Kategori: internationell politik

Den politiska dimensionen av internationellt erkännande

I torsdags hade jag lyxen att få lyssna till professor Stephen Krasner och professor Jens Bartelson som talade om politiska implikationer av erkännandet av nya stater. Jag deltog i konferensen ”The Politics of International Recognition” som – på initiativ av Hans Agné – genomfördes vid Utrikespolitiska Institutet (sponsrad av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet).

Vi var ett fyrtiotal personer, såväl akademiker som praktiker, som fick tillfällle att vända och vrida på en diplomatisk praxis vars politiska dimension som alltför sällan noteras. När Krasner erkände – i dialog med den serbiske ambassadören – att han använt Wikipedia för att ta reda på hur många stater som erkänt Kosovo kunde inte ens den bistre ambassadören annat än dra lite på munnen. Likaså skapade Krasners vittnesmål om att FN-diplomaternas vilja att betala sina P-böter till New Yorks stad stämde väl överens med ländernas plats på Transparency International – ju mindre korruption desto större betalningsvilja – en hel del munterhet.

Men viktigare ur var Krasners mycket övertygande argumentation för att erkännandet av ”statehood” alls icke har sitt ursrpung i den Westfaliska freden utan istället i 1800-talets europeiska värld.  Den Westfaliska suveräniteten rör endast icke-intervention, och den egentliga syftet med den fredsuppgörelsen var att skapa religiös tolerans. Statlig suveränitet  kan ses som tre komponenter menade Krasner och lyfte fram den legala, den Westfaliska och den inrikespolitiska suveräniteten. Som ett exempel på bristande inrikespolitisk suveränitet nämnde Krasner att ISAF (FN-insatsen) betalar lön till afghanska soldater via mobiltelefon! Afghanistan saknar ett tillförlitligt banksystem men har ett utmärkt mobiltelefonnät.

Jens Bartelson valde att försöka påvisa att ett legalt erkännande i praktiken bygger på ett socialt erkännande, och att moraliska normer i sin tur påverkar viljan att utgärda ett legalt erkännande. Bartelson argumenterade också för att erkännande användes av de europeiska imperierna för att dominera andra stater! Genom att erkänna små kungadömen i Afrika kunde man sedan förhandla sig till goda handelsvillkor (läs: möjlighet att exploatera). Bartelsons slutsats var att det inte finns någon tvingande logik mellan socialt, legalt och moraliskt erkännande. Och tillade att erkännandets centrala roll är att reproducera världen såsom vi känner den. Som en värld av stater.

Ett mycket stimulerande och uppfriskande seminarium – och så roligt att kunna unna sig att koncentrera sig på att lyssna och reflektera över teoretiskt centrala begrepp i den internationella politiken!

Gynnar knappast försoning att erkänna folkmord

Torsdagen den 11 mars biföll den svenska riksdagen med en rösts övervikt motion 2008/09:U332 från oppostionen om en anmodan till regeringen att Sverige i sin utrikespolitik skall erkänna folkmordet 1915 samt verka för såväl ett internationellt erkännande liksom för att Turkiet skall erkänna folkmordet.

Massakrer på civilbefolkningen i samband med krig är något som framför allt gällt 1900-talens stora krig. Förintelsen under andra världskriget tillsammans med eugeniken i det tysk-nazistiska riket är det mest profilerade exemplet.  Och det var också med det som ”mall” som FN instiftade begreppet ”folkmord”. I vardagsspråket kan man använda ordet folkmord om något man upplever som en massaker med inriktning på utrotning av en hel grupp människor pga deras tro, härkomst eller historia. men juridiskt är ”folkmord” något bestämt. FN stadgar sedan 2005 att det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa om ett folkmord begås, då gäller inte suveräniteten hos den enskilda staten ocn inte heller krävs det någon form av angrepp för att övriga stater skall ingripa militärt. Att definiera något som ett folkmord är alltså detsamma som att säga att om det inträffat idag så hade FN haft ansvar att inleda en offensiv för att skydda offren.

