Kategori: svensk politik

Partiledardebatten visar skillnader mellan vänster och höger

Partiledardebatten i Agenda (SvT) visar klart hur den grundläggande synen på medborgarskap skiljer sig åt mellan blocken. För alliansregeringen är medborgaren som individ i centrum och staten är ett ”dom” som man kan ta del i efter eget skön. Medborgaren bidrager till en grundläggande gemensam trygghet men sedan är det upp till var och en att tänka långsiktigt och konsekvent både för sig själv och sin egen familj. För de röd-gröna är varje individ alltid en del av det gemensamma. Därför bör beslut om långsiktighet och storlek på bidrag till välfärden fattas kollektivt. Medborgarskap är detsamma som delaktighet vilket innebär att både ge och ta.

Debatten visar tydligt hur stor principiell skillnad det faktiskt är mellan blockens ideologiska inriktningar.

Alliansregeringens bästa sidor är att de kan konkretisera sina förslag, att de har lösningar som är tydliga eller lättförståeliga och att dessa lösningar representerar någon form av ”common sense”.

De röd-grönas bästa sidor är de vägleds av rättvisevisioner på kollektiv nivå, att deras lösningar ofta ligger i linje med ”det allmänna bästa” och att de representerar något nytt – både i relation till tidigare S-regeringar och till  den nuvarande regeringen.

Alliansregeringens sämsta sidor är att deras lösningar ofta saknar politiska konsekvensanalyser på lång sikt eftersom de emanerar ur pragmatik istället för ur principer, att de själva tenderar att bli mästrande och tappar humöret av och till.

De röd-grönas sämsta sidor är att deras lösningar är alltför storskaliga och komplexa, att de inte vill kännas vid att kollektiva lösningar faktiskt inkräktar på individernas fria val och att de ännu inte har en gemensam konkret agenda.

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.

Politisk styrning och finanskris

Politisk styrning är ett brännbart ämnet. Arbetarrörelsens forskarnätverk anordnade idag tre seminarier på detta tema som behandlade styrning per se, finanskrisen samt klimatfrågan. Bland de medverkande politikerna – Morgan Johansson, Leif Pagrotsky och Anders Ygeman – skönjdes en trötthet på allt tal om politikens begränsningar. Morgan Johansson gjorde t o m om Internationalens ord till ”Upp till kamp emot den självpåtagna maktlösheten!”. Även hos Pagrotsky märktes en tilltro till politiken där marknaden reduceras till den viktiga plats den har, som ett medel. Någon ideologisk hållning till detta redskap ville inte Pagrotsky redovisa. Däremot uttryckte han förvåning över att ingen gruppering velat överta den internationella ledartröjan efter USA. Hans profetia var helt enkelt att USA kommer att ersätta USA som världsmakt. Men nu med Obama i spetsen.

Carl Tham, som deltog som moderator och inledare, påpekade också mot bakgrund av sin politiska erfarenhet att vi borde vara mera noga med att skilja på de politiska konsekvenser som globaliseringen drivit fram och de konsekvenser som den egna politiken drivit fram. Flera talare betonade att finanskrisen inte så mycket var en effekt av en global ekonomisk turbulens utan av olika nationella brister i nationell ekonomi. Visserligen har dessa bristers effekter blivit globala, men det är trots allt i nationellt politiskt och ideologiskt agerande som det hela har sin början.

En form av förklaring gavs av den ekonomiska panelen där det påpekades att aldrig har den finansiella sektorn haft så stor andel av den produktiva ekonomin som nu. Sedan 1929. På samma sätt hade aldrig Harvard Business School för något år sedan aldrig haft så många utexaminerade studenter som gick direkt till Wall street. Sedan 1929.

Och avslutningsvis konstaterade alla att vänsterns lösningar lyser med sin frånvaro.

