klass – VÄNSTRA STRANDEN

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

”Vad hände med arbetarklassen?” Några ord om en bok

Vad hände med marxismen? Efter att ha läst Johan Alfonssons bok om arbetarklassen känner jag mig lite uppmuntrad. Inte för att han förklarar vad som hände med den samhällsvetenskapliga teorin som marxismen utvecklade, utan för att han tillämpar huvuddelen av dess tankegods rakt av på vår tid. För första gången p¨å länge läser jag en politisk text som använder sig av ett etablerat teoretiskt tankegods och drar slutsatser om vår tid som inte bygger på svepande påståenden om kunskapssamhället, nya mansroller eller ”woke-rörelser”. I boken ”Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige” står vi med två rejäla skor med ståltåhätta i den marxistiska myllan på arbetsplatser och skolgårdar. Tack för det. Den så kallade ”TAN-vänstern” skulle kunna ha fått någon att hålla handen.

Men, jag håller inte med om särskilt mycket i Alfonssons bok även om jag välkomnar den. Vi behöver precis de här teoretiskt underbyggda diskussionerna om samhällsutvecklingen och det är bara i kampen mellan perspektivet som argumenten vässas. Alfonssons tes (jag gör honom säkert inte rättvisa) är att arbetsklassens politiska och fackliga företrädare har svikit dem till förmån för en medelklass som han menar har påståtts tagit de tuffaste ekonomiska smällarna. Och att kampen om medelklassens röster har lett fram till att arbetsklassen istället börjat rösta på Sverigedemokraterna, vilket alltså gör högerdominansen i politiken manifest. Alfonssons ärende med boken är att uppmärksamma den här utvecklingen och ge arbetarklassen och dess företrädare kraft och tillit i att återvinna den kollektiva kraft som finns i den faktiska arbetarklassen. Och han gör det med empiri och argument. Han påpekar att det politiska arbetet bör handla om att ge arbetarklassen strukturell makt, inte makt över sig själva som individer. Kampen för kortare arbetstid (i ljuset av teknikutvecklingen) kan vara en väg till sådana inbrytningar men att det bara är ett första steg.

Alfonsson resonerar om olika sätt att begreppsliggöra klass och landar – som många av oss – i att det är svårt men att man rimligen måste hålla sig till någon form av marxistisk princip. Han skriver att den del av löntagarna vars arbete har ett högt värde på arbetsmarknaden (lång utbildning, efterfrågade, specialkompetens) tillhör medelklassen medan de vars arbetskraft är lågt värderad tillhör arbetarklassen. Och arbetarklassen består av både kvalificerade och okvalificerade arbetare. (s 40-42) Han menar också att den grupp löntagare som utgör arbetarklassen i dagens samhällsutveckling är mer osynliggjord än tidigare, att de nästan raderats ut från politikens karta, trots att de utgör ryggraden i så många branscher.

Men, Alfonsson skriver en hel bok om det post-industriella samhällets utveckling utan att, såvitt jag kan se, nämna ordet globalisering. Marx skulle knappast ha bortsett från att arbetarklassens exponering mot en global arbetsmarknad har dragit undan benen för väldigt många av de nationella kanalerna till ökad kollektiv makt. Alfonsson pratar inte heller om huruvida han menar klassen för sig eller klassen i sig – alltså behovet av en klassidentitet (som urholkats). Jag saknar också en diskussion om den kommunikationsteknologiska utvecklingens effekter i termer av förändrade förutsättningar för mobilisering. Inte heller diskuteras frågan om rättigheter, både som människa och medborgare, vilka konsekvent har underminerats för den grupp som inte ens kvalificerar sig (marxistiskt) för att ingå i arbetarklassen. Det kollektiva aktörskap Alfonsson efterfrågar kräver både klassmedvetande och en nationell begränsning av konkurrensen på arbetsmarknaden. Inga av dessa villkor är uppfyllda idag. Avsaknaden av dessa perspektiv gör boken mindre relevant, både politiskt och teoretiskt. Oaktat detta tycker jag att Alfonsson skrivit en både intressant och viktig bok.