Men jag upplever att det inte är den juridiska sidan av vad som hände under första världskriget som står i centrum för diskussionen om folkmordet på armenier och flera andra grupper. Istället är det erkännandet av att den krigsmassaker som alla är överens om inträffade var ett medvetet, genomtänkt och systematiskt genomfört dödande på en viss grupp människor av enbart det skälet att de hade en annan tro och kultur än majoritetsbefolkningen. Ett sådant erkännande skulle läka, hela och hjälpa en nutida försoningsprocess på traven genom att offren fick upprättelse och gärningsmännen fick press på sig att se sin egen delaktighet. Flera av dem som förespråkat ett erkännande har sagt att dagens Turkiet inte är ansvarigt för vad som hände 1915. Men då är det svårt att förstå varför erkännandet är så viktigt. Är det rollen som offer som skall fastställas? Varje offer är ett offer för någon eller någon som gjort något Det ligger i offerdiskursens logik att någon kan hållas ansvarig. När dessa är sedan länge döda blir det enkelt och t o m rimligt att hålla det Turkiet som uppstod ur första världskrigets aska ansvarigt. En situation som knappast förbättrar möjligheten till försoning eftersom Turkiet inte ens vill nudda vid tanken på ett folkmord 1915, än mindre arbeta med en försoningsprocess där den ena partens verklighet är detsamma som sanningen. Politiska – och kanske andra – försoningsprocesser tror jag börjar med att gärningsmännen/förövaren kan se sin delaktighet och sin skuld. Inte med att ett offer definieras.

Ett erkännande av att en systematiskt dödande av armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker 1915 var detsamma som ett folkmord, vars idealtyp var den nazistiska förintelsen, är framförallt ett sätt att tillfredställa behovet av att döma historien. På samma sätt som myndigheten Levande Historia har gjort det till sin uppgift att döma levande och döda med hjälp av den rätta demokratiska läran så är kraven på erkännande av grymheter som folkmord ett sätt att en gång för alla slå fast att vår historia är detsamma som den sanna historien.

Jag tror inte på sådana politiska medel. Historien är laboratorium för nutiden. Vi finner där vad vi söker, och nya generationer finner nya ting. Historien är med oss idag, den är inte ett stycke stelnad granit vars former man en gång för alla kan slå fast. Visst vet vi att Karl den XI skapade indelningsverket och att Karl den XII dog 1718 – men vad det betydde, vem som var offer och förövare och vilka politiska konsekvenser det fick och får i nutiden – det är en fråga för debatt och forskning.

Folkmordsbegreppet var ett sätt att förstå den nazistiska förintelsen, ett sätt som för generationer har gjort förintelsen till en helig och mytisk historisk händelse om vilken inga tveksamheter får råda. Att få del av den svart-vita diskurs som omgärdar förintelsen innebär en historisk seger för varje potentiellt offer.

Jag delar inte uppfattningen att erkännande av offerstatus underlättar försoning, jag delar inte heller uppfattningen att historien är entydig och möjlig att politiskt fastlägga och jag delar inte uppfattningen principiella juridiska uppfattningar är den bästa vägen till goda diplomatiska konsekvenser. För min del vill jag se en svensk utrikespolitik som fortsätter arbetet med att integrera Turkiet i en kommande EU-krets och som fortsätter att kritisera alla former av brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begås i dagens Turkiet – allt för att hjälpa fram en politisk process där Turkiet själv kan se sitt politiska ansvar för republikens våldsamma historia.

