Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

Vänstra stranden är återigen hemma på vänstra stranden och njuter den parisiska våren som bryter fram. Men påskledigheten ger också möjligheter till reflektioner kring likheter och skillnader i politisk debatt mellan Sverige och Frankrike. Vid frukosten läste jag i Le Monde om den italienska situationen en månad efter valet – analysen var att en oklar politisk utveckling kan leda populistiska partier, delvis med rötter i fascism, till regeringsmakten i syfte att ändra vallagen och sedan utlysa nyval – för att få ett än bättre utfall.

Följande funderingar är just personliga och därmed inviter till fortsatt självreflektion snarare än slutsatser grundade i systematiskt studium.

Redan som student i statsvetenskap intresserade jag mig primärt för staten. Jag menade att ideologiska skillnader tog sig uttryck i första hand som olika perspektiv på statsmakten. Enligt den närmast ikoniske amerikanske statsvetaren David Easton är politik detsamma som den auktoritativa fördelningen av värden, något som i moderna demokratier huvudsakligen åligger statsmakten i dess olika former. Under de senare år har emellertid studiet av statsmakten utifrån David Eastons begrepp blivit alltmer sällsynt. Det är den behaviouristiska samhällsvetenskapen som dominerar de flesta diskussioner och frågor om folkviljans förverkligande och representation av intressen är i centrum för intresset. I samband med att den politiska arenan blivit alltmer präglad av vad statsvetare benämner GAL-TAN-frågor (alltså kultur, livstil och värde-frågor) istället för den tidigare dominansen av vänster-höger-frågor (fördelning av ekonomiska, sociala och materiella resurser) borde dock frågan om statens roll i politiken tydligare diskuteras. När staten förmodas sköta den auktoritativa fördelningen inte bara av materiella (och jämställda) resurser utan också av de värden som berör livsstil, kultur, religion och värderingar blir det lite viktigt vilken roll staten som begrepp har partiers och individers föreställningar.

Det tycks mig som om medborgarna i Frankrike inte förväntar sig några svar i värdefrågor från staten men istället fortsätter att avkräva samma statsmakt rättvis fördelning av resurser. I dessa dagar strejkar många franska medborgare inom transportväsendet eftersom man menar att nya arbetsmarknadslagar ger sämre villkor och att höjda pensionsgränser är orättvisa. Det var väntat, en av de saker president Macron lovade att göra och en av de saker han fick kritik för redan innan han tillträtt. Många presidenter har försökt, få har lyckats. Studenter strejkar i Montpellier och Paris då parlamentet vill införa begränsningar för att påbörja studier på universitet, vilket uppfattas som orättvist. Idag kan alla med en studentexamen påbörja studier i princip inom vilket område som helst men eftersom det inte finns resurser att ta hand om de stora grupperna misslyckas långt mer än hälften med sina studier redan under de första två åren. I Sverige lämnade vi denna typ av öppna antagning för ett halvt sekel sedan, personligen tror jag det vore en lämplig väg för franskt universitetsväsende också, anpassat till lokala behov och konventioner förstås. Men, detta är vad vi kallar vänster-höger-frågor, alltså frågor om hur samhällets gemensamma resurser skall fördelas mellan olika social kategorier i ett samhälle.

Visserligen är den franska staten till sin natur sekulär, och upprätthåller den egenskapen med styrka, men i övrigt har staten väldigt lite makt över människors livsstilar och kulturella uttryck. Och jag uppfattar inte heller att vanliga fransmän vänder sig till staten för att få sin egen livsstil eller sina egna värderingar upphöjda till norm. I Sverige tycks istället staten inte bara vara alla goda gåvors givare utan medborgare inom nästan alla sociala och ideologiska skikt tittar på statsmakten när man vill ändra normer och värderingar i samhället. Staten har det yttersta ansvaret för lagstiftning och upprätthållande av rättssamhället, därmed är juridiska frågor som reglerar diskriminering, äktenskap, adoptioner och djurens rättigheter naturligtvis en fråga för staten. De mänskliga rättigheterna är numera (tack o lov) inskrivna i våra grundlagar. Men den inre reflex som många medborgare i Sverige tycks ha, nämligen att det som jag tycker illa om eller t o m äcklas av, skall vara förbjudet, ja den tycks inte vara särskilt vanlig i Frankrike.

