Mehdi Ghezali och rättvisan

Under veckan har debatten stormat kring de tre svenskar som tillsammans med en två-åring befinner sig i Pakistan. En av dem är Mehdi Ghezali som en gång satt fängslad på Guantanamo-basen, utan att någonsin åtalas. Utrikesminister Carl Bildt har markerat avstånd och inte visat någon större entusiasm för att få hem dem, Ghezalis gamla hjälpare från tiden i Guantanamo har talat om dåligt omdöme och i Debatt i SvT framfördes argument om förföljelse av muslimer i Sverige.

Jag har upprörts över hela diskussionen. Jag är dödstrött på att människor kategoriseras utefter en-faldiga identitetsperspektiv och behandlas som om deras medborgarskap vore villkorligt.

Låt oss titta på fakta i målet: Tre svenska medborgare (om jag är rätt underrättad) har fängslats av pakistanska myndigheter. Ännu har inget åtal väckts och det är t o m oklart vad de anklagas för. Ingen av dessa individer är dömd för brott i Sverige (såvitt jag vet). Är inte den självklara reaktionen då att A) få fram vad de anklagas för B) få till en rättssäker process. Om det sistnämnda inte kan garanteras (vilket de flesta bedömare tvivlar på, t ex i Aktuellt häromdagen) så bör Sverige göra allt som står i vår makt för att få dessa medborgare till Sverige.

Ingenting annat är intressant. Vilken religion, vilken hudfärg, vilka namn eller vilka motiv dessa människor haft för att åka till Pakistan är faktiskt helt ointressant.Det är vad som kallas rättsstat.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Demografins betydelse för bilbränder

Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.

Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.

Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.

Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt  stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.

Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?

Videocracy – som att åka politisk berg-och-dal-bana i dubbel hastighet

Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.

Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.

Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.

Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.

Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV:  apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.

Se den.

(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)

Nedmonteringen av en civilisatorisk infrastruktur

I panelen i dagens ”Godmorgon Världen” (SR P1) kallade Göran Greider skolan och vården för en ”civilisatorisk infrastruktur”.  Jag tyckte uttrycket var så välfunnet att jag gärna vill sprida det.

Sverige har länge varit humlan som flyger, trots att förståsigpåarna säger att det inte går att ta ut så höga skatter, ha så lång semester, så liten lönespridning och så hög utbildningsnivå och ändå vara ett land på framkant ifråga om teknik, kommunikation och innovation. Men Sverige har varit just det. Enligt min uppfattning beror framgången på ett extremt och närmast unikt mod i att kombinera breda välfärdslösningar med stark individualism.

Istället för att koncentrera sig på de relativt sett få som missbrukar systemet har politiken inriktats på sociala försäkringar som omfattar alla, men på individuell grund. Istället för att söka upp de enskilda som behöver mest stöd har politiken inriktats på solidariska lösningar som ger alla medborgare en del tillbaka i form av barnomsorg, sjukvård, skola och äldrevård.

Det kan tyckas som om detta är sagt 100 gånger förr, men ibland undrar jag om det överhuvudtaget inte går igenom bruset – denna modell, detta sociala kontrakt, är på väg att brytas nu. Om vi skall bryta det så bör vi göra oss medvetna om att det är just det som händer, inte bara likt grodan i grytan som sakta värms upp invaggas i säkerhet tills det är för sent.

För oss som har arbete, och bra lön, har regeringens politik varit en lönsam affär. Och så lovade de också från början. Men, leder det också till att vi inte ser vad som händer på andra ställen i samhället? Svaret tycks vara ja. Jag möter dagligen människor som INTE känner av krisen, människor som vet att det är kris och därför sparar in lite här och där, men i realiteten drabbas de inte själva. Och inser därmed inte vad som händer. Kanske är detta den mest oroande utvecklingen av alla – när Sverige glider isär och medborgarskapet inte blir grunden för att ta del av den civilisatoriska infrastrukturen då börjar missnöje, främlingsförakt och apati att sprida sig. Bland dem som inget har.

I min värld bör en stark stat vara mer generös än nogräknad när det gäller välfärd. På sikt menar jag att det betalar sig, både mänskligt och ekonomiskt.

Att sätta en gräns för sjukförsäkringen pekar på att man inte tror på den som är sjuk. Att sänka A-kassan och höja premien för dem med högst arbetslöshet pekar mot ökad skuld på den enskilde för misslyckanden. Att sänka skatterna för dem som arbetar men inte för pensionärerna pekar mot en kultur där bara den starke och friske räknas. Och den s k kampen mot bonusarna handlar nog mera om att vinna poäng i opinionen än om ekonomiska realiteter.

