VÄNSTRA STRANDEN

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

En bref: Om behovet i politiken av en sanningssökande människa och hennes dygder

Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.

Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

Så skrev jag i min absolut sista gästkrönika på GP:s ledarsida i måndags.

Och med förhoppningen om en politik som bättre respekterar medborgarnas förmåga och politikernas vilja och mindre intresserar sig för fördummande förenklingar och kortsiktiga mediala framgångar önskar jag alla läsare en riktigt God Jul!

Svensk politik: Fler partier och mer konkurrens ger sämre handlingskraft och fler låsningar

Herr talman! I en turbulent tid är det viktigare än någonsin att skapa stabilitet i Sverige. I december valde regeringen och de fyra borgerliga partierna att sluta en överenskommelse som innebär att det går att styra Sverige i minoritet. Det skapar större stabilitet, och det kommer att ligga till grund för vår tillväxt. Det skapar också en långsiktighet där Sverige behöver det som mest: för pensionerna, energiförsörjningen och försvaret av vårt land. Det gör att vi äntligen kan flytta fokus från spelet och taktiken till sakpolitiken.

Herr talman! Regeringen är redo att ta sig an de utmaningar som Sverige står inför. Det må vara demografin, klimatomställningen eller den globala ekonomin som vi tar oss an. Vi ska göra dessa utmaningar till de möjligheter som de kan vara för Sverige. Nu bygger vi ett samhälle som håller ihop. Nu börjar moderniseringen av Sverige.

Ovan ett par utdrag ur Stefan Löfvens tal i den allmänpolitiska debatten den 15 januari i år 2015. Löfven betonar den politiska turbulensen men att nu, nu är det dags att ta nya tag och börja reformera Sverige. Löfven visar stark tillförsikt mot bakgrund av den överenskommelse som kommit att få namnet Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Jag tror att alla läsare av denna blogg vet att det politiska året i vårt land inte på något sätt har levt upp till Löfvens förhoppningar från den allmänpolitiska debatten i januari. Regeringen har i mycket liten utsträckning kunnat eller velat ägna sig åt reformer, istället har betoningen legat på pekuniära brandkårsinsatser och flyktingpolitik.

Socialdemokraterna har parkerat sig på en nivå i opinionen som förr skulle ansetts vara en nationell katastrof, moderaterna har tappat i stöd och befinner sig istället på nivåer som förr var helt OK – men det var före Fredrik Reinfeldt och ett åttaårigt regeringsinnehav. Den stora förändringen i svensk politik de senaste åren är dock att vi i svensk politik har en tripolär konkurrens, inte som tidigare en politisk kamp mellan två block eller ett dominerande parti som sätter agendan.

Året som gått har politiskt fokuserat på hur det skall gå till att regera med en helt ny partikonkurrens – två slår alltid den tredje, men när den tredje inte är regeringsfähig i de övrigas ögon utan endast har utpressningspotential krävs antingen stabila överenskommelser (läs: DÖ) eller koalition. Paradoxalt nog har den stora politiska påfrestningen som flyktingfrågan skapat dolt hur svagt regeringens mandat egentligen är – en viss allmän enigheten i hur krisen bör hanteras har skapat utrymme för regeringens restriktiva linje. Symptomatiskt röstade den 17 december endast Centern och Vänsterpartiet emot införandet av ID-kontroller för inresande till Sverige.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är en komplex process men den otvetydigt viktigaste förklaringen menar jag är att svensk politik inte längre primärt handlar om resursfördelning utan istället om värderingar och livsstil. Mot bakgrund av en liten studie av bland annat regeringsförklaringar i Sveriges riksdag menar jag att det kitt som sägs hålla samman vårt samhälle idag handlar mer om gemensamma värderingar än om jämlika möjligheter och solidarisk fördelning av materiella resurser. I en sådan ny politisk diskurs finns alla möjligheter att växa för partier som bygger sin ideologi kring värden som nation, tradition och auktoritet eller jämställdhet, individualism och pluralism.

