Kategori: svensk politik

Sjukförsäkringsdilemmat måste mötas på individnivå

Häromdagen hörde jag återigen kommentarerna att svenskar är världens mest sjukskrivna folk och samtidigt bland de friskaste i världen. Visst verkar det vara en paradox. Men det är inte riktigt så märkligt som det kan se ut.

Sjukförsäkringen har en lång historia i Sverige men det var på 1950-talet som den moderna sjukförsäkringen initierades. Att vara sjuk och borta från jobbet skulle inte vara en ekonomisk katastrof ens om det blev långvarigt. Bilden av hälsa och sjukdom var vid denna tid förhållandevis entydig och de psykiska diagnoser som idag ökar mest av alla var i stort sett obefintliga inom ramen för sjukförsäkringen.

När regeringen inför vägskäl efter tre resp sex månader i sjukskrivningen bygger detta på forskning som pekar på att arbetsbyten skulle medföra bättre hälsa för en mycket stor del av långstidssjukskrivna. I artikeln ”Sjuk av arbete? Om arbetsoförmåga och sjukdom” (ur ”Arbets(o)förmåga – ur ett mångdisciplinärt perspektiv” red L Wahlne-Westerhäll, Santérus förlag, 2008) skriver tre statsvetarkolleger just om sambandet mellan en alltför fastlåst arbetsmarknad och ökad sjukfrånvaro, särskilt med psykiska diagnoser.

Men felaktigheten i att ta generella principer till intäkt för partikulära beslut kan inte vara mera hisnande än i detta fall. För varje enskild individ som redan varit sjukskriven under en längre tid är inte det recept som skulle förhindrat dem att hamna där detsamma som det som hjälper dem ur sin nuvarande situation. Det är inte heller så att principen gäller alla långtidssjukskrivna, om man vore principfast från regeringshåll skulle vägskälen bara finnas för de psykiska diagnoserna (men då får man andra oönskade effekter).

Det är inte alls konstigt att ett samhälle som Sverige med en ovanligt hög andel av befolkningen i arbete också har höga sjukskrivningstal. Inte heller är det konstigt att höga sjukskrivningstal hänger samman med en generell sjukförsäkring. Att länder utan generell välfärd skulle vara friskare för att de har färre sjukskrivna är ju förstås nonsens. Sjukskrivningstalen har helt enkelt mycket litet att göra med något absolut tillstånd av sjukdom och hälsa, mer med arbetsmarknad, synen på ett bra liv och med välfärdssystemen.

Vad som är problemet för en obligatorisk och generös sjukförsäkring är de personer som blir sjukskrivna under lång tid på grundval av psykiska besvär eller psykosociala besvär som är relaterade till det arbete de har eller har haft. Alla åtgärder borde sättas in direkt vid sjukskrivningens början för att få personen i annat arbete, i utbildning eller i rehabilitering.

Att ställa cancerpatienter under behandling, folk som gillar sitt jobb men bara orkar jobba deltid pga smärtor eller människor med kroniska sjukdomar inför det faktum att de skall gå jobbsökarkurser eller lyssna på arbetsförmedlingens småbarnsjoller om hur duktiga de är när de fyllt i en blankett – det är inte bara ovärdigt utan också extrem ineffektivt, helt enkelt slöseri med mänskliga resurser. Satsa istället nischat, individuellt och satsa rejält.

SAAB hade inte en chans, nu krävs statliga pengar

Visst kom dagens besked från GM som en överraskning med tanke på tidpunkten, men knappast innehållet. När Maud Olofsson säger att beslutet är tråkigt och verkar uppriktigt förvånad så måste hon väl mörka att hon anat vart det skulle bära hän? Att de anställda på SAAB har förträngt sanningen kan jag förstå, men att regeringen verkligen trott att SAAB skulle kunna leva vidare inom ramen för den holländska sportbilstillverkaren Spyker vägrar jag tro.

Maud Olofsson sa i Aktuellt idag att även om SAAB läggs ned så finns kompetensen kvar i Trollhättan. Men det är väl en sanning med modifikation? Om regeringen inte går in och understödjer den kompetensen så kommer den dels att skingras, dels att föråldras mycket snabbt – och därmed bli obrukbar.

