Kategori: vetenskap

Forskningspolitik: basanslag och akademiskt ledarskap

Idag ledde jag ett samtal med Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet, och Mats Viberg, prorektor vid Chalmers Tekniska Högskola kring akademisk frihet och styrning av akademin.*  Jag fick förmånen att ställa några frågor till de två rektorerna och en av dem var frågan om den s k autonomireformen för universiteten, alltså att de skulle kunna styra sig själva i högre grad än tidigare och stå friare från statens regleringar. Istället för autonomi tycks konkurrenslogiken blivit styrande. Att lärosäten konkurrerar med varandra är en ganska främmande tanke för en forskare vars identitet snarare ligger inom ämnet, disciplinen eller forskningsområdet. Enligt min uppfattning har konkurrenslogiken strömlinjeformat universitetens inre arbete mycket mer än vad statens regleringar någonsin gjorde. Jag var t o m så infam att jag frågade om sektorn fick som den ville och slapp den formella statliga styrningen eftersom konkurrensen ändå skulle styra universiteten åt det önskade hållet.

Mats Viberg påpekade att Chalmers varit autonom under lång tid (vilket jag borde nämnt) och att den starka konkurrensen är global, snarare än nationell. En åhörare noterade dock att de flesta studenter vid Chalmers fortfarande kommer från Västsverige och förblir verksamma i Västsverige. Pam Fredman markerade att sektorn själv hade önskat autonomireformen men att den nog inte alls blivit som de flesta inom sektorn önskat. Något kunde jag nog ana mig till ett ”vad var det jag sa” i hennes undertext när hon svarade. Hon upplevde att universiteten aldrig fått så mycket pekpinnar och bestämmelser som nu och tog som exempel att ett antal nya platser inom sjuksköterskeutbildningen fördelas till Göteborgs universitet men utan någon som helst resurs. Istället tänks lärosätet själv omprioritera så att departementets tilldelade platser uppfylls.

Kanske tyckte jag dock att Pam Fredmans viktigaste svar på frågan kom i ett litet senare sammanhang när hon förklarade att får lärosätena ökade basresurser så ”låt dem utvärdera resultaten så mycket de vill”. Hennes poäng var att med fasta basresurser har lärosätena möjlighet att göra de prioriteringar som krävs, och att lärosätena med hjälp av fasta basresurser också kan leva upp till högt ställda krav på kvalitetsutvärderingar. Kamp för en större andel basanslag är således en viktigt väg framåt.

Men, som hon också påpekade, låser vi fast alla dessa nya fasta anslag i nya tillsvidareanställningar på alla nivåer så går vi miste om möjligheterna till de omprioriteringar och nysatsningar som krävs av en kreativ forskningsmiljö. Onekligen en nöt att knäcka.

Själv undrade jag varför det numera finns så många chefer vid universiteten men så få akademiska ledare. Vad kan vi göra för att ge utrymme för akademiskt ledarskap? Fast det fick jag nog inte riktigt svar på. Blir nog fler tillfällen att diskutera det.
* Arrangör var Professorsföreningen vid GU/CTH som är en del av SULF.

En brèf: Svensk forskning organiseras på fel sätt

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Så skriver professorerna Mats Benner och Gunnar Öquist i DN idag och kritiserar svenska forskningspolitik.

I samband med att svensk statsvetenskap utvärderades av bl a professor Arild Underdal höll han för tio år sedan ett seminarium vid min institution kring hur god forskning skapas. Han talade om att stimulera originalitet å ena sidan och genombrottskraft å den andra.

För att stimulera originalitet behövs handledare som skapar lekfullhet snarare än påpekar fel, forskare som har tid att sätta sig in i andra diskurser än den egna och en akademisk ledning som ställer riskvilligt kanpital till förfogande (pengar OCH personal). För att stimulera genombrottskraft kravs fokusering (vilket är det vetenskapliga problemet?), en kritisk massa av forskare samt en mycket stor uthållighet. Detta var Underdals recept.

Lägg detta bredvid dagens utmärkta DN Debatt-artikel av Gunnar Öquist och Mats Benner och vi skulle kunna skapa en forskningspolitik präglad av akademiska värden och öppenhet för världens problem. Istället blir externförsörjningen allt större, allt färre tjänster innehåller fri forskningstid, ledarskapet av-akademiseras, budgetstyrningen ökar, fixeringen vid resultatmål likaså, likhet premieras och någon tydlig anställningsväg för en ung forskare ses inte vid horisonten.

Precis som Benner och Öquist skriver kan det anas en annan hållning från statsmakterna. Kanske. Det är som mörkast före gryningen.

En brèf: Religionsvetenskapliga kommentarer

Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Så skriver Jan Hjärpe om Sveriegdemokraterna och synen på islam på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Vill härmed ge lite uppmärksamhet åt de religionsvetenskapliga kollegerna på Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion vid Göteborgs universitet som startat denna kollektivblogg som återfinns här”Religionsvetenskapliga kommentarer” och där resten av inlägget med fördel kan läsas.

