restriktion på partiledningens möjligheter att förändra partiet, både ideologiskt och strategiskt. Mays lag har alltid ifrågasatts eftersom den i praktiken aldrig gått att driva hem (vilka samhällsvetenskapliga s k lagar gör det?) men alla inser att den tillför något värdefullt till partiforskningen. Som teorem och därmed konsekvensen av en teori kring vad som driver partimedlemmar och om hur partiorganisationer fungerar utgör den emellertid ett utmärkt underlag för forskning om partier.

I sin avhandling har Dahl intervjuat totalt 36 aktivister i fyra kommuner, nio funktionärer plus tre partisekreterare från de utvalda partierna Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som helhet är det en tankeväckande genomgång av partikulturer och organisationsmönster. Några nedslag som jag fann vara av stort intresse var att Moderaternas tillkomst som kaderparti (parti med smal medlemsbas, elitparti) avspeglar sig i dagens instrumentella syn på medlemmarna på motsvarande sätt som socialdemokraternas mass-partimodell avspeglas i deras medlemssyn idag. Ränderna går inte ur, kan man således säga. Dahl noterar också att önskan att få en förtroendepost eller att får inflytande över reella politiska beslut är en avgörande motivation för aktivisterna i partierna. Partimedlemmar är människor som vill vara med och bestämma, men också ta ansvar och försvara sina uppfattningar. I flera partier är dock kaderbristen så stor att mycket juniora personer kastas in på tunga uppdrag. I ett fall anger en av aktivisterna t o m att han själv i en valberedning aldrig nominerat sig själv till den post som han erbjöds efter tre veckors medlemskap.

Intressant med tanke på den just genomlevda Moderatstämman är också att läsa citat från Dahls intervju med dåvarande partisekreterare Per Schlingmann från 2007. Schlingmann säger i avhandlingen att angående sitt eget parti att:

(V)år uppgift är inte att företräda medlemmarna eller deras intressen. Våra uppgift är heller inte att företräda våra väljare. Utan vår uppgift är att företräda alla som bor i Sverige. (s 68)

Dahl konkluderar sitt arbete med att konstatera att de svenska partierna går emot att bli elektoralt-professionella partier där medlemmarnas roll är instrumentell. Han ställer några frågor kring hur detta påverkar demokratin och lyfter fram möjligheten av att väljarnas åsikter kan speglas bättre än med tidigare medlemsorganisationer. Men risken är också att starka lobbyorganisationer får större inflytande. Men den risk som jag ser som den största, som Dahl nämner allra sist, är att medborgare och partier/styrande fjärmas från varandra. Medborgarnas roll blir som Dahl skriver att ”bekräfta eller förkasta” förslag från partier och andra elitorganisationer. Och så fort medborgarna organiserar sig till protest vid sidan av partierna kan detta avfärdas i termer av ”särintressen”. Sällan har väl en slutkläm i en avhandling kommit mer i rättan tid.

Mina invändningar mot avhandlingen lämpar sig för ett akademiskt seminarium, men nämnas kan att Dahls intervjupersoner alla tillhör den grupp i partierna som kan tänkas ha just de incitament och den strävan som han finner. Som en prövning av Mays lag är detta utmärkt, men för att säga något om partimedlemmarnas motiv i generella termer hade behövs undersökningar som riktat in sig på just dem som Dahl kallar ”postgiromedlemmar”. Jag tycker också att Dahl går bort sig bland forskningsdesignens alla buskar och snår. Avhandlingen har en teoriprövande ambition och syftar till öka förståelsen för partiorganisationers förändring, inget konstigt med det. Och i detta avseende sätter den fingret på punkter som fortsatt bör teoretiseras och utvecklas. Märkligt är också att vare sig skiljelinjetänkandet eller Stein Rokkan nämns i avhandlingen. Det tänkandet utgör dock grunden för den syn på partier som Dahl är ute efter att problematisera och pröva.

Därutöver är det roligt med en avhandling som begreppsliggör politik på svenska.

