Etikett: politik

Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

I vilket skick befinner sig demokratin?

I en ny bok har åtta samtida samhällsteoretiker skrivit varsin essä om begreppet demokrati. Boken, som kom på franska i somras, heter ”Démocratie, dans quel état?” (Demokrati, i vilket skick?) och är utgiven på La Fabrique éditions. De åtta är inga mindre än Agamben, Badiou, Bensaîd, Brown, Nancy, Rancière, Ross och Zizek.

Jag kan inte avge något eget omdöme om bokens helhet ännu, men vill ändå poängtera hur viktig den debatt som förs i den är. Bakgrunden är att demokratin idag blivit den självklara utgångspunkt utifrån vilken samhällsdebatten värderar alla samhällen och de fenomen vi återfinner i dem. Demokratin är ett nödvändigt villkor för att de flesta av oss skall börja diskutera former, institutioner och processer för auktoritet och värdefördelning.

Tänk om det är så att ”demokratin”  får oss att acceptera orättfärdiga handlingar som militära interventioner och korruption i de styrande eliterna, något vi omedelbart reagerat mot i ett annat system. (Kristin Ross)

Eller tänk om begreppet ”demokrati” fungerar som en förklädnad för vår brist på gemensamma visioner om det goda livet och målet för vår verksamhet på det här klotet. (Jean-Luc Nancy)

Tänk om ”demokrati” och våra försök att förbättra vår demokrati är vad som begränsar möjligheterna för medborgerliga rättigheter som gäller alla människor på hela jorden genom sitt fokus på gränser och territorier? (Wendy Brown)

Demokratidebatten har en tendens att bara se till det som finns ”innanför gränsen” på ett sätt som kanske inte är det mest ändamålsenliga för den som önskar se en global utveckling mot frihet, jämlikhet och broderskap. Men det är rätt sällan vi för debatten på det sättet i Sverige. Då kommer ofta istället inkvisatorerna fram, ”är du riktigt demokratisk, lille vän”? Och om man inte svarar obetingat ja så får man inte vara med. Men tänk om framtidens rättfärdighet ligger bortom vår nuvarande demokrati?

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Videocracy – som att åka politisk berg-och-dal-bana i dubbel hastighet

Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.

Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.

Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.

Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.

Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV:  apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.

Se den.

(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Heder åt politiskt engagerade poliser

Under de senaste dagarna har frågan om huruvida en polis kan sitta i socialnämnden, en politisk förtroendepost, varit uppe till debatt. Bäst inslag hade SR i Studio Ett igår. Polischefen Krister Sandqvist hade en tolkning av lagstiftningen som fick polischeferna i den brittiska serie ”Kommissarie Morse” att verka vara små underverk av flexibilitet. Och det vill inte säga lite. Trots att polisen Kenneth Fahlesson suttit 17 år i socialnämnden i sin kommun har polismyndigheten först nu kommit på att detta är en bisyssla som skadar trovärdigheten hos poliskåren.

Jag kan inte annat än tycka att det är fullständigt normalt att anställda inom offentlig sektor har rätt att engagera sig partipolitiskt. Egentligen borde varje medborgare ha en skyldighet att ta på sig politiska förtroendeuppdrag i vår representativa demokrati. Politik är inget ”yrke” eller något för specialintresserade. Hela vårt politiska demokratiska system är uppbyggt på partipolitiskt engagemang. Det är bristen på sådant engagemang som borde bekymra våra rättsvårdande myndigheter istället. Politik är inget särintresse, vilket många faktiskt tycks tro. Politik är att bry sig om hur vårt samhälle organiseras, hur makt och resurser fördelas och hur människor får möjlighet att leva sina liv på ett fullödigt sätt.

Precis som Fahlesson säger så kan det inte vara ett särskilt problematiskt uppdrag i socialnämnden. I varje nämnd kan man få kännedom om kriminella handlingar. Miljöbrott, djurskyddsbrott, bedrägerier eller hälsovådliga arbetsförhållanden kan dyka upp var som helst.

Om vi inte stödjer människor som tar på sig partipolitiskt engagemang utan misstänkliggör dem så kan vi snart se oss i stjärnorna efter vår demokrati. Heder åt politiskt engagerade poliser.

Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.