svensk politik – VÄNSTRA STRANDEN

”Vad hände med arbetarklassen?” Några ord om en bok

Vad hände med marxismen? Efter att ha läst Johan Alfonssons bok om arbetarklassen känner jag mig lite uppmuntrad. Inte för att han förklarar vad som hände med den samhällsvetenskapliga teorin som marxismen utvecklade, utan för att han tillämpar huvuddelen av dess tankegods rakt av på vår tid. För första gången p¨å länge läser jag en politisk text som använder sig av ett etablerat teoretiskt tankegods och drar slutsatser om vår tid som inte bygger på svepande påståenden om kunskapssamhället, nya mansroller eller ”woke-rörelser”. I boken ”Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige” står vi med två rejäla skor med ståltåhätta i den marxistiska myllan på arbetsplatser och skolgårdar. Tack för det. Den så kallade ”TAN-vänstern” skulle kunna ha fått någon att hålla handen.

Men, jag håller inte med om särskilt mycket i Alfonssons bok även om jag välkomnar den. Vi behöver precis de här teoretiskt underbyggda diskussionerna om samhällsutvecklingen och det är bara i kampen mellan perspektivet som argumenten vässas. Alfonssons tes (jag gör honom säkert inte rättvisa) är att arbetsklassens politiska och fackliga företrädare har svikit dem till förmån för en medelklass som han menar har påståtts tagit de tuffaste ekonomiska smällarna. Och att kampen om medelklassens röster har lett fram till att arbetsklassen istället börjat rösta på Sverigedemokraterna, vilket alltså gör högerdominansen i politiken manifest. Alfonssons ärende med boken är att uppmärksamma den här utvecklingen och ge arbetarklassen och dess företrädare kraft och tillit i att återvinna den kollektiva kraft som finns i den faktiska arbetarklassen. Och han gör det med empiri och argument. Han påpekar att det politiska arbetet bör handla om att ge arbetarklassen strukturell makt, inte makt över sig själva som individer. Kampen för kortare arbetstid (i ljuset av teknikutvecklingen) kan vara en väg till sådana inbrytningar men att det bara är ett första steg.

Alfonsson resonerar om olika sätt att begreppsliggöra klass och landar – som många av oss – i att det är svårt men att man rimligen måste hålla sig till någon form av marxistisk princip. Han skriver att den del av löntagarna vars arbete har ett högt värde på arbetsmarknaden (lång utbildning, efterfrågade, specialkompetens) tillhör medelklassen medan de vars arbetskraft är lågt värderad tillhör arbetarklassen. Och arbetarklassen består av både kvalificerade och okvalificerade arbetare. (s 40-42) Han menar också att den grupp löntagare som utgör arbetarklassen i dagens samhällsutveckling är mer osynliggjord än tidigare, att de nästan raderats ut från politikens karta, trots att de utgör ryggraden i så många branscher.

Men, Alfonsson skriver en hel bok om det post-industriella samhällets utveckling utan att, såvitt jag kan se, nämna ordet globalisering. Marx skulle knappast ha bortsett från att arbetarklassens exponering mot en global arbetsmarknad har dragit undan benen för väldigt många av de nationella kanalerna till ökad kollektiv makt. Alfonsson pratar inte heller om huruvida han menar klassen för sig eller klassen i sig – alltså behovet av en klassidentitet (som urholkats). Jag saknar också en diskussion om den kommunikationsteknologiska utvecklingens effekter i termer av förändrade förutsättningar för mobilisering. Inte heller diskuteras frågan om rättigheter, både som människa och medborgare, vilka konsekvent har underminerats för den grupp som inte ens kvalificerar sig (marxistiskt) för att ingå i arbetarklassen. Det kollektiva aktörskap Alfonsson efterfrågar kräver både klassmedvetande och en nationell begränsning av konkurrensen på arbetsmarknaden. Inga av dessa villkor är uppfyllda idag. Avsaknaden av dessa perspektiv gör boken mindre relevant, både politiskt och teoretiskt. Oaktat detta tycker jag att Alfonsson skrivit en både intressant och viktig bok.

Alfonsson använder sin morfar som ett exempel på den traditionella arbetarklassen. Morfadern var typograf, en uppburen position i arbetarklassen och samtidigt ett bra exempel på vad som händer när produktivkrafterna förändras (digitaliseringen). Alfonssons morfar och min pappa tillhör samma generation. Min pappa började som motorelev till sjöss och sedan filare på varven i Göteborg. Han slutade sin bana som gruppchef på en marinmekanisk verkstad. Precis som Alfonssons morfar gjorde han en sagolik klassresa ekonomiskt, men han blev aldrig medelklass. Frågan är om vår tid alls ger möjlighet för en arbetarklass (eller ett rent proletariat) som kan göra den resan – inte en klassresa utan en ekonomisk och social resa från armod till välfärd? Den viktiga frågan hänger för mig kvar i rummet efter läsningen av Alfonssons bok.

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

Dömas till vård eller fängelse? En evig fråga

Vi har fått en uppflammande debatt om rättspsykiatrisk vård, fängelsestraff och vårt behov av skydd från farliga personer. Bakgrunden är två bestialiska mord på kvinnor under julen men också morden av två äldre personer i somras. Sannolikheten är hög för att gärningsmännen i alla dessa fall skulle kunna komma att bedömas vara psykiskt störda under gärningen.

I de flesta andra länder kan en gärningsperson inte dömas för ett brott om hen inte anses tillräknelig, alltså kan anses ha ett moraliskt ansvar för de gärningar hen utfört. Men i Sverige ställs alla inför domstol, en del döms till rättspsykiatrisk vård och andra till fängelse. Under 00-talet dömdes alltfler gärningspersoner till fängelse än tio år tidigare, utan att någon lagändring skett. 2002 kom en utredning (SOU 2002:03) vars direktiv var att föreslå

en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Enligt våra direktiv skall reformen åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen skall också syfta till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbehov.

Syftet var alltså att hålla isär vårdbehov och straffpåföljder. Rättspsykiatrin skall inte användas för att skydda samhället från farliga personer och personer som kan antas kunna ta ansvar för gärningarna skall dömas till fängelse. Utredningen var omfattande men ett av nyckelförslagen var att begreppet tillräknelighet skulle införas i det svenska systemet. Utredningen betonade också att vårdbehovet skulle stå i centrum, oavsett om den skedde i fängelse eller på psykiatrisk klinik. Syftet var också att utvecklas ett mer humant system än det som dittills hade varit i kraft. Utredningen föreslår också att samhällsskyddet skall tillgodoses genom en tidsobestämt förvaring för dem vars vårdbehov uttömts eller avslutats eller dem var fängelsepåföljd har avslutats. Det är exakt samma förslag som den nuvarande regeringen nu, nästan ett kvarts sekel senare nu lanserar. Utredningen, som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 1999, kallade sig psykansvarsutredningen och leddes av Sten Heckscher.

Men det hände ingenting avseende de juridiska frågorna. Propositionerna handlade om vårdkedjor, samordning och ekonomiskt ansvar. Men år 2008 tillsattes en ny utredning av regeringen Reinfeldt (SOU 2012:17) vars uppgift var att föreslå lagändringar i linje med den större reform som var förväntad mot bakgrund av psykansvarskommittén ovan. Syftet var att avskaffa begreppet rättspsykiatrisk tvångsvård, så skrev ministrarna Göran Hägglund (KD) och Beatrice Ask (M).

Inte heller den utredningen gav särskilt mycket. Det blev aldrig i någon proposition som avsåg att genomföra avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som ministrarna utlovat. Det som kom var ytterligare tekniska förslag om kommunikation, ordning och säkerhet kring de rättspsykiatriska vårdenheterna. Remissinstanserna var kritiska och det politiska intresset ljummet. Fortfarande finns inte begreppet tillräknelighet i svensk lagstiftning. (Jag är inte jurist, rätta mig gärna om jag har fel.)

För fem år sedan skrev Petter Svensson, då redaktör på Norstedts Juridik, om en ny avhandling av Tova Bennet som rörde straffansvar att i vissa lägen tycktes rättspsykatrin vara enda sättet för gärningspersoner att få den psykiska vård eller ehandling som personen behöver. Risken, menar Svensson, är att man dömer till vård trots att andra påföljder vore mer straffrättsligt korrekt.

Vårdplatserna inom den öppna psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna. Oavsett straffrättsligt system för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare kan bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Denna realitet kan också, mer eller mindre medvetet, styra bedömningarna av hur rättsliga och rättspsykiatriska aktörer ser på själva skuldfrågan. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, trumfar över straffrättslig teori.

Idag talar vi om åtminstone tre avskyvärda dåd som med största sannolikhet utförts av psykiskt störda gärningsmän. Om de döms till vård eller fängelse, eller döms alls, är en framtida fråga. Allvarlig psykisk störning är ingen diagnos utan ett juridiskt begrepp i vår lagstiftning. Man får inte då inte dömas till fängelse. Men alla ställs inför domstol, domen kan bli fängelse även om man anses ha lidit av en psykisk störning. Vården skall då ges i fängelset. Resurserna för det är dock inte tillräckliga.

Den diskussion som förs nu och som ställer frågan om varför dessa personer inte var tvångsomhändertagna eller hade dömts till rättspsykiatrisk vård väjer för de svåra frågorna: 1. Ingen kan veta om en person är farlig eller ej. Vissa villkor, ibland självförvållade, kan skapa farlighet. Sjukdom kan komma och gå. En påföljd bygger på tanken om skuld, och skuld kräver medvetenhet om sina handlingar. 2. Det är ytterst politiska beslut som ligger till grund för var gränserna går mellan ”sjuk” och ”frisk”. Och oaktat att vi inte godtyckligt låser in en person som begått ytterst allvarliga brott hela livet – oavsett sjukdom eller ansvar – så kommer vi alltid att leva med risken att vederbörande en dag kommer ut.

För det första är frågan om tillräknelighet central, och den är inte löst. För det andra finns det en vällovlig men verklighetsfrämmande idé i psykiatrin att personer som lider av psykisk ohälsa skall ta stort eget ansvar för sin behandling. För det tredje vet vi att återfallen efter psykiatrisk vård är lägre än efter fängelsestraff. Jag vet inte om en ny utredning (för vilken gång i ordningen…) är på sin plats. Men fokus på dessa tre ting vore kanske ett fall framåt.

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.

A Sky View of Earth From Suomi NPP av NASA Goddard Photo and Video u00e4r licensierad under CC-BY 2.0

”Landet utanför” – En nödvändig berättelse om Sverige och kriget

I dagarna är det 80 år sedan freden 1945, det andra världskriget var äntligen slut. Men det pris världen fick betala var ohyggligt och har präglat utvecklingen inte bara i de krigsdrabbade länderna utan i hela världen. Vi har inte varit förskonade från krig sedan 1945 men de har inte haft samma världsomspännande konsekvenser som det krig som startades av en lättkränkt österrikisk korpral. Jag har ägnat många år av min livstid åt att försöka greppa, förstå och analysera det som hände de där åren. Jag har gjort det akademiskt men också på ett personligt plan då jag har levt nära dem som upplevde kriget inpå bara huden, de som förlorade sina familjer och barn till dem. För mig har alltid de enkla svart-vita skildringarna av vad som hände räckt till, jag förstod redan i barndomen att det var så mycket mer komplext än så. Som alla krig.

Historikern Henrik Berggren har gjort en heroisk och nödvändig insats när han i tre böcker har skildrat det andra världskriget från svensk horisont. Det lilla neutrala landet som gjorde allt för att inte dras in i stormakternas förödande strid, som försökte navigera mellan ont och gott och i ljuset av hur man trodde att det skulle gå. Berggren lyckas gestalta hur en gråzon ser ut och växer fram, han berättar om enskilda människoöden som får följa med från bok till bok men också om de stora besluten som fattas av presidenter och generaler.

För mig visar böckerna att vare sig opinionen eller situationen var entydig; brotten mot neutraliteten var en sak men vad betydde det att vara tyskvänlig? Att en tysk skola som lärde ut naziideologi fick fortsätta hela kriget å ena sidan, äldre herrar uppvuxna med Goethe som inte kunde få in i sin tanke att landet nu behärskades av hat och revanschism å den andra? Och anti-semitismen som sannerligen inte bara fanns i Tyskland utan hade grogrund också i vårt land när tyska judar försökte fly? Alla män som låg i beredskap i omgångar och blev av med lönen som behövdes hemma, de finska krigsbarnens öde, känslan av att Hitler var oövervinnelig, viljan att hjälpa grannländerna men inte kunna och de påhittiga lösningarna som uppstod, alla enskilda individer som utövade motstånd vare sig de var svenska direktörer i Polen eller kvinnliga kontorister som förmedlade budskap till de allierade.

