Accepterat kamraderi?

Att det finns maktfullkomliga människor på alla ställen där det också finns makt är nog ganska självklart. Men att läsa Svenska Dagbladets rapportering om hur Radiumhemmets chef Harald Blegen trakasserat sina kolleger för att de offentligt krävt att cancervården skall ledas av en onkolog är ändå för ynkligt. I mejlen, som kunde läsas i sin helhet i papperstidningen 11 februari, raljeras det med en av de inblandades frikyrkliga tillhörighet, platser i vetenskapliga råd lovas bort och tas tillbaka och den tillförordnade chefen tycks tro att cancervården är hans egen herrgård där han kan fördela vetenskapliga uppdrag efter eget skön.

Men, är det kanske allra värst att Blegens chef bagatelliserar det hela med att Blegen ”var ny i organisationen”? Mobbing, trakasserier och hot är tydligen så normala företeelser så att de kan accepteras eftersom någon är ny på jobbet. Låt oss säga att i den värld jag lever så är inte detta fallet.

Personligen tror jag att acceptansen hänger samman med medicinares extremt starka hierarkier. Något i själva organiseringen av vården är ofta oförenligt med en akademisk öppenhet, ett prövande synsätt och dialog. Trist, för patienter men också för svensk medicinsk forskning som faktiskt inte längre är så högpresterande som den en gång var.

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

VS predikar i St Jakob

Imorgon är det dags! Jag predikar i St Jakob, på Kyndelmässosöndagen. Kyrkoårets text är den klassiska från Lukasevangeliet om hur Jesus bärs fram i templet, men jag tar också avstamp i söndagens namn – kyndelsmäss är ett fornnordiskt begrepp som betyder ljusmässa. Den firades troligen i avsikt välkomna vårens bleka ljus som blir alltmera påtagligt för var dag. Söndagen är också Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Kyrkoårets tema för söndagen är ”Uppenbarelsens ljus”. Av dessa många trådar försöker jag att skapa ett mönster.

Mer om gudstjänsten kan du läsa här. Om Metodister kan du läsa här och här. Och vår käre pastor Lasses blogg finns här. Pastor Anne har ingen blogg – ännu?

Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Kontrollera, garantera och säkerställa – om vår tids kontrollkult

”Livet kan man inte ha på banken” sjöng den alldeles för tidigt bortgångne Totta Näslund i sången av Mikael Wiehe. Det är onekligen en sentens som jag tycker borde lända till större eftertanke i samhället.

Vanvården på Bäckagården i Halmstad berodde på dåliga rutiner får vi veta. Socialtjänsten skall kontrolleras hårdare och kunna utsättas för sanktioner, minsann, om de gör fel. Och missförhållanden på s k HVB-hem (hem för barn och ungdomar som behöver bli omhändertagna) skall försvinna genom att ”man säkerställer” att barnen under sina permissioner tas om hand av föräldrarna får vi veta i Rapport-sändningen  halv-åtta. Och sedan tidigare vet vi att trakasserierna i Rödeby inte var polisens ansvar. Mannen på häktet i Mariestad som fick hänga i sin snara tills han dog för att vakterna inte skar ner honom var för dåligt utbildade. I inget fall ställs frågan om inte en medmänsklig tanke kunde förändrat situationen.

Varifrån kommer denna bisarra, för att inte säga neurotiska, tilltro till regler och rutiner? Själv en vän av rutiner (de sparar energi som kan frigöras i kreativa processer) har jag aldrig någonsin trott vare sig på säkerhetskontroller eller regleringar som en universalmedicin. (Ta bara flygets löjeväckande security checks – det är när man störtar som man dör. Inte om man har en flaska schampo med sig.) Jag har i ett annat sammanhang påpekat att vi människor är mycket bättre på att skapa och formulera regler och system än på att leva i dem.

Att rutinerna, reglerna och systemen är bra är väl ett grundkrav? Det är ju när dessa fallerar som vi sätts på prov. Den s k mänskliga faktorn är ju faktiskt vad vi borde utgå ifrån, inte låtsas att den är något oförutsett.

Nej, det är bristen på civilkurage och personligt ansvar som avslöjas när vi skyller på bristande rutiner. Samtidigt kanske missförhållandena kom upp till ytan just genom att någon okänd individ faktiskt hörde av sig. Om inte var och en av oss tar ansvar för att samhället och det kollektiva fungerar så kan vi konstruera hur finurliga system som helst. Den dag en individ gör en miss – vilket vi alla gör hela tiden – är det de andras ansvar och solidaritet som avgör om människor kommer till skada eller ej. Idag tycks alldeles för många vara mer rädda för att göra fel än måna om att göra rätt.

