Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

I vilket skick befinner sig demokratin?

I en ny bok har åtta samtida samhällsteoretiker skrivit varsin essä om begreppet demokrati. Boken, som kom på franska i somras, heter ”Démocratie, dans quel état?” (Demokrati, i vilket skick?) och är utgiven på La Fabrique éditions. De åtta är inga mindre än Agamben, Badiou, Bensaîd, Brown, Nancy, Rancière, Ross och Zizek.

Jag kan inte avge något eget omdöme om bokens helhet ännu, men vill ändå poängtera hur viktig den debatt som förs i den är. Bakgrunden är att demokratin idag blivit den självklara utgångspunkt utifrån vilken samhällsdebatten värderar alla samhällen och de fenomen vi återfinner i dem. Demokratin är ett nödvändigt villkor för att de flesta av oss skall börja diskutera former, institutioner och processer för auktoritet och värdefördelning.

Tänk om det är så att ”demokratin”  får oss att acceptera orättfärdiga handlingar som militära interventioner och korruption i de styrande eliterna, något vi omedelbart reagerat mot i ett annat system. (Kristin Ross)

Eller tänk om begreppet ”demokrati” fungerar som en förklädnad för vår brist på gemensamma visioner om det goda livet och målet för vår verksamhet på det här klotet. (Jean-Luc Nancy)

Tänk om ”demokrati” och våra försök att förbättra vår demokrati är vad som begränsar möjligheterna för medborgerliga rättigheter som gäller alla människor på hela jorden genom sitt fokus på gränser och territorier? (Wendy Brown)

Demokratidebatten har en tendens att bara se till det som finns ”innanför gränsen” på ett sätt som kanske inte är det mest ändamålsenliga för den som önskar se en global utveckling mot frihet, jämlikhet och broderskap. Men det är rätt sällan vi för debatten på det sättet i Sverige. Då kommer ofta istället inkvisatorerna fram, ”är du riktigt demokratisk, lille vän”? Och om man inte svarar obetingat ja så får man inte vara med. Men tänk om framtidens rättfärdighet ligger bortom vår nuvarande demokrati?

Frédéric Mitterrands bekännelser

I Frankrike uppmärksammas nu kulturministern Frédéric Mitterrand (brorson till förre presidenten) för sitt försvar av Roman Polanski, som är på väg att utlämnas till USA för ett trettio år gammalt sexualbrott (våldtäkt mot minderårig). Anledningen är att Mitterrands försvar har återuppväckt intresset för hans år 2005 publicerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” (Det dåliga livet) där han berättar att han köpt sexuella tjänster av unga män i Thailand. Från både höger och vänster anklagas han nu för att försvara både sexturism och pedofili, samt anmodas avgå.

I dagens Libération diskuterar ledarskribenten Laurent Joffrin skillnaden mellan ”ursäkt” (apologie) och ”bekännelse” (confession). Mitterrand anses ”ursäkta” sexturism, från Front Nationals Marine le Pen och Parti Socialistes Benôit Hamon. Men, som Joffrin skriver, att bekänna något innebär naturligen att man uppfattar att det är en felaktighet. Och det är snarare en bekännelse Mitterrand avlägger i sin bok, påpekar Joffrin. Varje enskild politiker som granskas kommer att ha något att bekänna. Människan är, som redan André Malraux (författare och mångårig kulturminister under de Gaulle) en ”misérable petit tas de secrets”, alltså en ömklig liten hög av hemligheter. Vill vi verkligen ha ett allt igenom transparent samhälle? Det blir ett samhälle med en styrande inkvisition, skriver Joffrin.

Onekligen något att fundera på i den svenska debatten. Driver vi inte framför allt det moraliska renlevnadsivern alldeles för långt? Jag tror att vi får politiker som hela tiden försöker ursäkta sig, komma med bortförklaringar och skylla ifrån sig när vi driver den linjen. För mig, liksom för Joffrin, är det förmågan att inse vad man gjort och ta ansvar för det som är avgörande. Alla människor hamnar för eller senare i tragiska dilemman. De måste lösas och det finns aldrig något moraliskt korrekt sätt att göra det. Avgörande för en människas moraliska dygd är i stället förmågan att inse att den handling man använt för att ta sig ur dilemmat har förändrat ens liv.  Mitterrand har avlagt sin bekännelse. Det bör han hedras för.

Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

”Genom att vara demokratisk och universell riskerar du alltid att bli anklagad för att vara elitist…”

I en intervju i tidskriften ArtMonitor från Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet ges en slags kommentar till den kulturkampf som nu utspelas i Sverige, fast texten är skriven långt innan Göran Hägglund började dra igång sina valser. Det är konstnären och doktoranden Andreas Gedin som intervjuar Boris Groys, professor i estetik, konsthistoria och medieteori i Karlsruhe. Groys talar om hur muséer fyller en ny roll där människor kan möta kulturen på riktigt, in real life som han säger, vilket är en stor skillnad mot nätets virtuella och platta verklighet.

