Kristdemokraterna – från dem vid sidan av till att värna mainstream

Massor av människors vardag passar inte in i de
mönster som vi teoretiserar fram, och många faller
genom de sociala skyddsnäten hur vi än konstruerar
maskorna. Och de upplever oss nog emellanåt som
om vi talade om en helt annan verklighet än deras.
Fru talman! För ett par veckor sedan, vid en
presskontakt, talade jag mig varm för att den lilla
människan måste lyftas fram i fokus, att vården, om-
sorgen och respekten för människovärdet är viktigare
än penningvärdet. Genast började det komma e-mail.
Vad menade jag med talet om den ”lilla människan”?
Begåvade medborgare undrade vad jag avsåg med
den typen av uttryck. Jag tror att vi alla nu och då,
förr eller senare, upplever oss vara i den situationen
att vi känner oss små, känner oss vid sidan om och i
behov av omsorg, i behov av något mer än det som
kan mätas i kronor och ören.

De här orden yttrades av Alf Svensson, partiledare för kristdemokraterna den 20 januari 1998, några månader före det val som skulle bli KD:s hittills största framgång med nästan 12 procent av väljarna bakom sig.

Det har varit många bud om vad verklighetens folk har för sig under sommaren. Jag är övertygad om att de gör åtminstone en sak, nämligen åker och storhandlar. På många av dessa köpcenters parkeringsplatser finns sedan några år särskilda familjeparkeringar. De är lite större än andra parkeringsrutor för att föräldrarna ska kunna krångla ut vagnar och bilbarnstolar utan att smälla i andra bilar. Rutorna markeras med en blå skylt med en barnvagn. De här parkeringsplatserna är också en liten bild av en kristdemokratisk idé. För här finns inga parkeringsvakter för att freda dem från andra bilister. I stället finns något som är viktigare. Det finns en norm som säger att man inte tar sådana platser om man inte har barn i bilen. Inte en lag som förbjuder andra att snylta på ett utrymme de inte behöver. Inte en vakt som håller undan.  Utan en norm som upprätthålls.  Av oss alla. Tillsammans. Så tycker jag samhället i stort ska fungera.

Det andra citatet är istället från kristdemokraternas nuvarande partiledare Göran Hägglunds sommartal den 31 juli, 50 dagar före kristdemokraternas ödesval 2010.

För mer än tio år sedan skrev jag en bok om den europeiska kristdemokratin där den svenska och den franska kristdemokratin hade en särskilt framträdande plats (Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma, SNS förlag 1998). I min dåvarande analys konstaterade jag att den svenska kristdemokratin fortfarande positionerade sig tydligt inom den religiösa domänen. Om syftet var att attrahera och samla de religiösa väljarna gjorde partiet rätt då den svenska religiösa väljarkåren hade ett tydligt religiöst betingat värdemönster och därmed ”förstod” kristdemokraternas budskap.

Dagens svenska kristdemokrati har i stort sett lämnat den religiösa domänen och positionerar sig numera enbart inom vänster-höger-domänen (preliminär analys vill jag betona). Avståndstagandet från politik, statsmakt och regleringar fanns redan hos dåvarande KdS men om man jämför de två citaten är det betoningen som skiljer – och som jag menar är en generell skillnad – nämligen att människosynens fokus har förskjutits från individen i marginalen till gruppen i mitten.

Alf Svensson myntade begreppet den lilla människan. Göran Hägglund har myntat begreppet verklighetens folk. För tiotalet år sedan lyfte kristdemokraterna i olika sammanhang fram människan som befinner sig ”vid sidan om” huvudfåran i samhället. Men idag är det gruppen i mitten, de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för kristdemokraternas budskap.

Hägglund talar om familjerna på stormarknaderna som står på särskilda parkeringar för att få utrymme nog – och att den sociala kontrollen skall upprätthålla ordningen. Där Hägglund hyllar normgivning genom socialt kollektivt tryck hyllade Svensson omsorg om dem som hamnat utanför normerna och kanske t o m kommit på kant med verklighetens folk.