En brèf: Utvärdering och kontroll underminerar professionalism och i längden demokratin

Idag rekommenderar jag läsning av kollegerna Shirin Ahlbäck Öbergs och Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter: ”Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten”. De säger vad i stort sett alla samhällsvetare vet och har försökt få fram i den politiska debatten i minst ett decennium, men de säger de bra och de visar hur utvecklingen mot ökad kontroll inte bara missar kvalitets- och effektivitetsmålen utan också gör arbeten inom det offentliga mindre attraktiva. Att inte visa på alternativ leder också till enkla framgångar för populism och missnöje, något som underminerar demokratins funktionssätt.

Jag har sett New Public Management gripa kring sig inom akademin och inom det offentliga under lång tid. Jag har aldrig uppfattat resultaten som några kvalitetsframgångar, särskilt inte i relation till tänkbara alternativ. Och när SNS visade att avreglering och privatisering inte kunde beläggas ha gett bättre kvalitet i den offentliga sektorn tvingades forskningschefen lämna sitt jobb.

Och jag glömmer aldrig fågelholkarna runt styrelsebordet när jag som nyvald i Göteborgs universitets styrelse för mer än tio år sedan skickade runt och bad om reaktioner på översiktsartikeln ”Det går inte att styra med resultat” av  Karin Brunsson, en utvärdering av just forskningen kring resultatstyrning i offentlig sektor. Styrelsen fortsatte sedan glatt att sätta upp allmänna mål som ”god kvalitet”. Mål som sedan skulle styra en extremt bred och komplex verksamhet och som därför bröts ned till det som kunde mätas: antal timmar, antal studenter, antal publikationer och antal kronor. Det är nu mer än ett decennium sedan…

Svenskarna fortsätter att demonstrera – som en del i det demokratiska samtalet

Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.

Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.

Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.

Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!

Kunskapssamhället – en illusion?

Idag hade jag förmånen att få hålla en plenarföreläsning vid Högskoleverkets och Göteborgs universitets gemensamma konferens ”Kunskapssamhället – en illusion?”. Jag efterträdde Jan Björklund i talarstolen och det kändes väldigt bra eftersom Björklund visade prov på självdistans, självreflektion och självprövning. Ungefär i linje med de akademiska dygder jag talade om. Björklund presenterade en syn på resurstilldelning som ligger i linje med vad jag och många andra önskat under en längre tid – betoning på basanslag som prövas genom peer review, inte citaträkning och inte ökad konkurrensutsättning av forskningsfinansiering. Björklund markerade sin önskan att öka anslagen till högre utbildning, men pekade också på att de demografiska förhållandena sätter särskilt högskolor med lägre söktryck under extrem press. Ökade anslag, menade Björklund, bör gå till ökad kvalitet per student, inte till fler studieplatser.

Inför sitt tal tittade Björklund på mina skrivna anteckningar under rubriken ”Kunskapssamhället” och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en halvtimme och filosofera om det där, men alla frågar ju bara om anslagen hela tiden.” Det är inte alltid så kreativt att vara minister. Men jag tycker att Björklund, trots det, levererade flera positiva signaler framåt. Så fick han lite chokladpraliner, kaffe och te som tack också.

Här nedan publicerar jag det skriftliga underlaget för mitt anförande idag den 1 juni vid den av Högskoleverket och Göteborgs universitet gemensamt arrangerade konferensen ”Kunskapssamhället – en illusion?”

Kunskapssamhället, ja det är en term som dyker upp redan på 1970-talet och lanseras i motsättning – eller som parallell till – termer som industrisamhället och tjänstesamhälle. Miljoner människors arbete inom industri och sjöfart hade byggt upp den ekonomiska boomen i efterkrigssverige och tanken på att lämna det spåret för att istället utveckla en arbetsmarknad som byggde på service, sociala relationer, kommunikation och abstrakta resonemang var främmande. Just betoningen på information och kommunikation gjorde att andra termer blev informationssamhället, kommunikationssamhället eller det postindustriella alternativt postmateriella samhället.

Men det är under 1980-talets liberala genombrott i Sverige som termen blir riktigt populär. Den 26 maj 1988 talar centerriksdagsmannen Börje Hörnlund om regionalpolitik och det är första gången termen används i det elektroniskt tillgängliga Riksdagsprotokollet. Hörnlund betonar infrastrukturens roll för ett integrerat Sverige där landbygd och storstäder växer tillsammans och detta för han tillbaka på, som han säger att ”Utvecklingen har under senare år lyft fram kunskapssamhället”. Ingen höjer idag på ögonbrynen inför tanken på att Sverige behöver kunskap och innovation för att kunna bibehålla en god ekonomisk utveckling, men den politiska striden kring hur detta skall ske, vilka mål som skall främjas och huruvida det är tjänster eller industriproduktion som bygger landet är inte över.

