Hej då sa Maud Olofsson, med en tår i ögonvrån

Maud Olofsson sa hej då, både till Almedalen och i Almedalen. Och hon gjorde det med stark rörelse och passion. Talet var både personligt och ideologiskt, och publiken stöttade henne med många och långa applåder. Maud Olofsson höll också ett väl smitt tal där ämnena gled över i varandra på ett elegant sätt och där hon slutade där hon började. Trots att hon sa att det svåraste var att sluta, inte att börja.

Olofsson ägnade oväntat stort utrymme i sitt tal åt invandringsfrågorna. Hon talade uppenbart om en hjärtefråga och talade sig varm för all den kreativitet och styrka som finns hos den grupp människor som kommer till Sverige från andra länder. Misslyckandet i invandringspolitiken sa hon – fast hon menade säkert integrationspolitiken – borde vi erkänna. Men jag saknade insikt om att många människor som kommer till Sverige skadade och tilltufsade av livet, kanske utan skolutbildning, inte nödvändigtvis finner småföretagandet i det nya landet som det självklara valet. Eller hamnar i småföretagande eftersom ingen arbetsgivare vill anställa dem. Ingenstans i sin hyllning till entreprenörer och företagare nämnde hon det faktum att det finns en ovilja hos arbetsgivare att anställa människor med konstiga namn, konstiga språk och konstiga kläder. Det finns två sidor på alla mynt.

Maud Olofsson var en helt avgörande faktor för att Allians för Sverige skulle bildas och därmed också för ett maktskifte i Sverige som blev mer än ett tillfälligt och/eller turbulent avbrott i socialdemokratins regeringsinnehav. Och Maud är ingen blyg viol, hon vet sitt värde för alliansen och skyltar gärna med det. Hon gick igenom de framgångar Centern haft och hon lämnar över en stafettpinne med fokus på entreprenörskap, klimat och integration. Hennes väljare tycker kanske att hon varit för mycket av allianskramare och för lite centerkramare. Men bidraget till svensk historia kan ingen ta ifrån Maud Olofsson. Och det var nog inte bara Maud som fick en tår i ögonvrån när hon fick ta emot blommor och en fårskinnskudde från Gotland!

Björklund trycker på alla socialliberala knappar

Jan Björklund äntrade Almedalen iklädd mörk kostym i den kyliga kvällen. Han började sin vana trogen med behovet att frigörelse på internationell nivå, denna gång om Syrien. Det är alldeles uppenbart att folkpartiledaren har gjort det till en retorisk strategi att peka på behovet av liberalisering och individuell frigörelse i andra delar av värden. Därefter tryckte han tydligt på alla de socialliberala knapparna och publiken applåderade villigt.

När Jan Björklund pratar skolfrågor avbryter nästan publiken med sina applåder, det är uppenbart ett område där både Björklund själv känner stort engagemang och publiken är entusiastisk. Men, faktum är att det är när Björklund nämner humanistisk bildning och bildningsideal som den mest spontana applåden dyker upp. Synd bara att Björklund inte hade något konkret innehåll i frågan om bildningens ställning. Hans kommentar om att bildade människor bygger humanitära samhällen är ju tyvärr inte sann – vi har många exempel på bildade och välutbildade människor som åstadkommit historiska grymheter.  Det är i kombination med andra värderingar som bildning blir en civilisatorisk kraft.

I talets avslutning övergick Björklund till demagogi. Han betecknade den samlade oppositionen som den ”rödbruna” röran. Kanske handlade uttalandet mer om att fördela skuld för att SD får inflytande i en situation där Fredrik Reinfeldt regerar i minoritet. Och uttalandena om att 1900-talet var socialismens århundrade, vilket alltså var negativt, och 2000-talet skulle bli liberalismens kändes förhastade. 1900-talets kännetecknades i Europa av kampen mellan totalitära ideologier där nazism och fascism var drivande i det största kriget, på samma sätt som nationalism förödde Balkan under 1990-talet. Och att socialismen och liberalismen gemensam byggde demokrati och att socialdemokratin monterade upp välfärdsstaten är nog inte direkt omtvistat i historieundervisningen.

Att Folkpartiet Liberalerna för dagen tappat förledet och bara uppträdde under namnet Liberalerna vållade en del huvudbry bland åhörarna. Men kanske är det läge nu att ta striden med Centern om de liberala konceptet? Jan Björklund gjorde sitt bästa för att leva upp till en liberal utopi, med socialliberal bias och betoning på internationell öppenhet samt med kraftfullt motstånd mot alla former av kollektivism. Björklund kan sitta lugnt i båten, den liberala vinden räcker ett tag till för Folkpartiet.

