europeisk politik – Sida 6 – VÄNSTRA STRANDEN

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

Politik och demokrati i krisens Europa

Måndagen den 28 oktober hade jag förmånen att få medverka vid en fortbildningsdag för gymnasielärare i Göteborg, anordnad bl a av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag höll en föreläsning om om politik och demokrati i relation till den europeisk krispolitiken. Nedan publicerar jag det textunderlag jag använde, det muntliga framförandet var något utvidgat i relation till texten. (Ber om överseende med att denna text är skriven för det talade ordet.)

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”. Så skriver Karl Marx och Friedrich Engels i den politiska pamfletten ”Det kommunistiska manifestet” som utkom år 1848. De syftade inte på spöke i vardaglig mening utan istället en vålnad, en ande som påverkade och berörde allt som den kom i beröring med. I vårt Europa, och då Europa i bredare mening än EU:s 28 medlemsstater, ser vi också skrämmande vålnader torna upp sig. I södra Europa har människor blivit av med sina arbeten i en alldeles extrem omfattning, stater dignar under skulder och räntor, unga människor emigrerar för att söka arbete norrut och ovanpå det anländer nödlidande flyktingar till Europas kuster från Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas Horn. Många debattörer har pekat på hoten mot EU-systemet, mot euron, mot demokratin och på populismens utbredning. Men parallellt med detta ser vi också demokratiska system som inte bryter samman, regeringschefer som väljs om, kollektiva beslut som stödjer de stater som pressas hårdast, öppna gränser och mottagningsförhållanden för migranter som i många länder är goda och en relativt sett hög europeisk utbildningsnivå. Bilden är inte svart-vit, inte enkel och inte självklart tolkningsbar.

Jag uppfattar trots allt situationen i Europa idag som stabil, men sårbar. Stabil därför att det finns ett regelverk som alla EU:s stater kommit överens om och som utgör grundvalen för samarbetet. I detta regelverk finns t ex den fria rörligheten som en grundsten men också de demokratiska valen till Europaparlamentet. Stabilt också därför att de stora länderna med relativt hög välfärd har regeringar som stödjer medlemskapet fullt ut, länder som Tyskland och Frankrike har inte visat någon vilja att förneka grundsatserna i det europeiska samarbetet. Men stabilt också därför att EU spelar stor roll som kollektiv makt gentemot USA, de afrikanska länderna och Ryssland. Endast som ett kollektiv kan de europeiska länderna hantera t ex frihandelsavtal, biståndsinsatser och maktpolitik i den europeiska periferin. Stabilt också därför att Europa fortfarande utgör en ö av ekonomiskt välstånd, välutbildad befolkning, fredliga politiska omständigheter och god infrastruktur jämfört med t ex Nordafrika eller Västasien.

Men Europa är också sårbart. De demokratiska institutionerna utsätts för stark press i form av ekonomiska skulder och ränteutgifter av gigantiska mått, arbetslöshet, minskande tillväxt och risken för en förlorad ungdomsgeneration. Men demokratin utsätts också för stark press inifrån sig själv. Många valda politiker tvingas fatta beslut som försämrar befolkningens standard och förutsättningar för framtiden inte därför att de ideologiskt valt det utan därför att yttre krafter – läs EU och den europeiska riksbanken – kräver det. Folket tappar förtroende för politikerna dels därför att de inte själva råder över situationen i landet, dels därför att de fattar beslut som direkt försämrar medborgarnas liv. När det framgår att finansiella aktörer som banker och andra finansföretag som säljer och köper valuta, aktier och obligationer inte behöver betala för de ekonomiska risker de tagit blir medborgarnas frustration ännu större. Tilltron till demokratin i meningen ett politiskt system för förhandling, avvägning och öppen diskussion som leder till förnuftiga beslut i kollektivets intresse sjunker. Grupper som misstror demokratin samlar stöd, partier som föreslår enkla lösningar ökar sin mobilisering och medborgarnas vilja att medverka i demokratiskt beslutade processer minskar.