Hej då Duvan, Kronan och Vasen och några till

Nu skall apoteken säljas. De flesta av ”mina” apotek hamnar i någon internationell läkemedelskedja eller kanske som en del i ett slags småföretagar-holdingbolag. Allt för att den borgerliga regeringen biter sig fast i ideologisk marknadsfundamentalism. Fast, man kan undra, för olönsamma apotek får inte läggas ned. Ni läste rätt, apoteken skall säljas för att marknaden är så mycket bättre på att fördela välfärdstjänster (vilket alla ekonomer vet inte är sant) men regeringen har förbjudit marknaden att agera rationellt och lägga ned olönsamma apotek. Snacka om att snedvrida konkurrensen!

Varför inte se sanningen i vitögat och konstatera att läkemedel är inte en vara som marknaden har kapacitet att fördela. Tillgången till läkemedel är en rättighet för alla medborgare i hela landet och är en del av den sjuk- och hälsovård som en välfärdsstat garanterar. Alltså bör apoteken ägas av det offentliga och vara spridda och även ha ombud i glest bebodda trakter.

Oklarheten i synen på läkemedel syns också i att från och med 1 juni får ingen köpa askar receptfritt med värktabletter som innehåller fler än 20 tabletter. Anledningen är att det inte skall ligga så många hemma och ”skräpa” eftersom ungdomar använder dem som självmordsdrog (sic). Men samtidigt skall dessa tabletter säljas i vanliga livsmedelsaffärer. Snacka om dubbelmoral.

Tur att Tranemo apotek blir kvar i det gamla monopolets ägo. Det blir till att bunkra där!

Nödvändigheten av en gemensam offentlighet

Just nu pågår en strid om vår framtida offentlighet liksom om vår framtida integritet. Christopher Kullenberg skriver idag i Expressen, men har sedan länge på sin blogg och via andra sociala medier drivit kampen mot vissa delar av det s k telekompaketet. Jag är inte insatt i detaljerna men Telekompaketet är en EU-lagstiftning som syftar till att marknadsanpassa nätet utan att betänka behovet av skydd för den enskildes integritet finns. Enkelt uttryck, Telekompaketet gör om internet från en gemensam offentlig plats till en privat marknadsgalleria med privata vaktbolag. Internet inglasat!

Kraven på kontroll av nätet kommer från både marknad och stat. Märkligt nog tycks inte IPRED-lagens skapare ha insett marknadens kraft när lagens förespråkare nu spelar förorättade då Bahnhof och Tele2 kastar kundernas IP-adresser. Insikten om marknaden tycks vara rudimentär om ens det – det förstår väl ett barn att om ett företag förlorar sina kunder så kan ingen lojalitet mot fina principer stävja det. Och, tror verkligen musikindustrins juridiske företrädare Peter Danowsky att ledningen hos Sveriges IT-entreprenörer är lojala med de principer som musikindustrin hyllar? Då tror han antagligen att folk som jobbar på Volvo ogillar bilar också.

En gemensam offentlighet är ett nödvändigt villkor för politik. Jürgen Habermas skrev om hur den borgerliga offentligheten växte fram genom 1700-talets kaffehus och debattklubbar och hur gaturummet under 1800-talet blev en del av det offentliga rummet. Under senare år har allt fler platser gjorts till marknadsplatser i meningen privat ägda.  Östra Nordstan i Göteborg var en gång en stadsdel, idag är det ett köpcentrum. Allum i Partille var en bussterminal och ett torg, idag är det ett köpcentrum.

Internet är en central del av vår framtida gemensamma offentlighet, på nätet finns möjligheter att skapa de möten och allianser som stadsrummet på många platser omöjliggjort. På nätet  kan man möta allt möjligt – även sådant som är obehagligt till en dels förfäran – till skillnad från vad som alltmera blivit fallet i våra stadsmiljöer. Utan gemensam offentlighet är politik omöjligt. Och är det kanske just vad som eftersträvas?

Många marknadsanhängare verkar inte förstå varje marknadsaktörs strävan efter monopol. Det är först när man förstår marknadskrafterna som man kan använda dem  för att skapa välstånd för många. Marknad är bra, men reglerad, begränsad och hårt hållen i tyglar. När marknad ersätter offentlighet ersätts också politik med ekonomi.