Jag menar att oavsett vilken typ av produktion som kommer att utgöra grunden för vårt välstånd under de närmaste decennierna så har vad jag kallar den kommunikationella revolutionens genomslag givit individen allt större utrymme, makt och ansvar men därmed också förskjutit den politiska spelplanen mot vad jag kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskapen som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme.

Som en följd av de förändrade villkoren i individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya, politiskt relevanta, sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem från demokratins genombrott. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individens klassidentifikation oftare knuten till utbildning, personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Graden och typen av utbildning är fortfarande en av de starkaste faktorerna för att förklara individers politiska och samhälleliga uppfattningar. Men utbildning är idag mer jämnt fördelad än på tidigare och variationen i det som kallas högre utbildning större än förr. Nära hälften av en årskull får del av högre utbildning. Pressen på både utbildningens innehåll och form är stark från såväl mer individuellt orienterade studenter som från krävande arbetsgivare. Demokratin har idag mer krävande, kunniga, kompetenta och välutbildade medborgare än förr och med en annan kunskapssyn än tidigare generationer. De sociala grupperna och klasserna är kanske inte lika synliga, mätbara eller objektivt iakttagbara, och nya skiljelinjer tillkommer, men de finns där.

Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

Mitt resonemang och mina svar på dessa frågor tar sin utgångspunkt i samhällsvetarna Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans tankegångar. Lipset och Rokkan menade att det sena 1900-talets politiskt relevanta skiljelinjer kommer ur den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen ägde rum i samband med feodalismens sönderfall och nationalstaternas bildande. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar att konflikten mellan centralmakt och periferi samt mellan kyrka och statsmakt växte fram som dominerande skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen, som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa överheten och den sekulariserade staten. Dessa skiljelinjer mobiliserades politiskt, vilket i samband med demokratins genombrott tog sig uttryck i politiska partier eller andra politiska rörelser.

Den industriella revolutionen skapade ytterligare två skiljelinjer; konflikten mellan stad och landsbygd samt mellan arbete och kapital. Skiljelinjen stad-landsbygd utvecklades mellan å ena sidan den jordägande gruppen och vad vi brukar kalla primärnäring och å andra sidan industrietablissemanget och borgerskapet i städerna. Skiljelinjen arbete-kapital utvecklades mellan å ena sidan den arbetarklass som arbetade inom industrin och å andra sidan arbetsgivarna i form av den industri- och/eller kapitalägande klassen. Och den skiljelinjen brukar vi i dagligt tal kalla vänster-höger-skiljelinjen. Även dessa skiljelinjer blev grunde för politisk organisering i samband med demokratins genombrott.

Den nationella revolutionen handlade om makten över territoriet och sättet att organisera den politiska ordningen. Den industriella revolutionen handlade om makten över kapitalet och sättet att organisera den materiella produktionen. På ett motsvarande sätt kan den kommunikationella revolutionen sägas handla om makten över ordet samt sättet att organisera kunskapsproduktionen.

Den kommunikationella revolutionen har sin grund i 1900-talets språngartade utveckling i form av kommunikationer som transportmedel (järnväg, bil, flyg) och som informationsförmedling (både som kommunikationsmedel i form av t ex telefon, fax, e-post samt som informationstillgänglighet i form av t ex Internet). Framstegen inom kommunikationssektorn förändrade betydelsen av territoriet; det blev enklare att transportera såväl gods som människor, samtidigt som personlig närvaro på sammanträden, i TV-studios etc blev allt mindre nödvändig. Framstegen inom kommunikationssektorn förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete såväl inom som bortom nationsgränser, samt omvandlade produktionsförhållandena i såväl socialt som tekniskt avseende. Den internationella, globala ekonomin styrs nu av strävan efter ökad produktivitet samt starkare konkurrenskraft. Produktivitet uppstår i huvudsak genom innovation, konkurrenskraft uppstår i huvudsak genom flexibilitet.

Territoriets förändrade betydelse, de förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete samt omvandlingen av produktionsförhållandena så att innovation och flexibilitet blir allt viktigare för produktiviteten och konkurrenskraften bidrar i sin tur till den allt starkare individualisering och destabilisering som kännetecknar dagens samhälle. Möjligheterna att resa och att ta del av information lösgör individerna från de gamla kollektiven. Människors territoriella tillhörighet eller boplats påverkar individens liv i allt mindre utsträckning och blir därför också allt mindre relevant för individens identitetsuppfattning. ”Jag har inga rötter – jag har fötter” är ett uttryck som ibland används som beskrivning av just territoriets minskade betydelse för individers identitetsutveckling. De framväxande transnationella nätverken är oftast individbaserade, vilket ytterligare minskar känslan av grupptillhörighet. Platsen i nätverket påverkar individens liv i allt större utsträckning. Individens individuella egenskaper och kompetens (som kunskap och kreativitet) gör individen unik och svår att ersätta. Dessa individuella egenskaper och kompetenser påverkar individens liv i allt större utsträckning, vilket också minskar känslan av grupptillhörighet.

