Kategori: svensk politik

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

Jacob Palmstierna och Per Nuder – it’s a man’s world

Efter att ha läst ut Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” och Jacob Palmstiernas ”Jacobs stege” kan jag inte undgå att se parallellerna. Palmstierna är Wallenbergssläktingen och påläggskalven i det som blir SEB och Nuder är SSU:aren och the rising star i socialdemokratin. Palmstierna kröner sin karriär som styrelseordförande i Nordea och får banken på fötter, Nuder kröner sin i Finansdepartmentet som rikshushållare.

Ingen av dem är författare, men Palmstierna delar med sig av sina vedermödor och tveksamheter inför projektet att skriva en bok. Och han tar hjälp av den tidningsman (Torekull) som faktiskt höll i yxan när Palmstierna fick lämna Wallenbergssfären p g a ett åtal om skattebedräger (han friades sedan helt). Nuder tar inte hjälp av någon. Palmstierna tillhör den svenska överklassen, men fostrades i den del av denna klass som såg sin börd lika mycket som ett kall som ett privilegium. Nuder har kämpat sig fram, som son till en estnisk flykting bär han på släktens sår.

Fascinerande nog beskriver båda dessa herrar en mycket likartad värld, där kontakter, släkt, vänner och familj är avgörande för framgång. Och genomgående är alla viktiga personer (utom hustrur) män. Bara män. It’s raining men, men kanske inte riktigt lika färdiga att avnjutas som i The Weather Girls variant från 1982.

Palmstierna fattar beslut och diskuterar affärer på ripjakt i fjällen och Nuder glömmer papper på Operabaren. Palmstierna bedöms efter släktnamnet på mödernet och Nuder söker omdömen genom SSU-nätverket. Och alltid är det män. I Palmstiernas bok dyker de upp en efter en, alla det svenska näringslivets tungviktare. Somliga visar sig vara sjyssta typer, medan andra är dryga. Hos Nuder är det manliga kotterier som sitter på tjänsterummen och pokulerar och fortsätter diskussionerna på innekrogarna i Stockholm. I båda böckerna är fadersfigurerna legio. Men Palmstierna tycks ha gjort upp med sina. Så icke Nuder.

Jag är medveten om att Palmstierna kunde vara far till Nuder. Vi rör oss i två generationer beslutsfattare. Men jag är inte säker på att Nuder ändå skulle ha uppnått  den försoning med sig själv och sitt liv som Palmstierna gjort. Nuder känner ett starkt behov av att berätta hur det ”egentligen” var när han blev förbisprungen, medan Palmstierna lakoniskt konstaterar att han utsattes för ett drev och jagades likt räven i den engelska rävjakten. Men han tycks inte ta det personligt. Den distansen har absolut inte Nuder.

Och framförallt, man kan inte annat än röras av den tacksamhet till livet och den känsla av plikttrohet som Palmstierna hela tiden framhåller.  När han beskriver den egna satsningen på vindkraft så formulerar han det som ett nödvändigt förvaltarskap av just den resurs (Maltesholm) som han kommit i besittning av. En imponerande självbehärskning.

Båda böckerna är ytterst läsvärda för den som är intresserad av svensk samtidshistoria. Lämpliga julklappar! Men om jag fick välja en av herrarna att äta middag med och diskutera samtid, politik och filosofi då vore det tveklöst med Jacob Palmstierna på Maltesholm.

Brist på respekt i migrationsdomstolen

I dagens Konflikt (P1) spelades delar av en förhandling i ett flyktingärende upp. Lyssna gärna själv här. Jag vill bara lyfta fram en detalj för att illustrera den respektlöshet som migrationsverket visar den överklaganade flyktingen:

Flyktingen anger att han är förföljd och har blivit torterad i Azerbadjan p g a att hans mor är armeniska. Migrationsverkets tjänsteman, landspecialst, vänder sig då emot mannen och frågar ”Du säger att du är förföljd p g a att din mor är armenier?” Han får svaret ”Ja”. Då säger han: ”Hur kan du då förklara att Azerbadjans president har en armenisk mor, han är knappast förföljd?” Det blev förstås avslag på överklagandet.

För det första är det alltid  respektlöst att ställa retoriska frågor till människor i den maktlösa situation som flyktingen befinner sig, och för det andra skulle jag vilja vet svaret på en annan fråga, men från tjänstemannen ifråga: ”Räcker det att hänvisa till kungaparet för att tillbakavisa en svensk invandrares klagomål över diskriminering?”

Att en svart man i krogkön diskrimineras är tydligen omöjligt eftersom vår drottning är invandrare.