Utan att vara bilindustrikännare så tror jag att SAABS öde beseglades när GM tog över år 2000. För GM var SAAB aldrig något märke att satsa på, SAAB skulle istället hjälpa GM i USA. Tyvärr. För jag tror att SAAB kunde haft större innovationskraft och originalitet än vad Volvo har haft. Låt oss hoppas att regeringen nu tar vara på den innovationskraften genom ett utbildnings- och utvecklingspaket till Trollhättan, med Högskolan i centrum. Se på Norrköping  och ta efter.

Jag tror det när jag ser det.

Statsministern skall lyssna – igen

Minns ni Fredrik Reinfeldts kampanj tidigt under mandatperioden, när han skulle lyssna. Situationen blev komisk eftersom kampen om FRA-lagen utspelade sig ungefär samtidigt och det var inte riktigt den typ av avlyssning Reinfeldt syftade på. Det går lite knackigt i opinionen för Moderaterna just nu, och Reinfeldt svar (SvT Aktuellt 14/12)är att han skall ”lyssna” mer på människor som får problem när regeringen genomför ”tuffa” reformer. Jo, att tvinga ut alla sjukskrivna i arbetslöshet för att bli arbetssökande utan att få använda sin egen kompetens kan ju kallas ”tufft”. Tyvärr lär det nog inte hjälpa Reinfeldt om han lyssnar, problemet (eller hur man nu vill se det) är att den politik som regeringen vill genmföra har just de här konsekvenserna. Det betyder inte att Reinfeldt är en ond människa – alls icke. Men hans ideologiska grundhållning är att människor är utbytbara på arbetsmarknaden och om det inte finns efterfrågan på violinister med axelskador så får en medelålders musiker finna sig i att söka vilket jobb som helst. Poängen är att det är bättre för violonisten att jobba med vad som helst på heltid än att vara sjukskriven eller halvtidsarbetslös.

Men jag menar att detta är ett felaktigt tänkesätt om vi vill stimulera människor till arbete och utveckling. En musiker har fått en runt tio år lång universitetsutbildning (eller motsvarande) samt har i 50-års åldern tillgodogjort sig en enorm repertoirekännedom och utvecklat sin teknik. Violonisten är specialist, på att spela violin. Men naturligtvis kan hon/han också stå i affär, sortera papper eller köra taxi. Frågan är bara om det är samhällsekonomiskt klokt att hänvisa en sjuk violinist till en arbetsmarknad där man inte kan tillgodoräkna sig något av sin arbetslivserfarenhet utan skall konkurrera med andra specialister – sådana som stått i affär i 20 år, kört taxi eller har en kontorsutbildning? Systemet lär inte stimulera människor att sätta sig i skuld för långa utbildningar, staten får inte tillbaka de pengar och de resurser man satsat på personens utbildning och personen lär inte känna sig tillfreds, vilket kanske leder till arbetsrelaterade sjukdomar – igen.

Kort sagt, Fredrik Reinfeldt, det är nog inte lyssna du skall göra om du vill att fler människor skall gilla regeringens politik. Regeringen borde istället utveckla sin politik för att stimulera människor att behålla sina jobb, få rehabilitering som är kraftfull och inte drar ut på tiden som den gör nu och för att uppmuntra unga människor att genomföra avancerade utbildningar inom allt från kultur till nanoteknologi. Då kanske opinionssiffrorna också stiger. Du kan ju alltid pröva, Fredrik!

Läs också bra kommentar här.

Svårsmält budskap om Sverigedemokraterna?

Efter två dagars diskussioner och en offentlig debatt i Norrköping kring  främlingsfientlighet och populism hänger en reflektion kvar i luften. Det är uppenbart att för många politiker och samhällsengagerade medborgare är det faktum att partistrategi och politik är två olika saker inte lätt att ta till sig.

