Kategori: filosofi

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.

Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Ulf Bjereld på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

(Samma text publicerad på Ulf Bjerelds blogg)

Vad skall vi med staten till?

Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum.  Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.

I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.

Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare.  Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.

När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?

Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet.  Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?

Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

 

Civilplikt för att öka samhörigheten

Idag skriver jag tillsammans med kollegerna i Rådet för Teologiskt Forum (Göteborgs Domkyrka/Göteborgs kyrkliga samfällighet) om behovet av mötesplatser i vårt pluralistiska samhälle. Vi föreslår att en civilplikt införs – och därmed att alla ungdomar får möjlighet att bli delaktiga i samhällets gemensamma sektor samtidigt som de också möter varandra och andra.

Under ett valår när politikerna försöker övertrumfa varandra i frågor om vård-skola-omsorg, samt om integration, innanför- och utanförskap kommer här ett blocköverskridande förslag för det gemensammas bästa: skapa en organisation som handlägger en allmän samhällstjänst för alla och som på så sätt bidrar till medborgerlig integration och möten samt fördjupad välfärd. Ett slags allmän värnplikt – en plikt för alla kvinnor och män i vårt land – för att värna samhällets gemensamma bästa och skapa mötesplatser.

Läs hela artikeln här.

Aha, jag är republikan! Eller?

Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.

Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.

Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.

Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!

Jag konservativ? Vafalls!

Konservatismen är den ideologi som antagit och teoretiskt kan anta flest skepnader av våra ideologiska -ismer eftersom den knappast har några urkunder likt ”Kapitalet” eller har barnmorskor som liberalismens John S Mill och Adam Smith. Länge stod ju kampen mellan konservatism och liberalism och i den tvekampen var konservatismens roll att hålla tillbaka och bevara det som liberalerna ville reformerna. Därefter har vi sett olika former av konservatism passera förbi där socialkonservatismen och nationalkonservatismen kanske är de tydligast som levt vidare in i vår tid i vår del av världen.

På Svenska Dagbladets kultursida förs en liten debatt om konservatismens brist på intellektualitet, och även på DN:s kultursida (ej på nätet) har motsvarande diskussion blossat upp. Roland Poirier Martinson – SvD:s ledarsida – pekas ofta ut som en konservativ opinionsbildare. Men idag skriver han glatt om valfrihet som knappast gör honom annat än rätt liberal.

Finns det någon politisk konservatism idag? I Sverige kan jag inte se någon som mobiliserar eller aktiverar en sådan i alla fall. Det som ibland kallas konservatism – t ex Kd:s utfall mot teaterregissörer och andra radikala kulturarbetare – är mest populism. Och Sd:s program kan möjligen kvala in som nationalkonservatism, i vissa delar. Men någon intellektuell och politisk konservatism värd namnet ser jag inte vid horisonten. Eller, vänta nu, i akademikerkretsar är konservativa tänkare från perioden före andra världskriget smått populära. Edmund Burke, Carl Schmitt, G W A Hegel och kanske Wilhelm Röpke är namn som dykt upp på senare tid i akademiska debatter.

Själv har jag studerat konservativa ideologier i politisk praktik sedan två decennier, främst gaullism, kristdemokrati och sverigedemokrati, och finner tanketraditionen oupphörligt fascinerande. När sonen påpekade att hans mamma var konservativ eftersom hon krävde att digitala apparater skall utformas efter människans behov och inte efter kommersiella dito så såddes ett litet frö hos mig. Borde vi inte ha en idédebatt med lite bredare anslag än vi har idag?

Konservatismen har en på sätt och vis pessimistisk människosyn. Konservativa misstror människans möjlighet att ständigt anpassa sig, är skeptisk till snabba förändringar och tveksam till effektvitets- och rationalitetsargument. Samtidigt finns en tilltro till människan som kollektiv (mankind). Den konservative tänker sig att människan under seklen genom kreativitet och eget arbete frambringat en värld som i många avseenden är god, att ändra på den därför att ett viss folk vid en viss tidpunkt fått för sig att det skall göras är inte tillrådligt. Konservatismen har ingen tydlig utopi utan ser framför sig ett samhälle som organiskt rör sig framåt och utåt i en ständig utveckling som kommer från människans egen förmåga och de strukturer hon byggt upp som ett stöd för sin utveckling.