Jag är övertygad om att tre miljarder till rena praktikjobb för arbetslösa ungdomar och 55+ hade gjort oändligt mer nytta än de patetiska s k jobbcoacherna som regeringen satsar på. Jag är lika övertygad om att om hälften av skattesänkningspengarna använts till att rehabilitera långtidssjuka kvinnor som slitit sönder sina kroppar i vården så skulle det istället generera mer skatteintäkter på sikt. Den andra hälften borde läggas på individuellt anpassad skolundervisning så att alla de ungdomar som inte har fullständiga betyg skulle få just det.

Ibland är det perspektivet som är avgörande, inte kronor och ören.

Läs mer i Fokus om ”de uträknade”, om Flyingemodellen för praktikjobb och i DN om oppositionens lösningar.

(För övrigt anser jag att Förbifart Stockholm bör förstöras.)

Afghanistan – Apocalypse now

Kriget i Afghanistan håller på att förloras av alla. Det var dömt att förloras redan från början i alla fall om man med ett vunnet krig menar en militär seger.

När Frankrike påbörjade sina försök att bibehålla Indokina,  redan 1946, trodde man sig så småningom om att kunna skapa en lösning där kolonialmakt och koloni skulle kunna hitta en fredlig samexistens. Från och med det ögonblick när de amerikanska ”rådgivarna” kom in var den idén dömd att dö. När Frankrike 1954 lämnade vad som skulle bli Vietnam var delningen accepterad och en politiskt lösning uppnådd. Förhandlingspappren hann inte arkiveras innan striderna började igen, USA fann sig föranlett att hjälpa Sydvietnams armé mot motståndet (FNL) som var baserat i norr. Resten är historia.

Det som sker i Afghanistan är i mångt och mycket samma sak som det som hände i Vietnam. Året 1981 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, amerikanerna beväpnade då mujaheddin för att motstå kommunismen, Sovjetunionen föll och mujaheddin – nu omvandlade till talibaner – fick makten. De angrep då den hand som fött upp dem och USA försvarade sig, med bistånd från stora delar av västvärlden. Afghanistan utlovas nu demokrati, välstånd och lugn med hjälp av mlitära strategier, vilka skall skydda de civila insatser som alla vet är de enda som fungerar.

Historien upprepar sig, någon fars är det emellertid inte. Snarare Apocalypse now.

Att Sveriges försvarsmakt är delaktiga i den process som med största sannolikhet kommer att leda till djupare skyttegravar mellan Kiplings väst och öst och så småningom om något decennium till förhandlingar som innebär att västvärlden drar sig ur Afghanistan är verkligen sorgligt. Allt tal om FN-mandat är bedrägeri, vad som finns är en styrka (ISAF) som har ett säkerhetsrådsmandat att i syfte att utrota terrorismen i världen hjälpa den afghanska regeringen att klara säkerheten i Kabul (resolution 1386), något som nu utvidgas till i princip hela landet och till skydd av civila och uppbyggnad av säkerhetsinfrastruktur (resolution 1833). Någon FN-trupp i termer av fredsbevarande är det inte tal om. Därutöver är USA tillsammans med ett stort antal länder inbegripna i ”Operation Enduring Freedom” som är en styrka utan FN-mandat. Eftersom ISAF numera också leds av NATO är det hart när omöjigt att hålla isär dem.

Det finns hur många goda argument som helst för att stödja demokrati och fred i hela världen – försvarsministern brukar anföra alla på en gång – men varför är vi då i just Afghanistan? Varför sker inte en utökad satsning t ex i Kongo? Eller varför intervenerar inte världssamfundet genast i Somalia, Eritrea eller Västsahara? Svaret är förstås att trupperna är i Afghanistan därför att detta land ansågs vara hemvist för de grupper som angrep västvärlden, tydligast den 11 september 2001 vid angreppet mot New York och USA. I praktiken är det dock USA själva som beväpnat talibanerna (för att strida mot Sovjetunionen), Pakistan (USA:s gode vän) som genom sin bristande kontroll av det norra territoriet härbärgerat dem och Saudiarabien (USA:s gode vän) som närt dem ideologiskt.

Så länge svensk utrikespolitik inte kan finna något annat sätt att uttrycka sin närhet till USA än total underkastelse så kommer inte Afghanistan att få leva i fred. Den dag vi inser att det är från sina bästa vänner man skall få höra de beska budskapen kanske världen blir annorlunda. Med den nya Obama-regimen finns öppningar för diskussioner, ta dem!