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Om hundar, journalistik och granskningen av makten

Idag hörde jag Centerpartiets Abir Al-Sahlani grillas i P1-programmet  Studio Ett. Frågorna haglade över henne. Vad gällde saken? Jo, hur hon kunde medverka till den folkliga ”blockad” som upprättades på Arlanda i samband med att 90-åriga Ganna Chyzhevska skulle utvisas från Sverige. Enligt programledarna hade man inte fått migrationsminister Tobias Billström att ställa upp. Jag undrar lite försiktigt om programledarna då tyckte att Abir var den som skulle utsättas för samma behandling som de avsett för Billström? Hade de redan liksom ”gått igång” och kunde likt en terrier inte släppa taget?

Faktum är att ju att Tobias Billström representerar makten och skall utsättas för granskning och kritiska frågor från t ex Studio Ett. Men vad representerar Abir? Jo, hon engagerade sig i saken eftersom hon på humanitära grunder ansåg att beslutet om utvisning var felaktigt. Hon har lika stor rätt att göra det som jag eller någon annan – beslutet fattades inte i Riksdagen utan av en myndighet. Självklart skall medierna granska alla sidor i en konflikt men är det rimligt att utsätta den folkliga kampanjen för en hagelsvärm av frågor samtidigt som vare sig beslutande myndigheter eller regeringsföreträdare överhuvudtaget granskas eftersom de inte vill ställa upp?

Under de senaste dagarna har vi sett hur den så kallades Juholt-affären nu alltmer öppet ifrågasätts i termer av mediernas agerande. Häromdagen meddelade reportern Frida Björk att Aktuellt sökt Riksdagsförvaltningen i en vecka utan att ha fått någon som ville kommentera både de oklara reglerna/praxis samt den förändring av hemsidans innehåll rörande bostadssubventionen som genomfördes måndagen den 10 oktober. Fortfarande har ingen från Riksdagsförvaltningen svarat på någon enda fråga (såvitt jag vet i alla fall) trots att det är de som beslutar och betalar ut bidraget.

Gemensamt för dessa båda händelser är att mediernas medarbetare på ett närmast automatiserat sätt använder stora granskningsmaskineriet à la Janne Josefsson oavsett vem som råkar stå i skottgluggen. Sedan när blev det tredje statsmaktens uppgift att grilla medborgare som protesterar mot myndighetsbeslut eller kasta sig över den som ansökt om ett bidrag? Det är inte centerpartisten Al-Sahlani som representerar makten här – bara det faktum att hon var politiker verkar fått programledarna i Studio Ett att gå igång. Inte heller är det Juholt som fattar beslut om sin egen hyressubvention, något som verkar ha gått inte bara Aftonbladet (som t o m skapade egna regelsystem för subventionerna) utan de flesta andra medier förbi. Eller har ni sett Riksdagsdirektören svara på frågor? (Vet någon ens att hon heter Kathrin Flossing och är jurist?)

Jag tycker det är ynkligt att se journalister i våra främsta medier använda sig av någon slags ryggmärgsreflex istället för gedigen och maktgranskande journalistik. Det finns bandhundar och det finns jakthundar.*

(*Bandhundar skäller på allt som rör sig för de är kedjade vid sin koja, jakthundar jagar fritt och skäller inte förrän de ställer sitt på förhand bestämda byte – ja, utom grythundar då, men nu blir det för komplicerat….)

Demokratin behöver en vital socialdemokrati!

Känner ni igen situationen då man lutar sig framåt i hård vind och plötsligt vänder vinden och den fina lutningen övergår i platt fall? Eller när man tar i för kung och fosterland för att öppna en dörr man ”vet” sitter hårt och istället finner sig rusa som en älg in i nästa rum eftersom dörren gick upp redan när man tog i den? Socialdemokratin i Sverige tycks ha drabbats av detta syndrom.

Efter att ha varit regeringsbärande parti i 40 år förlorade partiet makten – tillfälligt – 1976-1982 eftersom väljarna tröttnat på socialdemokratin och socialdemokratin tröttnat på att regera. Förlusten 1991-1994 var en viktigare fingervisning särskilt som den borgerliga koalitionen aktivt förespråkade  ett s k systemskifte. Det var misslyckandet från de borgerliga som gav socialdemokraterna chansen igen – och de tog den. Men delvis med helt andra perspektiv än under perioden fram till 1991: socialdemokratin redde upp en ekonomisk kris, öppnade för marknaden genom att banta och privatisera den offentliga sektorn samt kommunalisera skolan. Socialdemokratins valförlust 2006 kan i filosofisk mening tillskrivas det faktum att folket föredrog originalet före kopian – alltså, skall det privatiseras och marknadiseras så låt oss få det på det borgerliga sättet.