Sedan 1980-talet utgör liberalismen en homogeniserande diskurs som knappast tillåtit någon form av reell opposition. Det är inte nyttigt för svensk politik att debatten handlar om vilken sorts liberal du är – grön, röd, ljusblå eller mörkblå –  och inte om politiska motsättningar som rör synen på människan, staten och visionerna om ett gott samhälle. Jag tillhör dem som misstror människans förmåga att leva i de avancerade teknologiska system vårt intellekt förmår skapa. Jag tillhör dem som tror att människan är en social, andlig och kollektiv varelse, i behov av starka strukturer som stöd men med erkännande och bejakande av individens kreativitet. Jag tillhör också dem som misstror män med visioner och hellre ser på människan som en del i en större organisk utveckling. Och jag tillhör dem som tror att allmänbildning, beläsenhet, kulturskapande och dygdiga ideal är oundgängliga element i en god medborgaruppfostran. Och jag tror på människan – denna fantastiska varelse vars särmärke är att vara både skapad och skapande. Så, ja, jag är väl konservativ då. Om inte annat så för att bryta den liberala diskursens hegemoni.

Rätten att glömma, tvånget att minnas

Internet skapar en minnesinflation. Alltför mycket minnen dödar historien. Det räcker inte med Andy Warhols femton minuter i rampljuset längre, idag vill var och en ha sin egen minnesvärda del av historien. Den som skriver så är Emmanuel Hoog, 47 år och chef för Institut National de l’Audiovisuel i Frankrike. I sin nya bok ”Mémoire anné zéro” (Minne år noll) pekar han på nätets helt omskakande betydelse för människors uppfattning om sin egen och andras historia. Han lyfter fram minnet alltid är politiskt och att kopplingen mellan minne och identitet är en emotionell brygd, medan kopplingen historia och identitet har en öppning för kritiskt förnuft och rationell debatt.

Vem kan motsäga dina/våra/mina minnen? Om historien kan vi debattera, men inte om minnena.

Alltför mycket minnen dödar historien därför att nostalgi, privatisering och narcissism förmörkar historien. På nätet finns alltid minnen som passar just mig, minnen som kan bygga upp just min privata berättelse om mig själv och mitt liv. Nätet är inte bara ett sätt att sprida information, eller ett medium. Tvärtom, menar Hoog. Internet är ”un espace de diffusion du savoir” (ett rum för spridande av vetande/lärdom – fast ”savoir” står för ett vetande som är orienterat mot ”känna till, ha förmåga, vara kunnig i” ).

Hoog pekar på förlusten av glömskan. Kanske är det i rätten att glömma som det är möjligt att alls leva framåt men förstå livet bakåt, som Kierkegaard sa. Utan rätten att glömma blir vi egofixerade individer som bygger upp en egen värld där varje minne blir en byggsten i monumentet över oss själva.

Om minnena kommer före historien så kommer också det gemensamma kritiska förnuftet att dö av syrebrist. Historien kan inte leva i nostalgin.

I vilket skick befinner sig demokratin?

I en ny bok har åtta samtida samhällsteoretiker skrivit varsin essä om begreppet demokrati. Boken, som kom på franska i somras, heter ”Démocratie, dans quel état?” (Demokrati, i vilket skick?) och är utgiven på La Fabrique éditions. De åtta är inga mindre än Agamben, Badiou, Bensaîd, Brown, Nancy, Rancière, Ross och Zizek.

Jag kan inte avge något eget omdöme om bokens helhet ännu, men vill ändå poängtera hur viktig den debatt som förs i den är. Bakgrunden är att demokratin idag blivit den självklara utgångspunkt utifrån vilken samhällsdebatten värderar alla samhällen och de fenomen vi återfinner i dem. Demokratin är ett nödvändigt villkor för att de flesta av oss skall börja diskutera former, institutioner och processer för auktoritet och värdefördelning.

Tänk om det är så att ”demokratin”  får oss att acceptera orättfärdiga handlingar som militära interventioner och korruption i de styrande eliterna, något vi omedelbart reagerat mot i ett annat system. (Kristin Ross)

Eller tänk om begreppet ”demokrati” fungerar som en förklädnad för vår brist på gemensamma visioner om det goda livet och målet för vår verksamhet på det här klotet. (Jean-Luc Nancy)

Tänk om ”demokrati” och våra försök att förbättra vår demokrati är vad som begränsar möjligheterna för medborgerliga rättigheter som gäller alla människor på hela jorden genom sitt fokus på gränser och territorier? (Wendy Brown)

Demokratidebatten har en tendens att bara se till det som finns ”innanför gränsen” på ett sätt som kanske inte är det mest ändamålsenliga för den som önskar se en global utveckling mot frihet, jämlikhet och broderskap. Men det är rätt sällan vi för debatten på det sättet i Sverige. Då kommer ofta istället inkvisatorerna fram, ”är du riktigt demokratisk, lille vän”? Och om man inte svarar obetingat ja så får man inte vara med. Men tänk om framtidens rättfärdighet ligger bortom vår nuvarande demokrati?