svensk politik – VÄNSTRA STRANDEN

”Landet utanför” – En nödvändig berättelse om Sverige och kriget

I dagarna är det 80 år sedan freden 1945, det andra världskriget var äntligen slut. Men det pris världen fick betala var ohyggligt och har präglat utvecklingen inte bara i de krigsdrabbade länderna utan i hela världen. Vi har inte varit förskonade från krig sedan 1945 men de har inte haft samma världsomspännande konsekvenser som det krig som startades av en lättkränkt österrikisk korpral. Jag har ägnat många år av min livstid åt att försöka greppa, förstå och analysera det som hände de där åren. Jag har gjort det akademiskt men också på ett personligt plan då jag har levt nära dem som upplevde kriget inpå bara huden, de som förlorade sina familjer och barn till dem. För mig har alltid de enkla svart-vita skildringarna av vad som hände räckt till, jag förstod redan i barndomen att det var så mycket mer komplext än så. Som alla krig.

Historikern Henrik Berggren har gjort en heroisk och nödvändig insats när han i tre böcker har skildrat det andra världskriget från svensk horisont. Det lilla neutrala landet som gjorde allt för att inte dras in i stormakternas förödande strid, som försökte navigera mellan ont och gott och i ljuset av hur man trodde att det skulle gå. Berggren lyckas gestalta hur en gråzon ser ut och växer fram, han berättar om enskilda människoöden som får följa med från bok till bok men också om de stora besluten som fattas av presidenter och generaler.

För mig visar böckerna att vare sig opinionen eller situationen var entydig; brotten mot neutraliteten var en sak men vad betydde det att vara tyskvänlig? Att en tysk skola som lärde ut naziideologi fick fortsätta hela kriget å ena sidan, äldre herrar uppvuxna med Goethe som inte kunde få in i sin tanke att landet nu behärskades av hat och revanschism å den andra? Och anti-semitismen som sannerligen inte bara fanns i Tyskland utan hade grogrund också i vårt land när tyska judar försökte fly? Alla män som låg i beredskap i omgångar och blev av med lönen som behövdes hemma, de finska krigsbarnens öde, känslan av att Hitler var oövervinnelig, viljan att hjälpa grannländerna men inte kunna och de påhittiga lösningarna som uppstod, alla enskilda individer som utövade motstånd vare sig de var svenska direktörer i Polen eller kvinnliga kontorister som förmedlade budskap till de allierade.

Efter att nu ha läst ut den sista delen av trilogin påminns jag om det faktum att världen i någon mening insåg att Tyskland skulle förlora redan efter slaget vid El-Alamein i november 1942, även om den mest kända vändpunkten var Stalingrad i februari 1943. Efter tre år hade krigslyckan vänt för Tredje Riket, ändå fortsatte kriget ytterligare nästan tre år. Det är en indelningen värd att lägga på minnet.

Skildringen av hur Sverige och svenskarna försökte hantera och balansera osäkerheten inför den kommande freden ger nya perspektiv – nu vet vi facit men då visste ingen hur de allierade skulle hantera den internationella ordningen. Och det tog lång tid och var diplomatiskt delikat att hitta fram till den rättsordning som sedan dess – trots kallt krig, upprustning och regionala krig – har styrt de mellanstatliga relationerna. Och det arbetet pågick parallellt med under de sista åren av bekämpandet av Nazi-Tyskland och axelmakterna.

Idag ifrågasätts den internationella rättsordningen av just den stormakt som en gång garanterade den, USA. Att läsa Berggrens böcker påvisar också hur fel det är att tala om att Europa räddades av USA. Händelseförloppet var mer komplicerat än så, men den starka transatlantiska länken kom att bli en nödvändig bas för den ordning som skapades gemensamt efter 1945. Det Donald Trump gör är inte bara dumt, historielöst och kontraproduktivt för USA, det är i grund och botten också ett förräderi mot alla dem som under 80 år byggt upp den globala kollektiva säkerheten. Det är ett politiskt haveri i egoismens tecken som vi alla dras med i.

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Nej, Europa har inte gömt sig bakom USAs kjolar!

Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.

Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.

Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.

Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.

Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.

Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.

Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.

Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.

*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.