Två helt avgörande processer följer i den kommunikationella revolutionens spår, nämligen å ena sidan en individualisering och å den andra en destabilisering av kollektiva strukturer. I en individualiserad och destabiliserad värld har de kollektiva auktoriteterna rivits ned. Sociala normer har individualiserats, vilket innebär att de finns kvar men individens vilja och förmåga att då och då bryta mot dem har ökat. Normen, som per definition är kollektiv, har också påverkats av destabiliseringen så att tilltron till normen, till det absoluta och beständiga, har rivits ned till förmån för normen som relativ och flyktig, mer att likna vid ramvillkor eller normalförhållanden som man kan avvika ifrån av olika skäl.

Kunskap och kunskapsproduktion framstår istället som den nya tidens politiska objekt. Kampen om kunskapen tar sig uttryck i både en kamp om vilken kunskap som skall ligga till grund för politiska beslut och människors livsval och en kamp om tolkningen av den kunskap som torgförs överallt i det ultramoderna samhället. Kampen om kunskapen föder nya skiljelinjer i det demokratiska samhället, den mellan folkets massa utan tillgång till kunskapens källor och å andra sidan kunskapens präster och prästinnor. Kunskapen kan ligga till grund både för att förverkliga sig själv och sitt personliga livsprojekt och för att gemensamt förbättra världen och förändra de kollektiva normerna.

Den kommunikationella revolutionen påverkar föreställningar om – och produktion av – kunskap. Individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna.  Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att relevanta konflikter idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Det innebär inte att konflikterna om de materiella resurserna spelat ut sin roll, men de utkämpas idag snarast inom ramen för kunskapens och ordets makt. När fördelningsfrågorna i Sverige diskuteras idag är det t ex vanligare att beslutsfattare och journalister slår varandra i huvudet med statistik från olika källor eller utredningar och forskning från olika institut än att man diskuterar vad som är ideologiskt rättfärdigt, rimligt eller konsekvent. Kampen om resurser utkämpas alltmera inom ramen för kunskapsproduktionen, snarare än inom ramen för politisk mobilisering, artikulering och opinionsbildning från intresseorganisationernas och partiernas sida. Uppkomsten av s k tankesmedjor är ett typiskt exempel på kunskapens nya ställning relativt intresseorganisationerna. Lipset och Rokkans skiljelinjer utgjorde grunden för de i västvärlden ännu rådande partisystemen, medan de nya skiljelinjerna bidrar till att lösa upp dessa partisystem. Individualiseringen låter sig inte kanaliseras genom kollektiva partiorganisationer och försvårar upprätthållande av kollektiva organisationsformer i tiden och rummet.

Jag menar att den kommunikationella revolutionen och förändringen i föreställningen om och produktionen av kunskap ger upphov till nya skiljelinjer. Dessa skiljelinjer mobiliserar aktörer kring kunskapens innehåll, kampen om rätten till kunskap samt kampen om kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Utifrån ett perspektiv ingår kunskapen i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot detta står kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

I ett individualiserat samhälle där de flesta normativa auktoriteter som Gud, Partiet och Förnuftet rivits ned eller åtminstone allvarligt ifrågasatts riskerar kunskapens innehåll – här i betydelsen vad som är sant eller falskt – lätt att bli en fråga om tycke och smak. Om allting är relativt, om det inte finns några objektiva sanningar, så reduceras kunskapen till individens erfarenheter. Då finns inte heller någon legitimitet för kunskap som en auktoritet utanför det egna jaget.

Givet allt detta om vi då återvänder till våra inledande frågor: Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

På den första frågan är svaret att kunskap måste uppfattas som en annan typ av resurs idag än tidigare. Oavsett att man i tidigare generationer läst ”till något” som lärare, läkare eller präst så har det faktum att man besitter kunskap har alltid varit en statusmarkör, en maktresurs och givit möjlighet till personlig utveckling. Men i vårt individualiserade kommunikativa samhälle är kunskapen framför allt en grund för sociala relationer, för utbyte av information, identitetsskapande men också närmast ett krav för att hålla jämna steg i konkurrensen. När nästan halv årskull genomgår högskoleutbildning blir konkurrensnyttan för den enskilde inte lika stor som när bara en tiondel läste på högskola. Därmed blir utbildningarnas status, kunskapens innehåll, räckvidd och rätten att få del av den, en allt viktigare fråga för studenterna. En utveckling som tvingar högskolor, fakulteter och institutioner att lägga allt mer kraft, tid och pengar på utformning, marknadsföring och samverkan. Den grupp studenter vi möter idag bör i så fall vara mer krävande, men samtidigt mindre benägna att gå omvägar och egna vägar till målet. Studenterna torde vara mer inriktade på resultatet, vid utbildningens renommé och möjligheten att använda sin examen som en del i det sociala livet än för tidigare generationer. I en tid där kritiskt förhållningssätt, reflektion och vetenskapliggörande ersatt auktoritet, expertis och systematik som grund för kunskapsbildningen får vi samtidigt stora grupper studenter som kanske är mer resultatinriktade, statusmedvetna och mer av konsumenter än producenter av kunskap. En verklig paradox! Och något av en utmaning för akademisk utbildning.