I vårt hus hade vi en äldre herre som varit läroverkslärare. Barnen var rädda för honom då han bevakade dem varje dag på gården, trampade de in i rabatten öppnade han fönstet och meddelade att så fick man inte göra. Jag tror inte att det var på det sättet de lärde sig att vara rädda om blommorna. Förmodligen skulle han i enlighet med Hägglunds önskan också ha berättat för mig också att jag inte fick ställa mig på barnvagnsfamiljens parkering även om det inte fanns någon annan och jag hade bråttom hem till en febersjuk tio-åring.

För den tidigare kristdemokratin var staten ingen alla goda gåvors givare, inte heller var förbudsivrandet på långt när så starkt som kristdemokraternas belackare gav uttryck för. Men dåtidens kristdemokrater fokuserade på en socialkonservativ önskan om ett samhälle som hade ett yttersta skyddsnät som tog hand om dem som föll vid sidan av – den som inte var lönsam, som inte hade råd med vare sig bil eller att storhandla. Göran Hägglunds kristdemokrati lyfter istället fram en teoretisk ideologisk konstruktion där mainstream är norm, där den som redan har mycket skall få ytterligare utrymme. En stor parkeringsplats till kombin med barnvagnarna, väl bevakad genom social kontroll.

Ingen skall säga att kristdemokratin inte har genomgått en ideologisk förskjutning. Min professionella uppfattning är att förändringen inte varit gynnsam för partiets attraktivitet bland allmänborgerliga väljare. Och de väljare man eventuellt vinner med den nya profilen omfattar troligen inte de värden vilka partiet ursprungligen bildades för att understödja.

(Läs också gärna Douglas Brommessons artikel om kristdemokraternas förändring sedan 1960-talet i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010 nr 2.)

Littorin och valrörelsen

Den s k Littorinaffären tycks nu ha blåst över. Regeringen har fortfarande starkt förtroende bland svenska folket. Den undersökning som Expressen redovisar idag har genomförts mitt under Almedalsveckan och under den tidsperiod då Aftonbladet publicerade ett vittnesmål om att f d arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin köpt sex strax före valet 2006. Littorin avgick och kommenterade ryktena, efter en tids tystnad, i DN den 14 juli. 

Jag ansåg att affären bara kunde få ett slut – vilket det nu än blev – om Littorin själv berättade sin historia. Vilket han också valde att göra till slut. Därefter har det varit i stort sett knäpptyst om Littorin.

Däremot anser jag inte, vilket skrivningen i Expressens artikel idag kan uppfattas som, att ”faran inte är över än”. Istället svarade jag på frågan vad som skulle kunna få Littorinaffären att påverka förtroende för regeringen. Mitt svar var att om och endast om det visar sig att ryktet om Littorin varit känt av statsministern, om han vet mer om detta eller om statsministern på något sätt personligen kan knytas till Littorins avgångsskäl då kan förtroendet för statsminstern naggas i kanten. Just nu är det ingen sannolik utveckling.

Jag har också tidigare påpekat att den mekanism som skulle kunna göra att Littorinaffären negativt påverkar förtroendet för regeringen är om det påstådda sexköpet på något sätt tolkas i perspektivet att regeringen inte har satt jämställdheten främst och/eller att moderaterna har riksdagens mest manligt dominerade väljargrupp. Inte heller detta är någon sannolik utveckling i dagsläget.

Skandaler har ingen avgörande effekt på valutgången. Istället är det troliga scenariot att Littorinaffären blir en av många bakgrundsfärger i en valrörelse som kommer att handla om sysselsättning, skatter och framtidsvisioner.

Ragnar Thoursie in memoriam

Poesi och politik är ett kärt gammalt par – tvärt emot en omhuldad myt är varje konstnärsskap politiskt. Antingen för att verket tar ställning och skapar debatt, eller för att verket inte tar ställning – och kanske skapar debatt. Till synes oskyldiga farser på privatteatrar eller sommarscener runt om i landet befäster myter och saningar om människors liv. En traditionell pjäs som ”Körsbärsträdgården” kan väcka politiska frågor om vår tid. Och konsten kan användas politiskt av dem som inte själva skapat den.