Har solen gått ned för Lars Ohly?

Lars Ohly kom till Almedalen lite tilltufsad efter dagens diskussion om hans möjlige efterträdare Jonas Sjöstedt. Sjöstedt utfrågades på Säkerhetspolitiska torget före Ohlys tal och sa då att han ställer upp mot Ohly. Men om han bara nominerades av Vilhelmina så skulle han ta sin kandidatur till partiledare under betänkande. Det underförstådda budskapet är att så inte blir fallet. Sjöstedt håller en lågmäld och problematiserande ton i den vänliga utfrågningen som bl a rör svensk trupp i Afghanistan, vapenexport, NATO-medlemskap och svensk lagstiftning kring tortyr. Utfrågningen kommer i ett annat ljus när det visar sig att Ohly vid sidan av en kort sekvens om ”Ship to Gaza”  inte nämner de internationella rättvisefrågorna alls i sitt tal.

Lars Ohly levererar ett potpurri av vänsterpartiets politik där publiken knappt hinner känna igen melodin innan han övergått till något annat. På slutet blir talet närmast en katalogaria över alla politiska beslut och åtaganden som måste göras, men utan konkretion. Talet börjar dock med en defensiv inledning där insikten om att det inte går så bra för vänstern dominerar. Lars Ohly påpekar att utan vänsterpartiets kampanj mot vinster i välfärden hade folkpartiets Jan Björklund aldrig talat om att begränsa vinsterna i friskolor och inom privat organiserad vård. Och det är säkert rätt. Men varför kan inte vänsterpartiet casha in den frågan? Jo, menar Ohly för människor tror inte att V är ett ekonomiskt ansvarigt parti. Och vecklar sedan in sig i att det är partiet visst.

Lars Ohlys bästa retoriska poäng är när han menar att vänstern inte ökar trots ökade orättvisor eftersom regeringen fått oss alla att tro att vi skall kunna överklassliv med betald städhjälp i ägd bostad, med låga skatter, egen sjukförsäkring och låga räntor – bara vi inte tänker på de andra. En politisk vision som underminerar vänsterns möjligheter till kollektiv mobilisering.

Lars Ohly verkade lite trött ikväll i sitt tal. Applåderna satt inte riktigt där de skulle för han vågade inte riktigt vänta in dem. Vågar han ta en fight med Jonas Sjöstedt om partiledarskapet med risken att splittra partiet och förlora presumtiva sympatisörer? Eller kastar han in handduken redan i höst? Den som lever får se.

Läs också DN debatt idag om vikten av att hitta en rödgrön linje om jobbskattefrågan.

En statsman håller tal? Reinfeldt i Almedalen

Fredrik Reinfeldt imponerande nog inte på sina väljare i kvällens Almedalstal. En medelålders man med allianstycke – att döma av munderingen – väste irriterat efter talet till sitt kvinnliga sällskap ”så mycket tomt prat, så mycket ord om ingenting”. Men så var det nog inte meningen heller. Reinfeldt gör inte särskilt mycket för att bli omtyckt av alla, ändå har han lett Moderaterna till det att vara det ledande borgerliga partiet i Sverige, för att inte säga det ledande partiet i största allmänhet.

Fredrik Reinfeldt såg lycklig ut när han strax före talet tillsammans med Anders Borg hälsade på Jesse Jackson som är i Almedalen för att beskåda vad som kan beskrivas som en demokratifest. Reinfeldt såg avväpnande glad ut och Jesse Jackson klappade vänligt Anders Borg på skuldran. Men kanske såg man också skillnaden mellan dem. Där Jesse Jackson är en man som skapat historia (och jag många andra känner kraften strömma runt karl’n) där har Fredrik Reinfeldt en bra bit att gå – trots hans enorma betydelse för svensk borgerlighet.

Reinfeldt talade demografi, han talade global tillväxt och marknadsekonomi. Han hyllade såväl demokrati som kapitalism och hans tal kunde ha haft titeln ”Dy nya sköna värld”. Han ställde stora frågor om hur vi klarar välfärden i framtiden och hur resursfördelningen skall genomföras i en värld som växer inte bara i ekonomi utan också i antalet människor. Några svar hade han inte, men syftet var nog snarare att visa att regeringen visst inte bara tänker på jobbskatteavdrag och sjukförsäkring utan på de STORA frågorna. Men, som min författarvän påpekade, orden kultur, religion, andlighet, omsorg eller kärlek nämndes inte. Kanske är det så svenska medborgare vill ha sin statsminister?

