Kategori: vetenskap

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…

Mera om sekularisering och sekularism

Under konferensen om sekularism och sekularisering (se nedan) diskuterades svensk forskning kring religion, sekularisering och samhällsförändring. Religionssociologen Anders Bäckström presenterade det forskningsprogram för vilket Centrum för religion och samhället vid Uppsala universitet fått ett Linnéstöd om 50 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Bäckström poängterade att religionen som förklaringsfaktor ifråga om välfärdssystem, ohälsa och familjelagstiftning länge negligerats. Han påpekade att detta inte innebär att ”religion” är en monolitisk förklaring utan det intressanta är snarare att låta teologiska perspektiv möta samhällsvetenskapliga – frågan kan t ex vara på vilket sätt Luthers tvåregementslära påverkat uppbyggnaden av välfärdsstaterna i Skandinavien.

Statsvetaren Magnus Hagevi diskuterade om religionens ökade synlighet i samhället kan förklaras utifrån tanken att vi genom sekularisering fått en avreglerad religiös marknad, där olika religiösa uttryck helt enkelt blivit mer intressanta eftersom det råder brist på dem. I sin forskning betonar Hagevi att religion och religiositet kan analyseras utifrån tanken på efterfrågan och tillgång. Hagevis föreläsning gav bl a upphov till en intressant debatt om vad begreppet ”frälsning” egentligen betyder i en post-sekulär tid. Man kan ju förstås ställa frågan om ett sådant begrepp någonsin har haft en enhetlig definition. Har sekulariseringsprocessen ö h t påverkat graden av heterogenitet i begreppet?

Nog framstår sekularisering efter denna konferens som något helt annat (och spännande) än den ”avkristning” som fortfarande ibland förs fram som en seriös tes. Och visst visar konferensen att det finns mer djupsinniga saker att säga om relationen mellan religion och politik än att de skall hållas isär. Hur nu en sådan isärhållning skulle gå till för övrigt.

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Lars Leijonborg bör avgå

Imorse satte jag nästan min café au lait i halsen när forskningsminister Lars Leijonborg (fp) i Vetenskapsnyheterna (P1) lät meddela att nu skulle forskningen få fem miljarder men den största posten (1,8 miljarder) skulle gå till forskningsprojekt som bestämts av regeringen! Han fortsatte med att förklara att förfarandet skedde med motivet att Vetenskapsrådet funnits ”i årtionden” och inte lyckats ta fram satsningar med ”forskning i världsklass”. Man tager sig för pannan!

Vetenskapsrådet skapades år 2001 – alltså för sju år sedan! Att en forskningsminister inte bättre känner till den myndighet som är statlig huvudaktör inom hans eget område är pinsamt. Att ta fram forskningsmiljöer ”i världsklass” är inget man gör i en handvändning. Sverige har fått flera Nobelpris under årens lopp, senast Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Vetenskaprådet har sedan flera år tillbaka s k Linnéstöd som ges just till miljöer som av internationella paneler bedöms vara ”i världsklass”. Tillika finns stöd till s k excellenta miljöer, personer och forskningsområden via såväl VR som andra forskningsfinansiärer.

Att skapa forskning i världsklass, Lars Leijonborg, är något som kräver långsiktig forskningspolitik med tillskott av resurser. I forskarsamhället fråntogs vi fakultetsanslagen av den tidigare regeringen eftersom bra forskning skulle skapas genom konkurrens. När nu detta inte heller tycks hjälpa är det dags för Sveriges regering att avgöra vad som är forskning i världsklass. Syftet är tydligen att forskningen skall komma fram till de av politiker på förhand bestämda och utpekade resultaten och metoderna.

Under den tid jag satt i VR fick jag ibland mejl av folkpartister som sa sig stå min sida när jag – tillsammans med flera kolleger – stred mot den politiskt styrda forskningen. (Något jag gjorde i princip alla åtta åren jag fanns i VR eller HSFR.) Tobias Krantz (fp) var en av dem som då hörde av sig och talade om hur viktigt det var att motarbeta den socialdemokratiska regeringens styrningsambition. Han har också senare krävt att EU:s byråkrati inte skall styra forskningens inriktning och att bra forskning växer fram ”underifrån forskare emellan”. Folkpartiet har också tagit strid för att politiker inte skall sitta i universitetens och högskolornas styrelser (vilket nu är genomfört) och folkpartiet har initierat den utredning om att frigöra universiteten från statlig styrning som just nu pågår.

Det känns mycket märkligt att en minister med ansvar för forskningsfrågor dels inte vet något ens om den statliga delen av sitt eget fält, dels uppenbarligen är på en helt annan linje än utbildningspolitikerna i det egna partiet. Jag tycker också att det är ett märkligt att staten inte är bra på att äga företag (och därför säljs de nu) men tydligen jättebra på att bestämma vilka forskningsprojekt i medicin eller historia som är ”i världsklass”.

Om forskningspolitik utifrån mina erfarenheter i VR skriver jag i en kommande bok på SNS: ”Forska lagom och vara världsbäst. Sverige möter forskningens globala strukturomvandling” (red: Mats Benner och Sverker Sörlin) som utkommer i november. Tillägg 090130: Mitt kapitel i boken uppmärksammas idag i DN, på ledarsidan.

Stöld och egendom

Världskulturmuséet i Göteborg visar nu en utställning som heter ”En stulen värld”. I centrum står de s k Paracas-textilierna som är liksvepningar från omkring 700 f kr, hittade för ca 100 år sedan i Latinamerika. Textilierna är skänkta till Göteborg på 1930-talet av en enligt uppgift okänd givare. I TV och i andra sammanhang betonar muséets personal att textiliernas vistelse i Göteborg är en fråga om ”stöld” och att den rättmätige ägaren är ”Peru” eller ibland bara ”dom”. 

Jag förstår inte på vilket sätt nationalstaten Peru – som bildades på 1820-talet – har äganderätt till gravfynd från ett indianskt samhälle som existerade för nästan 3000 år sedan.

Har inte muséets tjänstemän bedragits av den egendomsrätt som det industriella samhället skapat? Och vart tog ”världskulturen” vägen? Var det bara ett namn som skapades i den politiska korrekthetens namn?

Följdriktigt borde vi rensa alla våra muséer, skicka tillbaka alla föremål och konstverk till släktingarna till dem som utfört dem. Någon gemensam eller delad kultur, något kulturarv eller någon gemensam historia värd att förmedla finns ju inte. Allt är egendom. Och därmed är väl allt ägande utanför upphovsmännen också stöld.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.