Kategori: medier

En bref: Vilka muslimer syns i medierna?

Det bör ligga i den granskande samhällsjournalistikens uppdrag och intresse att på ett nyanserat sätt spegla de stora skillnader som de facto finns mellan olika muslimska individer och grupper i landet. Detta är inte minst viktigt då internationella konflikter, som exempelvis skiljelinjer mellan sunni- och shia-muslimer i Syrien och Irak, även påverkar individer och samfund i Sverige. I stället för en förenklad och stereotyp framställning skulle därigenom olikheter och variationer kunna framträda.

Så skriver idag professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson på SvD Brännpunkt om en skev mediebild av islam och muslimer i svenskt samhälle. Han påpekar att vissa grupperingar får oförtjänt stort utrymme, att väldigt många som av samhället benämns muslimer inte är religionsutövare alls och att de muslimska organisationerna inte kan liknas vid t ex Svenska Kyrkans organisering eller folkrörelser. De nyanser och konflikter som återfinns inom den muslimska gruppen i befolkningen blir aldrig synliga och förståelsen för hur internationellt och nationellt hänger ihop minskar.

Programmet Medierna i P1 behandlar idag samma problematik.

Följ också Religionsvetenskapliga Kommentarer, en blogg av religionsvetare vid Göteborgs universitet.

En partisk betraktelse om opartiskhet

När jag hörde Cilla Benkö i SvT Debatt i torsdags vägra svara på frågan om en medarbetare vid Sveriges Radio aktivt kunde ta avstånd från ett demokratiskt inröstat nazistiskt parti i en svensk parlamentarisk församling trodde jag inte mina öron. Jag frågade en närstående om jag hade hört det jag trodde jag hört. Jo, jag hade hört rätt. Benkö måste ha ansett det vara en så trivial fråga att hon inte ansåg sig behöva ge ett klart svar och istället svarade hon precis motsatsen till vad hon i efterhand säger sig ha menat. Hon har också försvarat sig med att hon blivit avbruten.

Alltihop började med att Soran Ismail stängdes av från Morgonpasset i P3 där han varit s k sidekick (alltså en person som småpratar med programledaren och vars roll är att sticka ut lite grand, retas lite om man så vill.) Anledningen sägs vara att Ismail ”vill vara aktiv valrörelsen”. Varför denna fråga alls kom på bordet känner jag inte till, men någon måste rimligen ha ställt Ismail frågan om han ville vara med i radio eller vara aktiv valrörelsen. Ställs denna fråga till alla programledare och fasta medarbetare? Har någon frågat Tomas Ramberg eller Olle Hägg samma sak? Jag vet inte. Kanske.

I Studio Ett (från 17 minuter in) i fredags använde Benkö samma härskarteknik som i SvT Debatt men nu mot forskaren Lena Berggren då denna inte fick tala till punkt (21.40 in) och därför tappade momentum. Benkö avbröt också programledaren (vars chef hon är) genom att då hon fick en fråga efter 30 sekunders eget talande säga ”om jag får prata till punkt nu” (17.26 in). Benkö får därefter prata oavbruten i ytterligare en minut och tio sekunder. Totalt en och fyrtio. Vilket är länge i detta sammanhang. Benkö avbryter senare återigen programledaren (19.38 in) med ett ”vänta nu”. Benkö svarar inte heller på frågan från programledaren om vilken etikett ”vi” sätter på SD när Benkö själv skiljt ut Svenskarnas Parti från Sverigedemokraterna. Hon fortsätter istället prata om det hon själv vill prata om. Först efter programledarens hänvisning till granskningsnämnden säger Benkö att SD är ”ett främlingsfientligt parti” men tillägger samtidigt att Jimmie Åkesson skall höras i partiledarutfrågningarna (vad det har med saken att göra?) Om nu Benkö anser att det självklart att SD är ett främlingsfientligt parti framstår det väldigt underligt att Sveriges Radios programledare inte skall ta ställning mot det partiet (vilket jag tycker vore fel att göra) just med hänvisning till de riktlinjer om demokrati som Benkö just hänvisat till. Benkö tycks inte kunna skilja mellan å ena sidan att det är OK att en programledare uttalar sig om SD som ett främlingsfientligt parti och å andra sidan hur SD skall bemötas som kampanjande parti i valrörelsen.