Jag skäms över att den svenska rättvisan fungerar så här.

Socialdemokraterna skapar internationell osäkerhet

Nästa år är det EU-val och frågan om EU:s militarisering blir säkert en av valkampanjens huvudfrågor, inte. Nej, jag tror tyvärr inte att de för internationell säkerhet så avgörande frågorna om vem som har legitimitet att besluta om intrång i staters suveränitet kommer att vara särskilt högt på agendan. I takt med att antalet stater med suveränitet vuxit tycks behoven av att intervernera i denna suveränitet växa. Under senare år har allt fler krav ställts på att FN:s säkerhetsråd inte skall ha möjlighet att sätta sig emot fredsframtvingande (alltså suveränitetskränkande) militära åtgärder från det internationella samfundet.

Socialdemokraterna har i sitt rådslagsmaterial implicerat att FN inte behövs som stöd vid en insats som grundar sig FN-stadgans kapitel VII, alltså är militärt och s k fredsframtvingande. I rådslagsmaterialet om ”Världen” anges att ett mandat för ”fredsbevarande” aktioner alltid skall eftersträvas men att detta inte alltid är möjligt att få. Såvitt jag förstår är en fredsbevarande operation en operation där ett nödvändigt villkor är ett samtycke av parterna, och som därefter samordnas från säkerhetsrådet. När inte samtycke finns från parterna blir det per definition inte en fredsbevarande insats. Jag misstänker att ordvalet endast är en lapsus av skribenten och att det alltså är ”fredsframtvingande” operationer som åsyftas. Än mer övertygad blir jag när det senare talas om internationell fred och säkerhet, kodord för kapitel VII i FN-stadgan. Socialdemokraterna tycks här mena att FN-mandat inte skall krävas för fredsframtvingande åtgärder, alltså åtgärder där en grupp länder intervenerar i ett annat land utan att detta land godtager det. Jag tar gärna emot ett meddelande om att jag har fel.

Anna Lind påpekade som utrikesminister vid upprepade tillfällen att Sveriges dåvarande hållning var att det krävdes FN-mandat för fredsframtvingande åtgärder.

I EU-valet går också socialdemokraterna fram med ett gemensamt valmanifest i Europa som andas ökad militarisering och överstatlighet på området säkerhetspolitik. Däremot talar det europeiska manifestet enbart om vad jag tolkar som fredsbevarande (peace-keeping) insatser när man önskar mer aktivitet från EU, inom FN-stadgans ramar, som det heter. Alltså inte om fredsframtvingande åtgärder.

Varför de svenska socialdemokraterna nu lämnar sin tidigare linje och t o m verkar vilja driva EU:s roll i säkerhetspolitiken ännu längre än övriga socialdemokrater i Europa är för mig fullständigt obergripligt. Irakkriget genomfördes utan FN-mandat, är det den typen av aktioner som de svenska socialdemokraterna vill se EU genomföra i fortsättningen? En intervention i Vitryssland – Europas sista diktatur – står i så fall kanske högt upp på listan.

Att legitimera i förväg att en regional över-statlig makt som EU skall få kränka suveräniteten hos enskilda stater anser jag är att skapa större internationell osäkerhet och bidra till instabilitet i det internationella samfundet. Varför de svenska socialdemokraterna vill bidra till en sådan utveckling är för mig obegripligt.

A propos medborgarkontrakt

 

Medborgarskapet överbryggar inte de politiska och de sociala skiljelinjerna i samhället. Medborgarskapet innebär inget slut på klassmotsättningar, segregation och sociala orättvisor. Men medborgarskapet möjliggör ett ”vi” som bör ligga till grund för dialog och ömsesidigt ansvarstagande. Medborgarskapet möjliggör därigenom ett politiskt agerande i individuella och i kollektiva former. (…)

Medborgarskap är, vid sidan av de formella rättigheterna, en känsla av att ingå i en politisk gemenskap och en vilja att ta ansvar för varandra. En sådan känsla kan inte kommenderas fram. Den kan bara växa i en miljö som visar att medborgarskapet finns och att det är på allvar.En sådan miljö förutsätter institutioner som är enhetliga för alla medborgare: skolor, sjukhus, bibliotek, kulturinrättningar. Det förutsätter ceremonier som visar på gemenskapens och medborgarskapets betydelse: högtidlighållande av medborgarblivande och myndighetsdagar, kanske föregånget av en ”medborgarskola” eller en forna tiders ”medborgarbok” med information om det svenska samhället.