”Vi följde bara lagen” Om varför flyktingungdomar lämnas vind för våg på Malta

”Vi har att följa Dublinkonventionen, det är den som gäller” säger chefen för Migrationsverkets asylenhet Fredrik Beijer till SvT:s Rapport. Svaret är föranlett av att en oförvägen person som arbetar på ett transitboende åkte till Malta för att dokumentera vad som möter de minderåriga ungdomarna som avvisas. I SvT Rapport fick vi se både bilder och intervjuer med 16-17-åriga pojkar som i praktiken lämnats som hemlösa på gatan efter att ha avvisats från Sverige.

Jag vet att Sverige inte kan ta emot alla världens flyktingar, men de knackar heller inte på vår dörr. Jag vet också att Sverige bundit sig vid Dublinkonventionen genom EU-beslut, men det kan aldrig frånta var och en av oss ett personligt ansvar för vad vi gör. Jag vet också att dessa unga pojkar inte ansetts ha skäl att få sin asylansökan prövad i Sverige, men det kan inte moraliskt rättfärdiga att när de väl är här utsätta dem för inhuman behandling. (Det var oklart i reportaget varför inte Sverige skall pröva ansökan då det rör sig om underåriga. I de fallen skall det land där ansökan lämnas in pröva den enligt Dublin II från 2003. Möjligen var det dock istället fråga om avvisning, men varför då till Malta?)

Dublinkonventionen – alltså principen om första asylland – antogs 1990 under den felaktiga förutsättningen att europeisk migrations- och asylpolitik skulle harmoniseras, eller var tillräckligt harmoniserad, men i praktiken har bundenheten till konventionen som trädde i kraft 1997 bara rättfärdigat en orättfärdig politik. Vi följde bara lagen, det är en sentens som ekar genom historien. Varje gång dyker den upp som någon slags ursäkt för något som vi innerst inne vet är moraliskt fel men som vi ändå förmår utföra.

Det är helt oacceptabelt att personalen inom Migrationsverket skall stå för nationella beslut som vi alla egentligen vet är omoraliska. Dublinkonventionen måste upphöra eftersom den antogs på falska premisser, det går inte att likställa mottagningen för asylsökande i Grekland och Malta med den i Norge eller Sverige. Och så länge det inte går så finns det ingen som helst moralisk halt i beslut som i praktiken utvisar trasiga tonåringar, som inte får någon skolgång, som är skilda från sina familjer och som inte ges en möjlighet att skapa stabilitet.

Inget talar för att Grekland och Malta t ex kommer att skapa en ny mottagningspolitik för asylsökande. Sverige bör därför medverka till att Dublinkonventionen rivs upp så att den här typen av avvisningar upphör. Tills dess bör Sverige strunta i verkställigheten av dessa avvisningar.

Utmana marknadens primat i klimatpolitiken

Marknadsmetaforen är så  styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.

Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.

Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.

Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**

Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?

*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.

** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.

Re: Afghanistan och svensk utrikespolitik

I virvlarna efter debatten om den svenska närvaron i Afghanistan finner jag anledning att påminna om den Kommentar som jag publicerade på SvD:s kultursidor den 6 augusti förra året. Artikeln var en recension och reflektion efter läsningen av Aslak Nores bok ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket 2008).

Sverige har omärkligt bytt internationell roll.

… hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer om de tvingas ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med posttraumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Anna Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg och Moss, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet eller bilder av döende spädbarn utan vatten i Tchad på näthinnan?

Jag har också tidigare på bloggen skrivit om den internationella insatsen i Afghanistan här och här.

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!

Sverige hycklar om Afghanistan

Sverige skall stanna i Afghanistan tills dess att demokratin är etablerad och stabil. Ungefär så sa Fredrik Reinfeldt när han i fredags den 27 november 2009 svarade på lyssnarnas frågor i SR/P1. Han använde samma argument som försvarsminister Sten Tolgfors, att militär närvaro behövs för att skydda biståndsinsatsen. Ändå hävdar t ex Anders Fänge (Svenska Afghanistankommitténs platschef i Kabul) att SAK aldrig skulle använda sig av militär för att skydda sina insatser. Tvärtom. Då drar man på sig våld, menade han i Studio Ett tisdagen den 24 november. Biståndsminister Gunilla Carlsson vidgår i Ekots lördagsintervju igår den 28 november att Hamid Karzais regim är korrupt, inte tillerkänner kvinnor en rättmätig plats och att valet var mycket tveksamt – ändå anser hon att Sveriges militära insats för att stötta regimen i Afghanistan är försvarbar.

Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson påpekar i Afghanistan-Nytt nr 3 att för varje utrustad soldat som EU skickar till Afghanistan så skulle 1400 barn kunna gå i skolan. På varje biståndskrona från EU skickas fem kronor till militära insatser. Är det en rimlig ordning att den som skyddar kostar fem gånger så mycket som den som skyddas?

Min uppfattning är att den svenska regeringen ber för sin sjuka mor när det gäller Afghanistan. I Afghanistan är Sverige för att understödja den NATO-offensiv som USA leder och som helt och hållet initerades som en del i kriget mot terrorismen. Oavsett att den del av insatsen som Sverige är en del av formellt är FN-ledd som är de två operationerna idag så till den grad sammanblandade att det vare sig för afghanerna eller för svenskarna kan åtskiljas.

Den militära insatsen i Afghanistan kan inte dras tillbaka med medelbart verkan, men statsministerns idé att man skall vara kvar tills demokratin är etablerad skulle rimligen innebära en insats som sträcker sig över ett par generationer. En analys av Afghanistans historia och konflikt har övertygat mig om att det inbördeskrig som föregick talibanernas maktövertagande 1996 fortfarande pågår. Den utländska närvaron har tagit ställning för den ena sidan i den konflikten vilket innebär att man blir en bricka inte bara i USAs utrikespolitik utan också i den regionala maktkampen. Inbördeskriget måste avslutas och försoning uppnås innan Afghanistan kan stabiliseras, och till den processen bidrager definitivt inte vare sig svenska skyttesoldater eller amerikanska jägarsoldater vars syfte är att hålla regimen Karzai under armarna. Den afghanska konstitutionen är dels otroligt toppstyrd – den deltagande komponenten är svag – och dels har de lokala organen på de flesta atällena aldrig implementerats. Militär styrka ersätter därmed en demokratisk process som skulle kunna stabilisera landet.

Svensk utrikespolitik borde nu börja vrida insatsen i Afghanistan mot civil återuppbyggnad och initiera förhandlingar och försoningssamtal mellan olika parter.

Svenska Afghanistankommitténs hemsida finns här.

Ahmed Rashids hemsida finns här.

Mehdi Ghezali och rättvisan

Under veckan har debatten stormat kring de tre svenskar som tillsammans med en två-åring befinner sig i Pakistan. En av dem är Mehdi Ghezali som en gång satt fängslad på Guantanamo-basen, utan att någonsin åtalas. Utrikesminister Carl Bildt har markerat avstånd och inte visat någon större entusiasm för att få hem dem, Ghezalis gamla hjälpare från tiden i Guantanamo har talat om dåligt omdöme och i Debatt i SvT framfördes argument om förföljelse av muslimer i Sverige.

Jag har upprörts över hela diskussionen. Jag är dödstrött på att människor kategoriseras utefter en-faldiga identitetsperspektiv och behandlas som om deras medborgarskap vore villkorligt.

Låt oss titta på fakta i målet: Tre svenska medborgare (om jag är rätt underrättad) har fängslats av pakistanska myndigheter. Ännu har inget åtal väckts och det är t o m oklart vad de anklagas för. Ingen av dessa individer är dömd för brott i Sverige (såvitt jag vet). Är inte den självklara reaktionen då att A) få fram vad de anklagas för B) få till en rättssäker process. Om det sistnämnda inte kan garanteras (vilket de flesta bedömare tvivlar på, t ex i Aktuellt häromdagen) så bör Sverige göra allt som står i vår makt för att få dessa medborgare till Sverige.