Utan gemensam offentlighet inget rum för politik. Utan politik ingen möjlighet att medvetet förändra samhället och övervinna den kollektiva irrationalitet som blir följden av adderade individuella rationaliteter.

Denna tes kommer att bli central i min och Ulf Bjerelds kommande bok ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” som vi börjat arbeta på i vår.

Intressant? Läs andra bloggar om  telekompaketet eller integritet.

Avgör städernas medelklass valet 2010?

Debattens vågor går nu höga kring Mona Sahlins tapp i opinionen och den närmaste arktisliknande bortsmältningen av vänsterblockets överläge sedan dagen efter valet 2006. Moderaternas och Fredrik Reinfeldts kontraintuitivt starka ställning i opinionen under en tid av ekonomisk stress konfunderar många.

Tidningen Fokus uppmärksammar i senaste numret att storstädernas medelklass inte känner av krisen. De som har säkra jobb och äger sitt boende har fått kraftiga förbättringar i ekonomin trots krisen, oavsett att de kan ha förlorat pengar de aldrig haft i handen dvs minskade aktievärden. Men det är det fattigaste och rikaste som förlorar mest. Scenariot är exakt det som moderaterna ville uppnå, och än så länge fungerar receptet.

En hypotes är att så länge de aktiva, friska och opinionsledande grupperna inte märker någon annan kris än den de läser om eller hör om så kommer inte heller förtroendet för regeringen att påverkas. Om moderaterna har lyckats fullt ut så skall dessa mitt-grupper aldrig behöva möta krisens ansikte fullt ut – bara de allra rikaste och fattigaste.

I Sverige vet vi att det är mittfältet (både politiskt och ekonomiskt) och storstäderna som är nyckeln till regeringsmakten. Socialdemokraterna skapade på 1960-talet en klassallians mellan arbetarklass och medelklass och vann mittfältet. Har nu moderaternas politik gjort samma sak från höger, alltså skapat en allians mellan medelklass och överklass? I så fall lär den springande punkten för regeringens återval 2010 vara att behålla Kd i parlamentet snarare än reformer för särskilda väljargrupper.

Jag avser att återkomma till de politiska motsättningarna mellan land och stad och vad de kan betyda i 2010 års valrörelse.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, regeringen

Skam fungerar inte som politiskt verktyg

Ikväll deltog jag i en debatt i ABF-huset under rubriken ”Skuld och Ansvar i politiken” tillsammans med Sverker Gustavsson, Barbro Hedvall och Carl Tham. Fabian-salen var i stort sett fullsatt och för ovanlighetens skull var det en hygglig andel kvinnor där. Politikseminarierna på ABF-huset brukar alltid locka en oerhört manligt dominerad publik.

Jag pratade om att skam och skuld inte är samma sak. Skuld är individuell och hänger samman med ansvar – medan skam är kollektiv och hänger samman med status. Därmed är slutsatsen att skuld fungerar i politiken men knappast skam. Våra institutioner är uppbyggda kring ansvarsutkrävande inte kring frågan om ära, heder och skam.

Tillsammans med mina med-debattörer lyfte jag fram statens försvinnande som ett kraftfullt problem för ansvarsutkrävandet, och menade att både bonushysteri och skambeläggande i den offentliga sektorn kan kopplas till utförsäljningen av staten eller riket, ett ord som Carl Tham fann särskilt vackert. Med allt fler aktörer som underkastas avkastningskrav och begränsade uppgifter så ökar incitamenten att lägga på extra-löner och pensioner. Som Barbro Hedvall påpekade finns det ju inte längre någon ägare som kan sätta stopp. Ägandet är upplöst i fragment.

Carl Tham kryddade debatten med att diskutera hur företaget Samhall genom att åläggas avkastningskrav inte kan anställa dem för vilka det skapades. Och han berättade historien om en kvinna som blivit avstängd från A-kassan eftersom hon spelar fotboll på kvällarna….Hon stod då inte till arbetsmarknadens förfogande. Tham undrade lite stillsamt om man får gå på bio om man är arbetslös?