Men Europa är sårbart också därför olika delar av kontinenten genom sin historia hämmas och påverkas på väldigt olika sätt. Härförleden drev den finska regeringen krav på att Grekland skulle ställa säkerheter för de lån som de olika euro-länderna ger till den krisande grekiska staten, och så blev det också. För något år sedan tyckte två tredjedelar av de finska medborgarna att Grekland inte skulle få mer i lån av euro-länderna. En motsättning mellan syd och nord kan anas. De ekonomier som krisar mest idag är vid sidan av Italien de länder som styrdes av fascistiska och auktoritära diktaturer till bara för 35 år sedan. Statsbyggnadsprocessen har i de sydeuropeiska länderna inte haft samma förutsättningar som i Sverige eller för den delen Nederländerna. De södra delarna av Europa har också varit viktiga mottagare av EU-stöd i olika former redan tidigare, och utvandringen från framför allt Italien och Grekland norrut var länge stor. I de sydöstra delarna av den europeiska unionen återfinns stater som demokratiserats ännu mer nyligen och där de sociala klyftorna inom länderna är med europeiska mått mätt hisnande. I länder som Rumänien, Kroatien, Ungern och Bulgarien finns grupper av medborgare som mer eller mindre helt ställts utanför ett verkligt medborgarskap – inte bara på grund av allmän fördomsfullhet utan också institutionellt genom diskriminering och därmed inte haft möjligheter till skolgång, arbete och bostäder på samma villkor som andra medborgare. Framför allt gäller det stora romska befolkningsgrupper, men även andra medborgare befinner sig i liknande situationer. Motsättningar mellan regioner i Europa som präglas av nationell jämlikhet och de som tvärtom kännetecknas av stor spridning av ekonomiska tillgångar, utbildning och rättigheter kan också anas.

Den välkände tyske professorn i sociologi Jürgen Habermas påminde i en föreläsning i våras i Leuven i Nederländerna om vad begreppet solidaritet innebär. Solidaritet är ingen moralisk fråga eftersom moraliska förpliktelser handlar om att efterleva en etisk norm, det är normen som är det centrala. Moral är inte avhängig vem den andre är utan hur den etiska förpliktelsen ser ut. Däremot är solidaritet en fråga om ömsesidighet, om delade intressen och lånsiktiga utfästelser för någon gemensamt. Habermas menar att om den monetära unionen med Euron skall överleva – och med den skulle jag säga det europeiska projektet såsom det ser ut nu – så krävs det mer än lån till stater som inte klarar sina skulder för att de skall bli starka och kunna konkurrera på egna villkor igen. Det finns inget moraliskt rätt i att låna ut pengar till den som levt över sina tillgångar tycks han mena, det är helt fel argument för en gemensam europeisk politik mot krisen. Istället är det solidaritet som krävs. Och med solidaritet menar han en gemensam insats med utgångspunkt i ömsesidigt delade politiska utgångspunkter, utgångspunkter som innebär att vill Europa främja tillväxt och konkurrenskraft globalt som måste det ske som en aktör inom ramen för euro-zonen. Och, vilket är det som är utmanade i vad Habermas säger, det kräver att Tyskland och många andra länder också accepterar ekonomiska förluster för den egna ekonomin och de egna medborgarna på både kort och lite längre sikt. Allt i syfte att säkra tillväxten och välfärden i ett verkligt långsiktigt perspektiv. Den europeiska diskussionen befinner sig dock inte riktigt där jsut nu. Snarare är det de moraliska argumenten som är mest frekventa medan den genuina solidariteten lyser med sin frånvaro – möjligen därför att det faktiskt inte finns de djupt liggande delade politiska perspektiv som solidariteten kräver. Båda de sårbarheter som jag målade upp innan – alltså misstron mot demokratin och de regionala spänningarna inom EU – är menar jag en förklaring till att de delade politiska utgångspunkterna faktiskt inte finns där och kan utgöra en grund för verklig solidaritet.

Om vi vänder blicken mot medborgarna och de stämningar och uppfattningar som finns bland dem så tänkte jag uppehålla mig något dels vid vad vi kallar euroskepticismen, vilket alltså är en skeptisk eller negativ hållning gentemot hela det europeiska integrationsprojektet, dels vid den politiska populism som blivit ett permanent inslag i europeisk politik sedan 1990-talet.

Svenska folket var till skillnad mot många andra länder som anslöt sig efter kalla krigets slut skeptiska till EU redan vid inträdet. Så sent som 2005 var också fortfarande 38 procent av svenskarna emot det svenska medlemskapet i EU, vilket faktiskt var samma nivå som i samband med folkomröstningen 1994. Direkt efter inträdet steg motståndet kraftigt i Sverige och 1996 var mer än hälften av svenskarna emot medlemskapet i EU. Det är först under senare delen av 00-talet som stödet för EU-medlemskapet ökat till mer än hälften av den svenska befolkningen (53 procent år 2010).

Attityden till euron har dock blivit väldigt mycket mer negativ de sista åren, något som antyder att ytterligare fördjupning av det europeiska samarbetet är nog inte något folkligt förankrat projekt i Sverige. Och den trenden är europeisk, stödet för EMU har inte varit så lågt som nu i de mätningar som finns sedan 2006, endast 51 procent av EU-medborgarna tror på den europeiska monetära unionen. Och mest negativa är svenskar och britter där nästan 80 procent är emot.

Nyttan med det europeiska projektet anser svenskarna framför allt ligger inom det som rör utbildning, forskning och brottsbekämpning. Starkast negativa känslor upplevs istället i relation till ekonomi, invandring och bristen på nationell självständighet där EU anges ha haft en negativ betydelse.

Men synen på det europeiska samarbetet är inte längre en enkel fråga om för eller emot. Grundhållningen i Sverige är pragmatisk, vi är en del av EU på gott och ont. Inte mer med det. Men det finns absolut inget stöd för en fördjupning eller utvidgning av samarbetet inom Europa i mer generella termer. Samtidigt anger 80 procent av EU:s befolkning att den ekonomiska krisen måste tacklas på EU-nivå och nästan alla anser också att det är ekonomin och arbetslösheten som är de två största problemen i den europeiska unionen.

Jag skulle säga att skepticismen mot det europeiska projektet handlar om att människor upplever vanmakt avseende inflytande över de stora globala eller regionala ekonomiska förändringarna och reagerar med att dels vilja se en överstatlig kraft som agerar mot hoten, dels mer makt åt de egna politiska preferenserna på nationell nivå. På så sätt kan paradoxen att vi européer tycker att EU:s viktigaste fråga att lösa är ekonomi och arbetslöshet samtidigt som stödet för det som är EU:s sätt att lösa dessa frågor – den gemensamma valutan – sjunker kraftigt, fås att gå ihop.

Ett flertal partier inom Europa samlar sig nu inför Europaparlamentsvalen, i Sverige den 25 maj 2014, i syfte att mobilisera väljare på frågor som rör kritik av den Europeiska Unionens grundläggande idéer om ökad integration på alla områden och lika rättigheter för alla medborgare. Partier som Front National i Frankrike eller Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är kända förespråkare för nationell suveränitet, men även konservativa partier som Tories i Storbritannien och Moderaterna i Sverige beskriver idag EU med större distans och mindre entusiasm.

Geert Wilders talar om en europeisk vår och ett Europaval skall innebära ett genombrott för den europeiska patriotismen och Marine le Pen, som leder Front National, använder begrepp som ”extrem-atlantist” för att beskriva den f d franske presidenten Nicholas Sarkozys syn på samarbetet mellan USA och Europa. Detta med anledning av den s k NSA-skandalen om avlyssning av europeiska ledare. Hon kräver att den franska suveräniteten återställs även i cyberspace. Vi ser alltså en rörelse i nationalistisk riktning inom olika områden – allt från invandring till internet. Xenofobi, populism, misstro och distans är inte längre en fråga om vänster och höger utan snarare om nya politiska skiljelinjer. En sådan skiljelinje ser vi i termer av motsättningen mellan just transnationella system som EU – och alla de nätverk och överenskommelser som EU initierar – och å andra sidan nationalstaterna och den maktbas som finns där. Den nationella suveräniteten blir utgångspunkten för såväl patriotism som universalism – välfärdsstaten blir ett nationellt projekt, internet blir en yta för nationell suveränitet och kraven på ekonomisk makt åt de egna regeringarna ställs i motsättning till ett ansiktslöst finanskapital som snurrar allt snabbare runt jorden i jakt på ökade vinster.

Den återfödelse av nationella tankeelement som frodas framför allt bland de populistiska partierna är emellertid inte alls ny. Den ekonomiska krisen ger den bara extra bränsle för att mobilisera medborgare vars politiska system sedan länge tappat kontakten med de intressen och de krav som dessa medborgare för fram. De politiska partierna förmår inte längre samla och artikulera dessa intressen, de är idag tomma kanaler på samma sätt som många industribyggnader i vårt land står kvar som ruiner långt efter det att produktionen flyttat någon annanstans. Regeringarna är pressade mellan folkliga krav på ökad jämlikhet, full sysselsättning och ökade möjligheter att leva sitt liv utanför de traditionella livsstilarna å ena sidan och europeiska och ekonomiska krav på konkurrens, styrning och effektivitet i alla offentliga verksamheter. I denna rävsax står populisterna fria – de kan erbjuda allt åt alla. De kan mobilisera medborgare vars traditionella partiidentiteter sedan ett par decennier urholkats rejält för alla de värden som politiken en gång stod för: frihet, jämlikhet och broderskap. Och de behöver inte ta hänsyn till traditionella ideologier som konservatism, liberalism och socialism eftersom alla andra partier trängs i mitten på den politiska skalan. För de populistiska partierna är därmed scengolvet fritt. Med de större mittenpartierna – de strax till höger och de strax till vänster om mitten – hopsamlade på en liten upplyst plätt mitt på den stora scenen i auditoriet är det fritt fram för populisterna att agera såväl bakom, framför som vid sidorna av de befintliga regeringarna.

I huvudsak har dessa populister utgjorts av national-konservativa partier. Partier som är nationalister men också tror på naturlig ordning, auktoritet och hierarki, partier som önskar social kontroll snarare än liberala livsstilar och partier som förespråkar homogenitet snarare än motsatsen. Men här finns också liberal-populister, partier som förespråkar en närmast nyliberal ekonomisk politik men samtidigt har en konservativ och auktoritär syn på familj, nation och arbete. De här partierna har inte, på tvärs mot allt vad ni hör i medierna, gjort någon stark europeisk frammarsch ”just nu” som det brukar heta. Deras genombrottstid var 1990-talet. De flöt fram i kölvattnet på det kalla krigets slut och tog vid där den stora ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati övergick i demokratins seger. De levde högt på en europeisk politik som hade lagt de gamla ideologierna åt sidan och som koncentrerade sig på effektiv förvaltning av det moderna samhälle som efterkrigstidens politiker och medborgare byggt upp.

Under 00-talet och 10-talet har en del av dessa partier gått under, nya bildats och en del gått fram. En del har gått både fram och tillbaka, en del har varit regeringsunderlag och andra t o m tagits in i regeringen. Opinionsundersökningar är aldrig detsamma som demokratiska val något som medierapporteringen inte alltid tar hänsyn till. Men utvecklingen är snarast den att de nationalistiska element som var i princip frånvarande inom de politiska systemen under hela efterkrigstiden nu är tillbaka. Och de är tillbaka för att stanna. Förklaringen till att de utgör grund för en egen partifamilj är att de ideologiska element som utgör grunden för partierna – den etniska nationalismen och den auktoritetstroende konservatismen – inte får plats i den politiska diskursen i Europa idag. Den har helt enkelt inte varit välkommen i övriga partier. Och vi skall komma ihåg att i verkliga val har dessa rörelser med något enstaka undantag aldrig nått framgångar av den typ som de stora socialdemokratiska eller kristdemokratiska partierna gjort och inte heller varit uthålliga regeringspartners. Det verkliga hotet från populismen är om och när den blir legitim politik i demokratierna i Europa, när de stora partierna i opportunismens och demokratins namn anammar den och gör den till sin. Då har vi anledning att frukta för både demokratin själv och för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Hoten mot den europeiska stabiliteten och demokratin utgörs alltså inte av vare sig euroskepticism i sig eller av populistiska partier i sig. Istället är det en demokratisk utveckling med nya politiska skiljelinjer, bristande koppling mellan institutioner och medborgare och stela politiska partier utan ideologisk kompass som är det verkliga hotet mot europeisk demokrati. Det spöke som vandrar i Europa idag är alltså demokratin, en utsatt, vantolkad och exploaterad demokrati som kräver upprättelse.

Norska valet 2013: Ett svenskt perspektiv

Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.

Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.

För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.

Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.

Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.

”Ekstreme Europa” – om högerflygeln i europeisk politik

Högerpopulism, högerextremism och högerradikalism har varit mycket väl företrätt i den samhällsvetenskapliga forskningen de senaste tio åren. Den norske statsvetaren Anders Ravik Jupskås har med ”Ekstreme Europa – Ideologi. Årsaker og konsekvenser” (Cappelen Damm 2013) skrivit en lärd, kunnig, tillgänglig och syntetiserande översikt – med egna bidrag – över vad vi idag vet om det idag mycket breda forskningsfältet.

Få forskare med bakgrund i studier av nationalism, högerpartier eller populism ägnade under 1990-talet, då dessa rörelser verkligen fick fart, forskarmöda åt de till synes marginella företeelser. Självklart fanns det några lysande undantag, som Tore Björgo i Norge, Helene Lööw i Sverige och Paul Taggart i Storbritannien.

I Anders Ravik Jupskås bok finns såväl begreppsgenomgångar som på teoretisk grund skiljer t ex högerpopulism från högerradikalism som analyser av hur mordet på Pim Fortuyn skapade förutsättningar för politiska förändringar på migrationsområdet i Nederländerna. Ravik Jupskås tar också ställning för hur vi bör använda begrepp som rasism, främlingsfientlighet och populism genom tydlig och logisk argumentation.

Kunskapsmängden kan dock möjligen bli lite massiv, och man gör bäst i att läsa i portioner. Men även för mig fanns guldkorn. Insikten om att det ungerska Jobbik strategiskt valt att arbeta med antisemitiska budskap i städerna och anti-romska på landsbygden var ny. Och jag fick en mer komplex bild av de s k motståndsrörelsernas internationella samband. Vi ser nya avknoppningar med namn som ”(nationsbeteckning) defence league” med ursprung i den brittiska. Här organiseras ett nätverk vars resurser inte är antalet medlemmar utan ideologisk kraft och global spridning.

Boken är en fin syntes av forskningsläget, men visar också hur bred och splittrad forskningen på området idag är. Mycket talar för att vi sett en historisk tillfällighet och att forskningen om främlingsfientlighet, populistiska partier och extrema rörelser kommer att utvecklas inom en mängd olika subfält framöver. Genom ett sammanhållet perspektiv visar Ravik Jupskås ändå hur extrema islamofoba rörelser med endast en handfull aktiva hänger samman med moderata främlingsfientliga partier som Fremskrittspartiet i Norge. Det är också förtjänstfullt att få fram en ny och saklig text som tar utgångspunkt i de nordeuropeiska erfarenheterna och inte låter kontinental fascism eller anglosaxisk extremism spela huvudrollen.

Ravik Jupskås lyfter också fram forskarrön (publicerade 2012) om att det – oavsett främlingsfientliga partiers inflytande – är regeringar med högerpartier som på olika sätt inskränkt migrationspolitiken. Det stärker, trots lite olika resultat, huvudteorin att det är högerpartier i Europa som sitter med avgörandet när det gäller att tillgodose krav på restriktiv migrationspolitik.

Jag hoppas att den här boken blir en del av kurslitteraturen för studenter av europeisk politik men att den också läses av opinionsbildare och politiker i olika läger. Mitt finaste beröm är väl att jag önskar att jag hade kunnat skriva den själv… 🙂

Kenan Malik om det som inte är radikalisering

”Allt det här visar att förenklade förklaringar om ‘radikalisering’ bortser från den inhemska terrorismens komplexa rötter. (…) De verkliga problem vi måste ta itu med handlar om den upplevelse av utanförskap i samhället som finns idag, inte bara bland muslimer, civilsamhällets raserade institutioner, bristen på progressiv motbild, vänsterorganisationernas sammanbrott och de ständiga angreppen på fri- och rättigheter i säkerhetens namn.”

Idag skriver den brittiske författaren och debattören Kenan Malik i Göteborgs-Posten om islamism och radikalisering. Kanske tror man att allt redan är sagt i detta ämne, och på ett sätt är det sant. Men Malik syntetiserar och driver en tes som är en av de mest intressanta i debatten eftersom den inte särskiljer religion från politik och inte extremism från identitetspolitik. Tyvärr har Göteborgs-Posten valt att inte nätpublicera artikeln varför den sannolikt inte heller får det inflytande eller den betydelse den förtjänar.

Malik invänder mot hela begreppet radikalisering och menar att det sällan eller aldrig handlar om att unga muslimer radikaliseras genom indoktrinering, hatpredikanter eller bearbetande från närstående. Han pekar på att de flesta av de muslimer som begår eller stödjer terrorhandlingar är konvertiter eller har återupptäckt religionen i tonåren eller som unga vuxna. (Påtagligt ofta har de också en kriminell bakgrund.) Nej, menar Malik, radikalisering är ett begrepp som leder fel. Istället handlar om unga män som upplever sig ”sakna politisk talan”, känner uppgivenhet över att ingen av de etablerade organisationerna tycks förstå de behov som man har. och denna känsla är inte alls isolerad till unga män med muslimska rötter. Tvärtom är samma utanförskap en källa också till andra former av extremism, missnöje, populism och rasism.

Malik trycker hårt på att de senaste decenniernas identitetspolitik – alltså tanken att vi människor förväntas identifiera oss med andra av vår ”sort” som t ex kristna, lesbiska, invandrare, kvinnor, svenskar, européer m m – har varit destruktiv för demokratin. Malik menar att de s k radikaliserade muslimerna för en generations sedan sannolikt hade identifierat sig med progressiva politiska rörelser, inte med religiösa dito. Malik påpekar också att de flesta självutnämnda jihadkrigare har ett besynnerligt förhållningssätt till islam. De står lika mycket utanför en egentlig muslimsk (religiös) gemenskap som utanför det västerländska samhället. De flesta avskyr sina föräldrars traditioner, skriver Malik, och omvänds till en svart-vit världsbild som har mycket lite med religion att göra utan istället främst är till för att ge dem uppskattning, kollektivt erkännande och identitet i en grupp av likasinnade. Deras bokstavliga tolkningar emanerar från bristande kunskaper om traditionella religiösa institutioner och traditioner, men denna nyvunna fundamentalism ger dem trygghet och en kollektiv identitet som kompenserar deras utanförskap. Något som gäller lika mycket för högerextrema rörelser som för islamistiska.

Malik pekar därför på att det stora demokratiska problemet är bristen på politiska och samhälleliga organisationer förmögna att suga upp det politiska engagemang och utanförskap som kanske särskilt unga män* upplever i våra europeiska demokratier, men också många andra grupper. Det som under 1960-talet tog sig uttryck som politiska manifestationer och ideologiskt engagemang av olika slag (inte alltid så hälsosamt det heller) blir idag en fråga om radikalisering och religion. Allt beroende på att de europeiska demokratierna valt att driva en identitetspolitisk linje där det är viktigare vilken hudfärg, religion eller sexualitet du har än vilken klass, vilket arbete eller vilka politiska värden du omfattar.