När Ragnar Thoursie gick bort i förra veckan var det en alldeles särskild gestaltning av politik och poesi som gick ur tiden. Thoursie var mannen som valde (?) att lämna poesin, trots en debut med stjärnglans, för att arbeta som byrådirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen. I en av de sällsynta intervjuerna  tonar bilden av en plikttrogen man som kanske aldrig helt trodde på sitt eget konstnärliga projekt fram. Han lyfter hellre fram Elefantsjukan (2003). En bok som som delvis är en uppgörelse med de förväntningar på det nya samhälle som Thoursie yppar i den berömda Sundbybergsprologen (daterad nyårsafton 1951). Hur bra blev det egentligen? Var folkhemsbygget delvis förfelat?

Thoursie tycks ha varit en nitisk, plittrogen och extremt hårt arbetande man. Jag kan inte tro annat än att han präglats av sin uppväxt i Jehovas Vittnen – en religiös grupp som arbetar på sin frälsning i förhoppningen om att få komma till det nya Jerusalem när tiden nått sitt slut. Det är svårt, för att inte säga hart när omöjligt, att inte läsa in eskatologiska tankar i Thoursies modernism. Han läste mycket få böcker under sin barndom (Vittnena är mycket negativa till skönlitteratur) men kanske gav det också Thoursie möjlighet att skapa egna, halsbrytande, lyriska bilder i sin gestaltning av det moderna. I var och varannan av hans dikter finns återklanger av bibliskt språk – en litterär skatt av större värde än många människor idag förstår.

Ragnar Thoursie används ofta politiskt som folkhemmets profet – och det var han också. Men han var också den som såg att många visioner och ideal försvann när systemet tog över. I sin sista lyriksamling ”Sånger från äldreomsorgen” (2008) är han tillbaka i de små undren, undret att vara människa. Modernism, ja tveklöst – men utan fokus på individens frigörelse och värdighet tenderar systemet att prioritera sin egen överlevnad på mänsklighetens bekostnad.

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Betyg inte längre arbetarbarnens bästa vän

Det fanns en tid när betygen var arbetarbarnens bästa vän. Åtminstone är det vad jag fått mig sagt. Jag var själv länge en förkämpe för betyg eftersom det var ett av de få sätt som barn- och ungdomar utan studietraditioner och rätt vokabulär ändå kunde överbevisa om sin begåvning. På den tiden var det relativa betyg, tanken var att varje årskull bestod av en normalfördelningskurva och det fanns plats för lika många ”femmor” som ”ettor”. Nog fanns det utrymme för betygsinflation och betyg som man ”snackade” sig till. Men med tanke på alla standardprov och rektorer som höll sina lärare i schack – eftersom ingen hade något att tjäna på höga betyg utan snarare på en normalfördelning – så funkade det nog rätt bra.

I Lärarförbundets nya rapport visar det sig dels att betygen skenar, dels att de skenar mycket ojämlikt. Vem tror på fullt allvar att ungdomar 1990 var mycket mindre intelligenta än 2010? Ändå får oerhört många fler MVG i betyg. Och värre är att det är de högutbildades och höginkomstagarnas barn som får än högre betyg än andra.

Min förklaring ligger i målrelaterade betyg med lärare som inte har klara kriterier, den verbala förmågan hos barn från högutbildade hem och skolor där man tjänar pengar och status på att erbjuda höga betyg. Skolpolitiken havererade efter kommunaliseringen, det nya betygssystemet och friskolereformen.

Betyg är absolut inte längre arbetarbarnens bästa vän. Tyvärr.

Myten om den ensamme svensken

Vad jag är trött på tvärsäkra påståenden om svenska folket utan tillstymmelse till belägg. Idag påstår Mustafa Can i SvD att ”svensken är världens mest ensamma människa”. En myt och skröna som kanske passar en mentalitet av svensk självspäkelse men som inte har mycket med verkligheten att göra.

Svenskarna uppskattar autonomi, individualitet och oberoende mer än andra – det är sant. Och det är i sin tur en förklaring till att svensken uppskattar välfärd i form av kollektiv, gemensamt finansierad, omsorg från samhällsinstitutioner för att undkomma beroendet av familj och den sociala kontrollen. Forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzel har påvisat svenskarnas kärlek till autonomi och modernitet, bland annat i sin bok Modernization, Cultural change and Democracy (2005).  Att en längtan efter oberoende skulle vara detsamma som ”ensamhet” – i meningen att man känner sig övergiven och önskar sällskap – är bara nys. Andelen ensamhushåll kan förstås inte tas till intäkt för ensamhet, om något är det ett bevis på hur autonomt även gamla kvinnor kan leva. ”Bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som Susanne Alfvengren sjöng en gång.