Intressant? Läs mer om politik och demokrati.

Littorin har inget att säga

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin intervjuades i går av Tomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju . Littorin hade mycket svårt att förklara hur det kan vara regeringens förtjänst att 180 000 färre än i september 2006 fanns i ”utanförskap” under högkonjunktur medan det inte alls är regeringens ansvar när mer än 100 000 fler är i ”utanförskap” under lågkonjunktur.

Han kunde inte heller förklara logiken i det är så ”oerhört dyrt” att höja taket i A-kassan via skatten men inte alls var dyrt när varje löntagare tecknade en tilläggsförsäkring via facket. Förklaringen, som Littorin inte vill kännas vid, är att via skatten så gäller det alla, via tilläggsförsäkring gäller det dem som redan är socialt förankrade, har inkomst och fär försigkomna nog att tänka på en framtida arbetslöshet. Att det blir dyrt via skatten är alltså för att det gäller generellt. Så mycket för den generella välfärd som Littorin började med att förklara sig lojal till.

Hammarberg frågade hur regeringens uppfattning att Sverige är ovanligt väl rustat för att möta krisen kan vara förenligt med Littorins uttalande att svensk industri så exportberoende att vi är mer sårbara för krisen än något annat land.  Svaret är att ”vi har de resurser vi har” och att vi måste ha ”ordning och reda i Sveriges finanser”…

Den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken” ges också en helt ny innebörd av arbetsmarkandsministern, ”aktiv” innebär att det är den arbetslöse som är aktiv! Att bara några få procent av de arbetslösa i ungdomsgarantin får utbildning trots att det kallas ”aktiv arbetsmarknadspolitik” är inget begreppsligt problem eftersom ”aktiv arbetsmarknadspolitik” innebär att det är den arbetssökande som skall vara aktiv och söka jobb. Hur ser då den icke-aktiva arbetsmarknadspolitiken ut?

När Littorin skulle förklara varför konsumtionen sjunker trots alla de skattesänkningar som inkomsttagarna fått säger han (två gånger för säkerhets skull) att det kan bero på att man väntar med att ”köpa en ny bil” eftersom det kanske blir ”billigare” sedan. Vilken värld lever Littorin i? För de som varslats eller redan fått lämna sin jobb blir det ingen ny bil vare sig nu eller sedan. De som kan kalkylera med sjunkande priser är knappast de som drabbas av krisen, men kanske just de som fått de största skattesänkningarna.

Littorin hade också svårt att helskinnad ta sig förbi floskler som ”långtidsparkering”, ”trolla med knäna”, ”generationsskifte” och ”track record”. Han hade inte heller någon vidare hand med fasta uttryck som ”att man biter sig i svansen” och ”tar skeden i vacker hand” (”det kommer att bita dem i svansen” och ”vi får ta sleven i vacker mun” i Sven Otto Littorins tappning.)

Sven Otto Littorin gjorde ett flertal inkonsistenta uttalanden i samma intervju, han svarade med ytliga floskler på seriösa frågor och han hade faktiskt inte ett enda politisk lösning att komma med – vid sidan av att varje individ skall teckna en tilläggsförsäkring för högre A-kassa och vara aktiv om man väl blir arbetslös. Littorin utvecklar ett eget nyspråk likt Storebrors i George Orwells ”1984”.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är allt annat än aktiv och den är likaså allt annat än generell. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade inte prioriterat sänkta arbetsgivaravgifter för McDonalds, städavdrag för övre medelklassen och försämrad vuxenutbildning. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade nyttjat Sveriges stora försteg på nätet, skapat starka incitament för utveckling av alternativ energi och byggt ut möjligheterna till utbildning och kompetensutveckling för vuxna. Därutöver hade man haft en A-kassa som gett trygghet för vidareutveckling och en sjukförsäkring som inte slutade med en giljotin.

Intressant? Läs mera om Sven Otto Littorin, arbetsmarknadspolitik och regeringen.

