Kategori: extremism

Journalister vill inte ifrågasätta sina arbetsmetoder

Måndagskvällens debatt på Publicistklubben i Göteborg handlade om Sverigedemokraterna och mediebevakningen. Igen. Men det var ingen klargörande diskussion. Istället fastnade diskussionen i olika spår som aldrig möttes och slutresultatet tycktes vara ett ”jaså”.

Lena Sundström tryckte på likheterna med Danmark och var klarsynt och rak. SR Göteborgs chef Nina Glans sa att ”vi” blivit ”bättre” på att koppla ihop ”etnicitet och kriminalitet” och hävdade att mediernas roll i SD:s framgångar var försumbar. Piratpartiet kom ju in i EU-parlamentet och de hade ”ingen särskild” plats i medierna före valet, påstod hon.

Jag undrar på vilket sätt det är bättre att kalla en rånare för ”invandrare” eller ”turk” än att kalla honom för t ex ”man”, ”arbetslös” eller ”missbrukare” med tanke på att de tre sista epiteten brukar ha exceptionellt starkt samband med sannolikhet för brottslighet.

Att Piratpartiet erhöll en intensiv mediebevakning våren 2009 kommer nog alla ihåg – inte nog med rättegången mot Pirate Bay och motståndet mot FRA-lagen. Partiet var också närvarande på nätet på ett sätt som inget annat parti. Piratpartiet som fenomen diskuterades därutöver i nästan varje medium i landet. Mediehypen kring partiet påverkade med största sannolikhet graden av framgång i väljarkåren.

På nästan varje problematiserande fråga svarade Nina Glans och Jonathan Falck från GP att man skulle använda sig av ”klassisk” nyhetsbevakning och inte behandla SD på något särskilt sätt. Men SD – liksom PP eller andra nya partier – lever i symbios med medieuppmärksamheten och dessa partiers uttryck passar medielogiken som hand-i-handske. Äldre och etablerade partier har redan en historia hos medborgarna, och där påverkar mediernas uppmärksamhet i mindre grad. Om man inte förstår det så kan man inte vara det som alla journalister omhuldar – konsekvensneutral. (Ett begrepp vars teoretiska grundval är grumlig, men det kan vi ta en annan gång.)

Jag tror att huvuddelen av den svenska journalistkåren har en SD-neuros (som Petter Ljunggren kallade det) men inte av den art som han syftade på. Jag tror att det finns en rädsla för att SD skall vara det som ifrågasätter de egna arbetsmetoderna. Om man låter det hända så rasar hela den mödosamt uppbyggda yrkesidentiteten av neutralitet, oberoende och saklighet. Istället framträder en situation där det är omöjligt att förhålla sig objektivt till det man rapporterar om. Kanske var det en händelse som såg ut som en tanke att debatten började med en presentation av Stig Hanséns bok om Günter Wallraff…

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617

Svårsmält budskap om Sverigedemokraterna?

Efter två dagars diskussioner och en offentlig debatt i Norrköping kring  främlingsfientlighet och populism hänger en reflektion kvar i luften. Det är uppenbart att för många politiker och samhällsengagerade medborgare är det faktum att partistrategi och politik är två olika saker inte lätt att ta till sig.

När vi som forskar kring ämnet säger att all erfarenhet talar för att uppmärksamhet åt främlingsfientliga partier, debatter med dem och politisering av deras agenda kommer att gynna dem och ge dem framgång i opinionen så ser en hel del politiker dystra ut (en del forskare också) och säger att ”men vi måste ju bemöta deras fördomsfullhet”! Som forskare kan vi inte säga att man bör eller inte bör motverka Sverigedemokraterna i största allmänhet, men vi kan säga att OM man vill det så skall man antagligen inte debattera med dem i TV-soffor eller bjuda in dem till underhållningsprogram i TV. Många politiskt engagerade personer känner sig frustrerade över att inte få berätta hur hemska de tycker att t ex Sverigedemokraterna är. Men om de personerna försökte tänka lite mer på att föra fram sin egen politik och på att det aldrig har varit någon smart strategi att låta motståndarsidan bestämma agendan så kanske det blir lättare att förstå. Vilka motståndarna är spelar ju då faktiskt mindre roll.

Den som anser att man moraliskt vill ta den offentliga fighten med främlingsfientliga partier skall i alla fall veta att allt vad vi känner till just nu tyder på att det är en kontraproduktiv strategi.

PS. Jag har tidigare under hösten fört liknande resonemang på bloggen, här och här och här och här. DS

SD och männens revansch

Sverigedemokraterna är på frammarsch. Bland männen. Främlingsfientligheten har i Sverige haft en starkare ställning bland män sedan före Ny Demokrati. Men den enkla slutsatsen är kanske inte den självklara, alltså att män är främlingsfientliga i högre utsträckning än kvinnor och därför också sympatiserar med SD i högre utsträckning än kvinnor.

Jag uppfattar att rapporteringen om SD präglas av ett manligt perspektiv och att när SD:s politik diskuteras så visar den sig vara gynnsam för traditionellt manliga perspektiv. Jag har ibland pekat på Feministiskt Initiativ och SD som de absoluta motpolerna i svensk politik.

Såvitt jag kan bedöma rapporterar nästan alltid män om SD:s olika arrangemang. Manliga tuffa reportrar rapporterar i kvällspressen och skriver böcker om SD. Män skriver om män.

SD:s negativa syn på islam legitimeras ofta med svensk jämställdhet, men vem ställer frågan om SD:s egen jämställdhetspolitik? Står de verkligen upp för den svenska jämställdheten i andra sammanhang – eller är den bara viktig när det handlar om islam? SD vill förbjuda den fria aborten (efter 12:e veckan) och ”minska antalet skilsmässor” enligt GP:s utmärkta genomgång av partiståndpunkterna. (Kenny Genborg, i dagens GP ej på nätet.)

Det svenska samhället är det som kommit längst med en politik som jämställer kvinnor och män, som skyddar barn, som sätter individuella rättigheter högre än tradition och religion och som prioriterar vad som ofta benämns ”mjuka” värden. Förbuden mot proffsboxning, djurplågerilagar eller det tidiga förbudet mot barnaga är några exempel.

En analys av Sverigedemokraternas mobilisering borde ta hänsyn till det svenska samhällets skarpa politik mot patriarkatet (sedan kan man önska mer, men nu talar vi relativt andra stater). Ser inte de manliga reportrarna det här?

Och det är kanske ingen slump trots allt att kvinnor i Sverige sedan 20 år är mer positiva till invandring, flyktingar och mångkultur än män. Mönstret har inte varit detsamma i övriga europeiska länder.

Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

Vem försvarar yttrandefriheten?

Är yttrandefriheten villkorad? Ja, den frågan är rimlig att ställa sig efter att ha läst DN:s ledare idag fredag med rubriken ”Håll rasismen kort!”. I ledartexten återberättas att utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet bjudit in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet. Ahmed Rami har dömts i svenska och franska domstolar för hets mot folkgrupp och spridande av antisemitisk propaganda. DN skriver att Rami ”missbrukat” yttrandefriheten och därför borde inte Linköpings universitet ”upplåtit sina lokaler” för en sådan antisemit. Men Rami var inte inbjuden för att prata om substansen i sina antisemitiska åsikter, istället var han där i sin egenskap att vara en av dem som faktiskt överskridit gränserna och t o m dömts för det. Visst är det intressant att låta den typen av personer få konfronteras med de principer som bygger upp vårt öppna samhälle? Upp med trollen i ljuset så spricker de!

Någon har skrivit (påminn mig gärna!) att moralism är förbehållen liberaler. En konservativ kan argumentera utifrån nation, tradition och religion medan en socialist kan ikläda sig rollen av försvarare av klass, parti och marxism. Men en liberal – vars yttersta värde är individuell frihet – hamnar i moralismens träsk så fort individerna ”missbrukar” de principer som hon/han håller högt. Hur kan en per se obegränsad frihet som yttrandefrihet ”missbrukas”? Är det missbruk av yttrandefriheten att kräva kvinnan tillbaka till spisen eller homosexuella i garderoben? Naturligtvis inte, om än omdömeslöst. Tolerans är att stå ut, inte med det acceptabla utan just det man inte vill acceptera.

Yttrandefriheten är lika och gäller för alla. Rami har, såvitt jag vet, avtjänat sitt straff. Litar DN inte på folket – tror de att Rami är en folkförförare som skall få oss alla att bli anti-semiter? Jag tillhör dem som inte bara anser att rasismen skall hållas kort utan tvärtom att den aktivt skall motarbetas – på värdegrund. Jag kan stå upp när och var som helst och utöva mitt grundlagsskyddade motstånd mot anti-semitism och annan rasism. Men om inte liberalerna själva tror på yttrandefriheten som fundament i en öppen demokrati vem skall då försvara den?

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.