I ett partisystem med åtta partier och tre poler blir transformeringen av väljarnas preferenser närmast en fråga om cirkelns kvadratur. Möjligheten att skapa allianser som ligger i medborgarmajoritetens intresse blir allt svårare, handlingskraften minskar dramatiskt då partierna låser varandras förslag, resultaten blir urvattnade kompromisser. Något som i sin tur kan leda till minskad tilltro till politikens möjligheter. Förändring och reform blir alltmer omöjligt.

Sverige är sannolikt redan en bra bit in i en politisk förändringsprocess som kommer att stöpa om inte bara partisystemet utan också sänka de förväntningar medborgarna har på de politiska institutionerna. Risken är stor att Stefan Löfven då kommer att tala om sitt samhällsbygge för döva öron.

***

Lästips i vinter: Sebastian Haffner ”En tysk mans historia. Minnen 1914-1933”. Värd att läsa och begrunda.

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han. Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

En bref: Fransk mångfald är mindre ängslig för det som är annorlunda

Sveriges befolkning visar sig i nästan alla avseenden i olika europeiska undersökningar vara det mest välkomnande landet i EU för invandrare och flyktingar, medan Frankrike tillhör de länder vars befolkning uppvisar den mest negativa synen på invandring. Men att välkomna människor som behöver skydd kräver också att vi är öppna för olikhet, att vi utvecklar en förmåga att värdera det som andra bär med sig och inte bara se det som problem. I det avseendet är Frankrike väldigt mycket mindre ängsligt för olikheter och för det som är annorlunda.

Igår lördag publicerade Göteborgs-Posten min gästkrönika som denna gång behandlade fransk mångfald och oräddhet inför det som är annorlunda. Texten var färdigskriven redan sent på torsdagskvällen men kom att publiceras först efter de fasansfulla attentaten i Paris på kvällen den 13 november. Just den franska mångfald, den inkludering i den franska nationen oavsett din identitet – under förutsättning att du bekänner dig till republikens grundvärde och vill bli och vara medborgare – var ju vad som angreps i fredags.

Attentaten riktades mot en landskamp i fotboll, där förödelsen kunnat blivit mycket värre om ambitionerna lyckats. En av självmordsbombarna hade biljett och försökte komma in på matchen, syftet var sannolik att ställa till största möjliga förödelse på Stade de France med tiotusentals i publiken, inklusive president Hollande. Ett av de övriga riktades mot restauranger i områden av staden som kännetecknas just av mångfald, blandning och en mix av stilar och kulturer. Och slutligen riktades också grymheten mot en kulturinstitution som i generationer varit en plats för ny och ”alternativ” musik och artister.

Jag kommer aldrig att sluta förespråka den franska vägen att bygga nationell identitet, med fokus på medborgarskap och på viljan att vara en del av ett gemensamt projekt för ett samhälle på grundval av de republikanska värdena frihet-jämlikhet-broderskap. Aldrig någonsin kommer jag att falla till föga för idéer där människor skall behandlas olika beroende på vilken hudfärg eller hårfärg de har, vilken religion de tillhör, vilket språk som är deras modersmål eller vilken sexuell identitet de har. Oavsett om denna särbehandling förespråkas som en del av en välmenande eller illasinnad idévärld.

Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.

Individualiseringens paradoxer: Från personlig service till löpande band-leenden

En gång ägde jag en gammal fin Toyota Corolla, jag köpte den begagnad och körde den i mer än tio år. Utmärkt bil. Men den krävde förstås ett par reparationer under de där åren. Då jag skulle byta den ena stötdämparen åkte jag till en liten verkstad nere vid Mölndalsån, och pratade med man som verkade veta precis vad som behövde göras. Han förklarade och visade. Han hade overall på sig. Min bil var i trygga händer. När jag hämtade den förklarade han igen vad han gjort, vi pratade lite och han sa att bilen var i fint skick, han nämnde ett par saker att tänka på framåt och vi tog adjö. Jag kände att hit kom jag gärna tillbaka.