Alfonsson använder sin morfar som ett exempel på den traditionella arbetarklassen. Morfadern var typograf, en uppburen position i arbetarklassen och samtidigt ett bra exempel på vad som händer när produktivkrafterna förändras (digitaliseringen). Alfonssons morfar och min pappa tillhör samma generation. Min pappa började som motorelev till sjöss och sedan filare på varven i Göteborg. Han slutade sin bana som gruppchef på en marinmekanisk verkstad. Precis som Alfonssons morfar gjorde han en sagolik klassresa ekonomiskt, men han blev aldrig medelklass. Frågan är om vår tid alls ger möjlighet för en arbetarklass (eller ett rent proletariat) som kan göra den resan – inte en klassresa utan en ekonomisk och social resa från armod till välfärd? Den viktiga frågan hänger för mig kvar i rummet efter läsningen av Alfonssons bok.

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.

En bref: Lite mer om näthat

Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.

Så skrev jag i GP när jag i torsdags gav mig in i debatten om näthat, återstartad i DN av Jonas Thente, men förstås en debatt som pågår mer eller mindre ständigt.

Jag vet inte om Thente egentligen ville så mycket mer än dra igång en debatt, och i så fall fick han ju det, men jag reagerade på vad jag tyckte var en fladdrighet, brist på precision och ganska provinsiella perspektiv på ett gammalt demokratiskt fenomen.

Många andra har också skrivit i ämnet men jag kanske helst ser att fler tar del av den forskning på området ”näthat” som trots allt finns. Man kan t ex starta med Raphael Cohen-Almagor, ”The scope of tolerance” eller söka sig vidare i den diskussion som förs inom filosofioch statsvetenskap kring just tolerans, hat, demokrati och opinionsbildning.

En bref: Barnfattigdomen är en fråga om klassklyftor

Att vart åttonde barn lever i ett ekonomiskt utsatt hushåll bör givetvis också relateras till den ekonomiska utvecklingen generellt bland barnfamiljerna under senare år. Medan andelen barnfamiljer med låg inkomststandard varit mer eller mindre oförändrad sedan 1990-talets början har de allra flesta barnfamiljer fått det reellt ekonomiskt bättre de två senaste årtiondena. Numera har normalfamiljen mer än dubbelt upp för gränsen för låg inkomststandard och andelen barnfamiljer som har minst tre gånger detta gränsvärde har ökat från 4 procent 1991 till 19 procent av alla barnfamiljer 2010.

Ojämlikheten bland barnfamiljerna har således ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.

Så skriver professor Tapio Salonen i dagens Svenska Dagbladet angående det uppmärksammade inslaget i Uppdrag Granskning i SvT i veckan. På samma sätt framhöll professor Björn Halleröd för mer än två år sedan att fattigdom i Sverige måste ges en nationellt kontext, ses som relativ, om den skall vara relevant: ”Fattigdom är att vara utestängd från materiella ting och sociala värden som är självklarheter för den stora folkmajoriteten. Vi ska inte acceptera att samhället har olika måttstockar för olika människor.” (Framtider, sid 18)

I såväl Sverige som flera andra västländer har klyftorna ökat under det senaste decenniet. OECD konstaterade redan 2008 att ”barnfattigdomen” ökat påtagligt med ”pensionärsfattigdomen” minskat lika påtagligt. (s 3 i länken) Konsumtionssamhället har skapat en underklass, en grupp människor som är ställd utanför när alla andra har VIP-kort till värmen och gemenskapen. Jag kan inte förstå att en gnällig diskussion och ett program med oklart kritiskt syfte skall stå i vägen för det faktum att Sverige håller på att återskapa klassmärkena – om än de ser annorlunda ut än när jag växte upp. Då när jag som tolvåring betalade 100 surt hopsparade kronor för en utsliten och tunn Bogner-jacka som jag köpte av en kompis, bara för att få se ut som alla andra.* Det handlade inte om att jag frös och svalt, det handlade om att inte skilja ut sig från de andra. Svårare än så är det inte. Och, det går inte att förneka, skillnaderna är mycket större idag än när jag växte upp. Är det liksom okej, eller?

