Hiroshimadagen den 6 augusti 2012

Idag på minnesdagen av atombomben över Hiroshima hade jag förmånen att få hålla ett fredstal vid minnesceremonin i Göteborg, Vasakyrkans församlingshem. Nedan följer talet i sin helhet (lätt språkligt redigerat).

Knappt femton år efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki kom Margurite Duras och Alain Resnais film ”Hiroshima min älskade”. Filmen handlar sin enklaste form om en kort kärlekshistoria mellan en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt. I historien vävs hennes minnen av krigets katastrofer i Frankrike samman med hans minnen av Hiroshima. Det gripande i filmen är att de sår som kriget gett dessa båda människor gör dem öppna för varandra men likväl också skiljer dem från varandra.

Krigets erfarenheter föröder människor och fräter sönder hoppet för framtiden. För soldater blir ibland erfarenheterna från ett krig något att som dikterar resten av livet. I år är det 50 år sedan Algeriet blev en självständig stat efter ett sju år långt befrielsekrig från Frankrike. De franska värnpliktiga soldaterna efter kriget i Algeriet fick bära skulden i andras ögon för att Algeriet inte förblev franskt, och de bar i sina egna ögon skulden för att krigets grymheter tilläts fortsätta långt efter det att kampen egentligen var avgjord. Det ofta bortglömda algeriska kriget är fortfarande ett djupt sår i den franska och algeriska historien och hos många enskilda på bägge sidor om Medelhavet.

Under senare decennier har världen förskonats från de stora krigen, de krig som beskrevs som världskrig, som drog in nästan alla stater i allianser och skuggade de kvarvarande. Men världen har istället sett allt fler demokratier, allt fler människor som får och kan organisera sig politiskt och ha ett ord med i laget när deras länder skall styras. Det finns en sanning som säger att demokratier inte börjar krig med varandra, och det innebär att ju fler demokratier desto färre krig blir det. Men det innebär inte konflikterna upphör. Särskilt i den fas av ett lands utveckling som innebär just demokratisering finns stora risker för konflikter. Grupper som haft makt förlorar den och grupper som varit förtryckta får makt. I dessa känsliga lägen är risken för övervåld och maktmissbruk överhängande. Sällan har dessa stater hunnit få en legitim och trovärdig rättsstat på plats och processen mot en stabil demokrati är hotad från många håll.

Fred är inte bara fred mellan folken, fred är också fred inom folkgrupper. Våld som konfliktlösning måste bli en än mindre relevant väg än vad vi sett hittills. Även störtande av diktaturer kan och skall ske med fredliga lösningar för ögonen. Att konflikter uppstår både inom grupper och mellan grupper av människor är inget att förvånas över, tvärtom är oftast intressekonflikter viktiga motorer i en utveckling mot ökad jämlikhet och välfärd. Men att dessa konflikter kan lösas på fredlig väg är nödvändigt. Att genom en aktiv bistånds- och utrikespolitik mycket mer än idag uppmuntra till att politiska konflikter kanaliseras genom ett politiskt system med partier, organisationer och förhandlingar är därför en oundgänglig del av fredsarbetet.

Vi vet att tillgången till vapen är en viktig förklaring till förekomsten av dödligt våld. Det kan gälla situationer som den i Colorado, USA, där en uppenbarligen sjuk man nyligen skjutit ihjäl tolv människor på en biograf och skadat ett femtiotal. Men det kan lika gärna handla om tillgången på stridsvagnar och stridshelikoptrar i det syriska inbördeskriget. Vi kan aldrig komma runt det faktum att själva vapnen i sig själva är ett nödvändigt villkor för de flesta typer av dödligt våld och inbördeskonflikter.

Att medverka till att tillgången på vapen ökar i världen kan därför inte rättfärdigas. En demokrati, som alltså tillhör den grupp av stater som per definition tillhör den fredliga delen, bör därför vara ytterst varsam med hanteringen av sina egna vapen för export. Att som i Sveriges fall övergå från att tillverka vapen för att säkra det egna försvarets oberoende till att låta vapenexporten vara en del av svensk know-how och ingenjörskonst som skall säljas på en kommersiell, men korrumperad, marknad kan därför inte vara politiskt rättfärdigt. Den moraliska plikten för demokratier att motverka att konflikter löses med våld måste få gå före en nationell önskan om att öka på bruttonationalprodukten genom ökad försäljning av svenska vapen.

