Kategori: filosofi

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Välkommen till den kvinnliga erfarenheten, Nina Björk!

Läser idag i DN att Nina Björk i samband med arbetet på sin avhandling kommit till insikt om den kvinnliga erfarenhetens betydelse för feminismen. Roligt. Jag har inte läst ”Under det rosa täcket”, jag var inte med i det racet. Jag läste Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet” (1977) när den kom och blev aktivist. Björk säger att hon tror det är typiskt för 70-talisternas feminism att vara ”high-brow” alltså att förakta allt som har med kunskap genom erfarenhet att göra. Nu har hon fått en lite annan syn. Det gör mig glad. För mig har begreppet levd erfarenhet alltid varit centralt i tänkandet kring feminism och jämställdhet. Välkommen, Nina!

Postpolitik och annan politik

I måndags hade jag en recension av boken ”Betraktelser över en postpolitisk samtid” (red: Tesfahuney och Dahlstedt) i Svenska Dagbladet. Jag erkänner mig lite skeptisk till begreppet post-politik som ett analytiskt begrepp men ser också poängerna med beskrivningen av samtiden i dessa termer. Jag skriver bl a att 

…vi ser entreprenörerna som vår tids hjältar. Enskilda riksdagsledamöter som går emot partilinjen skulle kunna liknas vid en entreprenör som vunnit sitt mandat på en viss tematik och som är villig att offra en del för sin ståndpunkt. Också kulten av Batman kan illustrera entreprenören, med känslighet för marknadens behov. Batman är anpassningsbar och flexibel, hans rätta jag är fördolt men han kommer när han behövs. Och han slår ned på den ondska som stadens politiska ledning inte rår på. Entreprenören är vår tids dygdeideal, inte den plikttrogne industriarbetaren, lojale partiarbetaren eller den punktlige kanslisten.

Läs mer här.

Stöld och egendom

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter ”En stulen värld”. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om ”stöld” och att den rättmätige ägaren är ”Peru” eller ibland bara ”dom”. 

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog ”världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.

Vänstra stranden har sorg

I natt dog Yves Saint-Laurent. Han var den som skapade Rive Gauche, den person som gav kvinnan rätt till kläder som frigjorde henne – inte formade henne – och den som skänkte vardagskonfektionen ett stänk av haute couture. Svart var YSL:s färg och svart är Vänstra Strandens färg idag. Insvept i ett väldigt sorgflor av vita pärlor, svart siden och röda läppar. Och under det, svart polo och smala svarta långbyxor.

Hoppas änglarna får nya kläder också.

Kan allt mätas i pengar?

Jag har ofta undrat hur det kan komma sig att den s k ny-institutionalismen har firat sådana triumfer inom samhällsvetenskapen. Själv tycker jag att den säger banala saker på ett pompöst sätt. Efter att ha läst Gaute Torsviks bok ”Människonatur och samhällsstruktur” har jag fått ökad förståelse för acceptansen av ny-institutionalismen.

Torsvik, som själv är professor i nationalekonomi, målar upp institutionalismen som räddningen av rational choice-modellen. Ny-institutionalismen ger en möjlighet för dem som varit anhängare av en RC-modell att med bibehållande av grundantagandena om rationalitet, nyttomaximering och exogena preferenser öppna dörren för tradition, kultur och normer. Man gör rational choice lite gulligare. (Vilket inte fungerar – snart kan ni läsa här.)

Det står klart för mig efter läsningen av Torsvik att de exogena preferenserna är såväl RC-modellens som ny-institutionalismens problem. Torsvik visar med hjälp av exempel hur problematiskt det blir med modeller som bygger på exogena preferenser: I syfte att minska antalet sena hämtningar på dagis infördes böter. Men då ökade istället antalet sena hämtningar. Förklaringen, enligt Torsvik, är att tiden förut inte hade haft ett pris. Relationen mellan föreståndare och föräldrar var konstruerad på grundval av förtroende, bilder av varandra och förväntningar. Att komma försent blev efter böterföreläggande istället öppet för en rationell kalkyl som  kunde mätas i pengar. Resultat – fler sena hämtningar.

Torsvik är en skicklig ekonomisk teoretiker som nog är anhängare av både exogena preferenser och ny-institutionalism. Mig övertygar Torsvik ändå om att en konstruktivistisk epistemologi (endogena preferenser) har betydligt större förklaringskraft och relevans för att förstå vårt samhälle. Vare sig RC-modellen eller ny-institutionalismen med sina exogena preferenser tycks fungera särskilt bra.

För mig framstår också skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap i sin prydno. Atomerna hade inte ändrat sitt beteende även om man belade det med böter…