Etikett: politik

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Kapitalet kräver långsiktighet

Långsiktighet är en bristvara idag. Och kontinuitet och fasta spelreglerär viktigt för både medborgare och företagsamhet säger alla – samtidigt som man glatt deltar i nedmonteringrn av statens långsiktiga åtaganden. Min uppmärksamhet på dessa frågor väcktes av Mikael Nybergs artikel i Aftonbladet om läkemedelsindustrin. Han visar hur kapitalets lönsamhet sattes före medborgarnas hälsa – alldeles självklart eftersom läkemedelsindustrin i första hand lever på kapitalets villkor. Problemet hade inte varit lika stort om inte de europeiska välfärdsstaterna genom sin konstruktion skapat en ekonomisk symbios mellan t ex läkemedelsindustri och offentlig sjukvård och därmed subventionerar läkemedlen med skattepengar.

Det finns mängder av andra exempel inom sjukvården men också inom t ex kollektivtrafik, stadsplanering, byggindustri, arbetsförmedling och utbildning. Inom sektorer där staten tar in skatter för att förmedla service och tjänster till medborgarna efter behov har alltfler privata aktörer dykt upp för att fullgöra dessa. I akt och mening att skapa incitament för rationalitet, konstnadseffektivitet och flexibilitet har staten/kommunen valt att ”privatisera” uförandet. Det är bara det att kapitalet alltid söker sig till de platser där vinsterna är som störst. Och vinsterna är som störst där långsiktigheten är säkrad. Och långsiktighet uppnår man när man själv sätter reglerna. Gärna i monopolform, eller åtminstone oligopol.

Vad drar man för slutsats av detta? Jo, om inte staten/kommunen står som garant för långsiktigheten i besluten kring infrastruktur, sjukvård, stadsplanering och utbildning så får vi kapitalets oligopol/monopol. Apoteken kommer snart att vara uppköpta av några få internationella storföretag inom läkemedelsbranschen. Alla nya bostäder som byggs av några få företag är bostadsrätter ( i alla fall i storstadsregionerna) eller villor till privat försäljning.  Bussar och t-bana domineras av några få internationella bolag som turas om att kontrollera dem i olika upphandlingar som leder till färre och färre anställda. Vårdcentraler och skolor ägs av bolag vars huvudsyfte är att skapa avkastning till sina ägare.

Vad är då alternativet? Alternativet är en välfärdsSTAT där hela poängen är att staten skall äga och kontrollera de sektorer i samhället som lägger grunden till medborgerligheten – skola, sjukvård, omsorg, infrastruktur och boende. Har vi alla glömt hur de nordiska staterna skapade den högsta levnadsstandarden i världen, ett samhälle där jämställdhet, jämlikhet och likvärdighet var honnörsord?

Långsiktighet är nödvändigt för att ett samhälle skall utvecklas. Småttigheten i att tro att kaféer, hemstädning och låglönejobb skall vara framtiden duger inte för kapitalet. Om man tror att det är den glada lokala företagsamheten, grannsamverkan eller historiens by-apotekare som kommer att uppstå när man monterar ned statliga monopol och regleringar då är man mer än lovligt naiv. Kapitalet kräver långsiktighet, stordrift och rationalitet. Om staten släpper det så skapar kapitalet det själv.

Skillnaden är bara att det inte finns någon demokratisk kontroll. Vem kan rösta bort McDonalds eller AstraZeneca…

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Socialdemokrati ur fas med tiden?

Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.

Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.

Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring?  Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.

Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?

En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.

Väljarna urskiljer tydliga alternativ

Väljarna har klart för sig vad blocken står för, de uppfattar dem som stående tydligt på var sin sida om mitten och regeringen uppfattas stå för ekonomisk ordning och handlingskraft medan de rödgröna står för trygghet, rättvisa och å de svagastes sida. Valet 2010 kan således bli ett verkligt ideologiskt val där två visioner om det goda samhället bryts mot varandra på ett kanske ovanligt tydligt sätt.

Ja, det är i alla fall en slutsats man kan dra av dagens Novus-seminarium som under rubriken ”Ett nytt politiskt landskap” presenterade en nyligen genomförd opinionsundersökning om väljarnas syn på just blocken och inte bara på partierna som ingår i blocken. Arne Modig och David Ahlin presenterade en bild som visar det nog rätt självklara mönstret att den rödgröna alliansen går hem hos kvinnor, lågutbildade och unga medan regeringsalliansen går hem hos de äldre, högutbildade och männen. Runt 70 procent av väljarna menar sig känna väl till de olika alternativen, vilket ligger i linje med tidigare forskning som visat att svenska väljare har god reda både på sig själva och partierna avseende politisk position.