Svensk TV underblåser en förlegad och pinsam Afrikabild

Jag vill bara understryka hur pervers den bild av den afrikanska kontinenten är som underbygger produktionen av programmet ”Den stora resan” om svenska familjers liv bland stamfolk i Namibia. I Expressen skriver idag Johannes Forssberg mycket bra om exotismen och den koloniala världsbild som SvT visar upp.

För den regelbundne läsaren av denna blogg är kritiken av den svenska Afrika-bilden ingen nyhet. Jag tycker det var rent ut sagt pinsamt att i Studio Ett idag höra SvT:s programschef Micael Lekberg låtsas inte förstå vad Wilo Abdulle, ordförande i afro-svenskarnas riksförbund, menade med sin kritik av programmet. När Lekberg patetiskt upprepade att han ville se ett ”möte” mellan människor med så olika livsstil så lät han som om den enda livsstil han känner till är den som utövas av svensk, vit, medelklass i innerstaden eller Bromma.

För den som läser Jeune Afrique eller ser i Le Monde om den nya fiberoptiska kabeln till Afrika, med första anhalt  i Mombasa, och vet att en tredjedel av invånarna på den afrikanska kontintenten numera innehar en personlig mobiltelefon framstår Lekbergs Afrikasyn som hämtad ur 1910-talets skolböcker för småskolan.

Vad har ni tagit er till på SvT? Har ni alldeles tappat förståndet?

Bompeng, biltull, trängselavgift eller vägavgift? Fler bilar eller färre?

Göteborgsregionen, liksom andra storstadsregioner, är attraktiv och drar till sig människor och arbetstillfällen. Sedan länge har en infrastrukturlösning som håller för en expansion behövts sättas i verket. För min del har jag hört ordet ”Västlänken” om en ny tågtunnel som skulle bygga bort Centralstationen som säckstation under nästan hela mitt vuxna liv. Med en pendeltågsstation i Haga och möjlighet att åka från Kungälv till Kungsbacka utan byte skulle Göteborg kunna ta upp kampen med Stockholm i tillgänglighet. Genom kollektivtrafikplanen K2020 skall Göteborg få en bättre kollektivtrafik, men förutsättningen är att Västlänken byggs. Nu har kommunstyrelsen plötsligt forcerat fram ett paket med infrastruktur som även inbegriper den s k Marieholsmtunneln norr om Tingstadstunneln, allt för att kunna ansöka om statliga medel före första september.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill inte ha tunneln, men känner sig uppenbarligen tvungna att vara med på paketet för att inte splittra den göteborgska enigheten. Halva paketet skall betalas av Göteborgsregionen och halva av staten, 30 miljarder totalt. Och för den delen av paketet som skall betalas av Göteborgsregionen så föreslås ”trängselavgifter”.

Från att ha varit ett ekonomiskt styrmedel för att förändra trafikrytm och trafikmängd har begreppet trängselavgift omärkligt övergått till att bli en finansieringskälla för utbyggnad av just det vägnät som skulle begränsas genom minskad användning.  Jag har tidigare påpekat att det socialdemokratiska kommunalrådet Anneli Hulthén inte förstår innebörden av olika former av trafikavgifter. Men nu verkar det som om hela det politiska etablissemanget tror att trängselavgifter är en väg att finansiera utbyggt vägnät och därmed ökad biltrafik. Att V och Mp tvingats med i denna soppa är tragiskt, eftersom deras motstånd mot Marieholmstunneln är ideologiskt och bygger på det faktum som trafikpolitikforskningen visat – större och fler vägar = större trafikmängd och mer bilism.

Trängselavgift är en straffavgift som man betalar för att man bidrar till trängseln i staden. Är en styrande avgift avsedd att påverka beteenden, ungefär som att när man betalar en räkning för sent. Bompeng (från norskan) eller vägavgift syftar till att finansiera utbyggnaden av vägnätet och är därmed en slags nyttjandeavgift som man betalar för att få lov att använda en nyttighet, ungefär som avgiften på en offentlig toalett. En sådan avgift har inte som syfte att förändra beteenden, bara att få finansiering för en tjänst. Biltull används inte så ofta längre men har normalt använts på samma sätt som trängselavgift.

Så länge miljökonsekvenserna av en utbyggnad av Göteborgs infratruktur inte är klarlagda så bör inget annat än kollektivtrafik och därmed jämställd trafik byggas ut. Och det skall ske med skattepengar. Trängselavgifter bör införas för biltrafiken i staden, och de avgifterna bör bekosta sjukvård och barnomsorg eftersom det är vad som blir effekterna av trängseln – alltså lung- och stressjukdomar samt ökat behov av barnomsorg.

Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.