Svaret på den andra frågan, huruvida den akademiska utbildningen bättre än idag kan möta dessa nya behov, blir ju förstås kluvet. Å ena sidan blir det reflexiva tänkesättet att tydligare även inom utbildningsområden som tidigare präglades av kunskapsöverföring, tradition och praxiskännedom, men å andra sidan blir utbildningsområden som härbärgerat just det kritiska och reflexiva mer yrkesorienterade och mer arbetslivsinriktade. Behoven skiftar alltså. Här tror jag att den akademiska utbildningen överlag, i allt från vårdutbildningar till teoretisk filosofi, borde ställa sig frågan på vilket sätt vi vill bidra till studenternas kunskapssyn och till samhällets behov av ett livslångt lärande. Jag tycker inte att akademins utveckling riktigt speglar de skiftande behoven, en långt driven likriktning inom utbildningarna gör det svårt eller nästan omöjligt att på de olika områdena möta behoven. I en traditionellt praxisnära utbildning bör kanske de abstrakta och kunskapskritiska frågorna lyftas fram, men hur skall det gå till om det sänker genomströmningen, sänker nivån på examensarbetena eller ställer krav på samarbete med andra fakulteter? I en traditionellt mer abstrakt filosofisk utbildning bör kanske de arbetslivsorienterade frågorna lyftas in, men hur skall det gå till om det skrämmer bort studenterna, krånglar till administrationens struktur eller gör det nödvändigt att använda dubbelt så många timmar?

Vår utbildningsminister har vid olika tillfällen talat om att alla unga människor inte kan eller vill ”bli akademiker”. Det är mycket möjligt. Men skall vårt samhälle kunna möta framtida krav på just innovation, flexibilitet, reflektion och vetenskapliggörande så måste alla unga människor rustas för en kunskapssyn och ett kunskapsproducerande som är modellerat just på de akademiska dygderna. Akademin står för något utöver kunskapsproduktion eller utbildning, akademin står för argumentation och samtal, för öppna värdekonflikter, ömsesidig respekt och vederhäftiga metoder, för ifrågasättande, kritik och kontextualisering och för tolerans, mångfald och ofullkomlighet. Utan de komponenterna kommer inte akademisk utbildning att bidra vare sig till studenternas personliga utveckling eller till samhällets utveckling, mot bakgrund av de förändringar som jag målat upp tidigare.

På vilket sätt bidrar då en sådan akademisk utbildning till demokratins utveckling, både här i Sverige och i andra delar av världen? De akademiska dygderna, till skillnad från utbildning, betonar osäkerheten, felbarheten, behovet av undersökning, analys och argument innan man intar en ståndpunkt men också självreflektion, självkritik och öppenhet för andra svar och lösningar än det egna. Man nog inte säga att dessa dygder ligger i tiden… Men, de är viktiga delar i ett demokratiskt samhälle. Den som tror att demokrati är majoritetens tyranni har fel, demokrati bygger på en ständigt pågående process av prövning, omprövning, argumentation, mobilisering och artikulering av olika lösningar på vad som upplevs vara problem. Inte heller problemen är givna utan själva problembeskrivningen i en demokrati är en del av den politiska processen. Med en kunskapssyn som bygger på rätt och fel, sant och falskt, svart och vitt, på auktoriteter och experter blir demokratin tvärtom till slut ett system som medborgarna inte blir delaktiga i.

De senaste två årens folkliga protester i diktaturer, skendemokratier och demokratier visar på ett mycket tydligt sätt hur den kommunikationella revolutionen förändrat villkoren för demokratin, både i Sverige och i andra länder. Utan ett utbildningssystem som bejakar individualisering, självreflektion, kritik och eget engagemang tappar samhället sin kreativa spets, sin förnyelseförmåga och sin självreflektion. En akademisk utbildning är en möjlighet för ett samhälle att upprätthålla och generera kunskap och erfarenhet mot vilken nya lösningar och problem kan prövas. Ett samhälle som prioriterar kunskapsdriven utveckling främjar möjligheterna att brygga över och lösa kriser och strukturomvandlingar i både ekonomi och politik, och akademin tillhandahåller en respektingivande fond av erfarenhet och kunnande kring både hur skattesystem bör byggas upp för att gynna vissa mål och hur man rimligen bör tolka de ekonomiska problem som dessa skattesystem skall råda bot på.

