Kategori: vetenskap

Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?

Jag hade nöjet att delta i en paneldebatt den 1 oktober 2010, vid Statsvetenskapliga förbundets årsmötes och förbundets 40-års-jubileum, under rubriken “Statsvetenskap ett ämne I tiden?”. Jag publicerar här en redigerad variant av min inledning i debatten.

För mig utgör ämnet statsvetenskap utforskande av allt det som ligger i skärningspunkten mellan makt och rätt. Den spänningen var vad som lockade mig till statsvetenskapen från journalistiken. Och det är vad som håller mig kvar.

Makten kan utövas på många sätt, vi utsätts för beslut i allt från barnomsorg och hemtjänst till hur vi skall bete oss för att rösta. Men vi utsätts också för makt i form av språk, som beröm eller misstänkliggöranden och exkludering eller inkludering. Det spelar ingen roll hur den utövas, makt är det rätt och slätt. Enligt min uppfattning, som är inspirerad av Michel Foucault, kan ingen av oss undslippa maktutövningen, vare sig som subjekt eller objekt. Makten är alltid materiell.

Rätten är dock – till skillnad mot makten – sällan materiell. Rätten tar sig uttryck i artikulerade krav och organiserat motstånd från individer och grupper i samhället – de kräver sin rätt i kraft och namn av olika läror, filosofier, intressen och förväntningar.

Det är i mötet mellan dessa krav på rättfärdighet och rättvisa å ena sidan och makten å andra sidan som statsvetenskapens undersökningsområde finns, menar jag. Men för mig framstår dagens statsvetenskap som alldeles för okritisk. Vi skall försöka hålla oss kritiska och bibehålla vår integritet såväl mot makten som mot dem som ställer krav. Det finns ingenting som gör oss fria från diskursen, men vi har en plikt att försöka se den, dekonstruera den och göra medborgare på alla plan medvetna om var de befinner sig i på denna arena där kampen utspelar sig.

Det för oss in på statsvetenskapens relevans. Jag delar där Richard Rortys uppfattning att vetenskapen alltid måste motiveras på grundval av förmågan att göra sociala framsteg, I denna mening är jag något så paradoxalt som en klassisk modernist. Statsvetenskapens uppgift är att beskriva, förklara och förstå vårt samhälles utveckling utifrån konflikterna mellan makt och rätt. Det är statsvetenskapens unika arbetsfält och det är den åker vi måste plöja. I denna mening skall statsvetenskapen vara relevant för det samhälle vi är verksamma i – i bred mening.

 Jag menar att svensk statsvetenskap har brustit i sin förmåga att vara kritisk mot makten. Kritiken mot de artikulerade kraven har varit tydligare, t ex har kritiken mot politiska partier varit stark från statsvetenskapen. Jag  tillhör själv dem som burit fram den. Men vi har också osynliggjort många folkliga föreställningar om andra samhällen och alternativ politik och därmed undandragit dem både relevant kritik och intresse. Makten i form av de samhälleliga strukturer och institutioner har vi istället alldeles för godtroget satt i fokus och förhållit oss neutrala till. Insikten om att den som är ”neutral” också godtar status quo har inte trängt in i statsvetenskapens etos.

Ämnet har inte heller på allvar vare sig förstått eller uppmärksammat den maktförskjutning som nätet, sociala medier och virtualiteten i mediesamhället har inneburit. Studiet av den verkliga makten har därför alltför ofta kommit skuggan av studiet av institutioner, regler och beteende.

Jag menar också att vi ofta brustit i samhällsrelevans, men inte i så stor uträckning som vi brustit i maktkritik. Många grenar av statsvetenskapen har tagit sin uppgift att beskriva, förklara och förstå svensk och europeisk politik på allvar. Men jag ser dessvärre en kantring mot minskad relevans. En kantring som uppmuntrats och kanske t o m initierats av statsmakternas kvantifierbara mål för att uppnå vad man tror sig veta vara excellens. Alltfler statsvetenskapliga avhandlingar presenteras på engelska och meriteringssystemet bygger på att yngre forskare skriver artiklar i amerikanska tidskrifter där man analyserar något nytt spännande mått eller en teoretisk implikation av en utsaga från en amerikansk kollega. Gott så – men vart tar rollen som intellektuell debattör, ordningsman och folkupplysare vägen? Den försvinner om vi inte gör den till en viktig del av ämnet, och på sikt kommer också med den ämnets maktbas, relevans och unika kännetecken att försvinna. Ämnet gröper ur sig självt. Vem behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?