Efter att nu ha läst ut den sista delen av trilogin påminns jag om det faktum att världen i någon mening insåg att Tyskland skulle förlora redan efter slaget vid El-Alamein i november 1942, även om den mest kända vändpunkten var Stalingrad i februari 1943. Efter tre år hade krigslyckan vänt för Tredje Riket, ändå fortsatte kriget ytterligare nästan tre år. Det är en indelningen värd att lägga på minnet.

Skildringen av hur Sverige och svenskarna försökte hantera och balansera osäkerheten inför den kommande freden ger nya perspektiv – nu vet vi facit men då visste ingen hur de allierade skulle hantera den internationella ordningen. Och det tog lång tid och var diplomatiskt delikat att hitta fram till den rättsordning som sedan dess – trots kallt krig, upprustning och regionala krig – har styrt de mellanstatliga relationerna. Och det arbetet pågick parallellt med under de sista åren av bekämpandet av Nazi-Tyskland och axelmakterna.

Idag ifrågasätts den internationella rättsordningen av just den stormakt som en gång garanterade den, USA. Att läsa Berggrens böcker påvisar också hur fel det är att tala om att Europa räddades av USA. Händelseförloppet var mer komplicerat än så, men den starka transatlantiska länken kom att bli en nödvändig bas för den ordning som skapades gemensamt efter 1945. Det Donald Trump gör är inte bara dumt, historielöst och kontraproduktivt för USA, det är i grund och botten också ett förräderi mot alla dem som under 80 år byggt upp den globala kollektiva säkerheten. Det är ett politiskt haveri i egoismens tecken som vi alla dras med i.

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Nej, Europa har inte gömt sig bakom USAs kjolar!

Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.

Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.

Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.

Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.

Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.

Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.

Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.

Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.

*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.

En bref: Medborgarskap är ingen förhandlingsfråga

Vem har hemortsrätt till vårt land om inte alla de som kommit hit och byggt upp det tillsammans med oss som redan var på plats? Men när frågan om att ändra i grundlagen för att kunna dra tillbaka medborgarskap är på agendan kommer också de olika måttstockarna för människor i samma samhälle att aktualiseras. Vissa kommer att kunna berövas sitt medborgarskap på grunder som sannolikt strider mot Sveriges internationella åtaganden, för oss andra är det en födslorätt. Vårt samhälle skall inte ta de där små, små stegen mot avgrunden. Besinna er. Stanna upp. Tänk efter. Sedan är det försent.

Så avslutade jag en debattartikel i Göteborgs-Posten den 2 februari 2025. Bakgrunden till artikeln är de förslag om att återkalla medborgarskap för naturaliserade medborgare på grunder som inte är rättssäkra. Det finns enligt internationella åtaganden möjlighet att återkalla medborgarskap om någon fått ett sådant genom t ex utpressning mot en tjänsteman eller arbetar för en utländsk underrättelsetjänst. Men i princip är det omöjligt att upprätthålla en internationellt gångbar rättspraxis om Sverige börjar använda t ex ”gängbrottslighet” som argument för att återkalla medborgarskap.

Ingen människa får göras statslös, det säger en FN-konvention från 1961. Bakgrunden är det enorma lidande som uppstod efter andra världskriget för människor som flyttats, fängslats och deporterats mellan olika territorier, när länder och gränser helt lades om och när stater upphörde att existera. För att inte tala om alla dem som berövats sina medborgarskap på grund av sitt judiska ursprung eller andra illegitima skäl. Så, människor får inte göras statslösa, i princip.

Om vi börjar svaja i den frågan blir medborgarskapet tudelat, den som har dubbelt kan berövas det på ganska lösa grunder medan den som automatiskt fått det genom födseln i princip inte kan bli av med det alls. Brott och förseelser kommer således att straffas olika beroende på var man är född och av vem. I praktiken blir invandrares svenska medborgarskap mindre värt som rättighet än för oss som är svenska medborgare sedan flera generationer. En sådan ordning är inte förenlig med en rättsstat.

Jag har inga problem med höga krav för medborgarskap; som krav om permanent bosättning under lång tid och att man inte är straffad för brott (dock måste svenska myndigheter bortse från brott som är att hänföra till att man har straffats för politiska åsikter eller politiskt arbete i sitt ursprungsland eller för sitt ursprung o dyl). Ryska medborgare kan sättas i fängelse för allt från korruption till uppvigling när det egentligen handlar om demokratiaktivism. Ett medborgarskap kan också ses som ett skydd för politiska dissidenter, t ex från Belarus. Något som svenska myndigheter inte verkar vilja förstå och ger inte ens politisk asyl till personer som lyckats fly diktaturen.

Men när man väl är medborgare, då är det något som gäller tills döden skiljer oss åt. Ett medborgarskap skall vara en trygghet. Och vara lika för alla. Inte en förhandling i relation till statsmakten. Eller med dem som just då råkar har regeringsmakten.

En bref: Sverige måste aktivt stödja den internationella rättsordningen

”Den internationella rättsordningen behöver ett aktivt, uttalat och passionerat stöd. Bara så kan mänskliga rättigheter och nationell suveränitet säkras i alla konflikter. Sverige har varit och bör fortsätta vara en av den internationella rättens starkaste försvarare. Sveriges regering bör därför, med anledning av de misstänkta brotten mot mänskliga rättigheter, kräva att EU tillfälligt upphäver associeringsavtalet – som främst avser handel – mellan EU och Israel. Sverige bör också kritisera de stater som underminerar ICC som institution. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) måste klart uttala den svenska regeringens avsikt att efterleva de beslut som ICC fattat, och uppmana andra europeiska stater att göra detsamma.”

Så skrev jag på Dagens Nyheters debattsida fredagen den 6 december 2024. Bakgrunden är att den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) utfärdat en arresteringsorder mot såväl de två israeliska ledarna Benjamin Netanyahu och Yoav Galant som Hamas-ledaren Mohammed Deif. (Den sistnämnde är möjligen inte längre i livet.) Tyvärr har USAs president Biden kallat beslutet för skandalöst och enstaka amerikanska kongressledamöter har på olika sätt försökt hota länder som stödjer ICC.

I dagsläget har 124 länder undertecknat och ratificerat Romstadgan som styr ICCs arbete. Och alla dessa länder har underkastat sig domstolens jurisdiktion, vilket bland annat innebär att gripa och utlämna de personer som domstolen utfärdat en arresteringsorder för. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har sagt att man ”stödjer” domstolen, men inte klart uttalat att det gäller även de fall som nu är bordet. Flera tidigare arresteringsorder, mot president Putin eller krigsherrar i Afrika, har hälsats med tillfredställelse. Men den internationella rätten gäller inte bara när solen skiner, även när stater och ledare som många i väst anser tillhöra ”vår” krets anklagas måste stödet vara bergfast.

Länder som Frankrike och Tyskland har darrat på manschetten här, ungefär som Sverige. Norge och Belgien har istället klart uttalat att man avser att gripa de israeliska ledarna om de kommer till landet. Det är rättsväsendet i det enskilda landet som griper och beslutar om förvar – alltså polis och domstolar – men regeringen skall fatta beslut om utlämnande. Det politiska makten kan alltså inte svära sig fri från eget aktivt deltagande.

Inte ens inför sitt linjetal på Utrikespolitiska institutet tar Malmer Stenergard upp ICC och behovet av stöd till domstolen. Detta trots att hon talar om vikten av att stödja en internationell rättsordning. Istället är fokus på det nationella intresset, vilket förstås i grund och botten är en utrikespolitisk prioritering som är helt rationellt. Samtidigt har Sverige på ett särskilt sätt stöttat den internationella rättsordningen, både genom agerande och opinionsbildning, under tidigare decennier. Det stödet är i sig också ett nationellt intresse. Små stater som Sverige, med nära till aggressiva grannar, har ett mycket stort behov av en internationell rättsordning. Och att den ordningen inte undergrävs av den enda kvarvarande stormakten USA, vilket alltså Bidenregimen gör genom sina uttalanden.

Vad Trump kommer att göra med den internationella rättsordningen lämnar jag för tillfället osagt. Men jag tror inte att det kommer några glada besked för Sverige därifrån.

Kulturpolitikens mål: sänka skatten?

Jag råkade se slutet av en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand i SvT häromdagen. Det var Farah Abadi som intervjuade, hennes frågor var vänligt formulerade men sylvassa. Hon försökte få kulturministern att prata om vad hon själv såg som viktiga satsningar inom kulturområdet. Hon ställde frågorna från det ena och det andra hållet, men svaren var principiellt desamma. Det viktigaste var att satsa på olika saker som rörde trygghet och säkerhet, polisen behövde mer resurser så att barnen kunde gå säkert hem och till kulturskolans musikundervisning. Men själva undervisningen då, försökte Abadi. Kulturskolan skär ned och får svårare att upprätthålla tillgången på undervisning för barn som vill spela ett instrument, menade hon. Samma svar; säkerhet och trygghet, och så sänkta skatter. Fler föräldrar skulle då få råd att ta med barnen på bio, något som hade kostat kulturministern själv nästan tusen kronor häromsistens berättade hon.

Till slut spelade Abadi ut sitt sista kort; Men, sa hon, om det är fred i världen och ingen försvarsbudget behövs, och du som kulturminister du får ALLA pengarna (hon log vänligt väl medveten om det hypotetiska i frågan) vad skulle du då göra med dem?

Abadis fråga var väldigt klurig, den syftade till att få fram kulturministerns ideologiska hållning, hennes principer för det område hon förvaltar och styr. Ibland frågar vi forskare oss saker med omkvädet ”allt annat lika” och med det menar vi ungefär samma sak om Abadi, alltså utan att ta hänsyn till alla andra villkor, faktorer och sådant som vi förstås vet påverkar verkligheten. Syftet är att isolera effekten av en enda faktor, i det här fallet kulturministerns politiska vilja att utveckla sitt politikområde.

Allt annat lika, vad skulle du vilja göra för satsningar som kulturminister?

Ja, då skulle jag sänka skatten, svarade kulturministern. Ridå.

Jag har all respekt för att önskan att sänka skatten är en politisk linje och en ideologisk hållning som finns och har funnits i svensk politik länge. Fredrik Reinfeldt hade uppenbart en tanke om att lägga om kursen för den svenska välfärdsstaten så att mer och mer skulle avgiftsbeläggas samtidigt som skatterna sänktes för dem som arbetade. På det sättet fördes en större andel av välfärdens kostnader över på dem som använde dem, samtidigt som staten bibehöll ett yttersta skyddsnät. Jag kan ha en mängd invändningar mot själva modellen eftersom jag tror att den får för samhällsutvecklingen negativa konsekvenser om den drivs hela vägen ut (som i USA) men, som sagt, det är en respektabel hållning med lång historia i svensk politik.

Vad jag aldrig hört är dock en borgerlig kulturminister som den direkta frågan om vad som principiellt vore de viktiga satsningarna inom sitt eget område svarar ”sänka skatten”. Borgerlig kulturpolitik har normalt sett handlat om s k finkultur, en hållning som bland annat sagde Reinfeldt kritiserade. Men det har alltid funnits ett kvalitetstänkande, en idé om samhällets fortbestånd och värnande av kulturarvet. Museum, teater, bibliotek och historiska byggnader har uppfattats som skyddsvärda. På samma sätt har idén om att barn och ungdomar behöver ges möjlighet att upptäcka god litteratur, dramatik, musik och lära sig om sin historia genomsyrat borgerlig kulturpolitik. Grunden har varit valfrihet, men tanken har varit att man måste veta vad som finns för att kunna göra ett val. Alltså behöver kultur med god kvalitet upprätthållas och särskilt nå barn och ungdomar. Men, uppenbart inte så längre.

Idag är det sänkta skatter som gäller. På alla områden som inte är försvar, polis eller kriminalvård.

Kalla mig gärna elitist, det är ett epitet jag bär med stolthet, men att alla barn och ungdomar får tillgång till kulturaktiviteter och att personer med låga inkomster samt arbetslösa och sjuka får möjlighet att ta del av kultur med hög kvalitet är väl ändå ett tecken på ett civiliserat samhälle?