En bref: Medborgarskap är ingen förhandlingsfråga

Vem har hemortsrätt till vårt land om inte alla de som kommit hit och byggt upp det tillsammans med oss som redan var på plats? Men när frågan om att ändra i grundlagen för att kunna dra tillbaka medborgarskap är på agendan kommer också de olika måttstockarna för människor i samma samhälle att aktualiseras. Vissa kommer att kunna berövas sitt medborgarskap på grunder som sannolikt strider mot Sveriges internationella åtaganden, för oss andra är det en födslorätt. Vårt samhälle skall inte ta de där små, små stegen mot avgrunden. Besinna er. Stanna upp. Tänk efter. Sedan är det försent.

Så avslutade jag en debattartikel i Göteborgs-Posten den 2 februari 2025. Bakgrunden till artikeln är de förslag om att återkalla medborgarskap för naturaliserade medborgare på grunder som inte är rättssäkra. Det finns enligt internationella åtaganden möjlighet att återkalla medborgarskap om någon fått ett sådant genom t ex utpressning mot en tjänsteman eller arbetar för en utländsk underrättelsetjänst. Men i princip är det omöjligt att upprätthålla en internationellt gångbar rättspraxis om Sverige börjar använda t ex ”gängbrottslighet” som argument för att återkalla medborgarskap.

Ingen människa får göras statslös, det säger en FN-konvention från 1961. Bakgrunden är det enorma lidande som uppstod efter andra världskriget för människor som flyttats, fängslats och deporterats mellan olika territorier, när länder och gränser helt lades om och när stater upphörde att existera. För att inte tala om alla dem som berövats sina medborgarskap på grund av sitt judiska ursprung eller andra illegitima skäl. Så, människor får inte göras statslösa, i princip.

Om vi börjar svaja i den frågan blir medborgarskapet tudelat, den som har dubbelt kan berövas det på ganska lösa grunder medan den som automatiskt fått det genom födseln i princip inte kan bli av med det alls. Brott och förseelser kommer således att straffas olika beroende på var man är född och av vem. I praktiken blir invandrares svenska medborgarskap mindre värt som rättighet än för oss som är svenska medborgare sedan flera generationer. En sådan ordning är inte förenlig med en rättsstat.

Jag har inga problem med höga krav för medborgarskap; som krav om permanent bosättning under lång tid och att man inte är straffad för brott (dock måste svenska myndigheter bortse från brott som är att hänföra till att man har straffats för politiska åsikter eller politiskt arbete i sitt ursprungsland eller för sitt ursprung o dyl). Ryska medborgare kan sättas i fängelse för allt från korruption till uppvigling när det egentligen handlar om demokratiaktivism. Ett medborgarskap kan också ses som ett skydd för politiska dissidenter, t ex från Belarus. Något som svenska myndigheter inte verkar vilja förstå och ger inte ens politisk asyl till personer som lyckats fly diktaturen.

Men när man väl är medborgare, då är det något som gäller tills döden skiljer oss åt. Ett medborgarskap skall vara en trygghet. Och vara lika för alla. Inte en förhandling i relation till statsmakten. Eller med dem som just då råkar har regeringsmakten.

En bref: Sverige måste aktivt stödja den internationella rättsordningen

”Den internationella rättsordningen behöver ett aktivt, uttalat och passionerat stöd. Bara så kan mänskliga rättigheter och nationell suveränitet säkras i alla konflikter. Sverige har varit och bör fortsätta vara en av den internationella rättens starkaste försvarare. Sveriges regering bör därför, med anledning av de misstänkta brotten mot mänskliga rättigheter, kräva att EU tillfälligt upphäver associeringsavtalet – som främst avser handel – mellan EU och Israel. Sverige bör också kritisera de stater som underminerar ICC som institution. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) måste klart uttala den svenska regeringens avsikt att efterleva de beslut som ICC fattat, och uppmana andra europeiska stater att göra detsamma.”

Så skrev jag på Dagens Nyheters debattsida fredagen den 6 december 2024. Bakgrunden är att den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) utfärdat en arresteringsorder mot såväl de två israeliska ledarna Benjamin Netanyahu och Yoav Galant som Hamas-ledaren Mohammed Deif. (Den sistnämnde är möjligen inte längre i livet.) Tyvärr har USAs president Biden kallat beslutet för skandalöst och enstaka amerikanska kongressledamöter har på olika sätt försökt hota länder som stödjer ICC.

