Författare: Vänstra Stranden

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.

Blockpolitikens pris – en svag Sahlin och en stark Reinfeldt

Svensk politik är inte van vid blockpolitik. De borgerliga regeringarna på 1970-talet var aldrig särskilt stabila och även Carl Bildts regering hade liknande problem. Socialdemokraterna har aldrig önskat blockpolitik, tvärtom har överenskommelser med olika partier, gärna på andra sidan blockgränsen, varit ett konstruktivt sätt att regera trots minoritetsställning och ett livaktigt flerpartisystem.

Det var Alliansen som började, och Göran Perssons avgång krävde nästan att socialdemokraterna skulle satsa på en koalition efter ett segerval. En helt ny linje. Men det mångåriga samarbetet med både Mp och V skapade också en logik som omöjliggjorde för Sahlin att förebereda ett regeringssamarbete med endast Mp. Men koalitioner och blockpolitik har sitt pris. Inom Alliansen klagar nu Kd som kämpar med lågt opinionsstöd och Centern tar strid med sin finansminister om arbetsrätten för att  visa profil. Kd behöver återvinna sin socialkonservatism om man vill tillbaka till tio procent, men alla de mindre borgerliga partierna kommer att inse att koalitionens järnhårda lag är att de små förlorar och de stora vinner. En sanning att betänka även för Mp och V om oppositionen kommer i regeringsställning.

Alliansen hade ett helt överordnat mål som de alla delade – de ville komma i regeringsställning och de fick faktiskt kosta vad det ville. För socialdemokraterna är den driften inte lika stark efter många års regeringsvana som ensamparti, och inom Mp och V finns det en hel del ambivalens inför ett samregerande. Med en ny socialdemokratisk ledarmodell, en ny ledare och arbete med en ny politik var det nästan ett kamikazeprojekt att försöka skapa en ”koalition” i opposition. Egentligen är det mest fascinerande med opinionsläget i Sverige nu att oppositionen under hela perioden efter valet 2006 varit i ledning i alla opinionsmätningar.

Ett förutskickat regeringssamarbete före valet ställer många frågor och gör ledaren utsatt, ett samarbete efter valet svarar på många frågor och  fokuserar på den givne ledaren.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och blockpolitik

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.

Bonusar bara till dammsugarförsäljare!

Bonusar till direktörer och duktiga företagsledare har debatterats under en längre tid, framför allt kom debatten igång efter det att regeringen i höstas försökt få bankerna att gå med i deras trygghetsförsäkring. Kravet var att det inte delades ut någon bonus. SEB valde då istället att höja lönerna! Annika Falkengren har avstått från sin bonus. Men hon berättade inte att lönen höjdes istället. Och Anders Borg skällde på de privata bankdirektörerna och blev hjälteförklarad av okunniga personer som trodde han var vänster när han bara var trogen sina ekonomiska ideal (banken är finansiella serviceinstitut). Samtidigt hade han givit fritt fram för statliga bonusar, självklart egentligen eftersom han tror på ekonomiska principer som bygger på individuellt risktagande och konkurrens. Nu får han skäll för att han hycklade förut. Men egentligen har han varit principfast hela tiden – men blev tvungen att rulla runt ett par varv för att blidka medieopinionen.

För Anders Borg är det risktagandet och entreprenörskapet som skall premieras, därför har han inget emot bonusar som sådana. Däremot tycker han inte att ekonomins smörjmedel – banker och finansinstitut av annat slag – skall leva gott på rena finansiella transaktioner. Istället är det arbete och produktivitet som skall belönas. Att jag lånar ut pengar till dig och du sedan betalar ränta till mig som jag sedan kan låna ut till någon annan är bara ett hjälpmedel i en ekonomisk utvecking, i sig själv bidrar inte denna finansiella transaktion till tillväxten. Det är bara om den jag lånar ut pengar till tillverkar något spännande som kan exporteras eller säljas och därmed skapa vinster som den fnansiella transaktionen är lyckad. Då kan bankdirektören få vara med och dela på kakan.