För många människor i min generation var det kalla kriget en helt överskuggande del av vår politiska uppfostran. Berlinmuren var en närvarande och skrämmande symbol för förtryck och ett slags internaliserat krigstillstånd. Jag glömmer aldrig när muren föll den 9 november 1989, själv var jag i Paris och det kändes liksom lite närmare Berlin än om jag varit i Göteborg. Jag minns också fredsdemonstrationen för 30 år sedan, 1982 då ett hundra tusen människor tågade genom Göteborg för att protestera mot kapprustningen. Där fanns en frustration och en uppdämd ilska mot de ideologiska skuggor mot vilka väst och öst byggde in sig en dödsdans – som vi då trodde – utan slut.

Sedan protesterna mot USA:s egenmäktiga intervention i Irak 2003 har vi sett mycket litet av globala antikrigsdemonstrationer. Jag ser idag mycket litet av kollektiva manifestationer mot våldet som konfliktlösning, mot export av dödliga vapen och mot militärt engagemang i andra länder. I stället har vi fått en värld där militära interventioner önskas och välkomnas. En situation som måste ses som ett tecken på den uppgivenhet många känner inför förtrycket och våldet.

I Afghanistan kommer nu USA och andra länder att snart lämna efter sig ett land som är än mer politiskt förött än det var efter Sovjetunionens intåg och ockupation under 1980-talet. Militära medel är aldrig någon lösning på politiska konflikter. Den svenska hållningen i dessa frågor debatteras sällan eller aldrig, den svenska utrikespolitiken förs någon annanstans än i de politiska salongerna och bland medborgarna i allmänhet har s k problem med migration och flyktingar blivit viktigare än varför människor flyr från våld och krig.

Sveriges ansvar för att främja fredliga lösningar på interna och mellanstatliga konflikter kan inte döljas bakom dimridåer om Europeiska Unionen eller om kalla krigets slut. Den svenska rösten måste åter bli distinkt i regioner som t ex Kongo, Sudan, Mali, Västsahara och Mellanöstern och för det krävs både en folklig mobilisering mot våld som konfliktlösning och politiker som engagerar sig i de moderna krigens konsekvenser.

Demokratier krigar inte med varandra, det lär vi studenterna i statsvetenskap och det är alldeles riktigt. Kriget sätter djupa spår, såväl atombomben över Hiroshima som t ex krigen i Algeriet och Indokina präglar människor och stater under generationer framöver. Därför har demokratier också ett moraliskt ansvar att medverka till att andra regioner och länder inte heller löser sina konflikter med våld. Som en demokrati har vi ansvaret att i mycket högre utsträckning än nu medverka till bistånd och utvecklingsstöd för att bygga upp fullskaliga politiska system med partier, fackföreningar, valsystem, offentlig förvaltning och rättstatlighet. Vi har ansvar för att inte medverka till att mängden vapen i världen ökar, vi skall på sikt sluta exportera vapen överhuvudtaget och under tiden inskränka exporten till ett mindre antal stabila demokratier och där korruption inte förekommer.

Vi som medborgare måste också känna det moraliska ansvaret att delta i debatten om hur vi åstadkommer fredliga konfliktlösningar i vår värld, det kan gälla allt från att kräva svenska uttalanden i olika konflikter i världen till att ställa dem till svars som har dessa frågor på sitt bord. En mer vital och engagerad utrikespolitisk debatt i Sverige har förtjänsten av att sätta fredsfrågorna på dagordningen – det är ett ansvar som vi alla kan dela och där vi alla kan dra vårt lilla strå till stacken.

Svenskarna fortsätter att demonstrera – som en del i det demokratiska samtalet

Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.

Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.

Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.

Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Jämförelsen mellan Ausonius och Mangs haltar

Rättegången i Malmö mot Peter Mangs går mot sitt slut. I olika sammanhang har frågan ställts om varför inte Mangs uppenbart främlingsfientliga motiv lett till större uppmärksamhet från politiskt håll på samma sätt som när den s k Lasermannen John Ausonius dödade en person och skadade nio, med just rasistiska motiv. I ett inslag i Godmorgon Världen (SR/P1) tyckte t o m Anna-Klara Bratt att bristen på kollektiva och offentliga protester mot rasism och främlingsfientlighet i samband med Mangs rättegång visar på flathet och ointresse från elit och allmänhet kring dessa frågor. Ausonius dömdes till livstids fängelse. Åklagaren i Malmö påpekade att de tre mord och flertal skjutningar för vilka Mangs är åtalad ligger på samma straffvärdesnivå, men Mangs skall genomgå en sinnesundersökning innan åklagarsidan yrkar på påföljdens längd.

Jag menar att stämningsläget och diskursen under Lasermannens brott 1991-1992 och idag är helt åtskilda avseenden synen på invandrare och graden av främlingsfientlighet. I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre. Under det tidiga 1990-talet var nästan alla de svenskar som tyckte frågorna om invandring var viktiga politiska frågor också emot invandring. Under 1990-talet sker en mobilisering också av den sida som är positiv till invandring och flyktingmottagning vilket innebär att personer som är engagerade i invandringspolitiska frågor idag lika gärna kan vara positiva som negativa till invandring.

Stämningsläget under Lasermannens brott var således ett sådant att bland annat hans brott ledde till en mobilisering också av de krafter som var positiva till invandring och mottagande av flyktingar – såväl på elitnivå som bland folket. Reaktionerna vid den tidpunkten speglar alltså ett behov av att stå upp emot främlingsfientligheten. Jag menar att stämningsläget i opinionen och den diskurs som förekommer kring invandring idag är av en annan karaktär än under John Ausonius agerande. Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.

Göran Hägglund: Sent ska syndaren vakna…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är en politikens estradör. Han behärskar scenen i Almedalen och hans cirkusliknelser om oppositionen skulle lika gärna kunna gälla honom själv, han dompterar oss åhörare, får oss att skratta på rätt ställe. Men, bortanför humorn och skämtsamheten finns det i årets Almedalstal en ny riktning. Visserligen anknyter Hägglund till sitt för några år sedan lanserade begrepp ”verklighetens folk” men dominerande i talet är det mer djupgående ideologiska anslaget. Och det är en svensk socialkonservatism som formuleras. Äntligen, skulle jag vilja säga. Min uppfattning är att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige och även om Sverigedemokraterna nu lagt beslag på termen tror jag det är mer sannolikt att kristdemokraterna kan ge termen ett ideologiskt trovärdigt innehåll.

Göran Hägglund skriver i dagens SvD om sina tre paroller – Solidaritet utan socialism, Frihet utan egoism och Jämlikhet utan likriktning – som han menar varit tongivande får honom under en längre tid. Tyvärr har han inte offentligt formulerat en ideologisk grund med dessa begrepp förrän nu. Hägglund lyfter fram samhällsgemenskapen i kontrast till staten. Nu fattas bara att han också lyfter motsättningen också till marknaden, där ”gemeinschaft” (gemenskap) aldrig kan ersättas av ”gesellschaft” (ung. marknad, samhälle) för att använda den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och vi får hoppas för kristdemokraternas skull att det inte är för sent.

Kristdemokraterna har under lång tid markerat att man inte är ett liberalt parti, och det är bra. Svensk politik behöver röster som inte som en ryggmärgsreflex säger sig vara liberala och svensk borgerlighet behöver ideologisk mångfald. Men jag tycker mig också se en konstruktiv socialkonservativ ideologi, avsedd för svensk kristdemokrati, ta form i Hägglunds tal idag. Flera tecken har synts tidigare men kanske är det moderaternas tydliga ställningstagande för individualismen och staten som individens bäste vän genom begreppet ”statsindividualism” som fått lite fart på den ideologiska kreativiteten hos kristdemokraterna.

Att Göran Hägglund också tog ställning för ett delat barnbidrag, delad pensionsintjäning och stöd för att hantera det ekonomiska underhållet, i de fall föräldrar skiljer sig medan barnen är föremål för gemensam vårdnad var en nyhet åtminstone för mig.

Någonstans mellan raderna anar jag att kristdemokraterna håller på att hitta hem till en europeisk socialkonservativ familj och lämna de mer moral- och kulturkonservativa kretsar där partiet gärna placeras av andra. Visst finns det plats också för moralfrågor i socialkonservatismen – liksom i socialdemokratin eller socialliberalismen – men de är inte tillräckliga för ett politiskt parti som vill mobilisera och genomföra samhällsförändringar som ger avtryck.