Fredrik Reinfeldt jobbar hårt på att bli en statsman, en som likt de Gaulle svävar lite ovanför partipolitiken. Men de Gaulle hade lett det franska motståndsrörelsen genom ett krig. Och Jesse Jackson deltog i de första medborgarrättsmarscherna i Alabama på 1960-talet. Säga vad man vill om den svenska alliansregeringen men riktigt den nivån kan man inte säga att de ideologiska förändringarna av partierna, arbetslinjen eller jobbskatteavdragen har.

Men, en sak är klar, underskatta inte Reinfeldt. Han vet precis vad han gör, och han känner sina väljare. Huvuddelen av dem stod inte framför scenen i Almedalen ikväll.

Läs också regeringens initiativ på DN Debatt om en framtidsutredning.

Miljöpartiet i Almedalen – men inte så mycket miljö

Miljöpartiets nya språkrör premiärtalade i Almedalen ikväll och valde att lägga all kraft på en ny skol- och utbildningspolitik. Det blir en tuff utmaning för Jan Björklund och folkpartiet när miljöpartiet kastar handsken. Vem är det som verkligen tar sig an informations- och kunskapssamhället på allvar?

Inte nog med att man är på framkant rörande integritetsfrågorna på nätet och bejakandet av kunskapens roll inom miljö- och energipolitiken, nu tar man tag i utbildningssektorn på ett nytt sätt. Utbildning är en investering och samhällsutvecklingen och människors personliga utveckling kräver tillgång till jämlika och individuella insatser på gymnasienivån. Kostnaderna för att låta bli är enorma menar Mp. Miljöpartiet har värnat frågor om utbildning och skola länge, men aldrig tror jag att området fått en så omfattande och profilerad offentlig behandling från Mp:s sida som med de nya språkrören.

Gustav Fridolin är trots premiären i Almedalen närmast rutinerad när det gäller att tala, han har en pedagogisk förmåga och en ledig auktoritet som gör att publiken lyssnar uppmärksamt och applåderar både på rätt ställe och dessemellan. Fridolin upprepar sin tes ur olika vinklar, fyller på med personliga erfarenheter och gestaltar sitt budskap genom konkreta bilder. Åsa Romson är uppenbart nervös (eller verkar vara det) och snubblar på orden, läser innantill och talar alltför abstrakt och tekniskt för att applåderna riktigt skall komma. Hon vill för mycket och staplar orden på varandra.

Om jag inte är felinformerad har Miljöpartiet haft inflytande på svensk utbildningspolitik förr – enligt uppgift lär det vara Mp:s förtjänst/fel att svensk högskola nu har såväl en magister- som en masterexamen. Alla möjligheter öppna även där?

Miljöpartiet är helt klart på offensiven, dock inom helt andra områden är miljöpolitiken. Ett samarbete med alliansregeringen tycks helt plötsligt betydligt mer krävande – för regeringen. Men kanske blir det ändå nödvändigt?

Läs också språkrörens DN debatt idag – om just utbildningspolitiken.

Vill de politiska partierna bli relevanta igen för medborgarna?

Tre partier kämpar i motvind i opinionen. Tre partier som varit betydligt större i val än de blev förra året och tre partier som (självklart) anser sig ha något att tillföra svensk politik. I alla tre har partiledarbyte varit på tapeten, liksom en rad andra åtgärder.

Centerpartiet skall nu verkligen byta partiledare, något som verkligheten gjort klart långt innan det blev ett offentligt beslut från Maud Olofsson. I Vänsterpartiet har partiledarfrågan varit uppe men Lars Ohly anser sig inte förbrukad trots ett antal förlustval sedan han tillträdde 2004. Och hos Kristdemokraterna är Göran Hägglund ofta ifrågasatt men kritiken faller på en brist på trovärdiga utmanare.

Inom Vänsterpartiet finns en tilltro till den demokratiska centralismen, något som märks i en del försök att få partiet att växa genom bättre efterlevda kongressbeslut och ansande av den omfattande kongressagenda. Hos Centerpartiet tycks finnas en önskan att trots Maud Olofsson gedigna ideologiska kursändring åter ta upp ideologin till diskussion i syfte att återvända till något genuint centerpartistiskt. Och bland kristdemokraterna avkrävs partiledaren mer profil samtidigt som de gamla profilfrågorna skall tonas ned.

