Kategori: svensk politik

Moderaternas skicklighet vinner i längden

Moderaterna har nog just nu Sveriges politiskt skickligaste partiapparat.

All statlig makt centraliseras nu. Kulturutredningen vill t ex att en massa myndigheter skall gå upp i en enda. Djurskyddsmyndigheten lades ned och inordnades i Jordbruksverket och Integrationsverket försvann och vem som gör deras jobb kan man ju fundera på. Flera har vittnat om en myndighetsslakt där allt fler beslut skall fattas på en allt mer central nivå (vad tycker egentligen Kd om det, ingen subsidiaritetsprincip där inte).

Samtidigt sprids ansvaret för genomförande ut på en mängd privata och andra aktörer. Bilprovningen skall flyttas bort från staten och avregleras och järnvägen skall avregleras helt och hållet för att ta två aktuella exempel. Skolorna privatiseras och där är det bara folkpartiet som vill centralisera. Vården avregleras i enormt snabb takt, särskilt i Stockholm.

Modellen är klar – makten centraliseras och läggs under regeringens kontroll medan ansvaret fördelas ut på aktörer på lägre nivå vilka är utbytbara och lever på marknadens villkor.

Moderaterna är mycket skickliga i att få genom sin politik. Det beror på förmågan att vänta och förmågan att tänka strategiskt. Kanske är alliansregeringens mandatperiod första gången borgerliga partier verkligen sätter en politisk vision i verket, en vision som inte bara är en motbild till den socialdemokratiska staten.

I en studie som publicerars i sommar i International Review of Sociology – tillsammans med fil dr Göran Duus-Otterström – belägger vi att det är moderaternas kriminalpolitik som nu genomförs. De har slagits för den sedan 1969. Uthållighet är en dygd.  På samma sätt lyckades moderaterna genomföra sitt förslag att Sverige skulle bli EU-medlem, vilket egentligen var den enda utrikespolitiska fråga de var engagerade i under 1970- och 1980-talen. Om detta kan man läsa i min och Ulf Bjerelds bok ”Utrikespolitiken som slagfält” från 1995 (Nerenius & Santérus).

En vision, en förmåga att vänta och en organisation som gör det möjligt att hoppa genom möjligheternas fönster när det öppnas – det är nödvändiga villkor för ett parti som vill ha inflytande idag.

Intressant? Läs mer om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

PS. Dagens demoskopmätning (090404) stärker resonemanget ovan. DS

AMF-styrelsen har hela ansvaret

Ibland känner jag mig som Alice i Underlandet. En anställd VD har fått en massa pengar i lön och pension. Denne VD:s lön och pension har redovisats i varje årsredovisning ca 10 år bakåt i tiden. Ägarna som är representerade i styrelsen, och som själv förhandlat fram avtalet under ledning av styrelsens ordförande, har nu kommit på att pensionsavtalet var ”fel” (oklart om detta betyder moraliskt ellr juridiskt). Helt plötsligt skall då denne VD löpa gatlopp och t o m betala tillbaka pengar. Medan styrelsen, nota bene, liksom ägarna tycks fullständigt oberörda.

Jag sitter i ett par styrelser som har ekonomiskt ansvar och där jag är en av dem som representerar ägarna. Om motsvarade sak inträffade i någon av dessa styrelser skulle jag ta min Mats ur skolan direkt. Ägarna kan inte ha förtroende för en styrelse som inte – på tio år! – uppmärksammar en ekonomisk transaktion de anser vara ”fel”. I de styrelser jag sitter brukar vi s a s utnyttja vars och ens unika fördelar. Jag är inte ekonom, men jag är väldigt frågvis. Det är en sida jag brukar använda, då och då visar det sig vara en oundgänglig sida i styrelsearbetet. Andra av mina kolleger är duktiga på att läsa ekonomiska redovisningar och gör det i syfte att ta tillvara ägarnas intresse och inte i syfte att tillfreställa den VD man anställt.

En styrelse och en styrelseordförande måste stå bakom sin VD. Men när VD inte motsvarar styrelsens förtroende och inte tillvaratar företaget intresse så måste hon/han gå. Styrelseordföranden har en central roll i varje ägarstyrelse. Vänskap mellan VD och ordförande kan inte få påverka styrelsens arbete, då försvinner kontrollfunktionen.

Jag är inte alls säker på att Elmehagen är rätt byte i den här jakten. Han har kanske agerat omoraliskt, dock tillsammans med många andra i hans situation som bara inte avslöjats. Men det är styrelsen som inte levt upp till sin roll, och framför allt ligger det ansvaret på ordförande i styrelsen Göran Tunhammar. Styrelsen tycks ha levt i symbios med VD och företaget på ett sätt som inte gett den omsorg om bolaget som man kan kräva. Ett kriterium på omsorg är att läsa årsredovisningarna.

Vad säger ägarna LO och Svenskt Näringsliv? Från LO hör vi patetiska lojalitetsförklaringar till ”Wanja”. Det här handlar inte om Wanja Lundby-Wedin, det handlar om styrelsens funktion i ett aktiebolag. Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv sagt som ägare.

Hela styrelsen i moderbolaget AMF borde helt enkelt avgå och ställa sina platser till förfogande.

Ett problem i svenskt näringsliv är vänskapskorruption, omogna ledare och att ägarna är osynliga. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Det är förklaringen till vad som inträffat.

Intressant? Läs mer om AMF och Christer Elmehagen

PS. Elmehagens nu offentliggjorda textdelar av avtalet styrker väl närmast ovanstående argumentation, se SvD 090402. DS

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.