Jag menar att vår unika uppgift är att beskriva, förklara och förstå konflikten mellan makt och rätt i vårt samhälle, i europeiska samhällen och i det globala samhället. Den uppgiften kräver integritet gentemot såväl makt som folkliga krav, men den kräver också att vi som hederliga intellektuella bidrar till sådana sociala framsteg och en sådan samhällelig utveckling som kan legitimeras inför en global publik.

Övriga deltagar i debatten var prof Lars Calmfors, prof Lauri Karvonen, EU-kommissionär Cecilia Malmström samt prof Bo Rothstein.

Jag har en dröm… om skolan

Det kan ju tyckas lite pretentiöst att rubricera en post om den svenska skolan med referenser till ett av världen mest berömda politiska tal. Ett tal om frihet, frigörelse, rättigheter och medborgarskap som Martin Luther King höll den 28 augusti 1963.

Men för mig är skolan en så viktig politisk fråga eftersom den har så breda konsekvenser i samhället. I skolan grundläggs barns- och ungdomars kunskaper om sig själva och om samhället, deras känsla av identitet, samhörighet, lika värde och självkänsla. Och utan detta kan de aldrig utöva ett demokratiskt medborgarskap. På samma sätt som de svarta inte kunde utöva ett medborgarskap i USA vid tidpunkten för Kings tal.

Efter den strida ström av rapporter (senaste här) som visar att skolan är ojämlik och segregerad, inte ger alla elever samma chans, att kunskapsnivån sjunker och att vi har betygsinflation samlar jag mig därför till en lite skolpamflett:

Jag har en dröm om en grundskola där alla barns egen förmåga tas tillvara. Där klasserna aldrig är större än 16 elever, där varje klass har en klasslärare och ytterligare två assisterande lärare knutna till sig. En grundskola där varje lärare  har en gedigen utbildning som är inriktad antingen på de första årens inlärande av läsa, räkna och skriva eller de senare årens ämneskunskaper. En skola där lärarkårens kunskaper och behörighet för sitt yrke är oeftergivliga krav, kodifierade i lag och med legitimation.

Jag har en dröm om en skola där kunskapsinhämtning inom livets alla områden är lika viktiga. En skola där geografi, gymnastik och matematik har samma status. En skola där samhällskunskap, svenska och teckning har lika stor plats. Och en skola som nyttjar modern teknik och strävar efter att stimulera alla barn och ungdomar att lyfta sig i håret.

Jag har en dröm om en grundskola där alla barn har en sammanhållen skoldag som påbörjas med morgonsamling och avslutas med två timmars lärarledd läxläsning. En skola där inga barn har hemläxor och inga barn eller ungdomar får betyg.

Jag har en dröm om en grundskola där det finns en skolsköterska, en kurator/psykolog och en skolvärdinna varje dag hela veckan. En skola där flickor och pojkar får möjlighet till fysisk träning och undervisning om motion, kost och hälsa varje vecka.

Jag har en dröm om grundskola där varje frånvaro följs upp och inget barn lämnas på efterkälken. En skola där det alltid finns särskilda resurser för de barn som behöver extra-hjälp men där ingen är intresserad av att sätta sjukdomsdiagnoser på barn.

Jag har en dröm om en grundskola som ligger nära hemmet och dit barnen och ungdomarna kan gå eller cykla själva utan att bli körda eller hämtade i bil. En skola där det varje dag serveras varm mat till lunch och där det finns särskilda rum för vila och särskilda rum för lek.