När vi som forskar kring ämnet säger att all erfarenhet talar för att uppmärksamhet åt främlingsfientliga partier, debatter med dem och politisering av deras agenda kommer att gynna dem och ge dem framgång i opinionen så ser en hel del politiker dystra ut (en del forskare också) och säger att ”men vi måste ju bemöta deras fördomsfullhet”! Som forskare kan vi inte säga att man bör eller inte bör motverka Sverigedemokraterna i största allmänhet, men vi kan säga att OM man vill det så skall man antagligen inte debattera med dem i TV-soffor eller bjuda in dem till underhållningsprogram i TV. Många politiskt engagerade personer känner sig frustrerade över att inte få berätta hur hemska de tycker att t ex Sverigedemokraterna är. Men om de personerna försökte tänka lite mer på att föra fram sin egen politik och på att det aldrig har varit någon smart strategi att låta motståndarsidan bestämma agendan så kanske det blir lättare att förstå. Vilka motståndarna är spelar ju då faktiskt mindre roll.

Den som anser att man moraliskt vill ta den offentliga fighten med främlingsfientliga partier skall i alla fall veta att allt vad vi känner till just nu tyder på att det är en kontraproduktiv strategi.

PS. Jag har tidigare under hösten fört liknande resonemang på bloggen, här och här och här och här. DS

Sverige hycklar om Afghanistan

Sverige skall stanna i Afghanistan tills dess att demokratin är etablerad och stabil. Ungefär så sa Fredrik Reinfeldt när han i fredags den 27 november 2009 svarade på lyssnarnas frågor i SR/P1. Han använde samma argument som försvarsminister Sten Tolgfors, att militär närvaro behövs för att skydda biståndsinsatsen. Ändå hävdar t ex Anders Fänge (Svenska Afghanistankommitténs platschef i Kabul) att SAK aldrig skulle använda sig av militär för att skydda sina insatser. Tvärtom. Då drar man på sig våld, menade han i Studio Ett tisdagen den 24 november. Biståndsminister Gunilla Carlsson vidgår i Ekots lördagsintervju igår den 28 november att Hamid Karzais regim är korrupt, inte tillerkänner kvinnor en rättmätig plats och att valet var mycket tveksamt – ändå anser hon att Sveriges militära insats för att stötta regimen i Afghanistan är försvarbar.

Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson påpekar i Afghanistan-Nytt nr 3 att för varje utrustad soldat som EU skickar till Afghanistan så skulle 1400 barn kunna gå i skolan. På varje biståndskrona från EU skickas fem kronor till militära insatser. Är det en rimlig ordning att den som skyddar kostar fem gånger så mycket som den som skyddas?

Min uppfattning är att den svenska regeringen ber för sin sjuka mor när det gäller Afghanistan. I Afghanistan är Sverige för att understödja den NATO-offensiv som USA leder och som helt och hållet initerades som en del i kriget mot terrorismen. Oavsett att den del av insatsen som Sverige är en del av formellt är FN-ledd som är de två operationerna idag så till den grad sammanblandade att det vare sig för afghanerna eller för svenskarna kan åtskiljas.

Den militära insatsen i Afghanistan kan inte dras tillbaka med medelbart verkan, men statsministerns idé att man skall vara kvar tills demokratin är etablerad skulle rimligen innebära en insats som sträcker sig över ett par generationer. En analys av Afghanistans historia och konflikt har övertygat mig om att det inbördeskrig som föregick talibanernas maktövertagande 1996 fortfarande pågår. Den utländska närvaron har tagit ställning för den ena sidan i den konflikten vilket innebär att man blir en bricka inte bara i USAs utrikespolitik utan också i den regionala maktkampen. Inbördeskriget måste avslutas och försoning uppnås innan Afghanistan kan stabiliseras, och till den processen bidrager definitivt inte vare sig svenska skyttesoldater eller amerikanska jägarsoldater vars syfte är att hålla regimen Karzai under armarna. Den afghanska konstitutionen är dels otroligt toppstyrd – den deltagande komponenten är svag – och dels har de lokala organen på de flesta atällena aldrig implementerats. Militär styrka ersätter därmed en demokratisk process som skulle kunna stabilisera landet.

Svensk utrikespolitik borde nu börja vrida insatsen i Afghanistan mot civil återuppbyggnad och initiera förhandlingar och försoningssamtal mellan olika parter.

Svenska Afghanistankommitténs hemsida finns här.

Ahmed Rashids hemsida finns här.

Sverigedemokraternas dynamiska feed-back?

Aktuell forskning talar för att anti-invandringspartier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en slags positiv uppvind för partiet.

