Etikett: demokrati

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

Utpressning, anpassning och isolering – olika strategier i mötet mellan demokrati och populism

Idag säger Sverigedemokraterna att enda möjligheten för någon regeringskonstellation att få deras stöd i riksdagen är att tillgodose deras viktigaste krav, nämligen en minskad invandring. Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, kallar själv utspelet för ett ultimatum. Inget parti i riksdagen har ännu (såvitt vi vet) förhandlat sakpolitik  med SD, men Karlssons utspel är heller ingen förhandlingsinvit, det är istället ett agerande som överensstämmer med vad partiforskningen kallar ett partis ”utpressningspotential”. Om ett nytt parti skall påverka konkurrensen mellan partierna i ett partisystemet måste det antingen vara en tänkbar koalitionspartner eller ha s k utpressningspotential. SD är inte önskat av något parti som koalitionspartner och bara ytterst motvilligt som stöd för en regering (M och KD). I en parlamentarisk situation utan klara majoritetsförhållanden använder SD därför den makt som erbjuds; utpressning.

Syftet är att tvinga andra partier att närma sig den egna ideologiska positionen. På det sättet kan partiet få ett inflytande även utan förhandlingar. Alla partier agerar inte så även om det vore en möjlighet. De flesta partier försöker förverkliga sin politik med hjälp av förhandlingar, kompromisser och förslag i syfte att påverka regeringen eller utöva vass opposition.

Frankrikes president 1959-1969 Charles de Gaulle tyckte inte att partier skulle ha för stort inflytande i en demokrati. Hans demokratisyn byggde på en uppfattning av närmast monarkiskt ursprung där den politiska ledaren själv mötte folket i val, utan de mellanhänder som partierna utgjorde. Men det är just som mellanhänder – eller länkar – mellan väljare och valda som partierna är livsnödvändiga för en demokrati. I dagens Europa ser vi en mängd nya partier som hävdar att de står för den okorrumperade och genuina folkviljan, trots att de endast  har 10-20 procent av väljarna bakom sig. Budskapen är färgade av en populistisk retorik om ett bedraget folk och en korrumperad elit och bygger på en uppfattning av ett samhälle utan intressekonflikter. Oftast är dessa partier nationalkonservativa och bygger på en idé om nationen som ett organiskt helt och konflikten är därför uppbyggd mellan ”vi” i folket och ”dom” som antingen är eliten eller främlingar, eller båda. Dessa partier spelar s a s på en annan spelplan än andra partier, då de menar sig representera folket som helhet på ett närmast mytologiskt sätt. Och detta trots att dessa partiorganisationerna i allmänhet är ovanligt elitstyrda, hierarkiska och slutna.

Poängen med politiska partier är inte att de var och en för sig representerar en folkvilja och sedan konkurrerar med andra motsvarande partier om vilken folkvilja som skall komma till makten – och då inkarnera hela makten utan att dela den med någon. Folkviljan är ju odelbar. Att konkurrera med sådana partier i ett partisystem blir en maktkamp, en kamp om hur demokratin skall uttolkas. Partier med populismens retorik är logiskt sett fiender till en liberal demokrati; andra partier konkurrerar om väljarnas stöd för att få möjlighet att genomföra sin politik, populistiska partier konkurrerar med andra partier i syfte att förändra systemet. Syftet är att genomdriva en politik där demokratins pluralism och rättigheter är hot istället för självklara delar av systemet.

Men hur motverkar man att partier av populistisk eller systemfientlig typ får fortsatt väljarstöd? En del menar att sådana partier skall förvisas från demokratins spelplan och isoleras, andra menar att man måste lyssna på deras väljare och anpassa sin egen politik för att gå dessa till mötes. I en nyligen publicerad studie* tycks resultaten peka på att båda dessa strategier måste användas samtidigt för att ha effekt. En isolering och exkludering av SD bör alltså kombineras med en justering av det egna politiska innehållet. Det är ju ingen enkel väg, att ett parti är exkluderat och isolerat brukar ju bero på att övriga partier på ideologiska grunder motsätter sig partiets politik. Hur skall andra partier då förväntas anpassa sin egen politik efter detta s k paria-parti? Alldeles klart tycks det dock vara att enbart anpassning av sin politik till t ex SD inte kommer att minska väljarstödet för det partiet alls. Endast om en sådan justering av det egna budskapet kombineras med skarp ideologisk och organisatorisk isolering av partiet finns en viss effekt.

***

För några år sedan formulerade sig en politisk debattör ungefär så här: ”Jag skulle ju helst av allt vilja att x-partiet hade alla 349 platserna i Sveriges riksdag, men nu är verkligheten en annan…”  Jag har kommit ihåg det eftersom påståendet när det gjordes tycktes vara en självklar sak; att alla väljare önskade att det egna partiet hade alla platser i riksdagen. Sådana utsagor är dock anti-demokratiska (även om det absolut inte var debattörens avsikt) eftersom det förutsätter en önskan att den egna uppfattningen skall vara allenarådande. Så fungerar inte en modern och liberal demokrati – istället är det förhandlande och kompromissandet mellan olika artikulerade intressen som är själva nerven i ett demokratiskt styrelseskick.

Lästips om populism och demokrati: Jan-Werner Müller ”What is populism?”

* Joost van Spanje & Nan Dirk de Graaf (2018) How established parties reduce other parties’ electoral support: the strategy of parroting the pariah, West European Politics, 41:1, 1-27, DOI: 10.1080/01402382.2017.1332328

 

 

 

En bref: Civil olydnad nödvändig i ett gott samhälle

Att nu se liberala debattörer jämföra civil olydnad med trakasserier av abortsökande kvinnor eller att smita från trängselskatten får mig att undra hur låg den intellektuella nivån i debatten egentligen är i vårt land. Hur vettig är ryggmärgsreflexen att foga sig under en statsmakt som om några år kräver att vi ska ange våra grannar för att de gömmer flyktingar eller att vi bevisar vår svenskhet för att få stanna här?

Så skrev jag i min tredje och sista sommarkrönika i tidningen Dagen den 8 augusti 2018 kring ämnet civil olydnad. Frågan om civil olydnad blev hett diskuterad för några veckor sedan då studenten Elin Ersson vägrade sätta sig ned på ett flygplan och därmed hindrade planet från att lyfta. Inte förrän en person som skulle utvisas från landet hade lämnat planet lämnade också hon planet. Det enskilda fallet har diskuterats tillräckligt, men påtagligt många skribenter och debattörer verkar inte förstå vad civil olydnad är – hennes agerande har diskuterats utifrån terrorperspektiv eller repressiva perspektiv som inte hör hemma i en politisk diskussion.

Det är lätt att bli provocerad av civil olydnad och det är ett av dess syften. Som filosofen Rawls hävdat så är det i en demokrati, alltså i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet, som civil olydnad är en framkomlig väg eftersom det är där sådant motstånd kan belysa orimliga lagar eller orättfärdiga praktiker. Så, bli gärna provocerad men använd den känslan till självreflektion och utmana dina egna positioner nästa gång det händer.

Utan civil olydnad stelnar samhället i betong. Och ett samhället utan olydnad, friktion och motstånd är faktiskt inte en demokrati alls. För där människor lever tillsammans uppstår alltid lite nyttig friktion – om ingen förbjuder den…

 

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….