Jag har en dröm om en grundskola där varje barns förutsättningar blir grunden för kunskapsinhämtnngen. En skola där specialpedagoger och extra resurser tilldelas efter behov, inte efter budget. En skola där rötter i ett annat land och modersmålsundervisning blir en tillgång för hela gruppen precis som särskilda kunskaper om IT, hästar eller böcker.

Jag har också en dröm om en gymnasieskola som byggs upp med motsvarande värdegrund men där alla ämneslärare har en akademisk examen i sitt ämne och där varje skolområde har en fil dr som övergripande ämnesansvarig. En gymansieskola där det finns en kärna av ämnen som ger behörighet till högskolan och där betygen ersatts av intyg om fullgjorda kurser med preciserade krav. Och en antagning till högskolan som baseras på antagningsprov, högskoleprov och motsvarande.

Jag har en dröm om en statlig skola som får kosta pengar.

Jag vet att det är en dröm. Men det är drömmar som håller oss levande.

Har vänstern tappat tron på social förändring?

Den politiska debatten skiljer ofta mellan samhällskritik i termer av krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m) och kritik i termer av krav på ökade rättigheter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet m m). I vårt västeuropeiska samhälle är det framför allt rättighetstänkandet som under senare decennier haft luft under vingarna medan de sociala reormernas tid sammanföll med industrisamhällets framgångsperiod, les trentes glorieuses, under perioden 1950-1970.

Sociologen Luc Boltanski menar att de två typerna av kritik har sina rötter i 1968 års revolt och önskan om en ”total omvälvning” av dåvarande samhället.* I 68-rörelsen fanns såväl en social respektive konstnärlig (artistic) kritik vilket han diskuterar i sin artikel The Left after May 1968 and the longing for total revolution (Thesis Eleven 2002 vol 69 no 1). Den sociala kritiken ställde krav på ekonomisk rättvisa, bättre villkor på arbetsmarknaden och inskränkning av den privata äganderätten. I sin framtidstro lierade sig den sociala kritiken med vetenskap, teknik och industri. Förhoppningarna om framsteg och utveckling knöts till kollektivt agerande från arbetarklassen. Den konstnärliga kritiken ställde istället krav på ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Även den konstnärliga kritiken hade förhoppningar om framsteg och utveckling men dessa knöts till motstånd mot massproduktion, kapitalism och till provokationer.

Utan att lägga Boltanski till last min slutsatser så läser jag ändå fortsättningen av hans resonemang ungefär så här: Den sociala kritiken som utgick från 1968 års sociala revolution stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades. Det svenska försöket med löntagarfonder kan väl kanske ses som en illustration av hur lite lyckosam den sociala kritiken blev – även om man inte skall bortse från många mindre förändringar t ex inom arbetsrätt och bostadsmarknad. Istället är det den konstnärliga kritiken av samhället som starkast påverkat den europeiska vänsterns framtidsvisioner.

Jag skulle säga att den konstnärliga kritiken hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet. Men framför allt är det inom vänstern som självförverkligandet, kreativiteten och identitetstänkandet får fäste. Istället för den sociala kritiken mot det etablerade samhället tar nu vänstern till sig en kritik som också högersidan kan sympatisera med. Individens rättigheter och kreativitetens roll i samhällsutvecklingen är knappast kontroversiellt inom något av de större ideologiska lägren.

Men, menar Boltanski, de politiska konsekvenserna av den konstnärliga kritiken passar som i hand i handske med den kapitalism som 1968-rörelsen kritiserade! En av Boltanskis avslutande reflektioner är att idag söker vänstern efter den ”totala omvälvningen” inom ramen för reproduktion, sexualitet, familj och biologi. Och den omvälvningen är fullt ut förenlig med – om inte t o m nyttig för – den globala och nationella kapitalismens fortsatta utveckling.

Så, 1968 års kritik mot det kapitalistiska samhället syftande till en social omvälvning har i vänsterns famn omvandlats till ett individuellt projekt inom ramen för det bestående samhället. Kraven på ekonomisk rättvisa, sociala reformer och omfördelning av makt har försvunnit medan krav på individuella rättigheter avseende reproduktion, familj och självförverkligande. Ja, Boltanskis tio år gamla text kan i alla fall få igång tankarna kring årets valrörelse. 

Är vi månne en förklaring till socialdemokratins kris och moderaternas framgång på spåren? För vem driver kraven på sociala reformer idag?   

* Tack till Magnus Wennerhag för tips.

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Myten om den ensamme svensken

Vad jag är trött på tvärsäkra påståenden om svenska folket utan tillstymmelse till belägg. Idag påstår Mustafa Can i SvD att ”svensken är världens mest ensamma människa”. En myt och skröna som kanske passar en mentalitet av svensk självspäkelse men som inte har mycket med verkligheten att göra.

Svenskarna uppskattar autonomi, individualitet och oberoende mer än andra – det är sant. Och det är i sin tur en förklaring till att svensken uppskattar välfärd i form av kollektiv, gemensamt finansierad, omsorg från samhällsinstitutioner för att undkomma beroendet av familj och den sociala kontrollen. Forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzel har påvisat svenskarnas kärlek till autonomi och modernitet, bland annat i sin bok Modernization, Cultural change and Democracy (2005).  Att en längtan efter oberoende skulle vara detsamma som ”ensamhet” – i meningen att man känner sig övergiven och önskar sällskap – är bara nys. Andelen ensamhushåll kan förstås inte tas till intäkt för ensamhet, om något är det ett bevis på hur autonomt även gamla kvinnor kan leva. ”Bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som Susanne Alfvengren sjöng en gång.

Den här myten verkar vara lika svår att få död på som myten om svenskarna hade världsrekord i självmord. Också det var bara dumheter.

Läs mer i Henrik Berggren och Lars Trägårdh ”Är svensken människa?” samt även Ulf Bjereld och Marie Demker ”Kampen om kunskapen”.

Socialdemokrati ur fas med tiden?

Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.

Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.

Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring?  Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.

Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?

En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.

Den politiska dimensionen av internationellt erkännande

I torsdags hade jag lyxen att få lyssna till professor Stephen Krasner och professor Jens Bartelson som talade om politiska implikationer av erkännandet av nya stater. Jag deltog i konferensen ”The Politics of International Recognition” som – på initiativ av Hans Agné – genomfördes vid Utrikespolitiska Institutet (sponsrad av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet).

Vi var ett fyrtiotal personer, såväl akademiker som praktiker, som fick tillfällle att vända och vrida på en diplomatisk praxis vars politiska dimension som alltför sällan noteras. När Krasner erkände – i dialog med den serbiske ambassadören – att han använt Wikipedia för att ta reda på hur många stater som erkänt Kosovo kunde inte ens den bistre ambassadören annat än dra lite på munnen. Likaså skapade Krasners vittnesmål om att FN-diplomaternas vilja att betala sina P-böter till New Yorks stad stämde väl överens med ländernas plats på Transparency International – ju mindre korruption desto större betalningsvilja – en hel del munterhet.

Men viktigare ur var Krasners mycket övertygande argumentation för att erkännandet av ”statehood” alls icke har sitt ursrpung i den Westfaliska freden utan istället i 1800-talets europeiska värld.  Den Westfaliska suveräniteten rör endast icke-intervention, och den egentliga syftet med den fredsuppgörelsen var att skapa religiös tolerans. Statlig suveränitet  kan ses som tre komponenter menade Krasner och lyfte fram den legala, den Westfaliska och den inrikespolitiska suveräniteten. Som ett exempel på bristande inrikespolitisk suveränitet nämnde Krasner att ISAF (FN-insatsen) betalar lön till afghanska soldater via mobiltelefon! Afghanistan saknar ett tillförlitligt banksystem men har ett utmärkt mobiltelefonnät.

Jens Bartelson valde att försöka påvisa att ett legalt erkännande i praktiken bygger på ett socialt erkännande, och att moraliska normer i sin tur påverkar viljan att utgärda ett legalt erkännande. Bartelson argumenterade också för att erkännande användes av de europeiska imperierna för att dominera andra stater! Genom att erkänna små kungadömen i Afrika kunde man sedan förhandla sig till goda handelsvillkor (läs: möjlighet att exploatera). Bartelsons slutsats var att det inte finns någon tvingande logik mellan socialt, legalt och moraliskt erkännande. Och tillade att erkännandets centrala roll är att reproducera världen såsom vi känner den. Som en värld av stater.