Pim Fortuyns framgångar i den nederländska politiken 2002 har analyserats av statsvetarna Ruud Koopmans och Jasper Muis, publicerad i European Journal of Political Research, vol 48, augusti 2009, sidorna 642-664. Läs gärna också statsvetarna Anders Hellströms och Tom Nilssons studie av SD som presenterades vid European Consortium of Political Research årliga konferens 2008. (PDF här)

 Trots att anti-invandrings-partier inte hade haft någon som helst framgång i Nederländerna tidigare fick Pim Fortuyn List 26 mandat, 17 procent av rösterna, i valet i maj 2002. En framgång som var den största något nytt parti någonsin haft i Nederländerna. Väljarrörligheten var också den högsta dittills (över 30 procent) och den näst högsta av alla nationella val i Västeuropa mellan 1950 och 2006. Syftat med studien är att förklara en sådan exceptionell förändring i ett politiskt system. Koopmans och Muis vänder sig mot tidigare förklaringar, särskilt den som lyfter fram ledarkarisma. Istället undersöker de framgångarna i opinionsundersökningar  och den mediebevakning som Fortuyns parti fick.

Resultatet är att mediauppmärksamhet för Pim Fortuyn och de offentliga reaktionerna gentemot hans parti var den avgörande förklaringen till att han lyckades mobilisera ett så anmärkningsvärt starkt stöd och få så stort utrymme för sin politik.

Koopmans och Muis visar att mediesynlighet och instämmanden i debatten var positivt för opinionsstödet för Fortuyn. Stöd från andra politiska aktörer var också bra, medan kritik inte påverkade negativt. Tvärtom var kritik en strategi som slog tillbaka. Fortuyn fick då en möjlighet både att synas ännu mera och de som stödde honom blev också tydligare då de slog tillbaka mot kritikerna.

Fortuyns möjlighet att få en offentlig plattform för sina krav  påverkades positivt av opinionsstödet – ju högre stöd desto mer medieexponering – men också av andras kritik av den invandringspolitik som Fortuyn stod för. En sådan kritik gav Fortuyn en möjlighet att bemöta den, och gav därmed möjlighet för Fortuyn att ytterligare föra fram sitt program.

Koopmans och Muis identifiera en slags ”dynamisk feed-back” där mediebevakningen och instämmande reaktioner från andra politiska aktörer ökade Pim Fortuyns popularitet bland allmänheten. Populariteten gav honom en ännu större medieplattform. Och när andra politiker försökte att minska hans plattform genom kritik så presenterade medierna hans program ännu tydligare och han fick möjlighet att ytterligare spä på synligheten i medierna. Den goda spiralen satte fart uppåt.

Pim Fortuyn har ibland ansetts ha varit en slags karismatisk politiker, vilket skulle förklara hans snabba och effektiva genomslag i nederländsk politik. Men Koopmans och Muis menar att detta är fel perspektiv. Karisma, skriver de, kan förklaras bättre av mediala och politiska aktörers agerande och reaktioner gentemot Fortuyn än av några medfödda egenskaper eller särskild skicklighet hos honom själv.

Möjligen är nu Sverigedemokraterna inne i den här goda spiralen. En situation som en oavbrutet kacklande partikader och journalistkår har skapat alldeles själva. (Därmed inte sagt att alla bidragit.) Vad som är rationellt för den ena tidningen eller det ena partiet blir i detta läge oåterkalleligt icke-rationellt för kollektivet. Under förutsättning förstås att alla de som säger att de vill motverka SD också har det som sin viktigaste preferens. För det är ju faktiskt en politisk och ideologisk fråga.

SD och männens revansch

Sverigedemokraterna är på frammarsch. Bland männen. Främlingsfientligheten har i Sverige haft en starkare ställning bland män sedan före Ny Demokrati. Men den enkla slutsatsen är kanske inte den självklara, alltså att män är främlingsfientliga i högre utsträckning än kvinnor och därför också sympatiserar med SD i högre utsträckning än kvinnor.

Jag uppfattar att rapporteringen om SD präglas av ett manligt perspektiv och att när SD:s politik diskuteras så visar den sig vara gynnsam för traditionellt manliga perspektiv. Jag har ibland pekat på Feministiskt Initiativ och SD som de absoluta motpolerna i svensk politik.

