VÄNSTRA STRANDEN

Unga män utan framtid är livsfarliga

När jag var femton eller sexton år, jag kan datera tillfället genom att jag minns rummet där jag satt när jag läste, lånade jag två gigantiska böcker på biblioteket. Det var i och för sig inget ovanligt, men de här böckerna tillhörde lite av en ny genre för mig. Jag är rätt säker på att jag hade börjat jobba, så det bör ha varit på hösten efter grundskolan, hösten 1976.

Böckerna hette ”Sociologi 1” och ”Sociologi 2” och jag minns dem så att den ena hade röd text och rygg och den andra hade blå. Författaren hette Joachim Israel och var professor i sociologi. Jag läste inte ut båda böckerna, men jag läste väl ungefär 100 sidor i var och en av dem. Mycket var lite svårförståeligt, men jag minns starkt något Israel lyfte fram: Unga män utan familj, arbete och civiliserat nätverk är livsfarliga. Unga män som samhället inte effektivt och snabbt integrerar och civiliserar tenderar att utgöra ett direkt hot mot demokratin och samhällets utveckling.

Men när jag läste Le Monde häromveckan kom Israels böcker upp för min inre syn igen. Likheterna med dagens svenska debatt är slående. Artikeln handlar om det ökade gängvåldet i bl a 18:e, 19:e och 20:e arrondissementen i Paris och betonar att våldet handlar om unga män uppfyllda av en idé om manlighet. De försvarar sin ”heder” och sin ”manlighet” genom att utsätta sig för och själva utöva extremt våld och livsfarliga brott. Kvinnor kan finnas med som objekt för denna heder men de kan aldrig delta i vare sig inbrott, slagsmål eller hämnd eftersom de skulle ”déviriliser” (ung. avmaskulinisera) gruppen. Den franske sociologen Marwan Mohammed påpekar i artikeln att försvaret av ”hedern” utgör en alternativt socialt kapital, vilket är själva motivationen för gängens fortsatta existens och reproduktion. Mohammed menar också att internet har förändrat gängkulturen jämfört med de amerikanska gatugängen på 70- och 80-talen – gängen har blivit till nätverk; lösa grupperingar av hundratals personer som exponeras för detta sociala kapital. På så sätt skapas något som mest liknar en ”marknad för anseende” (marché des réputations) där det aktuella värdet för enskilda och grupper kan gå upp och ned.

Många har tidigare skrivit om manlighetens roll för såväl fotbollshuliganism som högerextremism, och säkert har många svenska sociologer diskuterat fenomenet i relation till svenska skjutningar och gäng. Jag ser dock väldigt lite av den diskussionen i den allmänna samhällsdebatten. Det är synd. För jag tror Israel hade rätt, redan då för fyrtio år sedan. Unga män utan familj, jobb, civiliserande nätverk och skolgång är livsfarliga. Kommer den insikten att impregnera partiernas valkampanj avseende brott och straff detta år? Jag tvivlar.

Tyska och franska tappar bland elever men spanska ökar – lite om språk och utbildning

För ett par veckor sedan skrev ordförande i Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén på DN Debatt angående att allt färre elever på grundskola och gymnasieskola läser moderna språk. Bakgrunden till artikeln var att Kristianstads kommun helt ville avveckla möjligheten att studera franska på grundskolenivå i kommunen.

Hur ser det då ut med språkintresset på grund- och gymnasieskolan?

En titt på skolverkets statistik* visar att i avgångsklassen 2016/2017 fanns det 17 700 elever som läst tyska, 14 300 som läst franska och 39 200 som läst spanska. Tio år tidigare (2006/2007) var motsvarande antal 25 900, 18 300 och 32 300 elever. Tyskan hade alltså förlorat en tredjedel, franskan en femtedel och spanskan tvärtom hade ökat med en femtedel.

Om vi istället tittar på gymnasieskolan så var det läsåret 2016/2017 ett antal om 10 900 elever som läst tyska, 8 600 som läst franska och 22 900 som läst spanska. Om vi även här jämför med situationen för tio år sedan ser vi att läsåret 2006/2007 lämnade 14 900 elever gymnasieskolan med tyska i bagaget, 10 100 med franska och 17 300 med spanska. Tyskan tappade alltså en fjärdedel, franskan en sjättedel medan spanskan ökade med en tredjedel.