Den här myten verkar vara lika svår att få död på som myten om svenskarna hade världsrekord i självmord. Också det var bara dumheter.

Läs mer i Henrik Berggren och Lars Trägårdh ”Är svensken människa?” samt även Ulf Bjereld och Marie Demker ”Kampen om kunskapen”.

Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS

En skola i fritt fall?

I inget annat europeiskt land som deltar har föräldrarnas utbildningsnivå större betydelse för elevernas medborgarkunskaper än i Sverige.

Ja, kära vänner, ni läste alldeles rätt. I Skolverkets pressmeddelande idag lyfter de själva fram att den svenska skolan är så kraftigt segregerad. De svenska 14-åringarna har i allmänhet goda medborgarkunskaper (kunskaper om samhälle och politik) men spridningen mellan högsta och lägsta nivå är anmärkningsvärt hög i Sverige.

Det tycks också – av pressmeddelandet att döma – finnas samband mellan låga kunskapsnivåer och stereotypa föreställningar om kön och etnicitet. Och, föräldrars utbildningsbakgrund påverkar ungdomarnas förutsättningar mer än i något annat av de europeiska länder som deltagit i undersökningen.  Barn till högutbildade föräldrar som har klasskamrater med samma bakgrund får en rejäl extraskjuts i livet medan de med lågutbildade föräldrar i klasser med andra barn med samma klassbakgrund är förlorarna.

Hur har den internationellt välrenommerade svenska skolan kunnat tillåtas bli en klass-skola? Många säger nog ”flum-pedagogiken” på 1970-talet. Jag tror inte på det, den pedagogiken var inte särskilt flummig alls och den har nog snarare präglat min generation än dagens 14-åringar. Undersökningar från 1980-talet tyder inte på att kunskapsnivån sjönk på något drastiskt sätt.

Mitt personliga svar är tre-faldigt: kommunaliseringen av skolan, devalveringen av läraryrket och friskolereformen. Dessa tre tror jag tillsammans har gjort skapat en ojämlik skola med fokus på marknadstänkande, socialt omhändertagande och individuella rättigheter. Resultatet är segregering och barn till föräldrar med god utbildning får det stöd i den kollektiva utvecklingsprocess och den ansträngning som krävs för att lära sig något i skolan.

Skolverkets rapport är tillsammans med liknande resultat en mycket kraftig varningssignal om att ett helt annat samhälle väntar runt knuten.

Mona Sahlin och religionsfriheten

”Vi pratar oftast om frihet från religion när vi talar om religionsfrihet” ungefär så sa Mona Sahlin, och fortsatte ”men religionsfrihet är ju också en frihet att få utöva sin religion.” Det var Människor och Tros (P1) partiledarsamtal i senaste sändningen som Sahlin uttalade sig om religionsfrihet. En serie som samtal som för övrigt Fredrik Reinfeldt som ende partiledare vägrat att delta i. Man undrar varför?

Men åter till Sahlin, vad är det hon säger egentligen? Att religionsfrihetens plats i grundlagen är att befria människor från religion? Ja, så uppfattade i alla fall jag uttalandet. Det är ett mycket märkligt, för att inte säga felaktigt uttalande. Att religionsfrihet som en av våra svenska rättigheter finns inskrivna i vår författning går tillbaka dels på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dels på en lång europeisk kamp för att låta människor få utöva sin religion. Sverige var sent att inför religionsfrihet, inte förrän 1952 fick vi full religionsfrihet i meningen att man kunde lämna Svenska Kyrkan utan att gå in i något annat sanktionerat samfund. Under decennier på 1800-talet flydde svenskar till USA för att kunna utöva sin pietistiska kristendom. Och judar hade under århundraden endast några få fristäder i Sverige, också långt efter det att andra religiösa minoriteter fått religionsfrihet. Inte förrän 1854 fick judar bosätta sig var de ville i Sverige och fortsätta utöva sin religion.