I dagsläget har 124 länder undertecknat och ratificerat Romstadgan som styr ICCs arbete. Och alla dessa länder har underkastat sig domstolens jurisdiktion, vilket bland annat innebär att gripa och utlämna de personer som domstolen utfärdat en arresteringsorder för. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har sagt att man ”stödjer” domstolen, men inte klart uttalat att det gäller även de fall som nu är bordet. Flera tidigare arresteringsorder, mot president Putin eller krigsherrar i Afrika, har hälsats med tillfredställelse. Men den internationella rätten gäller inte bara när solen skiner, även när stater och ledare som många i väst anser tillhöra ”vår” krets anklagas måste stödet vara bergfast.

Länder som Frankrike och Tyskland har darrat på manschetten här, ungefär som Sverige. Norge och Belgien har istället klart uttalat att man avser att gripa de israeliska ledarna om de kommer till landet. Det är rättsväsendet i det enskilda landet som griper och beslutar om förvar – alltså polis och domstolar – men regeringen skall fatta beslut om utlämnande. Det politiska makten kan alltså inte svära sig fri från eget aktivt deltagande.

Inte ens inför sitt linjetal på Utrikespolitiska institutet tar Malmer Stenergard upp ICC och behovet av stöd till domstolen. Detta trots att hon talar om vikten av att stödja en internationell rättsordning. Istället är fokus på det nationella intresset, vilket förstås i grund och botten är en utrikespolitisk prioritering som är helt rationellt. Samtidigt har Sverige på ett särskilt sätt stöttat den internationella rättsordningen, både genom agerande och opinionsbildning, under tidigare decennier. Det stödet är i sig också ett nationellt intresse. Små stater som Sverige, med nära till aggressiva grannar, har ett mycket stort behov av en internationell rättsordning. Och att den ordningen inte undergrävs av den enda kvarvarande stormakten USA, vilket alltså Bidenregimen gör genom sina uttalanden.

Vad Trump kommer att göra med den internationella rättsordningen lämnar jag för tillfället osagt. Men jag tror inte att det kommer några glada besked för Sverige därifrån.

Kulturpolitikens mål: sänka skatten?

Jag råkade se slutet av en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand i SvT häromdagen. Det var Farah Abadi som intervjuade, hennes frågor var vänligt formulerade men sylvassa. Hon försökte få kulturministern att prata om vad hon själv såg som viktiga satsningar inom kulturområdet. Hon ställde frågorna från det ena och det andra hållet, men svaren var principiellt desamma. Det viktigaste var att satsa på olika saker som rörde trygghet och säkerhet, polisen behövde mer resurser så att barnen kunde gå säkert hem och till kulturskolans musikundervisning. Men själva undervisningen då, försökte Abadi. Kulturskolan skär ned och får svårare att upprätthålla tillgången på undervisning för barn som vill spela ett instrument, menade hon. Samma svar; säkerhet och trygghet, och så sänkta skatter. Fler föräldrar skulle då få råd att ta med barnen på bio, något som hade kostat kulturministern själv nästan tusen kronor häromsistens berättade hon.

Till slut spelade Abadi ut sitt sista kort; Men, sa hon, om det är fred i världen och ingen försvarsbudget behövs, och du som kulturminister du får ALLA pengarna (hon log vänligt väl medveten om det hypotetiska i frågan) vad skulle du då göra med dem?

Abadis fråga var väldigt klurig, den syftade till att få fram kulturministerns ideologiska hållning, hennes principer för det område hon förvaltar och styr. Ibland frågar vi forskare oss saker med omkvädet ”allt annat lika” och med det menar vi ungefär samma sak om Abadi, alltså utan att ta hänsyn till alla andra villkor, faktorer och sådant som vi förstås vet påverkar verkligheten. Syftet är att isolera effekten av en enda faktor, i det här fallet kulturministerns politiska vilja att utveckla sitt politikområde.

Allt annat lika, vad skulle du vilja göra för satsningar som kulturminister?

Ja, då skulle jag sänka skatten, svarade kulturministern. Ridå.

Jag har all respekt för att önskan att sänka skatten är en politisk linje och en ideologisk hållning som finns och har funnits i svensk politik länge. Fredrik Reinfeldt hade uppenbart en tanke om att lägga om kursen för den svenska välfärdsstaten så att mer och mer skulle avgiftsbeläggas samtidigt som skatterna sänktes för dem som arbetade. På det sättet fördes en större andel av välfärdens kostnader över på dem som använde dem, samtidigt som staten bibehöll ett yttersta skyddsnät. Jag kan ha en mängd invändningar mot själva modellen eftersom jag tror att den får för samhällsutvecklingen negativa konsekvenser om den drivs hela vägen ut (som i USA) men, som sagt, det är en respektabel hållning med lång historia i svensk politik.

Vad jag aldrig hört är dock en borgerlig kulturminister som den direkta frågan om vad som principiellt vore de viktiga satsningarna inom sitt eget område svarar ”sänka skatten”. Borgerlig kulturpolitik har normalt sett handlat om s k finkultur, en hållning som bland annat sagde Reinfeldt kritiserade. Men det har alltid funnits ett kvalitetstänkande, en idé om samhällets fortbestånd och värnande av kulturarvet. Museum, teater, bibliotek och historiska byggnader har uppfattats som skyddsvärda. På samma sätt har idén om att barn och ungdomar behöver ges möjlighet att upptäcka god litteratur, dramatik, musik och lära sig om sin historia genomsyrat borgerlig kulturpolitik. Grunden har varit valfrihet, men tanken har varit att man måste veta vad som finns för att kunna göra ett val. Alltså behöver kultur med god kvalitet upprätthållas och särskilt nå barn och ungdomar. Men, uppenbart inte så längre.

Idag är det sänkta skatter som gäller. På alla områden som inte är försvar, polis eller kriminalvård.

Kalla mig gärna elitist, det är ett epitet jag bär med stolthet, men att alla barn och ungdomar får tillgång till kulturaktiviteter och att personer med låga inkomster samt arbetslösa och sjuka får möjlighet att ta del av kultur med hög kvalitet är väl ändå ett tecken på ett civiliserat samhälle?

Konsten att väcka förargelse

I sommarens soliga dagar, en av de få, fick jag tag på boken ”Konsten att väcka förargelse” på ett loppisbord på Hötorget. Det är en antologi från 1964 sammanställd av Ingemar Hedenius. Boken är alltså 60 år, men konsten (och lusten) att väcka förargelse har inte minskat. Två saker jag noterar direkt är dels hur otroligt vassa skribenter som presenteras här, inte minst Hedenius själv, och dels att så många ämnen och teman fortfarande diskuteras idag, och till och med i liknande fåror. Hedenius inleder med att det är konsten att väcka förargelse som står i centrum, att väcka förargelse är enkelt säger han, men konsten att göra det är något annat. Det senare är ”välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte”. Vem vågar stå upp för det idag?

Antologin innehåller mer än trettio texter publicerade från 1920-talet och fram till tidigt 1960-tal. Tematikerna har titlar som ”Religion”, ”Nazism” och ”Monarki”. Låt mig lyfta fram några iakttagelser.

Ingemar Hedenius skriver vassare än vasst om akademiska konflikter. När Hedenius beskriver kampen kring Ivar Segelbergs disputation och sedermera professorsblivande lyser det om texten som om det vore Wittgenstein och Popper men utan eldgaffel. Vetenskapsteoretiska principer artikuleras kristallklart och elakheterna är elegantare än en smokingmiddag. Oceanografen Petterssons agg till Segelberg leder honom inte bara till extra-opposition, skrivelser och debattartiklar i GHT utan även till försöken att istället för Segelberg få sin egen svärson (sic) anställd som professor i filosofi i Göteborg. Oceanografen anser att Segelbergs filosofi är underkänd eftersom den egentligen är naturvetenskap. Och som sådan usel. Svaren från filosofierna är att Pettersson inte vet vad filosofi är. Och själv är obildad. Och detta begav sig omkring år 1950. Nog känner man igen en del. Hedenius kritik av kotterier och revirförsvarande professorer är inte bara roande att läsa (jag skrattade flera gånger) utan har också en resonans till vår tid. Berättelsen om hur illa sociologin behandlades som vetenskap har tydliga paralleller till andra nya områden, som genusvetenskap.

På samma sätt är intervjun med Eva Åsbrink, den första kvinnan som disputerade i teologi, hisnande att läsa. Intervjun är gjord av Hans Hederberg, också en lysande stilist. I stort sett alla manliga professorer lade hela tiden hinder i vägen för hennes forskningsfråga som handlade om hur kyrkans syn på kvinnans ställning förblev statisk under hela 1800-talet trots att den politiska och samhälleliga utvecklingen var oerhört dynamisk under samma tid. En fråga som återkom var ”varför skall du bli doktor?” och Åsbrink undrade då om den frågan ställdes till manliga doktorander också. Tystnad. Andra synpunkter var att kyrkan skulle bli ledsen och sårad. Sedan när har den sortens argument bäring i något annat ämne, menar Åsbrink med rätta.