Men problemet med den ekonomiska kalkylen är att Borgs och regeringens ekonomiska politik har en byggsten som är ihålig. Statliga bolag, pensionsfonder och finansiella institutioner tar ju hela tiden risker med ANDRAS pengar! Borg har stöd i ekonomisk forskning i det avseendet att människor som tar risker tenderar att peka ut tillväxtens inriktning med hjälp av sina investeringar. Den risk du tar bygger på en rationell kalkyl om att du skall få pengarna och lite till tillbaka. Därför är det en poäng att stimulera den typen av risktagande om man vill ha en ekonomi som växer – oavsett normativa idéer om vad som är ”bra” och ”dålig” tillväxt.

Marknaden ljuger aldrig sägs det ibland. Men det gäller så länge den enskilda individ som tar chansar också är den som tar risken. Så är det inte i de flesta banker och statliga pensionsfonder – istället är det ANDRAS pengar man tar risker med. Och då försvinner den hämsko på risktagandet som den rationella kalkylen är. Istället uppmuntras allt högre risker, ett utpräglat s k riskbeteende utvecklas och konkurrensen mellan individer och institutioner leder bort från den ekonomiskt sunda prognosens väg.

Alltså, bonusar bör ges till de småsparare som riskerar sina egna pengar. Aldrig till dem som talar om risktagande men inte skulle ta den minsta risk i världen, allra minst risken att förlora sin bonus…

Jag säger som Heidi Avelllan sa i God Morgon Världen härom söndagen: ”Bonus, det är för dammsugarförsäljare. Direktörer skall ha hög och fast lön och förväntas göra ett bra jobb.”

Intressant? Läs mer om bonus, ekonomi och Anders Borg.

PS 090320 En artikel om om vems ”fel” krisen är av Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard. DS

Spela matchen!

Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige i Malmö skall inte stoppas. Men idrott och politik är sammanflätade och kommer så att förbli åtminstone så länge sport organiseras nationellt. Nationalism har starka politiska implikationer och alla landslagssporter har därmed också sådana. När idrottsministerns sakkunnige Erik Kristow öppnar för att regeringen skall fatta beslut om huruvida en sådan här match skall spelas är ju politik och sport närmast identiska (DN 090304 s 7).

I Svenska Dagbladet talar en judisk kvinna i Malmö om sin oro inför matchen, och hon menar att de som kritiserar Israel också ger uttryck för anti-semitism. Själv deltar hon i manifestationer till stöd för Israel. Som jude blir man förstås inte särskilt uppskattad i den judiska befolkningsgruppen om man tar avstånd från det sionistiska projektet i Israel. Vi vet därför väldigt lite om attityder till Israel i den judiska gruppen i Sverige. Den pensionerade statsvetarprofessorn Kjell Goldmann har skrivit en läsvärd essä där han visar hur svårt det är att göra anspråk på en generell avgränsning av den judiska identiteten. Kvinnan i Malmö blandar själv samman sin tillhörighet till gruppen ”judar” med sitt stöd till den israeliska staten. Då blir det svårt att peka finger åt de demonstranter som gör samma sak.

Min uppfattning är att judisk identitet på intet sätt logiskt implicerar stöd till Israels politik. Man kan stödja Israels agerande utan att vara jude och man kan vara jude utan att stödja Israels politik. Jag skulle gärna vilja se fler som likt Goldmann problematiserade och genomförde undersökningar av de judiska gruppernas politiska attityder eftersom frågan om tillhörighet och identitet är central för att förstå politiskt agerande. Just nu drar vi slutsatser på grundval av enskilda som gör sig till talespersoner för en hel grupp.  

Själv har jag genomfört en studie av den franske premiärministern Pierre Mendès Frances avkoloniseringspolitik utifrån hans identitetsperspektiv, det hör då till saken att Mendès France var fransk jude och utsattes för mycket omfattande anti-semitiska kampanjer just på grund av sin syn på fransk nationell identitet.

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?

Ombyggt Lincoln Center öppnar sig mot staden

Läste idag en upplyftande artikel om renoveringen av Lincoln Center i New York, invigning på söndag. Kanske något att lära för göteborgska politiker?

På utsidan har syftet varit att låta gatan och byggnaden samspela – inte glasa in och stänga det offentliga rummet som tycks vara modellen för Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. På insidan att skapa den vackraste och följsammaste klang i konsertsalen. Kanske har Göteborg redan i Konserthuset en sådan sal? Likheterna i design och material är i alla fall slående. 

Läs och klicka fram bildspel här.