Läs också Andres Lokko i dagens Svenska Dagbladet.

* Vid den tiden tjänade en genomsnittlig vuxen manlig industriarbetare 17.50 i timmen.

Vad händer när resursfördelning försvinner ur den politiska debatten?

De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.

I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:

1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.

2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst, och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.

3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?

När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.

* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.

** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.

Fotbollsvåld handlar om identitet, manlighet och alkohol

Återigen kan vi läsa och höra alla innovativa recept på att få en ”huligan-fri” fotboll: bort med ståplats, registrera alla besökare, personliga biljetter, klubbarna måste ”ta ställning”, regeringen skjuta till pengar och supporterklubbarna ta tag i saken osv. Jag har hört allt detta så många gånger att jag inte längre riktigt lyssnar. Låt mig säga det direkt – jag har inget alternativt recept, jag vill bara att vi funderar på om detta verkligen kommer åt problemet? Vill vi komma åt problemet?

Vad är det den unge mannen i Malmö gjort? Han har onekligen betett sig som en idiot men det är ju inte olagligt. Han har överträtt en regel som upprättats på privatägt område, konsekvenserna blev jättestora eftersom sportens egen domstol (domarna) anser att beteendet måste stävjas. Men han har inte mördat någon, inte ens skadat någon trots att han kunde ha gjort det. Låt oss ha lite proportioner på händelsen. Fotbollen kommer inte att dö och ordningsproblemen i samband med sport kan ta sig betydligt mer våldsamma uttryck. (Den här idén fick jag av en okänd journalist, beklagar att jag glömt namnet.)

Märkligt nog var min första tanke när jag såg bilderna på den 18-årige bråkmakaren ”stackars hans mamma”. Mamman har nu vädjat om att ge sonen en schysst rättegång och inte ägna sig åt lynchstämning. Jag undrar var den kvalitativa skillnaden ligger mellan det den unge mannen gjort och det hat och symboliska våld han nu utsätts för på nätet?

Min uppfattning är att många av de recept som framförs för att bli av med fotbollsvåldet säkert kan ge viss effekt. Vi vet att tror man på en åtgärd så har den ofta en viss effekt, okänt hur. Sedan använder man något annat medel, tror på det och då fungerar det också.

Men, det som ingen tycks vilja prata om är att det verkliga våldet kring fotbollsmatcher (slagsmål i Landala häromveckan när jag körde förbi t ex) och våldet mellan åskådare alltid försigår mellan män i viss ålder, nästan alltid berusade eller drogpåverkade, och har funnits kring fotbollen sedan decennier. Fotbollen är en historiskt sett arbetarklassförankrad sport, våld har alltid varit vanligare bland yngre arbetarmän i städerna. Att alkohol är ett villkor för våld vet vi genom att runt 80 procent av alla misshandelsfall har en gärningsman som är berusad. Lägg därtill den identifikationsprocess som fotbollen tillhandahåller för unga män som står på gränsen mellan barn och vuxen och du har en för vissa individer mycket explosiv blandning.

Om vi inte börjar tänka på fotbollsvåldet i termer av samhällsvåld, begånget av unga män i samband med alkohol och en stark identitet som sätts på spel så tror jag inte att Sverige på något avgörande sätt kommer att kunna förändra mängden våld i samband med fotboll.

Läs Anders Widfeldt om fotbollssupportrar (2002) här.

Läs en uppsats om fotboll och manlighet (2008) här.