På en fråga från Gedin svarar Groys (min övers) att den samtida konstscenen vill vara universell och demokratisk, vilket innebär att den utgör en minoritet. För vi människor lever inte vare sig i demokrati eller universalitet, utan i en värld av nationalstater och ekonomisk ojämlikhet. Därför är konstvärlden en egen scen för begreppen jämlikhet och demokrati.

Vi lever i en märklig värld, fortsätter Groys, där vi anses elitistiska ju mer demokratiska och universella vi försöker vara. Förklaringen menar han är att människor helt enkelt inte är vana vid det demokratiska samtalet, de flesta tänker inte i de termerna.

Och just här kunde Göran Hägglund ha initierat en spännande kulturdebatt om konstens, teaterns, filmens och litteraturens roll i det demokratiska samhället, om våra inbyggda hierarkier och om kulturens tilltal givet denna struktur. Här kunde vi pratat om hur konsten kunde ha öppnat upp politiken för ovana tankar och normbrott. Men också om konstens misslyckande i dessa avseenden.

Men, det som provocerar Göran Hägglund i nutida konst och teater är inte klyftan mellan demokratiska ideal och reell ojämlikhet. Det är istället viljan att ifrågasätta, önskan att förändra och lusten att kommunicera med hela medborgarkollektivet. För Hägglund är fördomen lika mycket värd som sanningssökandet. Och det är riktigt illa.

Hur hänger brinnande bilar och arbetslöshet ihop?

Av en slump stod radion på när programmet ”Z” startade i P1 idag. Döm om min förvåning när jag hör en ung man på frågan varför han kastar sten eller bränner bilar svara att ”vi har inget annat att göra”. Efter en stund kryper hatet mot samhället fram, han hatar polisen och känner sig fullständigt marginaliserad. När han får frågan varför oskyldiga grannars bilar skall brinna för att han hatar polisen är svaret att han vill ju inte dessa bilägare något illa… Logiken är, milt uttryckt, obefintlig. Han har varit arbetslös i två år, gått gymnasiets omvårdnadsprogrammet men eftersom han är dömd för grov misshandel får han inget jobb. Någon som är förvånad? Han är övertygad om sin egen kapacitet, det är bara omgivningen som är elak mot just honom.

Men, och det är viktigt, hur skall vi förstå det här närmast infantila beteendet hos en visserligen ung, men ändå myndig och vuxen man?

När programmet fortsätter (inkännade och påträngande på en gång) hör vi en mamma vittna om sin fruktlösa och ensamma oro för två tonårssöner, en ung man hylla sin heltidsarbetande mamma som ett helgon och en pappa som under 20 år i Sverige inte lärt sig svenska, aldrig arbetat och nu är psykiskt sjuk – och försörjd av sin hustru. Plötsligt framstår vår unge arge man i början inte som så ologisk.

Det är när vi ser kedjan av sociala bekymmer som unga arga män, gängbildningar och vandalism kan förstås. Fenomenet är knappast nytt. Men, med ökande klyftor, större ungdomskullar, färre bostäder och högre arbetslöshet kommer problemen att förvärras.

Kanske finns det också en komponent som följer med relationen till föräldrar som inte har någon makt. En ung man i tonåren brukar göra uppror mot föräldrar och familj – inte sällan sker det ganska drastiskt. Men om familjen är trygg och kärleksfull brukar det gå att reparera igen efter en tid. För dessa unga män som kommer till tals i ”Z” är det omöjligt att göra uppror mot föräldrar och familj. Det är det för det första det enda trygga de har i ett samhälle som är skeptiskt till dem, och för det andra (kanske viktigare) föräldrarna har ju ingen makt! Var är poängen att göra uppror mot en psykiskt sjuk pappa och en mamma som sliter dygnet runt med arbete och hushållssysslor för att försörja familjen både i Sverige och i hemlandet?

För mig blir den avgörande slutsatsen att de unga männen bör tas om hand en och en (och kom inte och prata om ”rättvisa” mot dem som sköter sig, här pratar vi investeringar i framtiden) och framåt MÅSTE den ekonomiska integrationen av vuxna invandrare sättas först. Sluta med allt tjat om kulturell olikhet, samhällsinformation och språksvårigheter. Det handlar om JOBB. Om detta skriver jag i tidningen Sändaren här.

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Från mölla till avfallskvarn

Kan inte låta bli att reflektera över att Ali Esbatis giftiga post om blogg/nyhetssajten Newsmills läsare och deras världsbild ställer frågan om engelska och svenska samt översättningar i centrum av politiken.

Mill = kvarn, mölla dvs något där man förädlar den tröskade säden till mjöl av vilken man sedan kan baka gott och näringsrikt bröd. Men ”kvarn” kan ju också användas i sammansättningen ”avfallskvarn” (mest känt i Stockholm) vilket innebär att man har en apparat i vasken där matavfall och annat biologiskt avfall mals ned till slam som sedan skjutsas vidare till reningsverken.

Läs Ali Esbatis post här.