Om detta fenomen har också många svenska samhällsvetare skrivit, t ex Andreas Johansson-Heinö i boken ”Gillar vi olika?”, men det är också ett tema i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen där särskilt den sista boken ”Den nödvändiga politiken” tar upp temat om politikens misslyckande med att omsätta medborgarnas politiska engagemang i faktiskt inflytande.

* En sociolog har sagt mig att allt annat lika är det mest omstörtande för varje samhälle att stora grupper unga män går sysslolösa. Allt bör därför göras för att hålla unga män sysselsatta med konstruktiva ting. Ingenting i vår tid talar för att han hade fel.

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen) som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”. Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

Anti-semitism frodas i redan kriminella miljöer

Elva personer i ett s k islamistiskt nätverk greps i lördags i Cannes och runt Paris. En man dödades – med vapen i hand – av polisen när han skulle gripas i Strasbourg. Personer i gruppen var huvudmisstänkta för ett anti-semitiskt attentat i Sarcelles den 19 september. Vid gripandet hittade den franska polisen en lista på judiska platser vilka man möjligen hade för avsikt att attackera. Läs mer om detta t ex här (fr) eller här (eng).

Det är hart när omöjligt att uttala sig säkert i frågan huruvida antisemitiska brott ökat eller ej i Europa under det senaste decenniet. Både data och jämförelsepunkter är svajiga som European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) visar. En större undersökning för att komma tillrätta med dessa problem är under arbete just nu. Problemet att bedöma hur skillnaden mellan anmälda brott och verkliga brott påverkar statistiken, samt lagstiftningens förändring gör alla bedömningar av brottsutveckling svår. Men, i de undersökningar som genomförs noteras att anti-semitiska brott påtagligt ofta ”triggas” av politiska händelser i Mellanöstern. Alltså händelser som rör staten Israel och dess agerande. Hatbrotten och attackerna riktar sig då emellertid inte i första hand mot staten Israel per se utan istället mot de judar som lever i andra länder i Europa. Därför slängdes en granat in i en kosher-affär i Sarcelles och därför blev tennismatchen 2009 mellan Israel och Sverige inledningen till fokus på antisemitiska angrepp i Malmö.

Att inte kunna skilja på individer som har en nationell och/eller religiös identitet som judar och vilken politik regeringen i staten Israel för är inte bara tecken på bristande begåvning utan underblåser också en livsfarlig etnisk idé som grund för politik. (Att alla former av våld när det gäller politisk mobilisering och protest är helt uteslutet tycker jag egentligen inte behöver sägas.) Jag som svensk skulle med denna logik göras ansvarig för den enligt mig helt felaktiga utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna år 2001 och som kristen skulle jag göras ansvarig för att en enligt mig heltokig pastor i Florida bränner Koranen.

Därutöver (vilket ännu återstår att utforska vidare om jag förstått rätt) visar det sig enligt fransk press att de grupper som utför anti-semitiska brott allt som oftast är småkriminella gäng. Det är i grupper av unga män som ägnar sig åt olika former av s k småbrottslighet som en radikalisering i form av religiösa föreställningar leder till anti-semitiska brott. Av de 200 personer som i Frankrike tillhör den grupp som i islams namn vill använda sig av våld mot samhället är hälften vad tidningen Libération kallar ”islamo-délinquants” (ung. islam-kriminella). Påtagligt ofta är de som grips och döms för dessa brott personer som omvänts till en våldsbenägen muslimsk tro i Europa, inte sällan med föräldrar som inte alls är religiösa eller t o m har en helt annan religion. De har oftast vuxit upp i eller kring någon av de stora städerna. Att begå våldsbrott i religionens namn blir ett sätt att legitimera den egna livsstilen med att vara en del av något större. Vi har alla ett behov av att tillhöra en grupp, bli sedda och bekräftade som de vi är.

Att motarbeta anti-semitismen i Europa bör således innebär både att envetet vidmakthålla boskillnaden mellan staten Israel och människor med judisk identitet och att på alla sätt komma tillrätta med den kriminella livsstilen bland unga män i urbana miljöer.

Mer om hatbrott kan du läsa här.

Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.