Såvitt jag kan bedöma rapporterar nästan alltid män om SD:s olika arrangemang. Manliga tuffa reportrar rapporterar i kvällspressen och skriver böcker om SD. Män skriver om män.

SD:s negativa syn på islam legitimeras ofta med svensk jämställdhet, men vem ställer frågan om SD:s egen jämställdhetspolitik? Står de verkligen upp för den svenska jämställdheten i andra sammanhang – eller är den bara viktig när det handlar om islam? SD vill förbjuda den fria aborten (efter 12:e veckan) och ”minska antalet skilsmässor” enligt GP:s utmärkta genomgång av partiståndpunkterna. (Kenny Genborg, i dagens GP ej på nätet.)

Det svenska samhället är det som kommit längst med en politik som jämställer kvinnor och män, som skyddar barn, som sätter individuella rättigheter högre än tradition och religion och som prioriterar vad som ofta benämns ”mjuka” värden. Förbuden mot proffsboxning, djurplågerilagar eller det tidiga förbudet mot barnaga är några exempel.

En analys av Sverigedemokraternas mobilisering borde ta hänsyn till det svenska samhällets skarpa politik mot patriarkatet (sedan kan man önska mer, men nu talar vi relativt andra stater). Ser inte de manliga reportrarna det här?

Och det är kanske ingen slump trots allt att kvinnor i Sverige sedan 20 år är mer positiva till invandring, flyktingar och mångkultur än män. Mönstret har inte varit detsamma i övriga europeiska länder.

Victoria borde inte få gifta sig med Daniel

Om kronprinsessan Victoria skall få fortsätta att vara kronprinsessa och sedan bli drottning så tycker jag att hon måste slå upp förlovningen med Daniel Westling. För min del får hon (bör hon kanske t o m) välja kärleken och gifta sig med den hon älskar och den hon vill ha. Men en drottning eller kung kan inte låta sitt hjärta gå före landet. (Vilket gäller Carl XVI Gustav också förstås.)

Igår hörde jag programserien i Vetenskapsradion Historia med Bo Eriksson om Vasakungarnas kärleksäventyr och t ex om Karl den IX:es frilla (fasta för-äktenskapliga förbindelser var frilloförbindelser) Karin Nilsdotter som fick en son med kungen, Carl Carlsson Gyllenhielm, som det gick mycket bra för. Karin gifte sig, efter förhållandet med kungen, med en adelsman. Något som var det vanliga för frillorna. Både frillobarnen och frillorna togs väl om hand även om de inte var arvtagare till tronen. Kungen gifte sig nämligen inte av kärlek – även om det kanske blev kärlek av det – utan för att åstadkomma något som var bra för landet och få en partner som kunde bistå honom i ledningen av landet. (Bristen på sådana egenskaper var problemet med Erik XIV:s giftermål med sin frilla Karin Månsdotter, inte att han gifte sig av kärlek.)

Nu kan man ju säga att monarkin inte har den rollen längre. Nej, må så vara, men frågan är då vilken roll monarkin har? Om monarkin skall ha något som helst berättigande måste det ju vara värnandet om riket och framgången för landet som är det centrala. Poängen kan väl inte vara att bidra till kommersiella mediers vinster? Eller är de i maskopi, Bernadotterna och mediemagnaterna? tror jag inte. På vasakungarnas tid var det lämpligt att välja gemåler från fursteätter och kungahus som man ville hålla sig väl med, men vad skulle motsvarande förhållande vara idag?

Borde kanske Victoria gifta sig med en kinesisk partitopp eller en av de ryska oligarkerna? Eller varför inte en lämplig EU-kille – någon lämplig belgisk eller tysk prins som kan vara en del av Sveriges arbete för att bli en viktigare part i EU. Daniel kan väl betraktas som en bra ”frille”, Karl XVI Gustav ordnar säkert ett bra äktenskap med någon adlig Ribbing eller Sparre för honom när Victoria måste ta sig en riktig gemål. Om hon inte vill abdikera förstås.

Om Sveriges statsskick skall vara monarki så skall den traditionen och auktoriteten också upprätthållas.

Om du tycker att jag argumenterar fånigt så kanske du bör fundera på logiken i att ha en monarki överhuvudtaget.