politiska ideologier – Sida 6

Varför ökar Sverigedemokraternas opinionsstöd just nu?

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Forskning visar att när de övriga partierna börjar debattera invandrings- och integrationsfrågor tenderar invandrarfientliga partier att växa i opinionen. När migrationsfrågorna dominerar den politiska debatten ökar dessutom andelen väljare som tycker att dessa frågor är viktiga. På så sätt kan Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar mobilisera en större andel latenta väljare än vad som annars är fallet.

Försöker idag i Svenska Dagbladet tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors bringa lite ordning i debatten om Sverigedemokraternas mobilisering av opinionen och mekanismerna bakom den.

Läs hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

Läs gärna också min understreckare i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Det räcker inte med principer och individuella rättigheter

Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.

Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.

Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.

Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.

Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.

När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).

Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.

Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).

Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Jämförelsen mellan Ausonius och Mangs haltar

Rättegången i Malmö mot Peter Mangs går mot sitt slut. I olika sammanhang har frågan ställts om varför inte Mangs uppenbart främlingsfientliga motiv lett till större uppmärksamhet från politiskt håll på samma sätt som när den s k Lasermannen John Ausonius dödade en person och skadade nio, med just rasistiska motiv. I ett inslag i Godmorgon Världen (SR/P1) tyckte t o m Anna-Klara Bratt att bristen på kollektiva och offentliga protester mot rasism och främlingsfientlighet i samband med Mangs rättegång visar på flathet och ointresse från elit och allmänhet kring dessa frågor. Ausonius dömdes till livstids fängelse. Åklagaren i Malmö påpekade att de tre mord och flertal skjutningar för vilka Mangs är åtalad ligger på samma straffvärdesnivå, men Mangs skall genomgå en sinnesundersökning innan åklagarsidan yrkar på påföljdens längd.

Jag menar att stämningsläget och diskursen under Lasermannens brott 1991-1992 och idag är helt åtskilda avseenden synen på invandrare och graden av främlingsfientlighet. I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre. Under det tidiga 1990-talet var nästan alla de svenskar som tyckte frågorna om invandring var viktiga politiska frågor också emot invandring. Under 1990-talet sker en mobilisering också av den sida som är positiv till invandring och flyktingmottagning vilket innebär att personer som är engagerade i invandringspolitiska frågor idag lika gärna kan vara positiva som negativa till invandring.

Stämningsläget under Lasermannens brott var således ett sådant att bland annat hans brott ledde till en mobilisering också av de krafter som var positiva till invandring och mottagande av flyktingar – såväl på elitnivå som bland folket. Reaktionerna vid den tidpunkten speglar alltså ett behov av att stå upp emot främlingsfientligheten. Jag menar att stämningsläget i opinionen och den diskurs som förekommer kring invandring idag är av en annan karaktär än under John Ausonius agerande. Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.

Anders Behring Breivik är ingen ideologisk hjälte utan en störd man

Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.

Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.

I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).

Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.

I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.

Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.

Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.

Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.

Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening. Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.

Vad händer när resursfördelning försvinner ur den politiska debatten?

De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.

I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:

1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.

2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst, och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.

3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?

När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.

* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.

** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.

Reinfeldt längtar tillbaka till Palmes tid?

”Det här inte den socialdemokrati jag växte upp med” sa statsminister Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid i Rapport ikväll a propos att Håkan Juholt meddelat att socialdemokraterna inte ställer sig bakom att Sverige ansluter sig till den s k euro-pakten som skall garantera eurons värde som betalningsmedel. Reinfeldt som är född 1965 bör väl sägas ha vuxit med Olof Palme (partiledare 1969-1986). Håkan Juholt skulle lika gärna kunna ha sagt att han inte känner igen de moderater han växte upp med, Yngve Holmberg (1965-1970) och Gösta Bohman (1970-1981). Skillnaden är att Reinfeldt tycks försöka få oss att tro att han verkligen gillade gamla tiders socialdemokrater. Något sådant skulle Juholt aldrig göra.

Reinfeldt avslöjar därmed också att socialdemokratin för Sverige inte är vilket parti som helst, utan en motståndare värd att konkurrera med, en politisk rörelse som moderaterna vill slå på deras egen planhalva. Något som Moderaterna i stort sett också lyckats med.

Partier förändras, både ideologiskt och organisatoriskt, även om de flesta politiska motståndare aldrig låtsas om det. 1970-talets socialdemokrati idag hade varit rena skämtet, liksom 1960-talets Högerparti eller 1980-talets Folkparti. Frågorna är andra och medborgarna kräver av sina partier att de har svar på tidens frågor, inte gårdagens. Partiideologin skall därvidlag utgöra den förankring som partiet behöver för att trots allt vara igenkännbart, ungefär som vi när ser att det är barndomskamraten på andra sidan gatan trots att det gått 30 år. En partiideologi får aldrig bli en boja för partiet, men aldrig heller så vag och konturlös att partiets identitet upplöses. Partiideologin skall vara tillräckligt abstrakt för att ge utrymme för flera konkreta förslag inom samma sfär, men måste ha en tydlig gräns.

Reinfeldt är som de flesta av oss, vi vill gärna känna igen och kunna relatera oss till våra partier. Vi vill att partiet skall handla förutsägbart och samtidigt lansera lite nya grepp som får oss att tänka till inför valet. Reinfeldt och hans koalitionsregering har dock bidragit till att väljarnas partiideologiska kompass fått problem, de fyra partierna liknar varandra, ideologiska skillnader tonas ned och hela idén bakom Alliansen är att ge plats för praktik på bekostnad av ideologin. Så om Reinfeldt inte känner igen ”sina” socialdemokrater så är han nog faktiskt en av dem som bidragit till detta. Att socialdemokratin själv sedan inte förmår hitta ut ur den lilla skogsdunge mellan husen i Västertorp där de gått vilse gör ju inte saken lättare för väljarna…