Socialdemokratin klarar sig inte utan motstånd, inte utan en kampvision. Hela den socialistiska idén och arbetarrörelsens credo är kamp mot krafter som skall tämjas och styras. Socialdemokratin vill åstadkomma jämlikhet där orättvisor råder, den vill omfördela och styra samhällsutvecklingen i en för kollektivet främjande riktning. När den visionen ersätts av avdrag för städning i hemmet eller att tillgodose en grupp marginalväljare i storstädernas innerstäder så faller hela apparaten samman. Bildligt uttryckt kräver socialdemokratin motvind och stängda dörrar för att trivas.

Men är det inte just vad socialdemokratin har just nu? Motvind och stängda dörrar alltså. Jodå, så kan man se det. Men vad jag syftar på är inte en Juholtaffär mer eller mindre utan en kamp om samhällsutvecklingen. Och den kampen vill inte socialdemokratin ta längre.

Sedan en längre tid vet vi att partierna konkurrerar med varandra om vem skall förvalta samhället bäst. Maktdelningsmodeller blir viktigare för partierna än frågor om mobilisering och artikulering av krav. Statsvetare talar om kartellpartier (=partier som blir en del av statsapparaten) och om en amerikansk demokrati-modell. Vi vet också att det kostar på att regera, under de senaste decennierna har trenden att regeringar alltid förlorar väljarstöd varit tydlig. Under socialdemokraternas guldålder förlorade regeringspartier inte på att regera i Västeuropa, sedan 1970-talets slut ser vi en ny era ta vid.* Sammantaget får vi därmed en helt ny typ av partikonkurrens, en konkurrens som begränsar reformagendan och som innebär att byten vid makten är ödesbestämda. Det är en partikonkurrens som inte gynnar socialdemokratin såsom den historiskt vuxit fram eftersom socialdemokratins politiska uppdrag varit reformer, kamp mot den ekonomiska maktens överhöghet och ökad jämlikhet i en värld som opåverkad ger ökade klyftor. Att försöka bli förvaltare av ett system man inte själv byggt upp och/eller lägga reformagendan på hyllan skulle innebära att lämna uppdraget.

Finns det då ingen väg ut? Avsättandet av Mona Sahlin och den process som nu tycks leda åt samma håll med Håkan Juholt är bara symptom på en större kris. Socialdemokratins traditionella ledning saknar enighet om uppdraget. Bland yngre och mer perifera grupper finns idéer om reformer och politiska mål, men dessa tränger inte igenom den bunkervägg som partiledningen byggt upp i syfte att återvinna makten. Jag får den bestämda uppfattningen att socialdemokratins ledning är så angelägen att återvinna makten – som det kartellparti det blivit – att man håller på att kompromissa bort det uppdrag som en gång ledde väljarna och sympatisörerna till partiet. Men i kampen om makten tappar partiet den grund på vilket makten skulle utövas. Socialdemokratin är ett stort parti, tack vare det har man en viss ”buffert” och riskerar inte på något sätt utplåning. Men om socialdemokratin skall fortsätta vara ett stort parti som också bär en vision om ett nytt samhälle så måste partiet spränga bunkern, möta sina vänligt stämda kritiker och enas om en reformagenda som bryter med den rådande ordningen. Det spelar ingen som helst roll vem som sitter i toppen om partiet bara får upp den politiska styrfarten, ett stort parti kan förlora mycket men har också möjlighet att vinna mycket om vinden blåser åt det egna hållet. Nu är socialdemokratin nere för räkning. Det är synd, demokratin behöver vitala alternativ. Annars får vi en rysk demokratimodell…

Läs också Lena Andersson i DN.

Läs också min tidigare post om socialdemokratins kräftgång.

(* Wouter van der Brug på dagens seminarium vid statsvet inst, GU.)