Ingenting annat är intressant. Vilken religion, vilken hudfärg, vilka namn eller vilka motiv dessa människor haft för att åka till Pakistan är faktiskt helt ointressant.Det är vad som kallas rättsstat.

Afghanistan – Apocalypse now

Kriget i Afghanistan håller på att förloras av alla. Det var dömt att förloras redan från början i alla fall om man med ett vunnet krig menar en militär seger.

När Frankrike påbörjade sina försök att bibehålla Indokina,  redan 1946, trodde man sig så småningom om att kunna skapa en lösning där kolonialmakt och koloni skulle kunna hitta en fredlig samexistens. Från och med det ögonblick när de amerikanska ”rådgivarna” kom in var den idén dömd att dö. När Frankrike 1954 lämnade vad som skulle bli Vietnam var delningen accepterad och en politiskt lösning uppnådd. Förhandlingspappren hann inte arkiveras innan striderna började igen, USA fann sig föranlett att hjälpa Sydvietnams armé mot motståndet (FNL) som var baserat i norr. Resten är historia.

Det som sker i Afghanistan är i mångt och mycket samma sak som det som hände i Vietnam. Året 1981 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, amerikanerna beväpnade då mujaheddin för att motstå kommunismen, Sovjetunionen föll och mujaheddin – nu omvandlade till talibaner – fick makten. De angrep då den hand som fött upp dem och USA försvarade sig, med bistånd från stora delar av västvärlden. Afghanistan utlovas nu demokrati, välstånd och lugn med hjälp av mlitära strategier, vilka skall skydda de civila insatser som alla vet är de enda som fungerar.

Historien upprepar sig, någon fars är det emellertid inte. Snarare Apocalypse now.

Att Sveriges försvarsmakt är delaktiga i den process som med största sannolikhet kommer att leda till djupare skyttegravar mellan Kiplings väst och öst och så småningom om något decennium till förhandlingar som innebär att västvärlden drar sig ur Afghanistan är verkligen sorgligt. Allt tal om FN-mandat är bedrägeri, vad som finns är en styrka (ISAF) som har ett säkerhetsrådsmandat att i syfte att utrota terrorismen i världen hjälpa den afghanska regeringen att klara säkerheten i Kabul (resolution 1386), något som nu utvidgas till i princip hela landet och till skydd av civila och uppbyggnad av säkerhetsinfrastruktur (resolution 1833). Någon FN-trupp i termer av fredsbevarande är det inte tal om. Därutöver är USA tillsammans med ett stort antal länder inbegripna i ”Operation Enduring Freedom” som är en styrka utan FN-mandat. Eftersom ISAF numera också leds av NATO är det hart när omöjigt att hålla isär dem.

Det finns hur många goda argument som helst för att stödja demokrati och fred i hela världen – försvarsministern brukar anföra alla på en gång – men varför är vi då i just Afghanistan? Varför sker inte en utökad satsning t ex i Kongo? Eller varför intervenerar inte världssamfundet genast i Somalia, Eritrea eller Västsahara? Svaret är förstås att trupperna är i Afghanistan därför att detta land ansågs vara hemvist för de grupper som angrep västvärlden, tydligast den 11 september 2001 vid angreppet mot New York och USA. I praktiken är det dock USA själva som beväpnat talibanerna (för att strida mot Sovjetunionen), Pakistan (USA:s gode vän) som genom sin bristande kontroll av det norra territoriet härbärgerat dem och Saudiarabien (USA:s gode vän) som närt dem ideologiskt.

Så länge svensk utrikespolitik inte kan finna något annat sätt att uttrycka sin närhet till USA än total underkastelse så kommer inte Afghanistan att få leva i fred. Den dag vi inser att det är från sina bästa vänner man skall få höra de beska budskapen kanske världen blir annorlunda. Med den nya Obama-regimen finns öppningar för diskussioner, ta dem!

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.