Benkö tycks ha problem med medieträningen; om det är något vi som ofta medverkar i Sveriges radio vet så är det att vi så gott som aldrig ”får tala till punkt”. Och det är inget konstigt med det. Särskilt inte när man inte håller sig till saken. Det konstiga är att radions högste chef inte förstår det. Eller tycker hon möjligen att just hon skall få göra det ingen annan får? Att hon auktoritärt avbryter sina egna medarbetare ger ett litet märkligt intryck av ledarskapet.

I flera av sina uttalanden har Benkö uttalat sig förvirrande kring rasism, Sverigedemokraterna och demokrati. Hon blandar det faktum att ett parti ställer upp i val med partiets ideologi, hon blandar en analytisk etikett på ett parti (nazism) med partiets egen uppfattning och hon blandar samman programledare/sidekickar som är aktivistiska anti-rasister och som är partipolitiskt aktiva (för/emot).

Soran Ismail blev inte som en del tycks tro avstängd för att han ville kampanja för/mot ett visst parti utan för att han var en anti-rasistisk aktivist. Jag kan ibland undra om han blev avstängd för att han råkade befinna sig på Kungsgatan när några sedermera Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bråkade med honom.

***

Jag ser en livsfarlig utveckling personifieras i Benkös och andras agerande. Vi vet genom historien att det är när normerna om vem som är vi och vem som är dom börjar förskjutas som det första steget mot apartheid/utrotning/förintelse tas. Det finns ingen anledning att bli alarmist men det skrämmer mig fruktansvärt att frågor om mänskliga rättigheter, om allas lika värde, om humanism och medmänsklighet blir en fråga för Sveriges Radios opartiskhets-begrepp! Opartisk kan man vara i relation till parter, t ex i valtider i relation till politiska partier. Om dessa valts in eller inte i någon parlamentarisk församling har inte med opartiskhet att göra. Huruvida partiet är invalt eller ej är en fråga om möjligheten till ansvarsutkrävande – och därmed också för mediernas granskande roll, en av de viktigaste i en demokrati.

Opartiskhet får aldrig innebära att inte ta ställning i frågor som rör mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och medmänsklighet. Journalistikens centrala roll i demokratin är att hjälpa medborgarna att utkräva politiskt ansvar genom att granska makten och genom att ifrågasätta maktutövningen. Spjärn i detta arbete tar journalistiken i historien och i de mänskliga rättigheter som miljoner människor politiskt kämpat sig till – och fortfarande kämpar för. Om journalistiken i sin ängslighet tappar denna roll står sig medborgaren slätt på en såväl kommersiell som politisk åsiktsmarknad.

Läs gärna idag Ola Larsmos långa text om Bollhusmötet i Uppsala, för imorgon 75 år sedan. Läs och begrunda. Och fundera sedan på begreppet ”opartiskhet”. Minervas uggla flyger i skymningen.

Historien om Jan Guillou, Paul Frigyes och en bok

I samband med diskussionen om Paul Frigyes bok om Jan Guillou har det i olika medier flödat över av diskussioner om ”hur det kunde gå så illa.” Boken ”Höjd över varje misstanke” drogs in i princip innan den hann att komma ut, och Jan Guillou kunde i sedvanlig Guillousk stil trumfa Frigyes i direktsändning genom att visa upp det betyg som Frigyes påstod att Guillou aldrig fått.