Blockpolitikens pris – en svag Sahlin och en stark Reinfeldt

Svensk politik är inte van vid blockpolitik. De borgerliga regeringarna på 1970-talet var aldrig särskilt stabila och även Carl Bildts regering hade liknande problem. Socialdemokraterna har aldrig önskat blockpolitik, tvärtom har överenskommelser med olika partier, gärna på andra sidan blockgränsen, varit ett konstruktivt sätt att regera trots minoritetsställning och ett livaktigt flerpartisystem.

Det var Alliansen som började, och Göran Perssons avgång krävde nästan att socialdemokraterna skulle satsa på en koalition efter ett segerval. En helt ny linje. Men det mångåriga samarbetet med både Mp och V skapade också en logik som omöjliggjorde för Sahlin att förebereda ett regeringssamarbete med endast Mp. Men koalitioner och blockpolitik har sitt pris. Inom Alliansen klagar nu Kd som kämpar med lågt opinionsstöd och Centern tar strid med sin finansminister om arbetsrätten för att  visa profil. Kd behöver återvinna sin socialkonservatism om man vill tillbaka till tio procent, men alla de mindre borgerliga partierna kommer att inse att koalitionens järnhårda lag är att de små förlorar och de stora vinner. En sanning att betänka även för Mp och V om oppositionen kommer i regeringsställning.

Alliansen hade ett helt överordnat mål som de alla delade – de ville komma i regeringsställning och de fick faktiskt kosta vad det ville. För socialdemokraterna är den driften inte lika stark efter många års regeringsvana som ensamparti, och inom Mp och V finns det en hel del ambivalens inför ett samregerande. Med en ny socialdemokratisk ledarmodell, en ny ledare och arbete med en ny politik var det nästan ett kamikazeprojekt att försöka skapa en ”koalition” i opposition. Egentligen är det mest fascinerande med opinionsläget i Sverige nu att oppositionen under hela perioden efter valet 2006 varit i ledning i alla opinionsmätningar.

Ett förutskickat regeringssamarbete före valet ställer många frågor och gör ledaren utsatt, ett samarbete efter valet svarar på många frågor och  fokuserar på den givne ledaren.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och blockpolitik

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.

Bonusar bara till dammsugarförsäljare!

Bonusar till direktörer och duktiga företagsledare har debatterats under en längre tid, framför allt kom debatten igång efter det att regeringen i höstas försökt få bankerna att gå med i deras trygghetsförsäkring. Kravet var att det inte delades ut någon bonus. SEB valde då istället att höja lönerna! Annika Falkengren har avstått från sin bonus. Men hon berättade inte att lönen höjdes istället. Och Anders Borg skällde på de privata bankdirektörerna och blev hjälteförklarad av okunniga personer som trodde han var vänster när han bara var trogen sina ekonomiska ideal (banken är finansiella serviceinstitut). Samtidigt hade han givit fritt fram för statliga bonusar, självklart egentligen eftersom han tror på ekonomiska principer som bygger på individuellt risktagande och konkurrens. Nu får han skäll för att han hycklade förut. Men egentligen har han varit principfast hela tiden – men blev tvungen att rulla runt ett par varv för att blidka medieopinionen.

För Anders Borg är det risktagandet och entreprenörskapet som skall premieras, därför har han inget emot bonusar som sådana. Däremot tycker han inte att ekonomins smörjmedel – banker och finansinstitut av annat slag – skall leva gott på rena finansiella transaktioner. Istället är det arbete och produktivitet som skall belönas. Att jag lånar ut pengar till dig och du sedan betalar ränta till mig som jag sedan kan låna ut till någon annan är bara ett hjälpmedel i en ekonomisk utvecking, i sig själv bidrar inte denna finansiella transaktion till tillväxten. Det är bara om den jag lånar ut pengar till tillverkar något spännande som kan exporteras eller säljas och därmed skapa vinster som den fnansiella transaktionen är lyckad. Då kan bankdirektören få vara med och dela på kakan.

Men problemet med den ekonomiska kalkylen är att Borgs och regeringens ekonomiska politik har en byggsten som är ihålig. Statliga bolag, pensionsfonder och finansiella institutioner tar ju hela tiden risker med ANDRAS pengar! Borg har stöd i ekonomisk forskning i det avseendet att människor som tar risker tenderar att peka ut tillväxtens inriktning med hjälp av sina investeringar. Den risk du tar bygger på en rationell kalkyl om att du skall få pengarna och lite till tillbaka. Därför är det en poäng att stimulera den typen av risktagande om man vill ha en ekonomi som växer – oavsett normativa idéer om vad som är ”bra” och ”dålig” tillväxt.

Marknaden ljuger aldrig sägs det ibland. Men det gäller så länge den enskilda individ som tar chansar också är den som tar risken. Så är det inte i de flesta banker och statliga pensionsfonder – istället är det ANDRAS pengar man tar risker med. Och då försvinner den hämsko på risktagandet som den rationella kalkylen är. Istället uppmuntras allt högre risker, ett utpräglat s k riskbeteende utvecklas och konkurrensen mellan individer och institutioner leder bort från den ekonomiskt sunda prognosens väg.

Alltså, bonusar bör ges till de småsparare som riskerar sina egna pengar. Aldrig till dem som talar om risktagande men inte skulle ta den minsta risk i världen, allra minst risken att förlora sin bonus…

Jag säger som Heidi Avelllan sa i God Morgon Världen härom söndagen: ”Bonus, det är för dammsugarförsäljare. Direktörer skall ha hög och fast lön och förväntas göra ett bra jobb.”

Intressant? Läs mer om bonus, ekonomi och Anders Borg.

PS 090320 En artikel om om vems ”fel” krisen är av Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard. DS

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)