En ganska sval, vänlig och överseende attityd som inbegriper ett stort hänsynstagande till medmänniskan präglar snarare den politiska diskussionen i Frankrike (som dock kan vara väl så het i sin form). Visst finns det problem med det förhållningssättet också – men min reflektion här är snarare att det är lite märkligt att i Sverige förutsätts staten vara normgivare även inom områden den aldrig skapats för. Och då tittar vi svenskar ofta på våra politiska ledare och får veta hur man hälsar i Sverige, vilka kläder man bär, hur jämställdheten skall utövas i famljen, vilka moralregler som är de absolut sanna och vilka religiösa uttryck som är passande.

Om min syn på staten? Tja, inte skall statsmakten lägga sig in hur jag tänker och tycker i värdefrågor, och inte skall staten kunna registrera och arkivera allt jag gör och inte gör heller. Däremot uppskattar jag en statsmakt som i bred mening försvarar mina medborgerliga fri och rättigheter – inte dikterar hur jag skall utöva dem.

Och därför måste vi idag försvara demokratin genom att försvara rättsstaten och därmed begränsa utrymmet för populism och pöbelvälde.

***

Läs gärna också Olle Wästbergs allvarliga och varnande text om Italien och om varför vi bör ta oss i akt (Svenska Dagbladet idag Annandag Påsk).

Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Populistiskt utspel om religiösa friskolor

Idag har socialdemokraterna sagt att de vill gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Ungefär en procent av landets elever går i s k religiösa friskolor, de flesta av dem i kristna skolor och några i muslimska skolor. Alla skolor i Sverige, alltså alla skolor i Sverige, har att hålla sig till den gällande läroplanen. Ingen skola i Sverige, alltså ingen skola i Sverige, kan ha konfessionella (religiösa) delar i sin undervisning. Skolor som drivs av en religiös huvudman har ofta religiösa frivilliga inslag som andakter eller bön utanför skoltid. Men det är absolut inte alltid fallet.

Hur socialdemokraterna ser på de förskolor – ”Kyrkans förskola” som sedan många år drivs av Svenska Kyrkan över hela landet framgår inte men logiskt måste dessa väl också förbjudas.

1. OM Sverige tillåter friskolor och fritt skolval är det rimligen så att religiösa huvudmän inte kan diskrimineras. Kontrollen av skolorna måste ske på samma sätt som för alla andra huvudmän.

2. Såväl Anna Ekströms som Ardalan Shekarabis beskrivningar av religiösa friskolor är verklighetsfrämmande och uppvisar en närmast religionsfientlig hållning. Shekarabi jämför med en skola i sitt tidigare hemland Iran som alldeles uppenbart inte skulle kunna drivas i Sverige på grund av vår lagstiftning. Ekström säger i SvT Aktuellt att ”en skola som delas in på grundval av religion passar inte i det svenska samhället”. Det är litet svårt att förstå vad Ekström menar eftersom 99 procent av eleverna går i skolor som delats in efter andra faktorer som huvudmän, bostadsort, klass, profil eller språk t ex. Att ”dela in skolor” efter språk är tydligen helt ok, eller efter dansprofil eller idrott, och underlättar alltså arbetet mot segregation.

3. Föreställningen om religion är trångsynt och inskränkt – religionsfriheten i vårt land kräver t ex att det finns andaktsrum/stilla rum i skolor där elever kan utöva sin religion. Elevers religionsfrihet skall skyddas. Europakonventionen kräver att familjer kan ge sina barn en religiös uppfostran om man så önskar, något som underlättas om barnen t ex kan be eller ha en andakt före eller efter skolan. Religion är ett samhällsfenomen som finns överallt i samhället. Vårt land är idag mångreligiöst även om den kristna religionen dominerar. Om vi inte inser vad det mångreligiösa betyder för demokratin och skyddet för religionsfriheten är vi illa ute.

