Vänstra Stranden

Är Göteborg en håla?

Är Göteborg en håla? Göteborg är Sveriges största studentstad. Göteborgs universitet hade för några år sedan störst antal studenter av alla universitet i Sverige (det finns många sätt att räkna på) och därutöver finns Chalmers (som är ett tekniskt universitet) i samma stad. Göteborgs universitet har länge haft störst söktryck i landet till sina utbildningar. Och Göteborg är landets näst största stad. En sådan plats – nationens andra stad, en mycket stor universitetsstad och dessutom landets populäraste studentstad – torde väl ha alla förutsättningar att ha ett brett utbud av intellektuell litteratur. Eller?

Efter att fruktlöst gått igenom centrala stadens alla boklådor utan att ha hittat Chantal Mouffes senaste till svenska översatta bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag, 2009) samt en nyutkommen svensk bok av historikern Jens Ljunggren om den svenska 68-revolten ”Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella” (Nordic Academic press 200906) måste jag fråga mig: Är Göteborg en håla?

Båda böckerna har recenserats i dagspressen – Aftonbladet, Göteborgs-Posten – och finns självklart att köpa på nätet. Men, är det inte märkligt att inte en enda av de s k stora bokhandlarna i centrala Göteborg kan visa upp ens ett ynka ex av någon av dessa böcker som båda är omskrivna, omdiskuterade och recenserade i svenska medier i sommar?

Istället ligger drösar av skickligt marknadsförda deckare med lågt litterärt värde och en närmast anti-intellektuell hållning till samhället över hela affärerna, t o m på kassadisken. Jag har inga problem med att människor väljer att läsa avkopplande litteratur – själv finner jag inget avkopplande i illa skrivna böcker – men varför skall vi i valfrihetens paradis inte få välja att i bokhandeln få titta på och bläddra i Mouffes böcker eller samhällsrelevanta debattböcker omvi råkar tycka om det?

Dessvärre är jag övertygad om (fast jag vet inte för jag har sommarlov) att jag i huvudstaden skulle kunna gå in på Hedengrens och hitta de här böckerna. Kanske i bara ett ex, men ändå. Senast jag var på Hedengrens hade de Michel Foucaults samlade verk. På franska.

Är Göteborg en håla?

Anm: Om ”håla” läs här.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter. Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.

Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen. I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok. Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9). Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

Bildning är revolutionärt

Under politikerveckan i Almedalen hade en handfull seminarier ”bildning” som tema. Bildning förknippas i svensk kontext ofta med borgerlig bildning, allmänbildning eller litterär kanon – alla fenomen som numera känns ganska daterade. Men vad är då bildning? Seminarierna på Gotland gav inget bra svar, förutom det som de flesta av oss som är verksamma inom utbildningsväsendet är ense om, nämligen att bildningens frukter är nyfikenhet. öppenhet. kritisk reflektion och tolerans. De flesta personer som genomgår en akademisk utbildnig förutsätts få med sig en viss form av bildning, nämligen en förmåga att förstå att det är mycket vi inte förstår, att saker och ting aldrig är så enkla som de verkar och en fördjupad självinsikt.

Utan att vara alltför sarkastisk så är det ganska självklart att den politiska makten pratar väl om bildning men är rädda för den. Bildade medborgare ställer krav. Bildade medborgare har argument. Bildade medborgare utmanar.

På 1950-talet kunde den som inträdde i medborgarkollektivet vid en viss ålder få en bok där grundläggande kunskaper om samhälle, familj och hälsa fanns att läsa. Självklart var det en normerande och i en mening exkluderande gest. Men, och det är viktigt, staten fann det oavvisligt att medborgarskap krävde bildning. Att blunda för det faktum att det inte bara är en fråga om rättigheter att vara medborgare utan också återfinns en skyldighet att utveckla en viss bildning transformerar demokrati till populism. Utan bildning får vi en demokrati som styr med ett vått finger i luften och risken är att klassklyftorna växer dramatiskt.

I vår sköna nya värld tror jag att bildning behöver återuppväckas. Bildning är idag så mycket mer nödvändigt eftersom kunskap, fakta, information och data är något vi kan få med ett klick. Bildning är att kunna jämföra, relatera, reflektera, ifrågasätta och kontextualisera. För att förmå att göra det måste varje individ internalisera en stor mängd kunskaper, fakta, information och data som man sedan kan plocka fram när det behövs, Visst är det bra att kunna hitta till Älvsbyn med GPS men om du skall veta vilka kläder du skall ha med är det rätt bra att veta om det ligger norrut eller söderut. Visst är det toppen att kunna slå upp när filmen ”Drottning Kristina” kom eller att Greta Garbo spelade huvudrollen, men dess kvalitet ligger i filmens genusperspektiv.

I det som beskrivs som civic education eller liberal education återfinns ett rejält stycke medborgerliga dygder. Dygder som inte finns där för att tjäna vare sig makten, staten, familjen eller kapitalet. Dygder som finns i sin egen rätt, för människans skull. Dessa dygder skulle jag vilja hävda är den bildning som vårt samhälles medborgare behöver.

Bildning är inte ofarligt – och inte ansträngningsfritt. Men det har fortfarande en ”fin” klang, trots att det borde betraktas som ett revolutionärt anrop. Låt dig inte luras. Bilda dig – bli en medborgare! Bilda dig – bli radikal! Bilda dig – var revolutionär!

Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010.

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion. Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…).

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens. Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.

Inga enkla förklaringar till flyktingattityder

I mina tidigare två poster om SOM-undersökningen 2008 avseende flyktingattityder har jag visat att svenskarna blivit generösare samt att grad av urbanitet, utbildningsnivå och ålder är samverkande faktorer för att förklara attityden till flyktingmottagning. Utbildning är – och har länge varit – den enskilt starkaste förklaringsfaktorn (i meningen förklarad varians) men interaktion med bostadsort och ålder tenderar att skapa varierade mönster inom olika sociala grupper.

Här avser jag att titta lite närmare på klass och kön som förklaringsfaktorer (i statistisk mening) för flyktingattityder. Bland medborgare som definierar sitt hem som ett arbetarhem anser 51 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, i gruppen som definierar sitt hem som tjänstemannahem är andelen 41 procent, i högre tjänstemanna- och akademikerhem 30 procent och i företagarhem 42 procent. Att klass har betydelse för attityden till flyktingmottagning är således tydligt.

En analys av hur klassbakgrunden samverkar med grad av urbanitet visar emellertid att medborgare i arbetarhem på landsbygden är betydligt mer negativa till flyktingmottagning än arbetarklass i storstäderna. Andelen bland dem i arbetarhem på landsbygden som vill minska flyktingmottagningen är 67 procent medan motsvarande andel i storstäderna är 54 procent. Bland tjänstemän är det istället i mindre tätorter och i storstäder som man är mest negativ till flyktingmottagning (44 procent) medan tjänstemän i större tätorter utanför storstadsområdena är mindre negativa (35 procent).

Att kön har stor betydelse för att förklara attityden till flyktingmottagning är en gammal sanning. Kvinnor har sedan länge tenderat att vara mer generösa till flyktingmottagning än män. I SOM-undersökningen 2008 anser 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Skillnaden är ungefär av samma storlek som under tidigare år. Men om vi undersöker hur klass och kön samverkar i formande av attityder till flyktingmottagning så visar det sig att könsskillnaderna minskar bland boende i arbetarhem och ökar kraftigt bland dem i högre tjänstemannahem.

Den grupp som avviker kraftigast är kvinnor i högre tjänstemannahem. Bland kvinnor i högre tjänstemanna- och akademikerhem vill 27 procent minska flyktingmottagningen, att jämföra med 46 procent av männen från samma bakgrund. I arbetarhem vill 54 procent av kvinnorna och 57 procent av männen minska flyktingmottagningen. Könen närmar sig således varandra i arbetarklassen.

Om vi övergår till en analys av hur urbanitet och kön samverkar kan vi se att män och kvinnor i mindre tätorter är nästan lika negativa till flyktingmottagning (48 procent av kvinnorna och 49 procent av männen vill minska) medan skillnaderna mellan könen består på landsbygd, i större tätorter och i storstäder.

Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen att såväl klasstillhörighet som kön interagerar eller samverkar med grad av urbanitet i formandet av attityder till flyktingmottagande.

I den allmänna debatten beskrivs ofta attityderna till flyktingmottagning som ett enkelt resultat av kön, utbildning, klass och urbanitet. Vi vet sedan gammalt att dessa faktorer var och en har mycket stark förklaringskraft på attityderna till flyktingmottagning. Allt annat lika är kvinnor, storstadsbor och högutbildade i akademikerhem de som är mest positiva till flyktingmottagning. Men, vi vet fortfarande lite om på vilket sätt och i vilken omfattning dessa faktorer samverkar.

Slutsaten som bör dras av analyserna är att formandet av attityder till flyktingmottagning är en komplex process och arbetet med att undersöka och bedöma styrkan av socioekonomiska faktorer bör kompletteras med analyser av politiskt mobiliseringspotential, partistrategiska beslut och opinionens bedömningar av nationell integrationspolitik.

Negativa attityder till flyktingmottagning är blott en av många förutsättningar för främlingsfientliga partiers existens. Jämförelser i Europa visar att svensk opinion är absolut mest positiv till invandrare om man jämför med opinionen i övriga europeiska länder. Europas befolkning anser också i allt mindre utsträckning immigrationsfrågorna vara bland de viktigaste politiska frågorna för det egna landet. Varaktiga framgångar för främlingsfientliga partier kräver fler och andra politiska villkor än förekomst av negativa attityder i opinionen till flyktingmottagning.