I radioprogrammet ”Medierna” gör reportern Martin Wicklin det som Paul Frigyes tydligen aldrig gjort (men som blivit Guillous adelsmärke) nämligen går till källorna. Wicklin besöker Landsarkivet och verifierar där både att Guillou fått et s k slutbetyg och att han slutade skolan tillsammans med sin klass i juni månad. Det framstår för mig som helt obegripligt att Frigyes vare sig ställt en direkt fråga till Guillou eller varit på Landsarkivet. Frigyes själv har insett att han gjort en dundertabbe och har inte gjort något för att slingra sig, tvärtom. Men, en av de förklaringar som givits till en del indragna eller rättade böcker under senaste åren (t ex Herman Lindkvist, Ann-Marie Åsheden och Hanne Kjöller) är att dagens journalistik är så slimmad att de verkliga reportagen hänvisas till just böcker. Förlagen har då inte den kompetens som krävs för att hantera journalistiska texter och de krav som ställs på dem.

Först tyckte jag detta var en ganska plausibel förklaring, men med litet eftertanke började jag ifrågasätta förklaringen. Jag funderade på vad jag läst på Journalisthögskolan en gång i tiden. Och sedan inventerade jag bokhyllan efter de böckerna. Jag hittade då fyra böcker som var mer eller mindre obligatorisk läsning på JHG (fast inget var egentligen obligatoriskt läsning då…) nämligen Günter Wallraffs ”7 icke önskvärda industrireportage” (1970), John Reeds ”Tio dagar som skakade världen” (1967), Göran Palms ”Ett år på L M” (1972) samt – *FANFAR* – Jan Guillous ”Reporter” (1979).

Faktum är att de år som jag tillbringade på Journalisthögskolan i Göteborg så satt fortfarande s k new journalism i högsätet. (Mitt problem med det var att denna journalistik alltid var manligt kodad – vi fick t ex inte läsa Ester Blenda Nordström…) Så inte är det så att journalistik i den form som numera dyker upp i böcker egentligen är särskilt ny, annat än till formen.

Kvar står då en mediecentrerad förklaring. Ni får gärna argumentera emot, men jag tror att 1. Den digitala erans uppdrivna hastighet avseende skrivande, publicerande och mottagande skapar en ”stress” i systemet som gör att människor inte agerar förnuftigt, sakligt och tillräckligt omsorgsfullt, samt att 2. Den digitala erans virala spridning av ALLT inklusive faktauppgifter, kontroll av detaljer och skandaler gör att skadan får så avgörande kommersiella följder för förlagen att de hellre tar en snabb uppsmiskning än en utdragen plågsamt process av återkommande kritik.

Genom mängden och hastigheten av mediala budskap kommer skandalerna att glömmas fortare än vi tror och genom kommersialiseringen av kulturen ger skandalen snarast en lite uppfriskande bitsk smak åt såväl författare som förlag.

En av de roligaste – och mest trovärdiga – förklaringarna till både boken och debaclet framför Jens Liljestrand i Expressen. Nog har vi en närmast Hegeliansk maktkamp där Frigyes önskar den ultimata bekräftelsen – om så i nederlaget – från den enda auktoritet han i grund och botten erkänner; Jan Guillou själv?

Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

Vinner alltid maktens män?

För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.

Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.

Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.

Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)

Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.

För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?

Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.

*

Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.

 

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Instagrambråket: Frågan om sanning och lögn är irrelevant

I Göteborg har det under några dagar rått upploppsstämning bland gymnasieungdomar. Bakgrunden är rykten och elaka omdömen som publicerats på nätet, via ett konto hos Instagram. Det har redan skrivits spaltkilometer om saken och jag har inget att tillföra avseende fenomenet i sig. Men det har slagit mig att begreppet ”sanning” fått förnyad aktualitet i denna post-moderna tid trots att erfarenheter och känslan av att vara utsatt står i centrum.