Utbildning är så mycket mer än att lära sig hur man gör, verkligt akademisk utbildning utvecklar alltid samhället i mer demokratisk riktning i så motto att öppenhet, ifrågasättande och tolerans är nödvändiga ingredienser i akademin. Det är därför av vikt att vi i det Sverige som är världens mest individualiserade land och där de nya skiljelinjerna syns tidigare än i andra länder också har ett utbildningssystem som står väl rustat i kunskapssamhället. Från min utsiktspunkt ser det dock inte riktigt ut som om en majoritet beslutsfattare och arbetsgivare fattat galoppen ännu, låt oss hoppas och tro att vi når en vändpunkt innan vändpunkten når oss.

 

Mer om de nya skiljelinjerna och individualiseringens konsekvenser kan man läsa i min och Ulf Bjerelds boktrilogi ”I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (2005), ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) samt ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011). Alla på Hjalmarson & Högberg, Stockholm.

Vi är på väg mot nya demokratiideal

I Svenska Dagbladet idag kritiserar jag det traditionella sättet att tala om den medialiserade politiken. Min tes är att gränsen mellan medier och politik är så oklar att den är irrelevant för att utvärdera och förstå hur och vart vår demokrati är på väg. Vi står på tröskeln till en demokrati som ser helt annorlunda ut än den gjorde när rösträtten infördes. Men fortfarande tänker vi i termer av representation, deltagande och val på det traditionella sättet när vi talar om ”medialiserad politik”. Det synsättet hindrar oss från att utveckla och fördjupa demokratin för framtiden, menar jag.

Läs texten i Svenska Dagbladet här.

Uppdatering: Idag den 25 april även i papperstidningen.

SOM-institutets verksamhet ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv

På eftermiddagen fredagen den 13 april disputerade Christopher Kullenberg i vetenskapsteori på avhandlingen ”The quantification of society. A study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science”.* I fokus stod SOM-institutet och Valundersökningarna vid Göteborgs universitet. Båda verksamheterna har sitt ursprung i statsvetenskapliga institutionens utveckling och såväl Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik som Sören Holmberg och Henrik Oscarsson får sin givna plats. Men, studiens objekt är vare sig undersökningshistorien eller personerna som format den utan själva undersökningsverktygen. Kullenberg är vetenskapsteoretiker och på samma sätt som studier av naturvetenskapen visat hur instrument och materiella verktyg vetenskapliggjort verksamheten – och tolkat den – vill han visa hur fasta och till synes självklara ting som svarsfrekvenser, enkätmetoder och själva forskningsinstitutet i sig har formats till vetenskapliga auktoriteter.

Intressantast tycker jag, som själv är en del av den verksamhet som studeras, är diskussionen om svarsfrekvenser och om övergången från intervjuer till postenkäter. Idag är det urval som diskuteras och kanske kommer det en vetenskapsteoretisk studie också av den debatten en vacker dag!

Kullenberg beskriver hur frågan om hur stor svarsfrekvens på en postenkät som kan anses vara rimlig för att undersökningen skall vara valid (säga något om verkligheten) blev till ett slags axiom. I mitten av 1980-talet fördes en debatt om övergång från besöksintervju (dyrt) till postenkät (billigare) delvis med anledning av att ett av de stora undersökningsföretagen dragit helt fel slutsats om valresultatet. Två vetenskapliga skolbildningar – Uppsalasociologin och den amerikanskt influerade göteborgska valundersökningsvetenskapen – stod mot varandra. I ett flertal rapporter och med hjälp av olika allierade diskuterades svarsfrekvenser, statistiska inferensmöjligheter och ekonomiska bedömningar. En av de som länge kom att personifiera slutresultatet var Anders Ohlsson. Hans rapport ”Att svara eller inte svara – det är frågan” som publicerades 1986 kom att citeras under de följande 20 åren som ett slags knäsatt dogm om postenkätens svarsfrekvenser. Med Ohlssons rapport kom vad Kullenberg kallar ”den svarta lådan” att stängas och postenkätens framtid var gjord.

En liten parantes är att jag som doktorand hade rummet intill Anders, efter det att han publicerat sin rapport. Vi pratade ofta om svarsfrekvenser och enkäter, men jag tror aldrig riktigt att han insåg vilken sprängkraft den där rapporten kom att få. Själv disputerade han 1989 på en avhandling inom området medier (”Politiska nyheter till nytta och nöje. En studie av varför vi tar del av nyheter om politik i press, radio och TV”) och gjorde karriär inom opinionsundersökningsbranschen.