Jag bedömer socialdemokraternas utspel som en form av populism – partiet vädjar till en förenklad, okunnig och svart-vit religionsuppfattning och använder en utsatt minoritet för att positionera sig på den nya kulturella konfliktaxel som blivit allt viktigare i svensk politik när klass och fördelningspolitik bleknar bort.

Men denna vädjan till folklig vrede öppnas dock dammluckorna till repression och missaktning mot religiösa föreställningar överhuvudtaget. Men här finns ingen kompromiss i den liberala demokratin – minoriteters rättigheter skall värnas.

Careful what you wish for, säger ordspråket.

***

Läs gärna Andreas Johansson Heinö i Dagen i samma ämne.

Läs gärna också en debattartikel jag skrivit i samma tidning den 4 november 2016, baserad på min forskning om synen på religionsfrihet.

 

En bref: En politisk kyrka är helt normalt

Men kanske kan vi också välkomna en större och tydligare plats för en kyrka som är politisk, men inte partipolitisk? En politisk debatt där individer och grupper som bär fram en religiöst färgad gestaltning av politiska dilemman är välkomna och bemöts inom en demokratisk ram. (…) En politisk motsättning baserad på moraliska värderingar och föreställningar om meningen med livet och samhällsgemenskapen kompletterar snarare än utmanar den traditionella vänster-höger-konflikten i svensk politik.

Så skrev jag i förra söndagens krönika i Borås tidning (25/2 2017). Utgångspunkten var mina statsvetarkollegers Jan Rovny och Jon Polk nyligen publicerade studie ”New wine in old bottles…” (Party Politics) om partisystemen i Europa. Enkelt uttryckt pekar de på att i katolska länder har de religiösa/kulturella konflikterna historiskt bakats in i det vi idag kallar vänster-höger-konflikten, medan protestantiska länders partisystem istället har fått kompletterande skiljelinjer som tar upp kulturella/religiösa konflikter.

Min slutsats var att den insikten pekar på att kulturella/religiösa konflikter är s a s normala och att kyrkor o andra religiösa aktörer har en plats i det politiska livet. Det är bara det att i protestantiska länder har sådana konflikter inte kunnat integreras i den dominerande vänster-höger-konflikten – något som kanske gör att vi i Sverige borde se en politiskt aktiv kyrka som något helt naturligt och förväntat? Det är vår idé om religion som privat och rädslan för att låta religiösa aktörer påverka politiken som är apart, inte den politiska kyrkan.

Unga män utan framtid är livsfarliga

När jag var femton eller sexton år, jag kan datera tillfället genom att jag minns rummet där jag satt när jag läste, lånade jag två gigantiska böcker på biblioteket. Det var i och för sig inget ovanligt, men de här böckerna tillhörde lite av en ny genre för mig. Jag är rätt säker på att jag hade börjat jobba, så det bör ha varit på hösten efter grundskolan, hösten 1976.

Böckerna hette ”Sociologi 1” och ”Sociologi 2” och jag minns dem så att den ena hade röd text och rygg och den andra hade blå. Författaren hette Joachim Israel och var professor i sociologi. Jag läste inte ut båda böckerna, men jag läste väl ungefär 100 sidor i var och en av dem. Mycket var lite svårförståeligt, men jag minns starkt något Israel lyfte fram: Unga män utan familj, arbete och civiliserat nätverk är livsfarliga. Unga män som samhället inte effektivt och snabbt integrerar och civiliserar tenderar att utgöra ett direkt hot mot demokratin och samhällets utveckling.