Har man inte gjort några misstag har man inte gjort något annat heller. Så sluta fila på systemen. Låt oss titta oss i spegeln istället, och skapa ett samhälle med den bilden som mall.

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

Att urholka sanningen – Persson och Marklund

Debatten om Liza Marklunds båda böcker ”Gömda” och ”Asyl” stormar vidare, numera i alla medier som finns, inklusive ”Medierna” (SR). Jag har funderat en hel del på just sanningsbegreppet med anledning av debatten om Marklund. Redan vid Bokmässan för några år sedan såg jag en av böckerna, jag tror det var ”Asyl”, och en av mina goda vänner påpekade redan då att det var tveksamt hur sann den där historien var. Egentligen. Men det tog flera år innan debatten nådde traditionell massmedia.

Häromdagen satt jag ensam och åt lunch och överhörde ett kort samtal mellan två kvinnor i 60-års-åldern.

– Vad tror du om det där med Liza Marklund? Har hon hittat på?

– Nej, inte alls. Men hon har väl broderat lite och så.

– Ja, jo. Men är det sant då?

– Jag vet inte, men spelar det någon roll?

En kvinnlig författare skriver en bok som hon hävdar är återberättandet av en sann historia om kvinnomisshandel och kvinnoförtryck. En annan kvinna visar att berättelsen endast har yttre drag gemensamt med verkligheten, och att det som förändrats av författaren är centrala för tolkningen och förståelsen av händelseförloppet. Liza Marklund har på bokens grundval uppvaktat politiker och fått dessa att agera både nationellt och på EU-nivå.

Göran Persson missförstod en (rätt dålig) opinionsundersökning om skolelevers kännedom om förintelsen. Så skapades myndigheten Levande Historia och en nationell kampanj om förintelsen.

Spelar Sanningen alls någon roll? Är det kanske som urholkare och relativiserare av sanningsbegreppet som Perssons och Marklunds agerande skall dömas? Jag tycker det är djupt tragiskt att höra två kvinnor trivialisera sin egen uppenbara besvikelse i termer av att ”sanning eller ej inte spelar någon roll”. Om inte sanningen spelar någon roll så finns det heller ingen anledning att genomföra saker och skriva böcker med anspråk på Sanning.

Sanningen är att ”sanning” idag är en nödvändig komponent i marknadsföringen av ideella projekt. Därav följer att denna ”sanning” också skall göra anspråk på att vara Sann – annars kommer strategin att såga av den gren den sitter på.

(sanning= true, justified belief att något är på ett visst sätt SAMT Sanning=existentiell insikt, onåbar i sin helhet för människan)

”Stadsarkitekt är odemokratiskt” Bah!

Socialdemokraterna i Göteborg vägrar hårdnackat att godta att Göteborg behöver en stadsarkitekt, enligt GP. Folkpartiet har i en motion önskat en dito medan miljöpartiet och socialdemokraterna istället vill ha en ”gästprofessor i arkitektur” som under ”ett år” skall verka i staden.

Jag blir upprörd och irriterad av flera skäl. För det första är en gästprofessur avsedd för akademin. Professor är en akademisk titel där forskningsmeriter är grundläggande, inte inspirationsförmåga. Skall man inom Göteborgs universitet eller Chalmers ha en gästprofessur är det något som skall genereras av behoven i den akademiska miljön. Eller tycker kanske det göteborgska politikerna att de kan avgöra vem som är lämplig för en professur? 

För det andra är ett år så kort tid att det är omöjligt att ens börja sätta sig in i den aktuella kommunens förutsättningar. En ettårig gästprofessor kan endast tjäna till att lansera egna förslag för vilka ingen kommer att behöva eller kunna ta ansvar på sikt. Risken är att all stadsplaneringenergi går åt till krishantering för att röja upp efter de värsta avarterna.

För det tredje anger socialdemokraterna och miljöpartiet att en stadsarkitekt  låser tjänsten till en person vilket är ”ensidigt” och ”odemokratiskt”. Detta sätt att uttrycka sig är pinsamt. Alla övriga chefer inom kommunen kan också ersättas med gästprofessorer då? Och det är ensidigt och odemokratiskt att ha samma tjänstemän år ut och år in?

Tvärtom är en stadsarkitekt som är anställd under en längre tid en garanti för något mått av långsiktighet, något mått av kompetens som håller emot i de mest galna debatterna och en konstruktion som ger möjlighet till en stadsplanering som är uthållig och genomtänkt.

Socialdemokrater och miljöpartister bör röja upp i garderoben märkt ”demokratisyn” och passa på att titta efter hur det ser ut i lådan med ”uthållig politik”. Tänk om och anställ en stadsarkitekt!

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.