Kategori: Politiska partier

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Heder åt politiskt engagerade poliser

Under de senaste dagarna har frågan om huruvida en polis kan sitta i socialnämnden, en politisk förtroendepost, varit uppe till debatt. Bäst inslag hade SR i Studio Ett igår. Polischefen Krister Sandqvist hade en tolkning av lagstiftningen som fick polischeferna i den brittiska serie ”Kommissarie Morse” att verka vara små underverk av flexibilitet. Och det vill inte säga lite. Trots att polisen Kenneth Fahlesson suttit 17 år i socialnämnden i sin kommun har polismyndigheten först nu kommit på att detta är en bisyssla som skadar trovärdigheten hos poliskåren.

Jag kan inte annat än tycka att det är fullständigt normalt att anställda inom offentlig sektor har rätt att engagera sig partipolitiskt. Egentligen borde varje medborgare ha en skyldighet att ta på sig politiska förtroendeuppdrag i vår representativa demokrati. Politik är inget ”yrke” eller något för specialintresserade. Hela vårt politiska demokratiska system är uppbyggt på partipolitiskt engagemang. Det är bristen på sådant engagemang som borde bekymra våra rättsvårdande myndigheter istället. Politik är inget särintresse, vilket många faktiskt tycks tro. Politik är att bry sig om hur vårt samhälle organiseras, hur makt och resurser fördelas och hur människor får möjlighet att leva sina liv på ett fullödigt sätt.

Precis som Fahlesson säger så kan det inte vara ett särskilt problematiskt uppdrag i socialnämnden. I varje nämnd kan man få kännedom om kriminella handlingar. Miljöbrott, djurskyddsbrott, bedrägerier eller hälsovådliga arbetsförhållanden kan dyka upp var som helst.

Om vi inte stödjer människor som tar på sig partipolitiskt engagemang utan misstänkliggör dem så kan vi snart se oss i stjärnorna efter vår demokrati. Heder åt politiskt engagerade poliser.

Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010. 

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion.  Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.

Inga enkla förklaringar till flyktingattityder

I mina tidigare två poster om SOM-undersökningen 2008 avseende flyktingattityder har jag visat att svenskarna blivit generösare samt att grad av urbanitet, utbildningsnivå och ålder är samverkande faktorer för att förklara attityden till flyktingmottagning. Utbildning är – och har länge varit – den enskilt starkaste förklaringsfaktorn (i meningen förklarad varians) men interaktion med bostadsort och ålder tenderar att skapa varierade mönster inom olika sociala grupper.

Här avser jag att titta lite närmare på klass och kön som förklaringsfaktorer (i statistisk mening) för flyktingattityder.  Bland medborgare som definierar sitt hem som ett arbetarhem anser 51 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, i gruppen som definierar sitt hem som tjänstemannahem är andelen 41 procent, i högre tjänstemanna- och akademikerhem 30 procent och i företagarhem 42 procent. Att klass har betydelse för attityden till flyktingmottagning är således tydligt.

En analys av hur klassbakgrunden samverkar med grad av urbanitet visar emellertid att medborgare i arbetarhem på landsbygden är betydligt mer negativa till flyktingmottagning än arbetarklass i storstäderna. Andelen bland dem i arbetarhem på landsbygden som vill minska flyktingmottagningen är 67 procent medan motsvarande andel i storstäderna är 54 procent. Bland tjänstemän är det istället i mindre tätorter och i storstäder som man är mest negativ till flyktingmottagning (44 procent) medan tjänstemän i större tätorter utanför storstadsområdena är mindre negativa (35 procent).

Att kön har stor betydelse för att förklara attityden till flyktingmottagning är en gammal sanning. Kvinnor har sedan länge tenderat att vara mer generösa till flyktingmottagning än män. I SOM-undersökningen 2008 anser 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Skillnaden är ungefär av samma storlek som under tidigare år. Men om vi undersöker hur klass och kön samverkar i formande av attityder till flyktingmottagning så visar det sig att könsskillnaderna minskar bland boende i arbetarhem och ökar kraftigt bland dem i högre tjänstemannahem.

Den grupp som avviker kraftigast är kvinnor i högre tjänstemannahem.  Bland kvinnor i högre tjänstemanna- och akademikerhem vill 27 procent minska flyktingmottagningen, att jämföra med 46 procent av männen från samma bakgrund.  I arbetarhem vill 54 procent av kvinnorna och 57 procent av männen minska flyktingmottagningen. Könen närmar sig således varandra i arbetarklassen.

Om vi övergår till en analys av hur urbanitet och kön samverkar kan vi se att män och kvinnor i mindre tätorter är nästan lika negativa till flyktingmottagning (48 procent av kvinnorna och 49 procent av männen vill minska) medan skillnaderna mellan könen består på landsbygd, i större tätorter och i storstäder.   

Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen att såväl klasstillhörighet som kön interagerar eller samverkar med grad av urbanitet i formandet av attityder till flyktingmottagande.

I den allmänna debatten beskrivs ofta attityderna till flyktingmottagning som ett enkelt resultat av kön, utbildning, klass och urbanitet. Vi vet sedan gammalt att dessa faktorer var och en har mycket stark förklaringskraft på attityderna till flyktingmottagning. Allt annat lika är kvinnor, storstadsbor och högutbildade i akademikerhem de som är mest positiva till flyktingmottagning. Men, vi vet fortfarande lite om på vilket sätt och i vilken omfattning dessa faktorer samverkar.

Slutsaten som bör dras av analyserna är att formandet av attityder till flyktingmottagning är en komplex process och arbetet med att undersöka och bedöma styrkan av socioekonomiska faktorer bör kompletteras med analyser av politiskt mobiliseringspotential, partistrategiska beslut och opinionens bedömningar av nationell integrationspolitik.

Negativa attityder till flyktingmottagning är blott en av många förutsättningar för främlingsfientliga partiers existens. Jämförelser i Europa visar att svensk opinion är absolut mest positiv till invandrare om man jämför med opinionen i övriga europeiska länder. Europas befolkning anser också i allt mindre utsträckning immigrationsfrågorna vara bland de viktigaste politiska frågorna för det egna landet. Varaktiga framgångar för främlingsfientliga partier kräver fler och andra politiska villkor än förekomst av negativa attityder i opinionen till flyktingmottagning.