Nu behövdes det faktiskt inte – bilen gick bra till jag bytte den mot en ny Skoda Fabia för åtta år sedan. Döm då om min förvåning när denna bil behöver repareras – när det reella felet (trasig insprutningsventil) uppdagats sitter det hela tiden någon form av gatekeeper mellan mig och bilmekanikern. En person som antingen inte får eller inte kan förklara vad det är för fel på bilen, egentligen. Repliker som ”datorn visar att” eller ”motorlampan kan betyda tusentals olika saker” duggar tätt i mina konversationer med de män som jag överlämnar bilen till. Jag känner mig inte ett dugg trygg, inte ett dugg personligt bemött och framförallt, jag tvivlar på deras kompetens och kapacitet. Verklig erfarenhet och hantverksmässig kompetens ersätts av någon form av professionella leenden som skall vara kundvänliga och artiga. Orden bottnar inte i en personlig relation till hantverket eller till mig som bilägare.

Vi lever i kanske historiens mest individualiserade samhälle – vi skapar våra egna nyhetsflöden, våra egna elavtal och vi kan köpa alla sorters tandkräm i alla sorters butiker – men vi lever också i ett löpande band-samhälle där affärsmässighet och professionalitet är detsamma som lika mycket leende åt alla. Intressant nog kan jag jämföra med Paris, med alla småbutiker, mängder bagerier, bistroer och kaféer varav mycket få tillhör någon kedja. Bemötandet är alltid personligt, men aldrig intimiserat eller påfluget, och kyparen eller brödförsäljaren bottnar i sin egen verksamhet. I Sverige är det samma kedjor överallt – oavsett om det gäller kläder, bilreparationer eller kaféer. Och samma löpande band-leenden. Det är möjligen effektivt. Men särskilt individuellt är det inte.

Hur blev vårt individualiserade samhälle samtidigt så opersonligt? Industrisamhällets logik har följt med in i servicesamhället? Allt färre människor är intresserade av materiella problem (som trasiga insprutningsventiler) och allt fler av metaproblem (som vilken kommunikationsstrategi som fungerar bäst för bilverkstäder)? Kapitalismen har övergått i sitt oligopolstadium och förfört oss med sin ”samma modell här som där”-strategi? Vi gillar egentligen inte att behöva välja utan uppskattar att någon annan gör det oss medan vi själva väntar?

Ja, jag vet faktiskt inte. Men nog saknar jag min gamla personliga bilverkstad. Sannolikt byggs det bostadsrätter med balkong på den platsen nu.

Om individualisering kan man läsa mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011) men också hos Richard Florida som genom projektet City Lab problematiserar och diskuterar samhällets individualisering och särskilt konsekvenserna för globala städer.

Skriver i Klassekampen: Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk opinion

Jag blev tillfrågad av den norska vänstertidningen Klassekampen om jag ville skriva en s k kronikk kring svensk opinion och opinionsbildning i frågor som rör flyktingar och invandring, med anledning av den nuvarande flyktingssituationen i Europa. Syftet var att sätta den dagsaktuella diskussionen i ett litet större svenskt sammanhang. Jag svarade ja på frågan och texten publicerades översatt till norska den 17 oktober i år. Nedan återfinns den svenska texten in extenso.

Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk flyktingopinion

Sverige har fått ett nytt politiskt parti vars hjärtefråga är att stoppa invandringen, Sverigedemokraterna. Samtidigt är svenskarna betydligt mindre negativa till att ta emot flyktingar än för 20 år sedan och svenskarna är även mindre negativa till flyktinginvandring än befolkningen i de flesta europeiska länder. Sverigedemokraterna har efter valet 2014 mobiliserat nog med väljare inte bara för att stanna i Sveriges riksdag en andra mandatperiod utan fördubblade också nästan sin riksdagsgrupp. Men i svensk politik håller övriga partier en enad front mot Sverigedemokraterna och partiet är vare sig stödparti, förhandlingspart eller regeringsunderlag. En inrikespolitisk situation som markant skiljer sig från övriga nordiska länder med nationalkonservativa partier i parlamenten.