Blocken uppfattas också ha tydliga skillnader, enligt Novus. Och moderaterna är det viktigaste partiet för regeringsalliansen medan socialdemokraterna är de som sätter tonen för den rödgörna alliansen. Avseende sysselsättningsfrågorna är bilden ganska lika i väljarnas ögon, men regeringsalliansen uppfattas stå för ett större nytänkande medan den rödgröna alliansen uppfattas tryggare. Det brukar ju inte vara så kul att förknippas med gamla lösningar menade Anders Pihlblad (moderator) och frågade Karin Pettersson (kommunikationsstrateg hos SAP) hur hon såg på det. ”Tja, är det säkert att det är nytänkande som väljarna vill ha i höst?” svarade hon med ett snett leende.

Viktigt tycker jag är att alternativen inte alla uppfattas stå i mitten eller vara lika, samt att väljarna uppfattar att de har samma position som ”sina” block. Det kan vara en kritik mot den skepticism mot blockpolitik som jag tidigare luftat på denna plats. Låt oss se tiden an – blir det teorierna eller empirin som vinner? 

Blockbytare från regeringsalliansen motiveras främst, menar Novus, av att det egna alternativet uppfattas stå för ökade klyftor. Även bland regeringsalliansens väljare uppfattas det egna alternativet stå just för större klassklyftor, för 2 av 10 är detta ett bekymmer och kan leda till blockbyte. Blockbytare från de rödgröna är oroliga för sammanhållningen i gruppen och om politiken verkligen hänger ihop.

Efteråt menade Karin Pettersson att den rödgröna alliansen är denna valrörelsens ”nyhet” och därför mer intressant än regeringsidan (som var 2006 års nyhet). Pettersson menade, liksom Modig, att en avgörande fråga är valrörelsens diskurs – alltså hur man pratar om vilka ämnen. De rödgröna vill ha diskussionen mot ökade klyftor och de ouppfyllda löftena om fler jobb medan regeringsalliansen vill prata ekonomi och regeringsduglighet.

Avslutningsvis kan man väl tillägga att vi också fick veta att Obamas valkampanj med hjälp av sociala medier är ”sååå 2008”. Jag tror att jag håller med!

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Civilplikt för att öka samhörigheten

Idag skriver jag tillsammans med kollegerna i Rådet för Teologiskt Forum (Göteborgs Domkyrka/Göteborgs kyrkliga samfällighet) om behovet av mötesplatser i vårt pluralistiska samhälle. Vi föreslår att en civilplikt införs – och därmed att alla ungdomar får möjlighet att bli delaktiga i samhällets gemensamma sektor samtidigt som de också möter varandra och andra.

Under ett valår när politikerna försöker övertrumfa varandra i frågor om vård-skola-omsorg, samt om integration, innanför- och utanförskap kommer här ett blocköverskridande förslag för det gemensammas bästa: skapa en organisation som handlägger en allmän samhällstjänst för alla och som på så sätt bidrar till medborgerlig integration och möten samt fördjupad välfärd. Ett slags allmän värnplikt – en plikt för alla kvinnor och män i vårt land – för att värna samhällets gemensamma bästa och skapa mötesplatser.

Läs hela artikeln här.

Konsten att mäta och tolka

Radioprogrammet Medierna (SR/P1) granskade i sitt senaste program (17/4) Ekoredaktionens undersökning och rapportering kring sexuella trakasserier bland landets skådespelare och film- och  teaterarbetare.* Jag minns att jag i en liten tweet reste en fråga om vad det betydde att svarsprocentenvar på 37 procent. Nu visar det sig att undersökningen inte bara hade ett bortfall på 63 procent (oanalyserat) utan att också själva urvalet var felaktigt genomfört om man vill säga något generellt. Att den ansvarige reportern försökte slingra sig med att han ”bara var intresserad” av den lilla grupp på drygt 100 personer som svarade att de utsatts för trakasserier var plågsamt att lyssna till. Som Jan Stridh så riktigt påpekade så genomför man enkäter i syfte att generalisera – är man intresserad av en liten specifik grupp är det andra metoder som gäller.