Skapandet av SOM-institutet och den uppdragna rågången till opinionsbranschen kan också sökas i en form av debatt som sedan stängs. När det stora undersökningsföretaget misslyckades med att förutsäga valutgången 1985 blev det enligt Kullenberg starten till tanken på vetenskapliga storskaliga undersökningar av svensk opinion, vid sidan av själva valundersökningarna som genomförts sedan 1954. SOM-institutet – som i sin begynnelse bara var ett samarbete mellan tre institutioner och en forskargrupp – var runt millennieskiftet på väg att etablera sig som det vetenskapliga studiet, det auktoritativa studiet, av svensk opinion och mentalitet. Under flera år på 1990-talet hade forskare i gruppen kring SOM-undersökningarna kritiserat opinionsbranschen och även pekat på överdrifter och felaktigheter i andra undersökningar som genomförts i svensk samhällsvetenskap. SOM-institutet blir vad Kullenberg kallar ett beräkningscentrum. Där är här man gör de legitima undersökningarna, det är här man har skicklighet och kunskap nog att genomföra beräkningar och analyser som går på djupet. Vetenskapliggörandet av själva SOM-institutet per se är i full gång. De resultat som kommer ut från SOM-institutet är vetenskap, punkt och slut. Förklaringen är att man luta sig mot långa trender, lång erfarenhet av massdataundersökningar och även en tradition av självreflektion och internkritik som borgat för att brister i undersökningen ådagaläggs och rättas till. Ett stort antal vetenskapliga duster där SOM-forskarna avgått med segern är en fjäder i hatten, liksom förmågan att hålla sig a jour med den senaste och modernaste utvecklingen inom det egna metodfältet. Allt tillsammans utgör basen för att SOM-institutet institutionaliseras till ett slags beräkningscentrum där avancerad mikrovetenskap omformas till indikatorer på normer, beteende och värden i den stora världen utanför.

Kullenberg har skrivit en avhandling som beskriver enkät- och intervjubaserad kvantitativ samhällsvetenskap vid Göteborgs universitet som en framgångssaga. Han undviker de svarta sidorna; frågorna om makt och inflytande, om vems normer som reproduceras, om status internt och om politikens användning av samhällsvetenskap som redskap för förändring. Men, det var inte heller Kullenbergs teoretiska utgångspunkt. Hans bidrag utgör en pusselbit i den självreflektion och självkritik som varje vetenskap och varje forskare måste ha som sin följeslagare i varje analys.

* I betygsnämnden satt Per Wisselgren (Umeå), Sally Boyd (GU) och undertecknad. Opponent var Jay Rowell från Strasbourg.

Vad handlar Gillberg-ärendet egentligen om?

Christopher Gillberg vägrade ”lämna ut” sitt forskningsmaterial och gick till Europadomstolen för att få rätt mot den svenska förvaltningsdomstol (Kammarrätten i Göteborg) som krävt att han skulle göra det. Forskningsmaterialet förstörde hans medarbetare på ett tidigt stadium, så frågan var av rent principiell natur. Igår kom domslutet som inte gick Gillbergs väg.

Rapporteringen om detta ärende missar en väsentligt detalj och tycks därför handla om något helt annat än ärendet handlar om. Professor Gillberg, som är professor i barn- och ungdomspsykatri, hade lovat ett antal familjer som han både behandlade och undersökte i forskningssyfte ”sekretess” kring alla uppgifter de lämnade. Troligen hade Gillberg blandat ihop sina roller som läkare (som ju skall garantera patienten fullt skydd) och sin roll som forskare (som aldrig har rätt att lämna sådana löften). Familjerna som således användes i forskare Gillbergs arbete stod självklart i beroendeställning till Gillberg och hans forskargrupp då deras barn fick behandling och hjälp därifrån.

När en forskarkollega från Lund, docenten i sociologi Eva Kärfve som sysslar med kunskapssociologi (alltså hur kunskap skapas och legitimeras) ville titta på Gillbergs källmaterial inom ramen för sin egen forskning kring diagnosen ADHD/DAMP vägrade Gillberg henne tillträde. Han hänvisade till att han inte skulle lämna ut dessa uppgifter till allmänheten eftersom han lovat sekretess. Att man gör ett misstag och blandar ihop sina roller är en sak, men här handlade det inte om att lämna ut uppgifter om barnen, ens i fysisk mening. Enligt Göteborgs universitet och kammarrätten skulle Kärfve beredas plats att gå igenom materialet på den fysiska plats i Göteborg där materialet befann sig. Hon skulle också skriva under en förbindelse att anonymisera de uppgifter hon använde i sin egen forskning. Trots detta vägrade Gillberg, och hans medarbetare valde att hellre förstöra materialet än låta en forskarkollega ta del. Göteborgs universitets dåvarande rektor Gunnar Svedberg fick lämna sitt ämbete, enligt mitt förmenande var hanterandet av Gillbergärendet den avgörande förklaringen.