Den politiska mobiliseringen som Sverigedemokraterna åstadkommit har inte inneburit någon som helst generell ökning av motståndet mot flyktingmottagning bland svenska folket (se figur 1). Tvärtom har motståndet mot flyktingmottagning minskat samtidigt som svensk flyktingmottagning har slagit rekord i antal asylsökande. Antalet asylsökande som Sverige tar emot har ökat kraftigt i år och förra året, men var också mycket stort under krigen på Balkan i början av 1990-talet. Antalet beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar var emellertid högre då än idag. Antalet beviljade uppehållstillstånd totalt de senaste tre åren ligger dock på en högre nivå än då Balkankrigen pågick. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare.

Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

FIGUR 1 Andel som anser det vara ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2014 (procent)

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till lyder: ”Ta emot färre flyktingar i Sverige” och svarsalternativen är mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat frågan är medtagna i procentbasen.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1990-2014.*

Framgångarna för ett parti som mobiliserar på frågan om att stoppa invandringen till Sverige tycks inte ha samband med ett ökat motstånd mot svensk flykting- och invandringspolitik. Det mesta talar istället för att motstånd mot flyktingmottagning är en ståndpunkt som aktualiseras och blir politiskt viktig om någon eller några väljer att uthålligt försöka mobilisera opinionen i denna fråga. Sverigedemokraterna har bedrivit ett enträget opinionsbildningsarbete i en politisk nisch där de är ensamma om sin ståndpunkt att vilja stoppa invandringen. Det har gjort dem relevanta för den minoritet av svenska väljare som anser frågorna om flyktingar och invandrare vara de viktigaste politiska frågorna och som delar Sverigedemokraternas ståndpunkt i frågan. Sverige har en grupp medborgare som uttrycker starkt motstånd mot invandring och dessa väljare har före 2006 års val inte haft något självklart parti som fokuserat på den frågan. Sverigedemokraterna är partiet för dem som både vill stoppa och invandringen och samtidigt anser att den frågan är den viktigaste politiska frågan. Sverigedemokraterna har också i såväl riksdagsval som europaval fått många väljare från den grupp som tidigare inte röstat alls.

Sverigedemokraterna som parti har idag passerat en etableringströskel genom att ta plats för en andra mandatperiod i riksdagen. Partiet har en mobiliserad grupp sympatisörer och en lika hög andel övertygade anhängare som t ex Socialdemokraterna – 24 respektive 25 procent av anhängarna anser sig mycket övertygade enligt SOM-undersökningen 2014 – vilket understryker att partiet etablerat sig i den svenska väljarkåren.

Men de allra starkaste flyktingmotståndarna har också i andra politiska frågor en profil som skiljer dem från övriga. Gruppen mest flyktingkritiska har avsevärt mycket lägre förtroende för svenska politiker än genomsnittet. De vill också minska den offentliga sektorn och lämna EU i större utsträckning än övriga samt vill sänka både inkomstskatter och skatt på alkohol i högre grad än övriga.

Att gruppen som är mest kritisk till flyktingmottagning också anser att invandring är ett inrikespolitiskt problem är inte oväntat. I den mest kritiska gruppen (de som svarar att det är ett mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar) anser nästan alla att invandring utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden och att svenska medier undanhåller problem med invandringen. En avsevärt lägre andel i den mest kritiska gruppen stödjer också invandrares religionsfrihet jämfört med genomsnittet.

Invandring och migration har blivit en allt viktigare samhällsfråga i svensk politik och den låg under hösten 2014, då Sverige gick till val, på tredje plats efter skola och sjukvård i väljarnas rangordning. Bland dem som spontant nämner immigration (i bred mening) som en viktig samhällsfråga är det också vanligare att ha en intensiv åsikt, alltså att svara något av alternativen ”mycket bra” eller ”mycket dåligt” på frågan om flyktingmottagning. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Under 2014 ökade andelen som spontant såg immigration som viktig fråga från 22 procent år 2013 till 27 procent under 2014. Men ökningen skedde så gott som helt i gruppen med en generös syn på flyktingmottagning. Bland motståndarna till flyktingmottagande låg andelen som nämnde frågan som viktig på 35 procent, en icke-signifikant uppgång med en procentenhet. Men bland de generösa ökade andelen som nämnde immigration som viktig fråga från 18 till 24 procent, alltså med sex procentenheter. Mobiliseringen i det politiska rummet sker således idag snarare på den sida som stödjer flyktingmottagningen än på motståndarsidan. Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning.

Det svenska partisystemet har förändrats genom Sverigedemokraternas mobilisering och inträde i riksdagen. Redan när Miljöpartiet (1988) och sedan Kristdemokraterna (1991) kom in i och sedan blev etablerade i det svenska partisystemet utmanades vänster-höger-skiljelinjen i svensk partipolitik. Men dessa båda partier fann istället en plats i det befintliga partisystemet, på var sin sida om mitten. Genom alliansregeringens bildande 2006, där fyra borgerliga partier med olika placering på vänster-höger-skalan blev en enda aktör, flyttades tyngden i partisystemet mot mitten. Med en krisande socialdemokrati som fortsatte att söka sig mot mitten av partisystemet förändrades också dynamiken mellan partierna. Stora och särskiljande politiska frågor mellan partierna tenderade därmed att bli andra än de traditionella vänster-höger-frågorna. In i svensk politik kom på allvar den kulturellt baserade politiska dimensionen mellan liberala och auktoritära värden. Den dimensionen är en avgörande förutsättning för Sverigedemokraternas politiska mobilisering och därmed för att politiska frågor kring migration skall bli tydligt partiskiljande och i förlängningen också avgörande för väljarnas val av parti.

Migrationsfrågor i vid mening har blivit en ny politisk dimension i svensk politik, men det betyder inte att motståndet mot invandring ökar. Tvärtom är trenden i den svenska opinionen den motsatta och visar inga tecken på att vända. I det svenska partisystemet finns numera ett parti vars huvudsakliga politiska legitimitet ligger i att driva frågan om att stoppa invandringen.

Men bland de äldre partierna finns också flera partier – Centern, Miljöpartiet, Vänsterpartiet – som profilerar sig genom en generös linje i invandringspolitiken. Historiskt har partiskillnaderna i invandringspolitiken varit tydliga, med Moderaternas väljare som mest negativa till flyktingmottagning och Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare som minst negativa, och de skillnaderna finns kvar. Men för framtiden kommer sannolikt Sverigedemokraternas mobilisering av invandringsmotståndet att förändra också övriga partiers inbördes positioner, hittills har dock förändringen skett i opinionens riktning – alltså i generös riktning. Moderaterna och Alliansregeringen tog t ex i regeringsställning 2008 initiativ till ett samarbete med Miljöpartiet för att garantera en riksdagsmajoritet för en fortsatt öppen invandringspolitik i Sverige. Och även efter regeringsskiftet 2014 är alla övriga sju partier eniga om att Sverigedemokraterna inte skall få inflytande över just immigrationsområdet. Samtalen om hur Sverige skall klara flyktingströmmarna som kommer just nu förs t ex utan att Sverigedemokraterna bjuds in. I dagsläget tyder ingenting på att svensk flykting- och invandringspolitik kommer att genomgå några dramatiska förändringar. Något ökat stöd för restriktivitet eller begränsningar finns inte i den svenska opinionen – snarare ligger fokus i svensk politik idag på att få fram resurser för att ge människor som kommer ett tillfälligt hem och på att förmå EU att komma överens om hur de asylsökande bör fördelas mellan länderna.

Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. SOM-institutet har från starten haft fokus på svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. Idag ger mängden undersökningar och insamlade data exceptionella möjligheter till tvärvetenskapliga analyser över tid på nationell, regional och lokal nivå. Den unika mängden data har bidragit till att SOM-institutet har blivit ett nationellt centrum för forskare med intresse för empiriska studier av samhälle, opinion och medier. Läs mer på www.som.gu.se

Läs gärna också redovisningen här på bloggen av årets SOM-undersökning från den 24 juni år.