Men när jag läste Le Monde häromveckan kom Israels böcker upp för min inre syn igen. Likheterna med dagens svenska debatt är slående. Artikeln handlar om det ökade gängvåldet i bl a 18:e, 19:e och 20:e arrondissementen i Paris och betonar att våldet handlar om unga män uppfyllda av en idé om manlighet. De försvarar sin ”heder” och sin ”manlighet” genom att utsätta sig för och själva utöva extremt våld och livsfarliga brott. Kvinnor kan finnas med som objekt för denna heder men de kan aldrig delta i vare sig inbrott, slagsmål eller hämnd eftersom de skulle ”déviriliser” (ung. avmaskulinisera) gruppen. Den franske sociologen Marwan Mohammed påpekar i artikeln att försvaret av ”hedern” utgör en alternativt socialt kapital, vilket är själva motivationen för gängens fortsatta existens och reproduktion. Mohammed menar också att internet har förändrat gängkulturen jämfört med de amerikanska gatugängen på 70- och 80-talen – gängen har blivit till nätverk; lösa grupperingar av hundratals personer som exponeras för detta sociala kapital. På så sätt skapas något som mest liknar en ”marknad för anseende” (marché des réputations) där det aktuella värdet för enskilda och grupper kan gå upp och ned.

Många har tidigare skrivit om manlighetens roll för såväl fotbollshuliganism som högerextremism, och säkert har många svenska sociologer diskuterat fenomenet i relation till svenska skjutningar och gäng. Jag ser dock väldigt lite av den diskussionen i den allmänna samhällsdebatten. Det är synd. För jag tror Israel hade rätt, redan då för fyrtio år sedan. Unga män utan familj, jobb, civiliserande nätverk och skolgång är livsfarliga. Kommer den insikten att impregnera partiernas valkampanj avseende brott och straff detta år? Jag tvivlar.

Tyska och franska tappar bland elever men spanska ökar – lite om språk och utbildning

För ett par veckor sedan skrev ordförande i Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén på DN Debatt angående att allt färre elever på grundskola och gymnasieskola läser moderna språk. Bakgrunden till artikeln var att Kristianstads kommun helt ville avveckla möjligheten att studera franska på grundskolenivå i kommunen.

Hur ser det då ut med språkintresset på grund- och gymnasieskolan?

En titt på skolverkets statistik* visar att i avgångsklassen 2016/2017 fanns det 17 700 elever som läst tyska, 14 300 som läst franska och 39 200 som läst spanska. Tio år tidigare (2006/2007) var motsvarande antal 25 900, 18 300 och 32 300 elever. Tyskan hade alltså förlorat en tredjedel, franskan en femtedel och spanskan tvärtom hade ökat med en femtedel.

Om vi istället tittar på gymnasieskolan så var det läsåret 2016/2017 ett antal om 10 900 elever som läst tyska, 8 600 som läst franska och 22 900 som läst spanska. Om vi även här jämför med situationen för tio år sedan ser vi att läsåret 2006/2007 lämnade 14 900 elever gymnasieskolan med tyska i bagaget, 10 100 med franska och 17 300 med spanska. Tyskan tappade alltså en fjärdedel, franskan en sjättedel medan spanskan ökade med en tredjedel.

Samtidigt skall vi då notera att antalet elever i grundskolan mellan 2006/2007 och 2016/2017 minskade med 15 procent i grundskolan och med nio procent i gymnasieskolan. Även med kontroll för dessa minskningar har dock, framför allt, tyskan förlorat sin position som skolspråk medan spanskan istället stärkt sin position på både tyskans och franskans bekostnad.

De elever som läser andra språk än ovanstående är mycket få, italienska är det största på gymnasiet med dryga 2000 elever, medan danska, arabiska och kinesiska lockat några hundratal studenter.

Det rent humanistiska programmet på gymnasiet hade förra året (2017) endast 642 elever i landet, de som alltså tog sin examen på ett rent humanioraprogram. Det är ju skönt att veta att det inte bara är dessa elever som är intresserade av att söka till våra utbildningar inom humanistisk fakultet!

En förklaring till spanskans stärkta positioner kan vara att det ger extra meritpoäng att läsa språk, och att det finns en utbredd uppfattning att spanska är lättare att lära sig än både tyska och franska. Rent anekdotiskt har jag hört detta nämnas av många, både de som läser spanska själva på gymnasiet/grundskola och deras föräldrar. Men, det är rent anekdotisk bevisning förstås.