Dagens skola är bra – men behöver individualiseras

I skolan finns det disciplinproblem säger skolminister Jan Björklund. Han fick lägga ut texten i P1 både i morse och på eftermiddagen och betonade då extrema händelser som t ex när Gustaf Adolfs-skolan i Malmö fick stängas för mer än två år sedan. Björklunds svar – oavsett fråga – har varit hårdare tag. Det senaste förslaget är att elever skall kunna stängas av från grundskolan i upp till två veckor på ett läsår. Lärarna måste få ”befogenheter” säger Björklund.

Modet med byxor som ramlar nedanför rumpan kommer från fångar på amerikanska fängelser som inte får ha livrem. Det som är riktigt coolt är det som är förbjudet. För killar på glid (som man sa förr) kommer det att bli supercoolt att bli avstängd från skolan.

I min högstadieskola Sörgårdsskolan i Mölndal (syns på bilden ovan) hade vi de problem som var vanliga på 1970-talet. Några av dem kan studeras genom att titta på TV-serien Lära för Livet. Det var skolk, det var uppror mot lärare, det var rökning och alkohol, det var hasch och det var slagsmål. Men inget av detta föranledde några drastiska åtgärder. Istället var det enskilda samtal, stödundervisning och ett visst överseende som var modellen. Plus en och annan riktigt bra och auktoritativ lärare som ingav förtroende och värme. Jag insisterar på att med kontroll för det samhälle vi levde i var problemen i skolan vare sig värre eller färre än idag.

Familjens tre barn har alla passerat genom skolan av modernare snitt – den siste lämnade gymnasiet 2006. De har alla gått i kommunala skolor. I inget fall har ”disciplinproblem” varit centrala. Vid ett par tillfällen ingrep skolan/lärare, i båda fallen på utmärkta sätt. Vid alla föräldrasamtal var kontakten god och bilden av prestationerna helt klar. Dagens skola är på det stora hela mycket bra!

Vad jag vill säga är diskussionen om skolan börjar i fel ända. I akademisk undervisning upplever många universitetslärare som jag att studenterna inte är tillräckligt vana att ta eget ansvar, att vårda sin talang, att fokusera på kunskapsbearbetning och att utveckla sin språkliga förmåga inom en akademisk ram. Jag tror det beror på att skolan inte hängt med i den snabba kunskaps- och begåvningsutveckling som ägt rum. Dagens 20-åringar är intelligentare, mer begåvade, mer talangfulla och mer emotionellt mogna än tidigare generationer (precis som de alltid är) men nyheten är att alla skall idag igenom tolv års enhetsskola.

I mitten av 1950-talet var ca 30 000 personer studerande vid universitet och högskolor. År 1947 tog mindre än fem procent av landets ungdomar studenten. Idag finns de nästan 400 000 studenter som läser på universitet och högskola och så gott som alla ungdomar ”tar studenten”. Naturligtvis är skolan inte alls densamma som förr.

Men skolpolitiken fokuserar bara på gamla medel som betyg, prov, disciplin och lärares befogenheter. De frågor vi borde ställa är vilken skolan funktion är och bör vara för en hel generation, om unga vuxnas utveckling, om kunskapssyn och social träning.

Jag tror att undervisningen bör individualiseras. Upplös klassundervisningen, arbeta med eleverna som om de hade de talanger och den begåvning de har, lär dem att tävla med sig själva och inte varandra, förlös deras kreativitet, skratta inte med i dumma skämt, visa att det är allvar som gäller, jobba med var och en som behöver det. Avskaffa läxor och betyg. Gör skoldagar till arbetsdagar med handledning och eget arbete. Satsa mest på de som behöver mest stöd – det kallas solidaritet och borde ersätta rättvisa som begrepp i skolan.  Använd helt enkelt en akademisk pedagogik – dagens ungdomar fixar det. Och dessutom förhindrar man brottskarriärer och stöttar unga som saknar vuxna förebilder.

Men det kräver pengar. Mycket pengar. Och det kommer inga kommuner att vilja ge i dessa tider.

Intressant? Läs mer om skolan, Jan Björklund, pedagogik.

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna