Redaktören är död – leve redaktören!

”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.

Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:

Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.

Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.

(…)

Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.

Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet. 

De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.

Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!

Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.

Redaktören är död, leve redaktören!

Maktmissbruk och hunddressyr i svensk ungdomsvård

Unga flickor som omhändertagits av statliga myndigheter uppfostras som hundar med hjälp av olikfärgade ”pluppar” som symboliserar grad av lydnad. Unga kvinnor nekas frisk luft under veckor i sträck. Och en del blir rökare bara för att åtminstone få gå ut på en balkong. Ja, det är den bild som SR P1:s Kaliber ger av hur unga kvinnor som  tvångsomhändertagits har det. Övervakade av Statens Institutionsstyrelse (SIS). Men högste ansvarig på SIS vill inte uttala sig (vill inte!) och inte heller får Kaliber mer än fnysning till svar på varför JO:s fyra år gamla kritik mot att unga människor inte får gå ut helt har negligerats såväl på SIS som på socialdepartementet.

Som Kaliber påpekar behandlas våra fångar betydligt mer humant eftersom de har rätt till en timmas frisk luft om dagen. Ingen skulle komma på idén att ge narkotiskasmugglare och mördare olikfärgade ”pluppar” allt efter hur lydiga mot personalen och reglerna de varit, och att dessa ”pluppar” skulle leda till förmåner eller betraffningar internt.

Visst måste det finnas en mängd forskning inom det område som berör unga människors sociala problem? Vi har sociologi, socialmedicin, socialt arbete, psykiatri och neuropsykatri som några fält som rimligen ägnar sig åt detta. Jag är övertygad om att få, om ens någon, peer-review artikel inom dessa fält belägger att arbetet med lydnadsträning à la hunddressyr är vad som får unga självdestruktiva flickor att sluta skära sig, berusa sig eller misshandla kamrater. Ändå tycks de här idéerna – under olika namn – ha spridit som en löpeld: klickerträning, poängräkning, stjärnor, band eller skamvrår. Den auktoritära trenden gentemot barn och unga har kommit tillbaka på bred front.

När denna typ av s k vård riktas mot minderåriga och unga vuxna som tvingats till vård är det inget annat än maktmissbruk. Vad skall en 17-årig flicka sätta emot när personalen på det hem hon är tvångsintagen på säger att hon inte får gå ut på hela veckan eftersom hon inte steg upp i tid? En flicka vars mamma kanske är alkoholist, vars pappa kanske inte varit närvarande någon gång och vars syskon kanske sitter i fängelse för stölder och häleri. En flicka som inte har någon egen bostad, som inte har andra vänner än de som är i hennes egen situation och som är ångestfylld och självdesutruktiv. Finns det något annat ord än maktmissbruk för ett sådant agerande från statens sida?

Och jag bara undrar, är det bara unga flickor vars lydnad räknas i termer av att de stiger upp ur sängen, plockar undan disken, uppför sig ”normalt” och går och lägger sig på kommando? Alla intervjuade i Kaliber var flickor. Behandlas pojkar likadant? Jag har mina misstankar om att så inte alls är fallet.

Personligen brukar jag påpeka att jag tror – utan vetenskaplig grund – att unga pojkar och flickor på glid (som man sa förr) behöver en hemmiljö, de behöver få arbeta med praktiska och handfasta saker som ger en känsla av det händer något synbart. De behöver social träning och vänja sig vid vardagslivet i termer av att gå upp, äta tillsammans, städa efter sig och passa tider. Men inte för att få en ”plupp” på en lista utan därför att det betyder något. En hund behöver rastas, en häst behöver mat, maten skall på bordet, potatis skall sättas och blommor behöver vatten – sådant kan motivera människor som ingen tagit på allvar. Belöningen kommer direkt, något som många ungdomar behöver i början för att orka fortsätta. Unga människor – liksom alla andra – behöver mening i det de gör.  Men någon med ett rejält kunskapsunderlag får gärna invända.

PS 19 maj 2010

I dagens P1-Morgon presenterades idag en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering som redovisar hårresande resultat – huvuddelen av de metoder som används i kommunerna för att förebygga psykisk ohälsa har ingen som helst vetenskaplig grund! Det är ingen dålig gissning att sammalunda gäller de metoder som används för att vårda de ungdomar som faktiskt också mår dåligt. Jag blir både arg och upprörd över den nonchalans som kommuner och andra vårdgivare visar genom att syssla med verksamheter som inte har något som helst stöd i erfarenhet och vetenskap.

DS

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Den politiska dimensionen av internationellt erkännande

I torsdags hade jag lyxen att få lyssna till professor Stephen Krasner och professor Jens Bartelson som talade om politiska implikationer av erkännandet av nya stater. Jag deltog i konferensen ”The Politics of International Recognition” som – på initiativ av Hans Agné – genomfördes vid Utrikespolitiska Institutet (sponsrad av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet).

Vi var ett fyrtiotal personer, såväl akademiker som praktiker, som fick tillfällle att vända och vrida på en diplomatisk praxis vars politiska dimension som alltför sällan noteras. När Krasner erkände – i dialog med den serbiske ambassadören – att han använt Wikipedia för att ta reda på hur många stater som erkänt Kosovo kunde inte ens den bistre ambassadören annat än dra lite på munnen. Likaså skapade Krasners vittnesmål om att FN-diplomaternas vilja att betala sina P-böter till New Yorks stad stämde väl överens med ländernas plats på Transparency International – ju mindre korruption desto större betalningsvilja – en hel del munterhet.

Men viktigare ur var Krasners mycket övertygande argumentation för att erkännandet av ”statehood” alls icke har sitt ursrpung i den Westfaliska freden utan istället i 1800-talets europeiska värld.  Den Westfaliska suveräniteten rör endast icke-intervention, och den egentliga syftet med den fredsuppgörelsen var att skapa religiös tolerans. Statlig suveränitet  kan ses som tre komponenter menade Krasner och lyfte fram den legala, den Westfaliska och den inrikespolitiska suveräniteten. Som ett exempel på bristande inrikespolitisk suveränitet nämnde Krasner att ISAF (FN-insatsen) betalar lön till afghanska soldater via mobiltelefon! Afghanistan saknar ett tillförlitligt banksystem men har ett utmärkt mobiltelefonnät.

Jens Bartelson valde att försöka påvisa att ett legalt erkännande i praktiken bygger på ett socialt erkännande, och att moraliska normer i sin tur påverkar viljan att utgärda ett legalt erkännande. Bartelson argumenterade också för att erkännande användes av de europeiska imperierna för att dominera andra stater! Genom att erkänna små kungadömen i Afrika kunde man sedan förhandla sig till goda handelsvillkor (läs: möjlighet att exploatera). Bartelsons slutsats var att det inte finns någon tvingande logik mellan socialt, legalt och moraliskt erkännande. Och tillade att erkännandets centrala roll är att reproducera världen såsom vi känner den. Som en värld av stater.

Ett mycket stimulerande och uppfriskande seminarium – och så roligt att kunna unna sig att koncentrera sig på att lyssna och reflektera över teoretiskt centrala begrepp i den internationella politiken!

Sverigedemokraterna i närbild

Niklas Orrenius, journalist på SDS, har skrivit en bok om Sverigdemokraterna: ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna”. Citatet i titeln kommer från Mattias Karlsson som numera är SD:s presschef. Det har kommit några böcker med fokus på Sverigedemokraterna, och Orrenius har valt att återpublicera och kommentera de reportage/artiklar han tidigare publicerat under hela 2000-talet.

Jag läste boken i ett sträck, i det närmaste i alla fall, och fann den både lättläst, underhållande och matnyttig. Bilden som tonar fram är ett litet sammansvetsat gäng med några satelliter som energiskt och fokuserat arbetat för att göra sitt parti inte bara rumsrent utan också skapa opinionsutrymme för partiets åsikter. Flera av reportagen ger inblickar i hur ledande Sverigedemokrater hanterar motgångar och förmår utnyttja bilden av att man tillhör en förtryckt och åsidosatt minoritet. I några texter framträder också centrala demokratiska dilemman, som t ex när personer inte får jobb eller tvingas lämna jobb för att de är Sverigedemokrater.

Orrenius förtjänst är att han pekar på att Sverigdemokraterna är nationalkonservativt parti, att man inte motsätter sig invandring pga ekonomi eller arbetstillfällen utan på nationalistiska och kulturella grunder. Personligen tycker jag att det är en viktig punkt att lyfta fram då debatten sällan uppmärksammar det. Sverigdemokraterna är egentligen det enda parti som inte ställer upp på den liberala hegemoni som svensk politik lever i sedan slutet av 1980-talet. Och just som det enda icke-liberala alternativet är man fri att hävda uppfattningar som inte ryms i övriga partiers diskurs, och kan också mobilisera befolkningsskikt som upplever att de liberala värderingarna fått alltför stort genomslag. Sverigedemokraterna spelar i en slags frizon jämfört med övriga partier. 

Men, jag tycker också att boken tenderar att betona ledarskapets och den sverigedemokratiska elitens uppfattning. Orrenius kommer inte under ytan, jag saknar en inträngande skildring av världen så som t ex Åkesson ser den. Jag skulle gärna se texter som tog vanliga SD-sympatisörer på allvar, lät dem beskriva sina tankar och föreställningar om världen. Hur förhåller dessa tankar sig till ledarskapets idéer? Och vad är egentligen slutsatsen Orrenius drar av sitt arbete? Jag hade gärna sett att han försökt sig på en monografi där han valt några av reportagen och fördjupat dem istället för att trycka närmare tjugo kortare texter med kommentarer.

Civilplikt för att öka samhörigheten

Idag skriver jag tillsammans med kollegerna i Rådet för Teologiskt Forum (Göteborgs Domkyrka/Göteborgs kyrkliga samfällighet) om behovet av mötesplatser i vårt pluralistiska samhälle. Vi föreslår att en civilplikt införs – och därmed att alla ungdomar får möjlighet att bli delaktiga i samhällets gemensamma sektor samtidigt som de också möter varandra och andra.

Under ett valår när politikerna försöker övertrumfa varandra i frågor om vård-skola-omsorg, samt om integration, innanför- och utanförskap kommer här ett blocköverskridande förslag för det gemensammas bästa: skapa en organisation som handlägger en allmän samhällstjänst för alla och som på så sätt bidrar till medborgerlig integration och möten samt fördjupad välfärd. Ett slags allmän värnplikt – en plikt för alla kvinnor och män i vårt land – för att värna samhällets gemensamma bästa och skapa mötesplatser.

Läs hela artikeln här.

Inte fel med presstöd till Nationell Idag

I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.

Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.

I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg (”raser”) olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.

Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande – oavsett om det handlar om människor eller kulturer – som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är ”vi”. Det är en motbjudande inställning – men den är inte olaglig. Argumentet att ”skattepengar” inte skall ges till Nationell Idag är märkligt – den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick ”skattepengar” i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?

Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.

Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.

Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.

Konsten att mäta och tolka

Radioprogrammet Medierna (SR/P1) granskade i sitt senaste program (17/4) Ekoredaktionens undersökning och rapportering kring sexuella trakasserier bland landets skådespelare och film- och  teaterarbetare.* Jag minns att jag i en liten tweet reste en fråga om vad det betydde att svarsprocentenvar på 37 procent. Nu visar det sig att undersökningen inte bara hade ett bortfall på 63 procent (oanalyserat) utan att också själva urvalet var felaktigt genomfört om man vill säga något generellt. Att den ansvarige reportern försökte slingra sig med att han ”bara var intresserad” av den lilla grupp på drygt 100 personer som svarade att de utsatts för trakasserier var plågsamt att lyssna till. Som Jan Stridh så riktigt påpekade så genomför man enkäter i syfte att generalisera – är man intresserad av en liten specifik grupp är det andra metoder som gäller.

Det står mig nu upp i halsen med alla dessa klåpare som genomför och tolkar s k opinionsundersökningar eller enkäter och inte förstått någonting om grunden för logik och slutsatsdragning. Ett av de första och nödvändiga momenten inom vetenskaplig metodologi är att lära sig vad man kan använda olika metoder till och vilka slutsatser man kan dra av dem. Nästa moment innebär att lära sig att kontrollera för (alltså väga in) teoretiskt och empiriskt rimliga andra förklaringar till det resultat man fått. Att alltså inte dra kausala slutsatser av raka bivariata (mellan två fenomen) sambandsanalyser. 

Exemplen på journalisters och många andra opinionsbildares totala okunnighet rörande logik och slutsatsdragning avseende opinionsmönster eller sociala förklaringar är hisnande.

Exempel 1: Svenskt Näringsliv meddelade stolt häromdagen att friskolors elever hade bättre betyd och därför behövde Sverige satsa på fler friskolor. Precis som professorn i kulturgeografi Bo Malmberg påpekade i en replik är det inte sant. Istället är det de goda betygen på friskolor som förklaras av de goda studiemiljöer i vilka friskolor föredrar att etablera sig och de studenter friskolor föredrar att attrahera.

Exempel 2. Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att den överrepresentation på faktor 1.5 som invandrare har för att begå brott när man kontrollerat för sociala förhållanden måste debatteras. Men varför är det just denna – mycket lilla – överrepresentation som politiken skall ta fasta på? Varför inte den våldsamma överrepresentationen av män, fattiga eller missbrukare? Skulle inte det ge ”mer för pengarna”? Men Neuding stirrar sig blind på att någon har mätt en kategori och inser inte att om vi bryter ner alla människor i olika kategorier så kommer vi att hitta ett oöverskådligt antal överrepresentationer. Den avgörande frågan är ju om överrepresentationen är teoretiskt relevant – alltså om det finns anledning att tro att just denna egenskap är orsak till brottsligheten. Vilken är den unika teoretiska grunden tycker Neuding för att det faktum att någon är född utanför Sverige är en relevant förklaring till brottslighet?

Så här skulle jag kunna hålla på varje dag. Men till slut slår man dövörat till och slutar helt enkelt att ta några undersökningar som presenteras i medierna på fullt allvar.

Kanske skulle varje medieföretag anställa en mycket högt kvalificerad samhällsvetare med kompetens inom vetenskaplig metodologi och inte låta en enda nyhet rörande en undersökning gå ut innan den passerat en koll? Kom gärna med ett bättre förslag.

*..och ja, jag erkänner, jag hade fel om programmet Medierna. Det blev ett mycket bra program.

Quick/Bergwall som medial dokusåpa

Är det bara jag som tycker att dokusåpan ”Tomas Quick” nu gått in i en absurd fas? En man som är dömd för åtta mord deltar nu under sitt ursprungliga namn Sture Bergwall glatt i debatten talandes om sig själv i tredje person, påtalandes att han ”under Tomas-Quick-tiden” eller i ”Tomas-Quick-rollen” tänkte eller gjorde si eller så. Mannen lär vara inlåst på en sluten rättspsykiatrisk avdelning men deltar i mediedebatter och twittrar med offentliga kommentarer till arbetet med resning i flera av de mål där han dömts. Borde inte ansvariga journalister och chefer ställa sig frågan om vi inte ser den förra hysterin upprepad, men denna gång som fars?

Jag tänker inte ha någon uppfattning om Quicks/Bergwalls skuld, jag tycker dock att Hannes Råstams arbete gör ett övertygande intryck och noterar att resning beviljats i ett fall. Längre än så tycker jag inte att vi som står utanför skall gå förrän vi fått nya rättegångar. Det jag reagerar på är att ett oerhört allvarligt brottsregister – varav en hel del brott inte alls är omstridda – nu förvandlats till en genommedialiserad dokusåpa. Redan 1974 hade Quick dömts till rättspsykiatrisk vård för sexuella brott mot barn, fått en åtalsunderlåtelse för dråp och var drogmissbrukare. Den historia som rullas upp nu började 1990 med ett grovt rån och gisslantagande, något som ånyo renderade rättspsykatrisk vård. Ingen har såvitt jag förstår bestritt att dessa domar är korrekta. 

En mängd anhöriga till brottsoffer ser och hör en förmodad gärningsman värdera och bedöma rättsprocessen, sin advokat, åklagare, domare och terapeuter i alla svenska medier. Jurister med olika positioner diskuterar såväl personen Quick/Bergwall som detaljer i själva brotten. Om jag vore anhörig till offren skulle jag känna mig illa berörd. Som samhällsmedborgare känner jag avsmak när rättsystemet förvandlas till ett mediedrama med schablonbilder av alla inblandade. Den senaste turneringen är Borgströms märkliga anmälan av sig själv. Vem regisserar och vem är dramaturg i detta teaterstycke? Och i vilket syfte?

Lite mer besinning skulle jag vilja från mediernas inför behandlingen av rättsprocessen om vad som inte är en svart-vit historia.

Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS