Donald Trump igen…

Det amerikanska valet är över. Donald Trump håller på att välja ut sina medarbetare och många namn väcker förvåning, och även förskräckelse. Det är nog känslor jag delar med de flesta som har ett professionellt öga på politik, demokrati och samhällsutveckling. Samtidigt får vi vänta och se, installationen av en ny president blir inte förrän den 20 januari 2025. Hur hamnade vi här? Igen?

Jag hade möjligheten att följa de sista dagarnas kampanj och själva valet på plats i USA. Med en lätt distanserad utsiktspunkt från Manhattan följde jag och maken utvecklingen både på gatorna och i medierna. Någon särskilt hög valtemperatur var det inte i New York, däremot alldeles för varmt för årstiden om dagarna. Torkan i Central Park var påtaglig, det hade inte regnat på många veckor och träd och buskar var snarare uttorkade än i höstvila. Klimatförändringarna gör sig synliga på många sätt och på många platser. Men klimatet hade ingen framträdande plats i den amerikanska valkampanjen. Trump är ointresserad av problematiken och Harris vågade inte säga mycket av rädsla för att uppröra de fracking-positiva Pennsylvaniaväljarna.

Kriget i Gaza trängde sig dock fram, både i form av demonstrationer på gatan och väljarflykt från Harris. Många av aktivisterna förordade en röst på Jill Stein, en grön kandidat med en betydligt mer kritisk hållning till Israel än de båda dominerande kandidaterna. Stein har ställs upp i presidentvalen i USA 2012, 2016 och nu 2024. Hon är läkare, uppvuxen i Chicago och tillhörde tidigare det Demokratiska partiet. I valet 2024 fick hon 730 000 röster vilket är en halv procent av väljarna. I debatten i USA var det primärt hennes hållning i Israel-Palestina-frågan som stod i fokus. övriga ståndpunkter i hennes program syntes sällan. Men frågan är hur mycket hon vann bland Israel-kritiska demokratiska väljare? I Minnesota verkar det snarare som om Trump vann över muslimska väljare med en kritisk hållning till Israel. På samma sätt förlorade Harris sannolikt många väljare i en av landets största grupper av väljare med rötter i Mellanöstern, i South Paterson i New Jersey, på sin ovilja att kritisera Israel. Oklart dock om de gick till Stein.

Generellt sätt vann Donald Trump något i de allra flesta grupper av väljare. Men det tycks preliminärt som om väljare i större städer och med högre utbildning inte röstat Trump i större utsträckning i år än 2020. Harris drog istället något ifrån bland väljare med högre utbildning (> college degree) och bland urbana väljare

När Trump installerades förra gången, den 20 januari 2017, stod jag i tvättstugan och lyssnade samtidigt på hans installationstal. Jag var trots allt förvånad över den så explicita nationalistiska och chauvinistiska retoriken. Min tanke gick genast till Charles Lindbergs politiska verksamhet från 1939 och framåt i America First-kommitten. Han som beundrade Hitler, ville skydda den vita rasen mot utländsk invasion och pekade ut britter och judar (vid sidan av president Roosevelt) som de vilka ville dra in USA i kriget. Trump lär inte ha dämpat sina ambitioner denna gång.

Mycket återstår att undersöka, analysera och reflektera över. Inte en faktor, inte en förklaring, finns att dra upp ur trollkarlshatten. En sak att ta med sig är dock att utbildning, kön och urbanitet tycks samverka i en ny kombination, inte bara i USA, som avgörande faktorer för väljarnas val.

Kulturpolitikens mål: sänka skatten?

Jag råkade se slutet av en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand i SvT häromdagen. Det var Farah Abadi som intervjuade, hennes frågor var vänligt formulerade men sylvassa. Hon försökte få kulturministern att prata om vad hon själv såg som viktiga satsningar inom kulturområdet. Hon ställde frågorna från det ena och det andra hållet, men svaren var principiellt desamma. Det viktigaste var att satsa på olika saker som rörde trygghet och säkerhet, polisen behövde mer resurser så att barnen kunde gå säkert hem och till kulturskolans musikundervisning. Men själva undervisningen då, försökte Abadi. Kulturskolan skär ned och får svårare att upprätthålla tillgången på undervisning för barn som vill spela ett instrument, menade hon. Samma svar; säkerhet och trygghet, och så sänkta skatter. Fler föräldrar skulle då få råd att ta med barnen på bio, något som hade kostat kulturministern själv nästan tusen kronor häromsistens berättade hon.

Till slut spelade Abadi ut sitt sista kort; Men, sa hon, om det är fred i världen och ingen försvarsbudget behövs, och du som kulturminister du får ALLA pengarna (hon log vänligt väl medveten om det hypotetiska i frågan) vad skulle du då göra med dem?

Abadis fråga var väldigt klurig, den syftade till att få fram kulturministerns ideologiska hållning, hennes principer för det område hon förvaltar och styr. Ibland frågar vi forskare oss saker med omkvädet ”allt annat lika” och med det menar vi ungefär samma sak om Abadi, alltså utan att ta hänsyn till alla andra villkor, faktorer och sådant som vi förstås vet påverkar verkligheten. Syftet är att isolera effekten av en enda faktor, i det här fallet kulturministerns politiska vilja att utveckla sitt politikområde.

Allt annat lika, vad skulle du vilja göra för satsningar som kulturminister?

Ja, då skulle jag sänka skatten, svarade kulturministern. Ridå.

Jag har all respekt för att önskan att sänka skatten är en politisk linje och en ideologisk hållning som finns och har funnits i svensk politik länge. Fredrik Reinfeldt hade uppenbart en tanke om att lägga om kursen för den svenska välfärdsstaten så att mer och mer skulle avgiftsbeläggas samtidigt som skatterna sänktes för dem som arbetade. På det sättet fördes en större andel av välfärdens kostnader över på dem som använde dem, samtidigt som staten bibehöll ett yttersta skyddsnät. Jag kan ha en mängd invändningar mot själva modellen eftersom jag tror att den får för samhällsutvecklingen negativa konsekvenser om den drivs hela vägen ut (som i USA) men, som sagt, det är en respektabel hållning med lång historia i svensk politik.

Vad jag aldrig hört är dock en borgerlig kulturminister som den direkta frågan om vad som principiellt vore de viktiga satsningarna inom sitt eget område svarar ”sänka skatten”. Borgerlig kulturpolitik har normalt sett handlat om s k finkultur, en hållning som bland annat sagde Reinfeldt kritiserade. Men det har alltid funnits ett kvalitetstänkande, en idé om samhällets fortbestånd och värnande av kulturarvet. Museum, teater, bibliotek och historiska byggnader har uppfattats som skyddsvärda. På samma sätt har idén om att barn och ungdomar behöver ges möjlighet att upptäcka god litteratur, dramatik, musik och lära sig om sin historia genomsyrat borgerlig kulturpolitik. Grunden har varit valfrihet, men tanken har varit att man måste veta vad som finns för att kunna göra ett val. Alltså behöver kultur med god kvalitet upprätthållas och särskilt nå barn och ungdomar. Men, uppenbart inte så längre.

Idag är det sänkta skatter som gäller. På alla områden som inte är försvar, polis eller kriminalvård.

Kalla mig gärna elitist, det är ett epitet jag bär med stolthet, men att alla barn och ungdomar får tillgång till kulturaktiviteter och att personer med låga inkomster samt arbetslösa och sjuka får möjlighet att ta del av kultur med hög kvalitet är väl ändå ett tecken på ett civiliserat samhälle?

Konsten att väcka förargelse

I sommarens soliga dagar, en av de få, fick jag tag på boken ”Konsten att väcka förargelse” på ett loppisbord på Hötorget. Det är en antologi från 1964 sammanställd av Ingemar Hedenius. Boken är alltså 60 år, men konsten (och lusten) att väcka förargelse har inte minskat. Två saker jag noterar direkt är dels hur otroligt vassa skribenter som presenteras här, inte minst Hedenius själv, och dels att så många ämnen och teman fortfarande diskuteras idag, och till och med i liknande fåror. Hedenius inleder med att det är konsten att väcka förargelse som står i centrum, att väcka förargelse är enkelt säger han, men konsten att göra det är något annat. Det senare är ”välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte”. Vem vågar stå upp för det idag?

Antologin innehåller mer än trettio texter publicerade från 1920-talet och fram till tidigt 1960-tal. Tematikerna har titlar som ”Religion”, ”Nazism” och ”Monarki”. Låt mig lyfta fram några iakttagelser.

Ingemar Hedenius skriver vassare än vasst om akademiska konflikter. När Hedenius beskriver kampen kring Ivar Segelbergs disputation och sedermera professorsblivande lyser det om texten som om det vore Wittgenstein och Popper men utan eldgaffel. Vetenskapsteoretiska principer artikuleras kristallklart och elakheterna är elegantare än en smokingmiddag. Oceanografen Petterssons agg till Segelberg leder honom inte bara till extra-opposition, skrivelser och debattartiklar i GHT utan även till försöken att istället för Segelberg få sin egen svärson (sic) anställd som professor i filosofi i Göteborg. Oceanografen anser att Segelbergs filosofi är underkänd eftersom den egentligen är naturvetenskap. Och som sådan usel. Svaren från filosofierna är att Pettersson inte vet vad filosofi är. Och själv är obildad. Och detta begav sig omkring år 1950. Nog känner man igen en del. Hedenius kritik av kotterier och revirförsvarande professorer är inte bara roande att läsa (jag skrattade flera gånger) utan har också en resonans till vår tid. Berättelsen om hur illa sociologin behandlades som vetenskap har tydliga paralleller till andra nya områden, som genusvetenskap.

På samma sätt är intervjun med Eva Åsbrink, den första kvinnan som disputerade i teologi, hisnande att läsa. Intervjun är gjord av Hans Hederberg, också en lysande stilist. I stort sett alla manliga professorer lade hela tiden hinder i vägen för hennes forskningsfråga som handlade om hur kyrkans syn på kvinnans ställning förblev statisk under hela 1800-talet trots att den politiska och samhälleliga utvecklingen var oerhört dynamisk under samma tid. En fråga som återkom var ”varför skall du bli doktor?” och Åsbrink undrade då om den frågan ställdes till manliga doktorander också. Tystnad. Andra synpunkter var att kyrkan skulle bli ledsen och sårad. Sedan när har den sortens argument bäring i något annat ämne, menar Åsbrink med rätta.

Kan inte heller låta bli att nämna Jakob Lindbergs text från 1961 om den ”hjärtlösa flyktingpolitiken”. Dessvärre har den starka paralleller till dagens situation. Lindberg inleder med en man från Spanien som inte får asyl (vid denna tid är Spanien en fascistisk diktatur under Franco) och han fortsätter med 30-talets stängda gränser för judar. Vid denna tid (1961) anges den svenska politiken under 30-talet varit ”humaniserad” och så ”generös som möjligt” gentemot t ex judar. Något som knappast kan sägas vara riktigt sant även om politiken förändrades i takt med att krigslyckan vände för Tyskland. Av en slump ser jag på nätet att denne Lindberg förutom sin insats som ämbetsman i staten också tillhörde de första som protesterade mot Frankrikes krig i Algeriet (1954-1962). Humanismen genomsyrar hans text.

