Etikett: politik

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!