Jag tror att partierna, trots ytterst goda intentioner hos alla ovannämnda partiföreträdare, letar på fel ställe. Det går inte att undvika den gamla goda historien om mannen som letar i belysningen under gatlyktan och när han får frågan om han verkligen tappade sina nycklar just där svarar att ”nej, men det är ljusast här”.

Partierna har vuxit ihop med statsapparaten på ett sådant sätt att de för medborgarna håller på att bli mer av emblem än engagerande organisationer. Inget tyder på att vårt politiska intresse, engagemang eller kunskap har försämrats men samtidigt tappar partierna medlemmarna, dvs de gamla försvinner och få nya tillkommer. Då och då får något av partierna en tillströmning, nu Vänsterpartiet och tidigare t ex Kristdemokraterna, men trenden är tydligt nedåtgående.

År 2009 hade Vänsterpartiet 8700 medlemmar – år 1968 var det drygt 16000. Centerpartiet hade 2009 dryga 37000 medlemmar mot 178000 år 1968! Kristdemokraterna, som bildades så sent som 1968,  är de enda av ovannämnda som legat stabilt sedan 1975 med runt 22-24000 medlemmar. Också övriga partier tappar medlemmar.* Frågan är då om receptet för partierna att bli angelägna för medborgarna verkligen är att ytterligare stärka partikaderns makt över partiet, genom ökad centralisering, ökad ideologisk renlärighet och ökad ledarstyrning?

Jag tror ju förstås inte alls det, annars hade jag knappast skrivit den här posten. Jag tror att partierna måste söka nya och andra vägar att närma sig medborgarna om de vill växa, bli relevanta och fortsätta utgöra länken mellan medborgarna och de politiska besluten. Det finns också många goda initiativ, men från partiledningarnas håll satsas det hellre på image, retorik, information, strategikonsulter och PR. Jag tror att dagens kunniga och engagerade väljarkår är rätt trötta på partier som betraktar dem som idioter. Och jag tror att som partierna ropar får de svar – ju mer politik blir en fråga om mer i plånboken för att öka den personliga friheten desto mer kommer väljarna också att vända den organiserade politiken ryggen. Partierna tycks ju arbeta för att göra politiken onödig. Partierna göder en egoistisk populism. Låt ögonen vila ett ögonblick på Grekland av idag så ser vi vart det leder.

I min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” för vi fram ett antal förslag för en förnyelse av partierna. Dessa är inte alls tillräckliga men det är ändå ett avstamp: ta bort partistödet eller förändra det och kräv offentlighet på alla privata bidrag, gör det lättare att bli medlem och lämna partiet, låt medlemmarna forma partiets policy där de själva verkar och skapa tajta band med organisationer i det civila samhället. Ytterligare förslag från min egen fatabur är att alla medborgare måste vara medlemmar i något parti, att alla medborgare någon gång måste ha ett offentligt uppdrag via ett parti, att likt Piratpartiet låta ett på förhand bestämt mindre antal medlemmar agera i partiets namn när de samlas, att utnyttja de sociala medierna till samtal och aktioner – inte till propaganda och pressmeddelanden och att skapa många fler sidoorganisationer som inte kräver medlemskap i moderpartiet. The sky is the limit. Kom gärna på fler! Partier är livsnödvändiga i en demokrati som vår.

Vilka samhälleliga organisationer växer idag: Piratpartiet har efter fem år lika många medlemmar som Centerpartiet har idag, de politiska ungdomsförbunden tycks ha en liten uppåtgående trend, SACO ökar (särskilt yrkesförbunden) och mitt intryck är (kom gärna med fakta) att föreningar som Djurens Rätt och Svenska Naturskyddsföreningen växer. Vad förenar dessa? Kanske en individualistisk syn på engagemang, ingen partipiska, en öppen och modern attityd till gräsrotsengagemang via sociala medier och tilltro till och blick för varje enskild person särskilda kompetens.

Det enda jag vet är att mer centralisering, med ideologiskt programarbete från partikadern och ökad fokus på partiledaren inte leder fram till vitala partier. Inte heller är geografisk fördelning av partistyrelseposter och avundsjuka på att någon som inte kaffekokat sig upp i organisationen får en framskjuten placering något bra recept.

 

*Nya medlemssiffror via SvT, gamla via min och Lars Svåsands antologi ”Partiernas århundrade. Fempartimodellens uppgång och fall i Norge och Sverige” om partiutveckling under 100 år i Norge och Sverige.

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Inte Koljonens fel att det finns RUT-avdrag

Johanna Koljonen har fått utstå spott och spe för sin kolumn i DN om städning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att ”(V)arje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt.” och menade då att Koljonens städerska finansierades med hjälp av RUT-avdrag. Diskussionen om Koljonen, RUT-avdrag och städning har löpt vidare.