Kan inte heller låta bli att nämna Jakob Lindbergs text från 1961 om den ”hjärtlösa flyktingpolitiken”. Dessvärre har den starka paralleller till dagens situation. Lindberg inleder med en man från Spanien som inte får asyl (vid denna tid är Spanien en fascistisk diktatur under Franco) och han fortsätter med 30-talets stängda gränser för judar. Vid denna tid (1961) anges den svenska politiken under 30-talet varit ”humaniserad” och så ”generös som möjligt” gentemot t ex judar. Något som knappast kan sägas vara riktigt sant även om politiken förändrades i takt med att krigslyckan vände för Tyskland. Av en slump ser jag på nätet att denne Lindberg förutom sin insats som ämbetsman i staten också tillhörde de första som protesterade mot Frankrikes krig i Algeriet (1954-1962). Humanismen genomsyrar hans text.

Mycket annat kan lyftas fram, t ex att kritiken av monarkin känns väldigt nattstånden då det är en auktoritet som verkligen rivits ned men som fortsatt har betydelse i samhällslivet. Också kritiken av boendestandard, åldringsvård och behandlingen av funktionshindrade barn visar att vi har rört oss till det bättre. Idag är varmvatten, goda bostäder, hemtjänst och äldreboenden liksom erkännandet av funktionshindrades rättigheter som individer ändå den grund vi står på. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för det. Men jag tycker också att dessa delar visar hur viktig kritiken är – här kommer kritiken från intellektuella, journalister, akademiker och författare. Och den kritiken har alldeles klart också lett till förändring. Ett samhälle måste ha en gemensam offentlighet där intellektuell debatt och kritik är fri, obunden och ifrågasättande av makten, oavsett vilken den är.

Den här antologin samlar vad vi brukar tala om som liberaler, flera av skribenterna är organiserade politiskt, andra ligger tydligt i den kulturradikala fåran utan att ha någon politisk tillhörighet. Hur skulle en sådan antologi se ut idag – hur är det med konsten att väcka förargelse?

Den nödvändiga Almedalen

Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.

Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.

Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.

Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.

En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Sverige åt svenskarna – tio år senare

Nu är det tio år sedan min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” kom ut på Atlas Akademi. Den byggde på 20 års arbete med forskning om invandringsopinion och nationalistiska ideologier.

Jag bestämde mig ett par år tidigare för att försöka sammanfatta forskningsläget och i någorlunda enkel form presentera state-of-the-art vid den tidpunkten. Då var den svenska opinionen inte i närheten av lika negativ till invandring som under de första åren på 1990-talet och de senaste åren, tvärtom var det en minoritet av svenskarna som menade att landet borde ta emot färre flyktingar.

När jag läser om kapitlet om de nationalkonservativa partierna (som t ex SD) och hur framgångarna för dem kan förklaras noterar jag att det formulär för hur nationalkonservativa, främlingsfientliga och populistiska partier tar makten har följts till punkt och pricka: Montera ned striden om fördelningspolitiken, fresta stora traditionella partier att försöka ta över frågorna, ta strid om kultur- och livsstilsfrågor, upp med social kontroll och lag/ordning på agendan, använd kollektiv nationell identitet för att bygga upp en unik nationalkonservativ profil men ta strid mot öppen rasism i partiet och se till att ha en effektiv, kontrollerad men lokalt förankrad partiorganisation. Använd alla mediekanaler som står till buds och skapa ständig mediehype kring egna frågor. Det tio år gamla kapitlet är lika aktuellt idag som det var då – men då byggde det på forskningsresultat från Europa. Idag skulle jag lägga till ressentimentet; mobilisera människors underlägsenhetskänslor, känslan av att vara orättfärdigt föraktad av en översittar-elit.

Nu har jag ägnat ytterligare tio år åt att följa forskningen och i någon mån bidra med det jag haft tid till som prodekan och dekan. Jag tror att forskningen kring nationalkonservatism har gått in i ett nytt skede där demokratifrågorna bör stå i fokus. Exakt vilka forskningsfrågor som är och bör vara centrala för att förstå hur och varför demokratin backar i världen kan diskuteras men att som samhällsvetare sluta engagera oss i frågorna vore tjänstefel.