Samtidigt skall vi då notera att antalet elever i grundskolan mellan 2006/2007 och 2016/2017 minskade med 15 procent i grundskolan och med nio procent i gymnasieskolan. Även med kontroll för dessa minskningar har dock, framför allt, tyskan förlorat sin position som skolspråk medan spanskan istället stärkt sin position på både tyskans och franskans bekostnad.

De elever som läser andra språk än ovanstående är mycket få, italienska är det största på gymnasiet med dryga 2000 elever, medan danska, arabiska och kinesiska lockat några hundratal studenter.

Det rent humanistiska programmet på gymnasiet hade förra året (2017) endast 642 elever i landet, de som alltså tog sin examen på ett rent humanioraprogram. Det är ju skönt att veta att det inte bara är dessa elever som är intresserade av att söka till våra utbildningar inom humanistisk fakultet!

En förklaring till spanskans stärkta positioner kan vara att det ger extra meritpoäng att läsa språk, och att det finns en utbredd uppfattning att spanska är lättare att lära sig än både tyska och franska. Rent anekdotiskt har jag hört detta nämnas av många, både de som läser spanska själva på gymnasiet/grundskola och deras föräldrar. Men, det är rent anekdotisk bevisning förstås.

Sammantaget är det, mot bakgrund av det vikande intresset för språk och med hänsyn till övriga universitets vägval, en rimlig tanke med nybörjarkurser inte bara i språk som ryska och kinesiska utan också i tyska och franska. Men det är också en akut brist på utbildade språklärare! Ett sätt att bli språklärare är att läsa språk vid Humanistisk fakultet och att sedan läsa det s k kompletterande pedagogiska programmet (KPU) för att få den pedagogiska kompetensen. Det ger en möjlighet att pröva om det är just språk man vill ägna sig åt, och även pröva sig fram till vilket språk som är mest intressant. Ett annat är förstås att söka in till ämneslärarutbildningen där språken som erbjuds är svenska, spanska, tyska, engelska, franska och latin. Vilka kombinationer som ges varierar lite men en vägledning ges här.

Som ämneslärare finns ju också alla möjligheter att läsa historia, filosofi eller konstvetenskap, eller, tja, någon av alla de övriga ämneskombinationer som är möjliga för en ämneslärare. Så, varför inte, men lärare är bara ett av alla de jobb man kan ha efter en examen från humanistisk fakultet.

Faktum är att de flesta jobb nog kräver kompetens inom språkområdet, kulturvetenskaperna, historieämnena eller de filosofiska områdena. När man tänker efter lite…

* Under förutsättning att jag förstått tabellerna korrekt.

Om asylsökande som konverterar: Religion är inte kunskap om dogmer

Jag har med stigande förvåning och även med stigande skam tagit del av rapporteringen av Migrationsverkets hanterande av asylansökningar från kristna konvertiter i vårt land.

Under längre tid har bl a tidningen Dagen rapporterat om att asylsökande som konverterat till kristen tro misstros och att deras delaktighet i en kristen församling inte utgör någon grund för trovärdighet i denna fråga. Därefter visade en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, vid Göteborgs universitet, att migrationsverkets handläggare hade en bokstavsfixerad och okunnig uppfattning om vad kristen tro är. Om de sökande inte svarade rätt på närmast tentamensliknande frågor om psalmer, högtider eller teologiska dogmer ansågs deras kristna övertygelse inte trovärdig. Och nu visar tidningen Dagen att personer som sökt asyl i vårt land för att de blivit kristna och är aktiva i en frikyrka anses tillhöra en sekt och att de dessutom misstänkliggörs för att de besöker församlingar som tillhör två olika inriktningar (Equmeniakyrkan och Pingst).

Att konsekvent förneka individens religionsutövande som ett bevis för sin tro och istället lita till läxförhör eller checklistorär helt fel perspektiv när konvertiter skall bedömas. Medverkan och arbete i en församling är i sig själv ett uttryck för och ett växande i kristen tro. Religion som fenomen är inte en lära, en ideologi eller kunskapsfråga. För de flesta kristna är mötet med Gud och Kristus snarast en relation, och kyrkan är en gemenskap med trossyskon i en församling. Och för många kyrksamma som skulle anse sig själva vara kristna är det nog lite si och så med kunskaperna om t ex Treenigheten eller firandet av vissa kristna högtider. Att två av Sveriges största, och ett av dem med absolut längst historia här, frikyrkosamfund av MIgrationsverket betraktas som ”sekter” är löjeväckande och okunnigt på en nivå som jag inte ens finner begriplig. (Migrationsverket har just i skrivande stund sagt att uttrycket var ”olyckligt”)

Handläggningen av asylärenden som rör konvertiter måste anförtros personer med särskild kompetens och förmåga inom det religionsvetenskaplig området, men som också har en erfarenhet av religiöst liv som gör dem skickade att bedöma den sökandes agerande i en religiös kontext. Akademiska kunskaper löser inte allt men studier inom området torde öka insikten om religionsbegreppets komplexitet. Insikten om det egna ansvaret för att upprätthålla samhällets skydd för demokratiska rättigheter som skydd mot religiös förföljelse bör vara självklart hos den som är anställd i staten.

Om det är något demokratierna i Europa inte kan kompromissa med idag så är det rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva och leva i sin religiösa identitet och trosuppfattning utan att bli misstrodd, misstänkliggjord och förnekad.

***

Jag har skrivit om fenomenet tidigare utifrån ett inom-kristet perspektiv på min blogg Emmausvandrarna. Min senaste vetenskapliga artikel inom området berör delvis samma fenomen, nämligen religionens samhälleliga plats.

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

En första aning om nya styrningsmodeller – och ett nytt hus…

I förra veckan damp en liten promemoria ner i mejlboxen, den heter ”Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor” och är den första rapporten från den av regeringen tillsatta ”Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Strut) SOU 2017:05. Inte bara för att Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman är särskild utredare utan också för att styrningsfrågorna inom högskolan är så brännande ser jag – och nog de flesta av mina kolleger – fram emot utredningen med stort intresse.

I dessa de första 22 sidorna framträder en analys som uppenbart bygger på egen erfarenhet av styrningsfrågor i vår sektor, men också på en grundsyn där tillit och förtroende måste bli mer närvarande i relationen mellan regering och högskolesektorn.

Låt mig bara lyfta ett par ting i den aktuella promemorian:

1. Den idé om konkurrens som sedan många år genomsyrat modeller för tilldelning av forskningsmedel har visat sig permanenta maktstrukturer (och varit negativt för jämställdheten) och kringskära friheten istället för tvärtom. Fokus på externa medel har skapat en ängslighet i sektorn som inte ger utrymme för originalitet och nyskapande, och som dessutom kvarhåller områden som är i den forskningsmässiga skuggan just där. I vårt land kommer vi som lärosäten att konkurrera med varandra istället för att poola resurser och bygga starka nationella forsknings- och utbildningsmiljöer. För min personliga del minns jag frustrationen när jag deltog i arbetet att utveckla en fakultetsgemensam metodkurs och istället för att tänka i ämnesmässiga och nationella stordriftsfördelar tvingades se till just lärosätets intressen i relation till andra stora lärosäten. Vilka som kom i kläm? Doktoranderna naturligtvis!

2. I ett samlat anslag för utbildning och forskning bör beräkningen ske utifrån tanken att utbildning behöver en fast basanslag. Prestationer bör alltså inte få ett så bedövande stort genomslag som är fallet idag. Ett fast grundanslag ger möjlighet att bygga upp långsiktiga utbildningar och att tolerera små studentgrupper under längre perioder. Risken är annars att viktiga delar av akademisk kompetens försvinner, den svälts ut om och när den tappar i attraktivitet från studenter och arbetsmarknad lokalt och temporärt. När så kompetensen behövs så finns den inte längre kvar och det krävs stora resurser för att återuppbygga den, om det alls är möjligt.

Även här drar jag mig till minnes diskussioner om huruvida t ex jämförande konstitutionell rätt (författnings- och grundlagsfrågor) egentligen hade något berättigande i en allt mer internationell och konkurrensutsatt forskningsmiljö – många ansåg att sådant kanske mer hörde hemma i seniorernas och hobbyprojektens hörn. Efter några parlamentariskt turbulenta år i vårt land och hot mot pressfrihet och rättsstat t o m i EU står författningsfrågorna inte så lågt i kurs längre, och som tur är finns kompetensen kvar. Många av våra traditionella universitetsämnen går upp och ned i popularitet, visst behövs förändring över tid, men det är också universitetets roll att utöva motstånd mot en kunskapssyn där marknadsvärdet avgör vilken kunskap som är ”sann”, ”nyttig” och ”rätt”.

Jag ser mycket fram emot Strutens kommande avrapporteringar och hoppas på livlig diskussion kring dessa för oss alla avgörande frågor under våren! Klicka och läs själv via länkarna ovan.

***

En helt annan sak – bygget går framåt och i morse tog jag den här bilden från trapporna ner från Dicksonsgatan. Två helt nya våningar växer fram!

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)

Känslans och godhetens plats i politisk debatt

Under de senaste åren, främst 2016 och 2017, har ett antal inflytelserika debattörer och politiska ledare kritiserat godheten.* Ja, kritiken har förstås inte varit riktad mot godhet som moraliskt värde – syftet har varit att misstänkliggöra generella uppmaningar till välvilja eller generositet samt kritisera dem som protesterat mot politiska repressiva åtgärder av olika slag. Det moraliska värdet hos godhet i sig har aldrig ifrågasatts – istället har kritiken lyft fram sin egen klarsyn, realism och balans när det gäller vad som är gott och ont. Kritiken av ”de andras godhet” har i huvudsak syftat till att underminera en hållning där medmänsklighet går före ekonomisk rationalitet och individuell empati går före generella principer.

Kritiken kan grovt sett indelas i tre kategorier: 1. Personerna som argumenterar har missförstått sina verkliga intressen (falskt medvetande), 2. Personerna bidrager inte till en verklig förändring i ”god” riktning (”bara välgörenhet”) eller 3. Personernas utövar någon form av godhet för att stärka sin egen självbild och moralisera över andra (självgodhet).

För mig påminner dessa argument starkt om det 1970-tal då jag debatterade biståndsarbete, nödhjälp och solidaritetsarbete med hårdföra vänstermän (ja, nästan alltid män). Min uppfattning att stöd och hjälp på plats i nödlidande länder genom sjukvård, skola och mat var avgörande och viktigt kritiserades med att det bara förlängde kapitalismens elände. Istället borde man göra revolution. Att barn svalt ihjäl, människor dog utan tillgång till enkel sjukvård och att läskunnigheten inte ökade var helt enkelt inte något relevant argument. Ungefär samma resonemang som dagens ”godhetskritiker” alltså.

Tack och lov tycks inte svenska folket vara så värst kritiska till godhet (och det är väl det som stör en del). Insamlingarna till olika välgörande ändamål slår ofta nya rekord och en organisationer som t ex Läkare Utan Gränser röner ett stort förtroende hos allmänheten.

Godhet är provocerande. Snällhet är provocerande. Empati är provocerande. Med dessa känslor ifrågasätter du den generella principens förträde, den rationella kalkylens oavvisliga värde och normen om individens rättighet att tänka på sig själv i första hand. Kritiken mot olika former av godhet bör därför ses som ett sätt att ändra den politiska diskursen och även tolkas som ett försök att sätta upp ett bålverk mot de orättvisor och den orättfärdighet som genom globaliseringen och individualiseringen stirrar oss i ansiktet varje dag.

Martha Nussbaum (filosof) är den som skrivit (kanske) mest och (troligen) bäst om känslornas betydelse för vårt handlande och för våra möjligheter till ett gott liv.** Känslor är inte alls irrationella, tvärtom. Känslor ger kunskap och förmåga till handling. Känslor pekar på behov och drivkrafter som vi behöver vara medvetna om. Att känna medlidande, sympati eller ömhet för andra människor är kanske den allra bästa grunden för att bygga ett gott samhälle. Ett samhälle som främjar goda handlingar och håller tillbaka onda.

Vill gärna också nämna den framlidna filosofen Anette Baier vars arbeten betonade vikten av förtroende och utvidgning av våra gemenskaper med hjälp av en kultivering av våra känslor så att de fungerar som politiska verktyg i ett samhällsbygge.

******

*Vill du ha exempel på sådant så googla på ”godhetsapostlar” eller ”banal godhet” så hittar du dem snabbt.

**Martha Nussbaums senaste bok är ”Anger and Forgiveness: Resentment, Generosity, Justice” och kom 2016.

En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

Michael Hameleers, Linda Bos & Claes de Vreese ”Framing blame: toward a better understanding of the effects of populist communication on populist party preferences” Journal of Elections, Public Opinion and Parties https://doi.org/10.1080/17457289.2017.1407326

Inför terminens slut: Sårbar ekonomi men gott hopp framåt

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!

Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.