Johanna Koljonen nämner ingenting om RUT-avdrag i sin kolumn. Varför Åsa Linderborg m fl ondgör sig över att Koljonens städerska tar resurser från det gemensamm begriper jag därför inte. Det är regeringen som skall stå till svars för att man lägger skattemedel på att subventionera Koljonens städerska. Det blir en väldigt moralistisk diskussion om vi avkräver varje individ ett val som innebär att exkludera sig från de principer som beslutats av en legitim Riksdag. Jag gillar inte heller RUT, jag tycker t o m att det är helt fel att subventionera en bransch som jag inte kan se är den som skall bidra till vårt samhälles utveckling, dynamik och förbättring. Jag tycker det är fel att subventionera restaurangnäringen också, inte heller den tror jag bidrar till något annat än känslan hos en storstadsmedelklass att befinna sig i en ”kontinental” miljö. Restauranger, städfirmor och hantverkare skall såklart berättigas på sina egna meriter, sin kompetens och på den efterfrågan på deras tjänster som finns. Det är mycket mer marknadsekonomiskt logiskt – och konsistent med borgerlig ideologi – att sänka skatten för alla om man vill gynna den enskildes möjlighet att efterfråga sådana tjänster, än att subventionera en bransch.Nu gör regeringen dessutom båda sakerna vilket leder närmast till en ”överhettning” och konstlad tillväxt i denna bransch.

Jag delar helt Linderborgs uppfattning att det är den gemensamma sektorn som behöver stärkas, ”branscher” som skola, vård och omsorg behöver vårt gemensamma stöd.

Men vad Koljonen talar om är en slags identitetsförändring, en förändring hon inte känner sig alldeles hemma i. Som klassresenär känner jag mycket väl igen detta. Det är en smärtsam insikt om samhällets skiktning, det vi vanligen kallar klass-samhälle.

Folkpartister går från generositet till genomsnitt avseende flyktingmottagning

Bör man förvänta sig att den som blir medborgare i ett land talar landets huvudspråk (eller ett av dem)? Ja om detta tvista de lärde. Kollegan Andreas Johansson Heinö har i olika sammanhang talat om detta, bloggat om det men också fått mothugg.

Redan i valrörelsen 2002 tog Folkpartiet upp idén om språktest för medborgarskap. I valanalysen efter det valet lyftes språkfrågan fram som något som skapade positiv uppmärksamhet kring folkpartiet.  Min blygsamma kommentar till de anstormande – rätt upprörda – medierna var då att detta krav faktiskt finns i en del länder, en kunskap som inte verkade vara särskilt väl spridd.  Folkpartiet gjorde också ett lysande val 2002, nästan i klass med på Westerbergs tid 1985… Folkpartiet försökte också igen (2008) åter peka på argumenten för språkkrav för medborgarskap. I det senaste Integrationspolitiska programmet (2009) anges också att en bredare medborgarskapskurs skulle vara ett krav för medborgarskap.

Folkpartiet är det parti vars sympatisörer sedan 2002 har ändrat sig mest avseende viljan att ta emot flyktingar i Sverige.* År 2000 var folkpartisympatisörer den sympatisörsgrupp som var klart minst negativ till att ta emot flyktingar. Endast 25 procent ansåg att det var ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Tio år senare – 2010 – anser 41 procent av folkpartiets sympatisörer samma sak. Förändringen innebär att folkpartiets sympatisörer 2010 är den näst mest negativa gruppen bland partisympatisörerna (delad andraplats med socialdemokraterna). Från botten till nära toppen alltså.

Inte nog med att folkpartisterna ändrat sig mest (16 procentenheter) det är också det enda parti som mellan dessa två tidpunkter bytt pol – alla övriga partiers sympatisörer har blivit mindre negativa till flyktingmottagning, eller ligger på samma nivå. De partiers sympatisörer som delade folkpartisternas hållning 2000 (vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer) har båda blivit avsevärt mindre negativa, medan folkpartiets sympatisörer alltså bytt inriktning.

Oavsett vad som är syftet med folkpartiets förslag om språkkrav och medborgarkurs – liksom andra integrationspolitiska förslag – så tycks i alla fall de sympatisörer som partiet vunnit sedan 2002 ha en betydligt mindre generös attityd till flyktingmottagning än tidigare.

* Ytterligare analyser av partiernas sympatisörer redovisas i årets SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” som presenteras i  Göteborg den 28 juni.