Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…

En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

FRA-lagen + regeringen = medborgarförakt

FRA-lagens alla turer börjar nu anta en närmast absurd komik. Häromdagen skrev ett antal kommunala företrädare för moderaterna på DN-debatt och argumenterade på ett sakligt och hederligt sätt för varför de inte kan försvara lagen inför sina väljare. I Expressen/GT skrev också en f d reservofficer ett genomarbetat men lite mer sarkastiskt inlägg om varför FRA-lagens antagande är ett större hot mot Sverige än de som vi skall skyddas mot. Försvarsminister Tolgfors torgförde så sent som i går återigen uppfattningen att kritiken mot lagen bygger på ”missförstånd”. Idag har ett internt mejl från moderaterna cirkulerat i medierna där oppositionen mot lagen återigen behandlas som uppstudsiga barn vilka inte fullt ut förstått vad pappa Staten bestämt.

När skall ansvariga ministrar och tjänstemän på departementen inse att den regnbågskoalition av opposition mot lagen som hela tiden växer i kraft beror inte på några missförstånd utan istället på att vi mycket väl har förstått vad det är FRA-lagen har för syfte. Problemet för Tolgfors och de andra grabbarna är att vi inte inte tycker att det syftet legitimerar de intrång i integriteten som faktiskt kommer att ske med lagens stöd!

Om det är något borgerliga väljare brukar vara bättre på än vänsterväljare så är det kunskaper i sakfrågor – det har varit litet av en dold skillnad under många år att borgerliga väljare oftast har bättre kännedom om sakförhållanden i det politiska systemet än övriga. Till stor del förklaras detta förstås av den högre utbildningsnivån som brukat känneteckna borgerliga väljare. Att den borgerliga regeringen envisas med att de egna väljarna, de egna riksdagsmännen, de egna förtroendevalda och de egna ungdomsförbunden helt enkelt ”missförstått” visar upp ett närmast himmelsskriande medborgarförakt från regeringens sida.

Ett annat ovanligt fenomen i FRA-motståndet är att såväl näringslivsföreträdare och etablerade medier som utom-parlamentariska alternativrörelser och ungdomsförbunden enas i motståndet  mot lagen. När så vitt skilda intressgrupper kan lägga stridsyxan åt sidan för att gemensamt bekämpa regeringen så borde det lända till viss eftertanke. Regeringen borde ställa sig den självkritiska frågan ”har vi faktiskt missat något viktigt här?”.

FRA-lagen är en tjänstemannaprodukt som uppkommit på försvarsdepartmentet under den förra regeringen. Göran Persson lär ha stoppat den i samband med att Leni Björklund försökte framföra ett lagförslag av samma typ som nu är antaget. Syftet med lagen är troligen att hålla en kalla-krigs-organisation som FRA under armarna på ungefär samma sätt som försäljningen av Gripen till Norge skall hålla försvarsindustrin levande. De underrättelser som FRA avser att samla in har ingen eller mycket liten betydelse i sig självt för den svenska säkerheten, men den bidrar till möjligheten att byta till sig information av andra liksom till att hålla den svenska statusen på underrättelseområdet uppe.

Vad regeringen inte tycks ha insett är att den svenska befolkningen är – mellan tummen och pekfingret – den mest uppkopplade, mest nätaktiva, mest individualistiska och mest välutbildade befolkningen i hela världen. FRA-lagens utformning leder därmed till grava intrång och begränsningar i befolkningens beteendemönster – och befolkningen har förmåga att begripa det alldeles själv.

Reinfeldt driver nu FRA-frågan som ett chickenrace där Sten Tolgfors får agera förare. Tro mig, det blir han som avgå först.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?