Ett mycket stimulerande och uppfriskande seminarium – och så roligt att kunna unna sig att koncentrera sig på att lyssna och reflektera över teoretiskt centrala begrepp i den internationella politiken!

Konsten att mäta och tolka

Radioprogrammet Medierna (SR/P1) granskade i sitt senaste program (17/4) Ekoredaktionens undersökning och rapportering kring sexuella trakasserier bland landets skådespelare och film- och  teaterarbetare.* Jag minns att jag i en liten tweet reste en fråga om vad det betydde att svarsprocentenvar på 37 procent. Nu visar det sig att undersökningen inte bara hade ett bortfall på 63 procent (oanalyserat) utan att också själva urvalet var felaktigt genomfört om man vill säga något generellt. Att den ansvarige reportern försökte slingra sig med att han ”bara var intresserad” av den lilla grupp på drygt 100 personer som svarade att de utsatts för trakasserier var plågsamt att lyssna till. Som Jan Stridh så riktigt påpekade så genomför man enkäter i syfte att generalisera – är man intresserad av en liten specifik grupp är det andra metoder som gäller.

Det står mig nu upp i halsen med alla dessa klåpare som genomför och tolkar s k opinionsundersökningar eller enkäter och inte förstått någonting om grunden för logik och slutsatsdragning. Ett av de första och nödvändiga momenten inom vetenskaplig metodologi är att lära sig vad man kan använda olika metoder till och vilka slutsatser man kan dra av dem. Nästa moment innebär att lära sig att kontrollera för (alltså väga in) teoretiskt och empiriskt rimliga andra förklaringar till det resultat man fått. Att alltså inte dra kausala slutsatser av raka bivariata (mellan två fenomen) sambandsanalyser. 

Exemplen på journalisters och många andra opinionsbildares totala okunnighet rörande logik och slutsatsdragning avseende opinionsmönster eller sociala förklaringar är hisnande.

Exempel 1: Svenskt Näringsliv meddelade stolt häromdagen att friskolors elever hade bättre betyd och därför behövde Sverige satsa på fler friskolor. Precis som professorn i kulturgeografi Bo Malmberg påpekade i en replik är det inte sant. Istället är det de goda betygen på friskolor som förklaras av de goda studiemiljöer i vilka friskolor föredrar att etablera sig och de studenter friskolor föredrar att attrahera.

Exempel 2. Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att den överrepresentation på faktor 1.5 som invandrare har för att begå brott när man kontrollerat för sociala förhållanden måste debatteras. Men varför är det just denna – mycket lilla – överrepresentation som politiken skall ta fasta på? Varför inte den våldsamma överrepresentationen av män, fattiga eller missbrukare? Skulle inte det ge ”mer för pengarna”? Men Neuding stirrar sig blind på att någon har mätt en kategori och inser inte att om vi bryter ner alla människor i olika kategorier så kommer vi att hitta ett oöverskådligt antal överrepresentationer. Den avgörande frågan är ju om överrepresentationen är teoretiskt relevant – alltså om det finns anledning att tro att just denna egenskap är orsak till brottsligheten. Vilken är den unika teoretiska grunden tycker Neuding för att det faktum att någon är född utanför Sverige är en relevant förklaring till brottslighet?

Så här skulle jag kunna hålla på varje dag. Men till slut slår man dövörat till och slutar helt enkelt att ta några undersökningar som presenteras i medierna på fullt allvar.

Kanske skulle varje medieföretag anställa en mycket högt kvalificerad samhällsvetare med kompetens inom vetenskaplig metodologi och inte låta en enda nyhet rörande en undersökning gå ut innan den passerat en koll? Kom gärna med ett bättre förslag.

*..och ja, jag erkänner, jag hade fel om programmet Medierna. Det blev ett mycket bra program.

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617