För många 18-åringar blir det bara familjen eller de själva som upplever myndighetsdagen som ett vuxenblivande. Men det samhälle i vilket man inträder tycks inte ta minsta notis om det – varför skulle då den unga människan ta notis om samhället?

Så skrev jag och Ulf Bjereld i Göteborgs-Posten på Luciadagen 2002. När nu moderaternas idé om ett s k medborgarkontrakt för vissa grupper diskuteras kan det vara på sin plats att påminna om att medborgarskapet är något vi äger gemensamt. Alla tillsammans. Är moderaterna beredda att ta de generella konsekvenserna av en sådan medborgarskapssyn? Eller är det bara ”dom” som skall lära sig ”våra” värderingar?

Att flyktingar och deras barn har blivit en underklass i vårt samhälle kunde man dock höra i P1 idag där programmet Barnen berättade om projekt ”Tandborsten” i Rosengård i Malmö. Okunnigheten om tandvård och munhälsa var gigantisk och tandläkare berättade om likheter med vad hon såg bland svenska barn på 1960-talet. När mödrarna (för det är de som borstar tänderna på barnen) fick klart för sig att utspädd coca-cola i nappflaskan på natten var förödande för barnen upphörde denna vana. Människor som kommer till vårt land från andra delar av världen vill sina barn lika väl som alla andra föräldrar. Men de måste få en chans, få kunskaper som majoritetsbefolkningen redan har. Ingår tandvårdsupplysningen i kontraktet?

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt – men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet. 

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?

Wejryd hade lite makt ändå…

När tidskriften Fokus år 2007 sammanställde en lista över Sveriges mäktigaste sa jag att jag saknade ärkebiskopen på den listan. Journalisten tyckte det var en märklig person att sakna. Och även kolleger menade att kyrkan spelat ut sin roll. Då kan det ju vara lite gott för självkänslan att konstatera att i år har den tågälskande ärkebiskop Anders Wejryd välförtjänt intagit plats nummer 62 på 2008 års lista över Sveriges mäktiga.

Läs gärna artikeln i senaste numret av Fokus, där Svenska Kyrkans nya politiska profil tecknas, och Teologiskt Forum i Göteborg får vara med på ett litet hörn i form av domkyrkoteologen Jonas Eek!

Utvisning och Domsöndag: En av dessa minsta…

Idag är det Domsöndagen. Det är kyrkoårets sista söndag. I och med första advent inträder ett nytt kyrkoår som börjar med väntan på Kristi födelse och därefter fortsätter med berättelserna om hans liv fram till påskens död på korset och uppståndelse. Och så sommarens trefaldighetstid, för att återkomma till Domsöndagen.

Texterna en domsöndag handlar om Kristi återkomst och i en av texterna (från Matteus evangelium 25:e kapitlet) säger Jesus de välkända orden: ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder det har ni gjort mot mig”. Men, han säger också motsatsen, nämligen att ”Vad ni inte gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.

Igår skulle en sudanesisk man avvisas från Landvetters flygplats. Han tillhörde den grupp som hungerstrejkat å Gustav Adolfs Torg i Göteborg, och där de flesta fått uppehållstillstånd. Han har varit i Sverige i åtta år och imorgon faller hans ärende för preskriptionen. Polismyndighet och immigrationsmyndighet såg till att backa upp ordentligt denna tidiga lördagsmorgon, 48 timmar innan tiden gick ut. Men mannen tänkte inte låta sig ledas till flygplanet, han slet sig loss och sprang. Då valde polisen/vakterna (olika bud) att köra på honom för att få honom att stanna. I skadat tillstånd baxades han in i bilen för att återbördas till flygplanet. Men piloten vägrade ta ombord mannen, en flygning med en person i det skicket var en säkerhetsrisk. Kanske fanns det ett gnutta civilkurage i det beslutet från piloten, jag vet inte, men kanske var han en av de människor som i ett litet, men avgörande och modigt, ögonblick påverkar en människas fortsatta livsbana i positiv riktning. Jag har mött några sådana, för få tyvärr, men ändå. Nu befinner sig mannen åter i Göteborg och någon ny utvisning lär det inte bli utan ärendet kommer att starta om på måndag, kanske.

Hur kan det komma sig att när svenska myndigheter under åtta år inte fått ändan ur vagnen så skall priset betalas av en flykting från ett land i krig som sökt skydd i vårt land?

Jag är glad att en annan av Domsöndagens texter (2:a Petrusbrevet 3 kapitlet) påtalar att Kristus dröjer med att komma tillbaka till den här världen för att ”han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. Vi behöver det, tid att tänka efter hur vi behandlar dessa minsta. Det gäller förstås offentliga tjänstemän också…

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!