Författare: Vänstra Stranden

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

”Genom att vara demokratisk och universell riskerar du alltid att bli anklagad för att vara elitist…”

I en intervju i tidskriften ArtMonitor från Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet ges en slags kommentar till den kulturkampf som nu utspelas i Sverige, fast texten är skriven långt innan Göran Hägglund började dra igång sina valser. Det är konstnären och doktoranden Andreas Gedin som intervjuar Boris Groys, professor i estetik, konsthistoria och medieteori i Karlsruhe. Groys talar om hur muséer fyller en ny roll där människor kan möta kulturen på riktigt, in real life som han säger, vilket är en stor skillnad mot nätets virtuella och platta verklighet.

På en fråga från Gedin svarar Groys (min övers) att den samtida konstscenen vill vara universell och demokratisk, vilket innebär att den utgör en minoritet. För vi människor lever inte vare sig i demokrati eller universalitet, utan i en värld av nationalstater och ekonomisk ojämlikhet. Därför är konstvärlden en egen scen för begreppen jämlikhet och demokrati.

Vi lever i en märklig värld, fortsätter Groys, där vi anses elitistiska ju mer demokratiska och universella vi försöker vara. Förklaringen menar han är att människor helt enkelt inte är vana vid det demokratiska samtalet, de flesta tänker inte i de termerna.

Och just här kunde Göran Hägglund ha initierat en spännande kulturdebatt om konstens, teaterns, filmens och litteraturens roll i det demokratiska samhället, om våra inbyggda hierarkier och om kulturens tilltal givet denna struktur. Här kunde vi pratat om hur konsten kunde ha öppnat upp politiken för ovana tankar och normbrott. Men också om konstens misslyckande i dessa avseenden.

Men, det som provocerar Göran Hägglund i nutida konst och teater är inte klyftan mellan demokratiska ideal och reell ojämlikhet. Det är istället viljan att ifrågasätta, önskan att förändra och lusten att kommunicera med hela medborgarkollektivet. För Hägglund är fördomen lika mycket värd som sanningssökandet. Och det är riktigt illa.

Hur hänger brinnande bilar och arbetslöshet ihop?

Av en slump stod radion på när programmet ”Z” startade i P1 idag. Döm om min förvåning när jag hör en ung man på frågan varför han kastar sten eller bränner bilar svara att ”vi har inget annat att göra”. Efter en stund kryper hatet mot samhället fram, han hatar polisen och känner sig fullständigt marginaliserad. När han får frågan varför oskyldiga grannars bilar skall brinna för att han hatar polisen är svaret att han vill ju inte dessa bilägare något illa… Logiken är, milt uttryckt, obefintlig. Han har varit arbetslös i två år, gått gymnasiets omvårdnadsprogrammet men eftersom han är dömd för grov misshandel får han inget jobb. Någon som är förvånad? Han är övertygad om sin egen kapacitet, det är bara omgivningen som är elak mot just honom.

Men, och det är viktigt, hur skall vi förstå det här närmast infantila beteendet hos en visserligen ung, men ändå myndig och vuxen man?

När programmet fortsätter (inkännade och påträngande på en gång) hör vi en mamma vittna om sin fruktlösa och ensamma oro för två tonårssöner, en ung man hylla sin heltidsarbetande mamma som ett helgon och en pappa som under 20 år i Sverige inte lärt sig svenska, aldrig arbetat och nu är psykiskt sjuk – och försörjd av sin hustru. Plötsligt framstår vår unge arge man i början inte som så ologisk.

Det är när vi ser kedjan av sociala bekymmer som unga arga män, gängbildningar och vandalism kan förstås. Fenomenet är knappast nytt. Men, med ökande klyftor, större ungdomskullar, färre bostäder och högre arbetslöshet kommer problemen att förvärras.

Kanske finns det också en komponent som följer med relationen till föräldrar som inte har någon makt. En ung man i tonåren brukar göra uppror mot föräldrar och familj – inte sällan sker det ganska drastiskt. Men om familjen är trygg och kärleksfull brukar det gå att reparera igen efter en tid. För dessa unga män som kommer till tals i ”Z” är det omöjligt att göra uppror mot föräldrar och familj. Det är det för det första det enda trygga de har i ett samhälle som är skeptiskt till dem, och för det andra (kanske viktigare) föräldrarna har ju ingen makt! Var är poängen att göra uppror mot en psykiskt sjuk pappa och en mamma som sliter dygnet runt med arbete och hushållssysslor för att försörja familjen både i Sverige och i hemlandet?

För mig blir den avgörande slutsatsen att de unga männen bör tas om hand en och en (och kom inte och prata om ”rättvisa” mot dem som sköter sig, här pratar vi investeringar i framtiden) och framåt MÅSTE den ekonomiska integrationen av vuxna invandrare sättas först. Sluta med allt tjat om kulturell olikhet, samhällsinformation och språksvårigheter. Det handlar om JOBB. Om detta skriver jag i tidningen Sändaren här.

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Från mölla till avfallskvarn

Kan inte låta bli att reflektera över att Ali Esbatis giftiga post om blogg/nyhetssajten Newsmills läsare och deras världsbild ställer frågan om engelska och svenska samt översättningar i centrum av politiken.

Mill = kvarn, mölla dvs något där man förädlar den tröskade säden till mjöl av vilken man sedan kan baka gott och näringsrikt bröd. Men ”kvarn” kan ju också användas i sammansättningen ”avfallskvarn” (mest känt i Stockholm) vilket innebär att man har en apparat i vasken där matavfall och annat biologiskt avfall mals ned till slam som sedan skjutsas vidare till reningsverken.

Läs Ali Esbatis post här.

Mehdi Ghezali och rättvisan

Under veckan har debatten stormat kring de tre svenskar som tillsammans med en två-åring befinner sig i Pakistan. En av dem är Mehdi Ghezali som en gång satt fängslad på Guantanamo-basen, utan att någonsin åtalas. Utrikesminister Carl Bildt har markerat avstånd och inte visat någon större entusiasm för att få hem dem, Ghezalis gamla hjälpare från tiden i Guantanamo har talat om dåligt omdöme och i Debatt i SvT framfördes argument om förföljelse av muslimer i Sverige.

Jag har upprörts över hela diskussionen. Jag är dödstrött på att människor kategoriseras utefter en-faldiga identitetsperspektiv och behandlas som om deras medborgarskap vore villkorligt.

Låt oss titta på fakta i målet: Tre svenska medborgare (om jag är rätt underrättad) har fängslats av pakistanska myndigheter. Ännu har inget åtal väckts och det är t o m oklart vad de anklagas för. Ingen av dessa individer är dömd för brott i Sverige (såvitt jag vet). Är inte den självklara reaktionen då att A) få fram vad de anklagas för B) få till en rättssäker process. Om det sistnämnda inte kan garanteras (vilket de flesta bedömare tvivlar på, t ex i Aktuellt häromdagen) så bör Sverige göra allt som står i vår makt för att få dessa medborgare till Sverige.

Ingenting annat är intressant. Vilken religion, vilken hudfärg, vilka namn eller vilka motiv dessa människor haft för att åka till Pakistan är faktiskt helt ointressant.Det är vad som kallas rättsstat.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Demografins betydelse för bilbränder

Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.

Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.

Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.

Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt  stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.

Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?

Videocracy – som att åka politisk berg-och-dal-bana i dubbel hastighet

Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.

Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.

Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.

Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.

Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV:  apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.

Se den.

(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)