I flera inlägg har de ungdomar som hängts ut och även de som inte själva varit uthängda men reagerat mot vad som hänt påtalat att det som skrivs om dem är ”lögner” eller att det som sägs är ”inte sant”. Ibland uppfattas detta göra saken mindre kränkande, i andra fall tvärtom mera kränkande.

För mig tycks det lite underligt att begreppet sanning är så viktigt. De flesta omdömen som den här affären handlar om är inte påståenden som är relevanta att verifiera i faktamening. Påståenden och omdömena är skrivna för att såra, förnedra och mobba. Det handlar om sexuella varianter på ”du är ful” och ”du är tjock”. Sådant som sades på skolgårdarna redan när jag befann mig där för några decennier sedan. Det är tragiskt och avskyvärt att mobbning nu också handlar om sexuella aktiviteter på ett djupt kränkande vis. Kvinnors s k lössläppthet och mäns sexuella tillkortakommanden har alltid varit en resonanslåda för mobbning och kränkande beteenden, men här är språket, omdömena och exponeringen vulgära och nedsättande på ett sätt som spränger alla gränser. På vilket sätt är då frågan om huruvida dessa omdömen har något med den s k sanningen att skaffa relevant?

Rykten utan sanningshalt kan vederläggas och därmed punkteras. Påståendet ”du har fuskat” när man spelar sällskapsspel är nedsättande men kan också bedömas som sant eller falskt. Om det är falskt är påståendet också en form av förtal eftersom det inte är inom normen att fuska i sällskapsspel. Men om påståendet är sant är det inte förtal alls. Det kanske var elakt att säga det, men det är sant och den som får stå med skammen är fuskaren.

Om vi nu enbart håller oss till frågan om sanningshalten i de påståenden som framförts i det aktuella fallet i Göteborg framträder en märklig bild. Och jag vill betona att jag nu endast är intresserad av påståendenas innehåll avseende sant/falskt, deras kränkande omdömen och språkbruk är som jag skrev ovan fullständigt oacceptabla. Ett av påståendena är av typen att en flicka ”har legat med tre killar samtidigt som hon har en pojkvän” så kan det vara sant eller inte. Om det är ett falskt påstående är det knappast förtal eftersom det är litet tveksamt om vår gemensamma sexualmoral innebär att beteendet strider mot normen. Normen skiljer sig här åt betänkligt mellan olika grupper. För många skulle det dock betecknas som otrohet, och det är fortfarande ett beteende de flesta uppfattar negativt. En möjlighet är att istället uppfatta påståendet som ett påstående om att en viss flicka har sexuell aptit, något som aldrig anses nedsättande när det gäller män.

Om påståendet är sant är det förstås inte alls förtal – möjligen röjande av en hemlighet – men till skillnad från fuskande i Fiaspel kan vi inte säga att den utpekade skall stå med skammen. Att fuska i sällskapsspel strider mot spelet idé och mot normen i samhället. Men i detta fall blir frågan skam för vadå? För att man har sexuella relationer med två samtidigt? Knappast, det är ett inte alldeles ovanligt beteende både i tonåren och i vuxen ålder. För att man har kortvariga sexuella relationer med flera? Knappast, det har män haft i alla tider utan att skämmas.

Til syvende og sidst kan jag inte låta bli att få en dålig smak i munnen när jag hör att det är viktigt om det som sägs i den här s k Instagramaffären är ”sant” eller en ”lögn”. På vilket sätt hade det varit okej att skriva som man gjort om det varit sant?

Min uppfattning är att vad som sagts om enskilda personer här är menat att vara kränkande, mobbning och trakasserier.  Syftet har varit att framställa personerna i dålig dager på samma sätt som påståendet ”tjockis” på skolgården. En tjock person blir inte mindre mobbad av den vokabulären för att det är sant att hen faktiskt är ”tjock” dvs kraftigt över normal vikt.

Frågan om sanning eller lögn avseende påståendena är helt enkelt irrelevanta för att bedöma om de kränkande eller nedsättande.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).