Min tolkning är att Christopher Gillberg i sin egenskap av läkare och medicinare inte hade tilltro till en forskare från de samhällsvetenskapliga sfärerna, Eva Kärfve, och därför vägrade låta henne se materialet. Om Gillbergs idé om vad det innebär att ”lämna ut” forskningsmaterial skulle knäsatts skulle det fått långtgående konsekvenser för forskningens kvalitet. En doktorand skulle kunna vägra lämna ut materialet till sin avhandling för granskning till betygsnämndens ledamöter och till opponenten, en reviewer på en tidskrift skulle förgäves få be om underlag för beräkningar av t ex mått och tabeller, och bred kollegial granskning av enskilda forskningsprojekt omöjliggöras. Kollegial granskning och metaforskning (som kunskapssociologi ofta är) är avgörande element i den fria forskningen. Detta måste Christopher Gillberg har varit lika medveten om som alla andra är. Jag kan inte tolka hans ursprungliga vägran som annat än en brist på tilltro till kolleger inom andra vetenskapsområden.

Priset för att blanda samman sina roller och faran av bristande tillit mellan vetenskapsområden, det är Gillberg-ärendets egentliga innebörd för forskarsamhället.

Panik kring nytt medielandskap?

Mobilen skapar stress och facebook får oss att må dåligt. Och igår sades det att ungdomar använder traditionella medier, utan några jämförelser eller trender, som om det vore en nyhet. Vad är det för panik eller hysteri som sprider sig?

Det verkar som om medierna själv är så upphetsade kring allt som rör internet, digitala medier och mobil teknik så att man dels publicerar allt som rör sig utan ifrågasättande, dels drar oerhört långtgående slutsatser på antingen små material eller undersökningar som inte jämför vare sig över tid eller i rum.

Det vore väl på tiden att rapporteringen inom etermedier, digitala medier och pappersmedier slutade beskriva olika distributionsformer som avlösande varandra, relationen mellan dem som ett noll-summespel och dessutom allting nytt som om det vore en galopperande sjukdom à la Spanska Sjukan!

Radion finns fortfarande (i högsta grad!) trots att vi har både TV och internet. TV finns kvar trots möjligheten att lösgöra sig från tablåerna. Mobiler är för en del personer deras enda telefon – brukar du som har en fast telefon dra ur jacket när du går och lägger dig?

Poängen är väl dels att vi alla måste diskutera hur vi använder den nya teknik som växer fram, precis som vi gjort med spatial och territoriell infrastruktur (järnväg, bil, flyg m m). Jag menar att mobilen inte skall användas på natten annat än som en livlina för att nå någon, jämförbart med fast telefon. Personligen har jag väldigt svårt för människor som sitter och uppdaterar på facebook när man sitter i ett samtal eller när jag möter på trottoaren som är så upptagna av sina mobiler att de går rätt ut i gatan framför min kofångare. Självklart finns det någon slags ”etikett” för att hantera mediernas nya mobila möjligheter – men det innebär väl inte att det är facebook eller mobilen som gör oss sjuka!

Dessutom lanseras alla möjliga undersökningar om användning av t ex nätet eller mobiler där många utgår från att ett visst procenttal är mycket eller litet. Om jag ser att att 80 procent använder internet på jobbet varje dag, är det mycket eller litet? Om jag får veta att 60 procent använder nättillgången till att uppdatera facebook eller twitter, är det mycket eller litet? Skall vi jämföra med biltillgång, fast telefonjack eller kabelTV? Den typen av uppgifter är egentligen bara intressanta utifrån ett tillgänglighetsperspektiv, trots en av världens mest uppkopplade medborgare finns det fortfarande många som behöver bättre tillgång till nätet – särskilt på landsbygden. Först då blir den här typen av uppgifter politiska, handlar om makt, resurser och medborgarskap. Men, istället får vi rena panikreportage med förfasande kommentarer och närmast 50-tals rysningar över ”ungdomarna” och deras digitala liv.

DN tog priset häromdagen när man skrev att livet på facebook ersatte det ”verkliga livet”. Jaha, livet i bilkön, i Thailand, i TV-soffan, på gymmet och på krogen ersätter också det ”verkliga livet” då, eller? Under sådana rubriker ligger en obehaglig normativ bild av Lisa och Pelle, äppelkindade och glada, lekandes i skogen medan mamma och pappa (just det) läser en riktig dagstidning och diskuterar huspriser och pensionsförsäkringar.

 

Varför inte ta en titt på den på sin tid (nu finns den igen) berömda boken ”Järnvägsresandets historia: Om rummets och tidens industrialisering”? Den säger det mesta om den panik som brukar utbryta i samband med teknikskiften. Läs den – rekommenderas.