FN:s deklaration handlar om rätten att inte bli förnekad sin religion, och av detta följer också rätten att bli betraktad som flykting just på grund av religiös förföljelse. Religionsfriheten har tillkommit som en mänsklig rättighet till religion. Inte från religion.

Det betyder inte att medborgarnas rätt att slippa bli påtvingad en religion är oviktig – rättigheten att lämna Svenska Kyrkan är ju t ex uttryck för den rätten. Att ett samhälle med religionsfrihet skulle kunna garantera någon ett samhälle fritt från religion är emellertid fnoskigt. Så länge människor har rätt att utöva sin religion så kommer vi överallt att möta människor som gör just detta – utövar sin religion i socialt arbete, ideellt arbete, gudstjänst, körsång eller politik.

Religionsfriheten är rätten att fritt få utöva sin religion, Mona Sahlin, inte rätten att slippa möta religion i samhället. Religionsfriheten är grunden för att jag och många andra medborgare med högburet huvud kan delta i gudstjänster, läsa aftonbön med mina barn och med min tro som grund engagera mig i samhällsfrågor av alla slag!

Journalister och journalister

I en plötslig akt av självanalys har jag funderat på varför vissa journalistsamtal efterlämnar en lite fadd eftersmak medan jag efter andra samtal känner mig nöjd med utfört arbete. Häromdagen insåg jag en analytisk skillnad mellan de olika samtalen: de som samtalar med mig och de som använder mig som en robot.

När jag får en påringning från någon som vill veta varför Sverigedemokraterna går upp eller ned i opinionsmätningarna, om valrörelsen blir si eller så eller varför de små partierna i regeringen tappar stöd så vill jag alltid samma sak – jag vill förklara. Det är först om jag får journalisten att förstå de principiella grunderna för mitt resonemang som hon/han också kan skriva något intressant, menar jag. Om journalisten ifråga inte anser att mina argument är relevanta är en helt anann sak, det är upp till henne/honom och den publicistiska bedömningen. Men jag vill att journalisten skall fatta sitt beslut att skriva eller inte skriva på grundval att hon/han förstått vad jag säger och framför allt på vilken grund jag säger det.

I väldigt många samtal fungerar det här väldigt bra. Ett samtal mellan mig och journalisten uppstår. Jag brukar börja med ett svar eller påstående som relaterar till journalistens fråga, därefter drar jag enkelt de principiella grunderna för detta påstående och avslutar oftast med en problematisering och tänkbar kritik av hållningen. Ofta leder detta till följdfrågor där man kan fördjupa och generalisera kring det specifika ämne som journalisten vill tala om. Jag lyfter alltid frågan till en generell nivå eftersom det är endast då som dess relevans (eller brist på relevans…) blir tydlig. Vad som sedan står i tidningen eller hörs i radion är då en eller ett par kondenserade och raka pratminus som förtydligar den resonerande text som journalisten själv skrivit genom sin research.

Men, allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).

Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen. Jag är dock sällan nöjd med vad som sedan dyker upp i skrift – helt enkelt därför att journalisten uppenbart inte förstått (vilken heller inte var meningen).

Det här är inget allmänt gnäll på journalister. Tvärtom. Huvuddelen av de samtal jag får fungerar som i det förstnämnda fallet. Och dessutom vet jag att en journalist har en tajt deadline, skall skriva kort och enkelt samt inte kan problematisera å ena sidan och å andra sidan. Det är vi akademiskt verksamma som får stå för det. Och ja, det är en del av den s k tredje uppgiften för oss samhällsvetare att delta i och kommentera samhällsdebatt och politik.

Men, vad är det för redaktioner som uppmuntrar en passiv samhällsjournalistik som går ut på att tilldela någon ett ämne för att denne skall ringa upp någon (vem som helst?) och skriva av vad den personen säger? Vart tar den initierade researchen och den egna vinkeln i ett förmedlande, undersökande och demokratiserande syfte vägen då?

Och det är för övrigt väldigt roligt att få samtala med journalister som vill förstå. Jag lär mig mycket om vilka frågor som är aktuella och hur sambanden mellan olika vinklar utvecklas.