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Fortsatt tolerans avseende invandrare och flyktingar

Svensk flyktingopinion fortsätter att bli allt mer generös. I 2011 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 41 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. På motsvarande sätt är det en högre andel än hittills, 31 procent, som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar. Attityden till flyktingmottagning har visat sig vara en god indikator för att spåra opinionsförändringar och opinionsmönster avseende tolerans för mångkulturs och öppenhet gentemot det som upplevs främmande.*

Attityden till flyktingmottagning har länge varit en partiskiljande fråga. Moderaterna, som alltid varit minst positiva, närmar sig dock numera mittenpartierna. Mittenpartierna närmar sig varandra. Å andra sidan blir de allra mest generösa sympatisörerna (MP och V) allt mer generösa och de minst generösa sympatisörerna (SD) skiljer ut sig som den grupp där flyktingmotståndet är nära nog kompakt.

Det partiskiljande mönstret avseende attityden till flyktingmottagning har inte ruckats i grunden, men sedan mitten av 00-talet har det skett en utjämning mellan partierna i mit-ten på vänster-högerskalan. Sverigedemokraternas sympatisörer utgör en extrempunkt med 94 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar. Samtidigt utgör Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer en grupp som skiljer ut sig som allt mer generösa. Ytterpolerna blir tydligare samtidigt som mittfältet blir trängre.

Flyktingpolitiken utgör idag en profilfråga både för dem som önskar en generösare politik (Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer) och de som önskar ökade restriktioner (Sverigedemokraternas sympatisörer).

Motståndet mot flyktinginvandring är inte jämnt fördelat i befolkningen. Sedan länge vet vi att utbildning och flyktingattityd har starkt samband, ju längre utbildning desto mer generös attityd till att ta emot flyktingar.

Men frågan om fler eller färre flyktingar till Sverige är bara ett av många politiska förslag som framförts i den svenska debatten. För att komma åt mer generella attityder till invandrare och invandring behöver vi analysera attityder som handlar om värderingar och referensramar.

Vid ett flertal tillfällen med början 1993 har attityden till invandrares religionsfrihet och attityden till anti-rasistiska rörelser undersökts. År 2011 ändrades dock svarsalternativen så att två var instämmande helt eller delvis medan två var avvisande helt eller delvis. I undersökningen 2011 ser vi en ökning av den grupp som anser sig helt stödja påståendet om religionsfrihet för invandrare i Sverige från 19 till 27 procent. Genom att endast jämföra det svarsalternativ som är helt instämmande kan man minimera risken för felaktiga slutsatser som baseras på den metodologiska förändringen. De som instämmer helt eller delvis i att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är 63 procent.

En förklaring till det ökade stödet för invandrares religionsfrihet kan vara den debatt som pågått under de senaste åren kring olika religiösa attribut och ceremonier inom judendom och islam. I ljuset av att 63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige framstår det folkliga stödet för kraftfulla inskränkningar i religionsfriheten som svagt. Endast 13 procent anser 2011 att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt”, att jämföra med att andelen som tidigare år svarade ”instämmer inte alls” legat på den dubbla andelen.

Religionsfriheten för invandrare har stöd av en majoritet i alla grupper av partisympatisörer utom bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Stödet är ungefär lika starkt i alla åldersgrupper, men något starkare bland kvinnor än män. Utbildningsnivån har dock ett starkt samband med stödet för religionsfriheten (precis som i attityden till flyktingmottagning). Andelen som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige bland högutbildade är 78 procent medan samma andel är 46 procent bland dem med enbart grundskola.

I 2011 års SOM-undersökning ställdes för första gången några frågor rörande svenskarnas uppfattning om invandring som hot och problem. Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande instämmer 10 procent helt i att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent instämmer helt i att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent instämmer helt i att de inte litar på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.

Oavsett att det är en liten grupp som helt och hållet instämmer i att invandring till Sverige är ett problem, och att sanningen om detta problem inte kommer fram, tycks det vara det en övertygad minoritet. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden (helt/delvis riktigt).

Av dem som säger det vara helt riktigt att invandringen utgör ett hot anser också 91 pro-cent att det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandring utgör ett hot är det fortfarande 75 procent som anser att flyktinginvandringen skall minska. Dessa andelar skall jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Av dem som instämmer helt i att de känner många som anser invandringen vara den vik-tigaste samhällsfrågan är det också 79 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som instämmer helt eller delvis i att de känner många som anser invandringen vara det största samhällsproblemet är det 63 procent som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Även här skall andelarna jämföras med be-folkningsgenomsnittet som i 2011 års undersökning är 41 procent.

Av dem som anser det vara helt riktigt att svenska medier inte berättar sanningen om invandringens problem anser 80 procent att flyktinginvandringen bör minska. Om vi vidgar gruppen till att omfatta dem som också instämmer delvis i att den svenska mediebilden är falsk så anser 60 procent av dem att flyktinginvandringen bör minska. Och även i detta fall skall andelarna jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Uppfattningen att invandringen utgör ett hot, att invandring är förknippad med stora samhällsproblem och att vi inte får veta sanningen om dessa problem har således ett mycket starkt samband med negativ attityd till flyktinginvandring. Sambandet talar för ett koherent attitydmönster där synen på flyktinginvandring är en god indikator på den mer allmänna uppfattningen om invandringens konsekvenser och betydelse.

Vi har tidigare sett att attityden till att ta emot flyktingar inte längre har något starkt samband med ålder. Det visar sig emellertid att uppfattningen om invandringen som hot fortfarande har tydligt samband med ålder. I den äldsta åldersgruppen är det nästan dubbelt så stor andel (51 procent) som instämmer helt eller delvis i att invandringen är ett hot mot svenska värden som i den yngsta gruppen (26 procent). Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring som hot och utbildningsnivå. Bland de högutbildade instämmer 17 procent helt eller delvis i att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden, medan andelen bland dem med enbart grundskola är 62 procent.

Uppfattningen att invandringen är ett hot följer tidigare mönster avseende attityder rörande invandrare och flyktingar i så måtto att utbildningsnivå är mest avgörande för att förklara attityden. Skillnaden mellan hög- och lågutbildade är härvidlag närmast dramatisk (45 enheter). Att skillnaderna mellan grupper, avseende såväl ålder som utbildning, ökar vid frågor av värderingskaraktär (hot/möjlighet, religionsfrihet m fl) tyder på att referensramarna skiljer sig åt mer i Sverige än bedömningen av konkreta politiska för-slag kanske ger vid handen.

Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser. Analysen av årets SOM-undersökning stärker dock uppfattningen att det i Sverige finns grupper av medborgare för vilka den negativa synen på invandring och flyktingmottagning – samt fokus på invandringens problem – utgör den viktigaste politiska referensramen. För dessa individer är Sverigedemokraterna ett politiskt alternativ som svarar mot deras världsbild. Trots mobiliseringen av invandringsmotståndet är det endast en minoritet i den grupp som helst vill stoppa all flyktinginvandring till Sverige som själva är beredda att engagera sig i en organisation som arbetar för att stoppa invandringen (21 procent). Bland de Sverigedemokratiska sympatisörerna är dock den andelen mycket större, 69 procent. Med Sverigedemokraterna tydligt på den politiska kartan har frågorna om invandring och integration genomgått en partipolitisk polarisering som ökat möjligheten för mobilisering av vissa ideologiska segment i det svenska samhället. Samtidigt som befolkningen i gemen blir allt mer generös i synen på invandring till Sverige.

(Detta är ett utdrag ur mitt kapitel ”Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd” i SOM-rapporten ”I skuggan av framtiden” som presenteras torsdagen den 28 juni i Göteborg. För mer information se SOM-institutets hemsida www.som.gu.se)

* Att säga vad som är ”mycket” eller ”litet” är en bedömningsfråga, det intressanta är förändringen över tid. För den som önskar en jämförelse med andra länder rekommenderas att läsa Eurobarometer 380, en specialundersökning rörande migration och säkerhet. Sverige visar sig på så gott som varje fråga vara det europeiska land i vilken attityden till invandring är mest generös och tolerant.

UPPDATERING 120629: Hela kapitlet in extenso finns att ladda ned här.