Politiken växlar, klassröstningen består

Många är de som menat att klassröstningens minskande betydelse också innebär att partier och politiska aktörer skall sluta tänka i klasstermer. Ett amerikanskt inspirerat schema där 70 procent av befolkningen anses tillhöra en heterogen medelklass och 10 procent tillhör överklass och 20 procent underklass har vunnit insteg i den svenska debatten. Vad som emellertid sällan kommer upp till ytan i den diskussionen är att den minskande klassröstningen närmast uteslutande berör arbetarklass och röstning på vänsterpartier. Få skiljer också på klassröstning i traditionell mening där klass är en definierad befolkningsgrupp med en gemensam kollektiv identitet samt organisering och klassposition vilken helt enkelt hänför sig till individens position på arbetsmarknaden. En tydligare sådan skiljelinje hade gjort klassdebatten på ABF i Göteborg för en dryg vecka sedan klarare.

Om vi använder oss av begreppet klassposition som indikator på klassröstning finns det fortfarande ett mycket starkt samband mellan klass och vilka partier man röstar på. Statsvetaren Daniel Oesch* har i en jämförande studie av Storbritannien, Tyskland och Schweiz visat att den traditionella klassskiljelinjen består i Tyskland och Storbritannien, trots att de dåvarande socialdemokratiska regeringsledarna Blair och Schröder inte precis kan sägas ha stått till vänster i sina partier. Oesch visar också att utbildningsnivå – allt annat lika – ökar sannolikheten att stödja ett liberalt eller vänsteralternativ (där de gröna ingår) i alla länderna medan det inte alls påverkar sannolikheten att stödja de konservativa alternativen.

I såväl Storbritannien som Tyskland är det mer sannolikt arbetarklassen att stödjer den traditionella vänstern och minst sannolikt att man stödjer den nya, liberala vänstern, men också osannolikt att man röstar höger. På samma sätt är det traditionella borgerskapet och småföretagare de som har lägst sannolikhet att rösta vänster. I Schweiz däremot är den starkaste skiljelinjen mellan högutbildade grupper som arbetar i yrken med mellanmänskliga relationer och samhällsfrågor å ena sidan och arbetare i produktionen och småföretagare å den andra. Den förstnämnda gruppen röstar vänster och liberalt medan den senare gärna väljer det högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet (SVP).

Oesch poängterar att den så ofta diskuterade medelklassen (salaried middle class) inte alls är så homogen som debatten ger intryck av. Den del av medelklassen som arbetar med s k socio-kulturella yrken (hälsovård, utbildning, socialt arbete, media och konst) skiljer sig åt från den del som arbetar med tekniska och ekonomiska yrken. De sistnämnda är överrepresenterade bland konservativa/höger-väljare medan de förstnämnda är den grupp som har allra minst sannolikhet att rösta konservativt/höger. Detta mönster har påtalats under lång tid utan att egentligen få något genomslag i den politiska debatten, kanske för att den förbli gömd i undermåliga operationaliseringar av klass. Oesch slutsats är att så länge vi mäter klass genom position på arbetsmarknaden samt håller medelklassen isär i två delar på det sätt som ovan diskuterats så finns det ingen minskande klassröstning!

Alltså, skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass avseende röstande på vänster och högerpartier består (den traditionella) samtidigt som en ny skiljelinje som skär tvärs igenom medelklassen är på uppsegling. Att välbetalda och etablerade grupper röstar vänster har länge uppfattats som en signal om minskad klassröstning. Skall vi tro Oesch och andra så är det tvärtom ett uttryck för att klassposition fortfarande är avgörande för partival – medelklassen är inte en, den är två. Den ena delen röstar vänster/liberalt och den andra höger/konservativt. Klassröstning är så mycket mer än att arbetarklass röstar vänster – t ex att icke-yrkesutbildad arbetarklass röstar på högerpopulister och välutbildad medelklass i sociala yrken röstar vänsterliberalt.

Om svensk politik skall lära något av de analyser som sedan en tid diskuteras inom akademin så är det väl att socialdemokraterna borde sluta prata om att vinna medelklassen – utan ställa frågan vilken medelklass? Regeringsalliansens vinnande koncept har varit att förena grupperna till ”arbetare” i mer amerikansk anda, något som förstås underlättats av att ett traditionellt liberalt parti som folkpartiet tydligt valt högersidan.

*Oesch, Daniel (2008) The changing shape of class voting. European Societies 10:3 s 329-255.