Sammantaget är det, mot bakgrund av det vikande intresset för språk och med hänsyn till övriga universitets vägval, en rimlig tanke med nybörjarkurser inte bara i språk som ryska och kinesiska utan också i tyska och franska. Men det är också en akut brist på utbildade språklärare! Ett sätt att bli språklärare är att läsa språk vid Humanistisk fakultet och att sedan läsa det s k kompletterande pedagogiska programmet (KPU) för att få den pedagogiska kompetensen. Det ger en möjlighet att pröva om det är just språk man vill ägna sig åt, och även pröva sig fram till vilket språk som är mest intressant. Ett annat är förstås att söka in till ämneslärarutbildningen där språken som erbjuds är svenska, spanska, tyska, engelska, franska och latin. Vilka kombinationer som ges varierar lite men en vägledning ges här.

Som ämneslärare finns ju också alla möjligheter att läsa historia, filosofi eller konstvetenskap, eller, tja, någon av alla de övriga ämneskombinationer som är möjliga för en ämneslärare. Så, varför inte, men lärare är bara ett av alla de jobb man kan ha efter en examen från humanistisk fakultet.

Faktum är att de flesta jobb nog kräver kompetens inom språkområdet, kulturvetenskaperna, historieämnena eller de filosofiska områdena. När man tänker efter lite…

 

* Under förutsättning att jag förstått tabellerna korrekt.

Om asylsökande som konverterar: Religion är inte kunskap om dogmer

Jag har med stigande förvåning och även med stigande skam tagit del av rapporteringen av Migrationsverkets hanterande av asylansökningar från kristna konvertiter i vårt land.

Under längre tid har bl a tidningen Dagen rapporterat om att asylsökande som konverterat till kristen tro misstros och att deras delaktighet i en kristen församling inte utgör någon grund för trovärdighet i denna fråga. Därefter visade en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, vid Göteborgs universitet, att migrationsverkets handläggare hade en bokstavsfixerad och okunnig uppfattning om vad kristen tro är. Om de sökande inte svarade rätt på närmast tentamensliknande frågor om psalmer, högtider eller teologiska dogmer ansågs deras kristna övertygelse inte trovärdig. Och nu visar tidningen Dagen att personer som sökt asyl i vårt land för att de blivit kristna och är aktiva i en frikyrka anses tillhöra en sekt och att de dessutom misstänkliggörs för att de besöker församlingar som tillhör två olika inriktningar (Equmeniakyrkan och Pingst).

Att konsekvent förneka individens religionsutövande som ett bevis för sin tro och istället lita till läxförhör eller checklistorär helt fel perspektiv när konvertiter skall bedömas. Medverkan och arbete i en församling är i sig själv ett uttryck för och ett växande i kristen tro. Religion som fenomen är inte en lära, en ideologi eller kunskapsfråga. För de flesta kristna är mötet med Gud och Kristus snarast en relation, och kyrkan är en gemenskap med trossyskon i en församling. Och för många kyrksamma som skulle anse sig själva vara kristna är det nog lite si och så med kunskaperna om t ex Treenigheten eller firandet av vissa kristna högtider. Att två av Sveriges största, och ett av dem med absolut längst historia här, frikyrkosamfund av MIgrationsverket betraktas som ”sekter” är löjeväckande och okunnigt på en nivå som jag inte ens finner begriplig. (Migrationsverket har just i skrivande stund sagt att uttrycket var ”olyckligt”)

Handläggningen av asylärenden som rör konvertiter måste anförtros personer med särskild kompetens och förmåga inom det religionsvetenskaplig området, men som också har en erfarenhet av religiöst liv som gör dem skickade att bedöma den sökandes agerande i en religiös kontext. Akademiska kunskaper löser inte allt men studier inom området torde öka insikten om religionsbegreppets komplexitet. Insikten om det egna ansvaret för att upprätthålla samhällets skydd för demokratiska rättigheter som skydd mot religiös förföljelse bör vara självklart hos den som är anställd i staten.