Mycket annat kan lyftas fram, t ex att kritiken av monarkin känns väldigt nattstånden då det är en auktoritet som verkligen rivits ned men som fortsatt har betydelse i samhällslivet. Också kritiken av boendestandard, åldringsvård och behandlingen av funktionshindrade barn visar att vi har rört oss till det bättre. Idag är varmvatten, goda bostäder, hemtjänst och äldreboenden liksom erkännandet av funktionshindrades rättigheter som individer ändå den grund vi står på. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för det. Men jag tycker också att dessa delar visar hur viktig kritiken är – här kommer kritiken från intellektuella, journalister, akademiker och författare. Och den kritiken har alldeles klart också lett till förändring. Ett samhälle måste ha en gemensam offentlighet där intellektuell debatt och kritik är fri, obunden och ifrågasättande av makten, oavsett vilken den är.

Den här antologin samlar vad vi brukar tala om som liberaler, flera av skribenterna är organiserade politiskt, andra ligger tydligt i den kulturradikala fåran utan att ha någon politisk tillhörighet. Hur skulle en sådan antologi se ut idag – hur är det med konsten att väcka förargelse?

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Den nödvändiga Almedalen

Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.

Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.

Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.

Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.

En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

Omedelbar vapenvila i Gaza är en moralisk nödvändighet

Radioprogrammet ”Konflikt” som sändes lördagen den 8 juni innehöll en intervju med Israels Sverige-ambassadör Ziv Nevo Kulman. Intervjun, som genomfördes av programledaren Fernando Arias, var en av de bästa jag hört, inte bara med ambassadören utan som ansvarsutkrävande intervju. Med allvar och respekt ställde Arias moraliska frågor till Kulman; envist men utan övertoner, höjda röster eller antagonism. Samtalet blev klargörande, rakt och frispråkigt. Palestinakonfliktens själva nerver ligger blottade i det samtalet. (Finns en längre version av intervjun längre ned på programmets sida.)

Hamas angrepp på Israel den 7 oktober 2023 var både bestialisk och stred mot alla former av internationell rätt. Tagandet av gisslan var en grym gest i syfte att skada och såra men också instrumentalisera människoliv till varor i en byteshandel. Israels rätt till självförsvar är en självklarhet och har stöd i folkrätten. Israels existens inom säkra gränser är central för att en lösning alls skall kunna nås, en lösning som måste inbegripa båda parter i konflikten och som därmed också bör utgöras av en tvåstatslösning i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967. Resolutionen innebär således att ockupationspolitiken skall avvecklas. Dessutom är det enligt folkrätten förbjudet för en ockupationsmakt att överföra delar av sin befolkning till de ockuperade områdena. Israel måste därför avveckla de bosättningar man upprättat på Västbanken. Den israeliska ordningsmakten måste också aktivt ingripa mot de delar av den israeliska bosättarrörelsen som trakasserar bofasta palestinier som är i sin fulla rätt att bo och odla marken på Västbanken.

Men, när detta är sagt, dödandet i Gaza måste upphöra nu. Gisslan måste släppas nu. Det spelar ingen roll vems fel eller vem som började just nu, dödandet måste upphöra. Med omedelbar verkan. De angrepp som begås i namn av försvaret av Israel är inte proportionerliga och de drabbar en oskyldig civilbefolkning. Närmare 40 000 människor har dött i Gaza och dagligen kan vi följa utvecklingen via internationella medier. Ingen normalt funtad människa kan förbli oberörd av bilderna på alla döda barn och på städer i ruiner. Inte heller inför den oförsvarliga fördröjning av humanitär hjälp som Israel skapar.

För mig, som alltid kallat mig Israelvän, är den nuvarande situationen dock inte en fråga om politik utan om moral. I intervjun med Israels ambassadör ställs han flera gången inför frågan om hur någon moraliskt kan legitimera dödandet av barn för att försvara sig mot Hamas. Svaren visar att detta inte är en lätt fråga för Kulman, ingenting han (som Netanyahu antagligen gjort) viftar bort lättvindigt. Men samtalet rör sig mot den smärtpunkt som är hur många oskyldigas död som kan rättfärdigas med att den skyldige dör. (OBS jag är en absolut motståndare till alla former av dödsstraff.) Att oskyldiga dör i krig är ett faktum eftersom skuld inte är ett relevant begrepp i krig. Att civila dör eller drabbas är tyvärr också ett faktum, se bara på bombningarna i Normandie i juni 1944 eller de allierades bombningar över ett i praktiken redan besegrat Tyskland. Krig är vedervärdigt i alla dess former och gestalter.

I Gaza rör vi oss emellertid i en annan terräng. Hamas är en terrororganisation medan Israel är en demokratisk stat. Av en demokratisk stat förväntar jag mig något helt annat än av en terrororganisation. Att Hamas inte tvekar inför att låta civila palestinier dö för att skydda de egna är inte ett argument för att en demokratisk stat nonchalerar att hundratals civila dödas när syftet är att förgöra de egna motståndarna. En demokratisk stat kan inte upprätthålla sin moraliska legitimitet om man med öppna ögon offrar civila, vapenlösa människor i sin jakt på terrorister. Att åklagare Karim Khan vid ICC (International Criminal Court) nu har önskat en arresteringsorder även för israeliska ledare för krigsbrott och brott mot mänskligheten är ett uttryck för att det finns en folkrättslig gräns även för självförsvaret. Precis som det finns för nödvärn i den svenska lagstiftningen. (Mer om detta här.)

I nuläget är frågan folkrättsligt i en process, Israel är under internationell press och Hamas har på intet sätt ökat sina sympatier i omvärlden. Men Israel är en demokrati, som landets ledare och försvarare så ofta själva påpekar, och just därför måste den nuvarande krigföringen få ett omedelbart slut. Ett omedelbart eld upphör krävs – med efterföljande vapenvila – under vilka förhandlingarna kan genomföras är en moralisk nödvändighet. Samtidigt som humanitär hjälp transporteras och fördelas i Gaza. Fråga ett i en sådan förhandlingsrunda är att gisslan måste släppas, fråga två är hur återuppbyggnaden av Gaza skall genomföras och finansieras och fråga tre är hur befolkningen i Gaza skall kunna få en legitim övergångsregering inför gemensamma val i en palestinsk stat.

Ett avgörande problem för Netanyahu och hans regering är att det moraliska imperativet inte är maktpolitiskt gångbart. Premiärministern sitter, just tack vare demokratin, i en personlig rävsax där ett eld upphör i Gaza skulle riskera hans regeringsinnehav och hans parlamentariska stöd från extremhögern (som också stödjer bosättarrörelsen) samtidigt som korruptionsrättegångar väntar på honom efter att han lämnar premiärministerposten. Moralen får ge vika för personliga maktambitioner. Men oppositionen mot Netanyahu är högljudd, många demonstranter menar att han nonchalerat gisslan till förmån för insatserna mot Hamas och andra röster menar att hans regerings politik långsiktigt och medvetet underminerar den tvåstatslösning FN och de flesta andra aktörer vill se.

Jag minns fortfarande den höstkväll 1995 när beskedet om att Yitzhak Rabin skjutits, och senare avled, av en israelisk högerextremist i Tel Aviv. Vi var hos mina svärföräldrar och jag stod i deras kök när jag lyssnade på radions nyheter. Både maken och jag kände den kalla vinden som svepte in i novemberkvällen. Rabin, den militära hjälten från de tidigare krigen, hade kunnat ingå fredsavtal med både palestinier och Jordanien. Ingen kunde anklaga honom för feghet. Men att Benjamin Netanyahu var en av dem som i de mest oförsonliga ordalag kritiserade Rabin för hans delaktighet i Oslo-avtalet 1993, ett avtal som skulle ge palestinierna kontroll över Västbanken och Gaza, är en slags ödets ironi. Vad har Netanyahu haft att erbjuda Israel istället för det avtal han avfärdade?

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Sverige åt svenskarna – tio år senare

Nu är det tio år sedan min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” kom ut på Atlas Akademi. Den byggde på 20 års arbete med forskning om invandringsopinion och nationalistiska ideologier.

Jag bestämde mig ett par år tidigare för att försöka sammanfatta forskningsläget och i någorlunda enkel form presentera state-of-the-art vid den tidpunkten. Då var den svenska opinionen inte i närheten av lika negativ till invandring som under de första åren på 1990-talet och de senaste åren, tvärtom var det en minoritet av svenskarna som menade att landet borde ta emot färre flyktingar.

När jag läser om kapitlet om de nationalkonservativa partierna (som t ex SD) och hur framgångarna för dem kan förklaras noterar jag att det formulär för hur nationalkonservativa, främlingsfientliga och populistiska partier tar makten har följts till punkt och pricka: Montera ned striden om fördelningspolitiken, fresta stora traditionella partier att försöka ta över frågorna, ta strid om kultur- och livsstilsfrågor, upp med social kontroll och lag/ordning på agendan, använd kollektiv nationell identitet för att bygga upp en unik nationalkonservativ profil men ta strid mot öppen rasism i partiet och se till att ha en effektiv, kontrollerad men lokalt förankrad partiorganisation. Använd alla mediekanaler som står till buds och skapa ständig mediehype kring egna frågor. Det tio år gamla kapitlet är lika aktuellt idag som det var då – men då byggde det på forskningsresultat från Europa. Idag skulle jag lägga till ressentimentet; mobilisera människors underlägsenhetskänslor, känslan av att vara orättfärdigt föraktad av en översittar-elit.

Nu har jag ägnat ytterligare tio år åt att följa forskningen och i någon mån bidra med det jag haft tid till som prodekan och dekan. Jag tror att forskningen kring nationalkonservatism har gått in i ett nytt skede där demokratifrågorna bör stå i fokus. Exakt vilka forskningsfrågor som är och bör vara centrala för att förstå hur och varför demokratin backar i världen kan diskuteras men att som samhällsvetare sluta engagera oss i frågorna vore tjänstefel.

Är segregation en urban självklarhet?

…det är mycket viktigt att understryka att städer är tydligt segregerade nästan oberoende av vilken social variabel vi väljer. Vi ser i våra städer en motsvarande koncentration i olika bostadsområden efter utbildningsnivå, inkomstnivå, hälsostatus, yrke, ålder, partisympatier och så vidare.

Vad är det då som driver denna koncentrationsprocess som ger upphov till segregering? Den helt dominerande mekanismen är att människor vill bo nära andra människor som de känner samhörighet med i termer av värderingar, intressen, preferenser, språk, religion, etnicitet, nationalitet, profession etcetera. Att bo i en sådan mer eller mindre specialiserad koncentration leder till att människorna upplever högre välfärd jämfört med att bo blandat.

Charlie Karlsson, SvD Debatt 26 december 2023.

Just nu diskuteras segregation, oftast med bestämningen ”etnisk” före, i den politiska sfären. Socialdemokraterna har bett om ursäkt för all sin tidigare migrationspolitik (den var för snäll) och Moderaterna har bytt från uppmaningen att öppna våra hjärtan till krav på dyrksäkra lås. Sverigedemokraterna tycker fortfarande att det kommer alldeles för många, att de som är här borde åka hem och att kraven på alla som inte är födda innanför gränsen kan vara nästan hur många som helst.

För ett kvarts sekel sedan skrev jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999). Förutom att vi analyserade partier, opinion och beslutsfattare avseende alla tänkbara aspekter av migration drog vi några slutsatser om just integration och segregation.

Vi noterade att den svenska invandrarpolitiken (det vi idag benämner integrationspolitik) hade kännetecknats av tvära kast nellan betoning av assimilation å ena sidan och bibehållande av kulturell och språklig särart å den andra. Övergången från den huvudsakliga arbetskraftsinvandringen (fram till mitten av 1970-talet) till flyktinginvandring var dåligt förberedd, menade vi. Arbetskraftsinvandrarna hade en krets att komma till och ofta var arbetsgivaren aktivt stödjande också i frågor om kontakter med myndigheter och hälsovård. Flyktingar däremot hade ingenting att komma till, bara att fly ifrån. Under lång tid från 1990-talet och framåt förbättrades mottagandet och de permanenta uppehållstillstånden gav också möjlighet att planera för sin framtid. Trots svårigheterna för många som kommit hit sedan 1980-talet har Sverige idag en hög sysselsättning bland utrikesfödda jämfört med övriga EU-länder.

Frågan om segregation har diskuterats sedan urbaniseringen började (antagligen innan också…). Chicagos segregation mellan invandrare från olika delar av Europa stimulerade den politiska sociologins utveckling i början av 1900-talet. Under sent 1800-tal kom industrialiseringen i vårt land att leda till inflyttning från städerna och proletarisering av tidigare drängar, pigor och lantarbetare. Integrationen av dessa grupper politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan skrivas på kontot för allmän rösträtt, välfärdssamhälle och utbildning. Mina förfäder två generationer tillbaka flyttade in från landsbygd till städer och arbetade länge nederst på samhällsstegen samtidigt som de utvecklade en ny livsstil. Pension, eget hus, semester och möjligheten för barnen att få en utbildning var viktiga byggstenar i integrationen (i meningen politiskt, ekonomiskt och kulturellt deltagande) för kommande generationer.

Men för dem som flyttade in var inte ”staden” något som man ”integrerades i”. Familjer umgick med andra familjer som var ungefär som de själva – kom från samma platser, hade samma yrken, samma religiösa utblick och samma kulturella intressen. Och så är det fortfarande. Precis som prof em Charlie Karlsson skriver i artikeln som citeras ovan så trivs vi oftast bäst med dem som är ungefär som vi själva. Det betyder inte att vi inte kan eller vill umgås med andra. På jobbet, i kyrkan, i skolan, i bostadsområdet, på tillställningar eller i föreningslivet träffas vi över alla gränser och skapar kontaktytor. Ibland uppstår långvariga och djupa relationer på det sättet, ibland förblir de ytliga men vänliga.

Självklart kommer därför människor som flyttar hit från andra länder, med andra språk, religioner och traditioner också att söka sig till varandra. Det finns hur många exempel som helst på det, och särskilt för första generationen ger det en trygghet. Man kan få hjälp i besvärliga situationer, man är känd eller igenkänd ”hemifrån” och man blir förstådd med den bakgrund man har. Bara att flytta inom vårt eget land är utmanande för många, hur svårt skall det då inte vara att komma från Kongo eller Laos och hit?

Den avgörande frågan är om alla får samma möjligheter att bli delaktiga; politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Och det är där statens kompensatoriska uppgift kommer in, det är därför staten skall fördela skattepengar till verksamheter som understödjer möjligheterna till delaktighet, för alla. Folkbildning, fritidsgårdar, föreningar, religiösa organisationer och musikskolor är alla exempel på den typen av aktiviteter som främjar delaktighet särskilt för dem som växer upp här. Men inte att börja flytta folk, riva husen de bor i eller hindra vissa från att bo på vissa adressen. Det är inte delaktighet; det är snarast diskriminering.

Själva essensen av en stad är att den består av oändligt många kretsar och gemenskaper som samsas på en liten yta men som tolererar varandra och visar hänsyn mot varandra. Hänsyn, tolerans och nyfikenhet är nödvändigt om man man vill bo i en stad. Grundläggande normer om mellanmänskligt beteende behöver upprätthållas men hur man klär sig, utövar sin religion eller vilket språk man pratar är vars och ens ensak. Ibland går kretsarna i varandra ibland är det vattentäta skott mellan dem. Tack vare tätheten och olikheterna är utbudet av traditioner, kulturer, vanor och tänkesätt stort. Individer går mellan och över gränser. I de mötena skapas dynamik och utveckling. Den fatala idén att integration uppnåtts när alla är lika innebär ju bara utjämning, nivellering och kollektivisering. Det är ju alldeles absurt. Mängden olikheter på en liten yta gör en stad till en stad!