Det står mig nu upp i halsen med alla dessa klåpare som genomför och tolkar s k opinionsundersökningar eller enkäter och inte förstått någonting om grunden för logik och slutsatsdragning. Ett av de första och nödvändiga momenten inom vetenskaplig metodologi är att lära sig vad man kan använda olika metoder till och vilka slutsatser man kan dra av dem. Nästa moment innebär att lära sig att kontrollera för (alltså väga in) teoretiskt och empiriskt rimliga andra förklaringar till det resultat man fått. Att alltså inte dra kausala slutsatser av raka bivariata (mellan två fenomen) sambandsanalyser. 

Exemplen på journalisters och många andra opinionsbildares totala okunnighet rörande logik och slutsatsdragning avseende opinionsmönster eller sociala förklaringar är hisnande.

Exempel 1: Svenskt Näringsliv meddelade stolt häromdagen att friskolors elever hade bättre betyd och därför behövde Sverige satsa på fler friskolor. Precis som professorn i kulturgeografi Bo Malmberg påpekade i en replik är det inte sant. Istället är det de goda betygen på friskolor som förklaras av de goda studiemiljöer i vilka friskolor föredrar att etablera sig och de studenter friskolor föredrar att attrahera.

Exempel 2. Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att den överrepresentation på faktor 1.5 som invandrare har för att begå brott när man kontrollerat för sociala förhållanden måste debatteras. Men varför är det just denna – mycket lilla – överrepresentation som politiken skall ta fasta på? Varför inte den våldsamma överrepresentationen av män, fattiga eller missbrukare? Skulle inte det ge ”mer för pengarna”? Men Neuding stirrar sig blind på att någon har mätt en kategori och inser inte att om vi bryter ner alla människor i olika kategorier så kommer vi att hitta ett oöverskådligt antal överrepresentationer. Den avgörande frågan är ju om överrepresentationen är teoretiskt relevant – alltså om det finns anledning att tro att just denna egenskap är orsak till brottsligheten. Vilken är den unika teoretiska grunden tycker Neuding för att det faktum att någon är född utanför Sverige är en relevant förklaring till brottslighet?

Så här skulle jag kunna hålla på varje dag. Men till slut slår man dövörat till och slutar helt enkelt att ta några undersökningar som presenteras i medierna på fullt allvar.

Kanske skulle varje medieföretag anställa en mycket högt kvalificerad samhällsvetare med kompetens inom vetenskaplig metodologi och inte låta en enda nyhet rörande en undersökning gå ut innan den passerat en koll? Kom gärna med ett bättre förslag.

*..och ja, jag erkänner, jag hade fel om programmet Medierna. Det blev ett mycket bra program.

Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS

Trist med överdrifter om högernationalistiska partier i Europa

Det är så trist att vissa skribenter älskar att ropa ”Vargen kommer” oavsett hotbild. Konsekvensen blir politisk vanmakt och en känsla av ödesbestämdhet som sprider sig och är svår att bryta.

Idag skriver Aftonbladet att ”ultrahögern gick rejält framåt i senaste EU-valet” och kryddar med anekdotiska belägg av typen att British National Party fick plats i parlamentet.

Sanningen är att höger-extrema, främlingsfientliga och ultra-nationalistiska rörelser tappade platser i EU-parlamentet efter valet 2009!

I regionalvalen i Frankrike förra månaden fick Front National 9.2 procent. År 2004 hade Front National 12.4 procent i regionalvalen. Ett anekdotiskt belägg som alltså visar motsatsen till Aftonbladets.

Det står alldeles klart att invandringsnegativa, ultra-nationalistiska och främlingsfientliga partier har haft framgångar i Europa sedan 1970-talet. Men att dessa rörelser skulle ha haft våldsamma framgångar i hela Europa just det allra senaste året eller åren är knappast sant.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för det påstående som framförs i Aftonbladet att det är arbetslösheten som skapar framgång för höger-extrema och ultra-nationalistiska partier. I så fall borde t ex Spanien ha mycket stora sådana partier. Samspelet är betydligt mer komplicerat än så.

Däremot tror jag att Christoph Anderssons bok om ”Från gatan in i parlamenten” om den tyska extrem-högern och om nationaldemokraterna i Södertälje  är utomordentligt läsvärd. Jag har hört radioreportagen åtminstone två gånger.