Om det är något demokratierna i Europa inte kan kompromissa med idag så är det rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva och leva i sin religiösa identitet och trosuppfattning utan att bli misstrodd, misstänkliggjord och förnekad.

***

Jag har skrivit om fenomenet tidigare utifrån ett inom-kristet perspektiv på min blogg Emmausvandrarna. Min senaste vetenskapliga artikel inom området berör delvis samma fenomen, nämligen religionens samhälleliga plats.

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

 

 

 

En första aning om nya styrningsmodeller – och ett nytt hus…

I förra veckan damp en liten promemoria ner i mejlboxen, den heter ”Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor” och är den första rapporten från den av regeringen tillsatta ”Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Strut) SOU 2017:05. Inte bara för att Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman är särskild utredare utan också för att styrningsfrågorna inom högskolan är så brännande ser jag – och nog de flesta av mina kolleger – fram emot utredningen med stort intresse.

I dessa de första 22 sidorna framträder en analys som uppenbart bygger på egen erfarenhet av styrningsfrågor i vår sektor, men också på en grundsyn där tillit och förtroende måste bli mer närvarande i relationen mellan regering och högskolesektorn.

Låt mig bara lyfta ett par ting i den aktuella promemorian:

1. Den idé om konkurrens som sedan många år genomsyrat modeller för tilldelning av forskningsmedel har visat sig permanenta maktstrukturer (och varit negativt för jämställdheten) och kringskära friheten istället för tvärtom. Fokus på externa medel har skapat en ängslighet i sektorn som inte ger utrymme för originalitet och nyskapande, och som dessutom kvarhåller områden som är i den forskningsmässiga skuggan just där. I vårt land kommer vi som lärosäten att konkurrera med varandra istället för att poola resurser och bygga starka nationella forsknings- och utbildningsmiljöer. För min personliga del minns jag frustrationen när jag deltog i arbetet att utveckla en fakultetsgemensam metodkurs och istället för att tänka i ämnesmässiga och nationella stordriftsfördelar tvingades se till just lärosätets intressen i relation till andra stora lärosäten. Vilka som kom i kläm? Doktoranderna naturligtvis!

2. I ett samlat anslag för utbildning och forskning bör beräkningen ske utifrån tanken att utbildning behöver en fast basanslag. Prestationer bör alltså inte få ett så bedövande stort genomslag som är fallet idag. Ett fast grundanslag ger möjlighet att bygga upp långsiktiga utbildningar och att tolerera små studentgrupper under längre perioder. Risken är annars att viktiga delar av akademisk kompetens försvinner, den svälts ut om och när den tappar i attraktivitet från studenter och arbetsmarknad lokalt och temporärt. När så kompetensen behövs så finns den inte längre kvar och det krävs stora resurser för att återuppbygga den, om det alls är möjligt.

Även här drar jag mig till minnes diskussioner om huruvida t ex jämförande konstitutionell rätt (författnings- och grundlagsfrågor) egentligen hade något berättigande i en allt mer internationell och konkurrensutsatt forskningsmiljö – många ansåg att sådant kanske mer hörde hemma i seniorernas och hobbyprojektens hörn. Efter några parlamentariskt turbulenta år i vårt land och hot mot pressfrihet och rättsstat t o m i EU står författningsfrågorna inte så lågt i kurs längre, och som tur är finns kompetensen kvar. Många av våra traditionella universitetsämnen går upp och ned i popularitet, visst behövs förändring över tid, men det är också universitetets roll att utöva motstånd mot en kunskapssyn där marknadsvärdet avgör vilken kunskap som är ”sann”, ”nyttig” och ”rätt”.

Jag ser mycket fram emot Strutens kommande avrapporteringar och hoppas på livlig diskussion kring dessa för oss alla avgörande frågor under våren! Klicka och läs själv via länkarna ovan.

***

En helt annan sak – bygget går framåt och i morse tog jag den här bilden från trapporna ner från Dicksonsgatan. Två helt nya våningar växer fram!

 

 

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en  ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)