Etikett: politik

Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.

Lars Ohly och Tacksägelsedagen

På söndag är det Tacksägelsedagen. Då brukar vi i kyrkan tacka Gud och varandra för skörden, i staden blir det mest i bildlig bemärkelse, men ändå.

Lars Ohlys artikel idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt – med rubriken ”så går det när nyliberaler får styra” – kanske är just ett sådant tecken på tacksamhet. När han och vänsterpartiet nu mobbats ut från den varma rödgröna mittengröten tar Ohly bladet från munnen och säger allt det som halva socialdemokratin och stora delar av fackföreningsrörelsen och en väldig massa människor med allmänna vänstersympatier säger. Välkommen till oss, skulle jag tro att en tolkning av det latenta budskapet skulle kunna vara. Läs Ohlys artikel här. Fortsättning lär följa…

För övrigt meddelade igår en presumtiv miljöpartist mig att nu när de gröna associerat sig för evig tid med betongpartiet och kärnkraftskramarna i SAP så tänkte hon nog inte alls stödja mp. Jag tror att hon är ganska representativ för en stor grupp storstads-miljöpartister.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

Stark offensiv – mot mittenträsket

Miljöpartiet och socialdemokraterna samarbetar allt oftare och allt tätare. Igår lanserades ett gemensamt budgetförslag om utbildningspolitiken, som förstås handlade om satsning på yrkesutbildningar. Förstås eftersom SAP och Mp försöker sig på den kära strategin ”triangulering”, alltså att ta motståndarens ståndpunkt men vrida den lite närmare den egna. I ett normalt höger-vänster-orienterat system som det svenska innebär triangulering alltmer av mittenorienterad politik.

Alliansen drev in moderaterna från högerflanken, och möjligen hänger Kd löst inför valet 2010 vilket ytterligare försvagar socialkonservatismen i alliansregeringen. Nu söker sig SAP in mot mitten, arm i arm med Mp. Miljöpartiet är det parti som kan ta steget över blockgränsen, där finns ingen lojalitet med vänsterblocket. Desto viktigare för SAP att binda in partiet i en framtida regeringskoalition. Men det framstår nog märkligt för många traditionella SAP-väljare att förknippas med sol, vind och vatten, med medborgarlön, friår, friskolor, privatisering och samba snarare än med klassanalyser, kärlek till offentlig sektor, höga skatter och folklig kultur.

Den närmast magnetiska kraft som mittenpositionen utövar på de svenska partierna just nu kan straffa sig inför valet. Vänsterblocket kan ge plats åt en populistisk vänsteropinion som i finanskrisens och lågkonjunkturens tid kräver utgiftsökningar inom välfärdsområdet som få socialdemokrater kommer att ha modet att säga nej till. Högerblocket kan förlora sin socialkonservativa komponent och istället på allvar släppa in främlingsfientliga och djupt kulturkonservativa krafter i debatten. 

Ponera ett scenario i Riksdagen efter 2010 där vi har varsin stark höger- och vänsterflygel samt två försvagade mittenblock på var sida gränsen. Och sedan säger Miljöpartiet tack och adjö till SAP och bildar mittenregering med två borgerliga partier och passivt stöd från Moderaterna…

I Frankrike kallas den politiska mitten för ”le Marais”. Det betyder träsket. Det var 1950-talets många mittenregeringar som skapade det uttrycket, bakgrunden var att ingen regering förmådde uträtta något eftersom det räckte med att en stark vänster eller höger inte ville vara med. Blivande presidenten Charles de Gaulle krävde därför en helt ny författning för att delta i politiken igen 1958, en författning som gav presidenten den största makten och som strukturerade parlamentet tydligt i två block. Inte vet jag, men ett franskt valsystem* i Sverige kanske skulle göra gott? (Vem vet, kanske republik också…)

* Det franska valsystemet är ett majoritetsval med enmansvalkretsar, i två omgångar. Nomineringar sker efter partilistor.

Postpolitik och annan politik

I måndags hade jag en recension av boken ”Betraktelser över en postpolitisk samtid” (red: Tesfahuney och Dahlstedt) i Svenska Dagbladet. Jag erkänner mig lite skeptisk till begreppet post-politik som ett analytiskt begrepp men ser också poängerna med beskrivningen av samtiden i dessa termer. Jag skriver bl a att 

…vi ser entreprenörerna som vår tids hjältar. Enskilda riksdagsledamöter som går emot partilinjen skulle kunna liknas vid en entreprenör som vunnit sitt mandat på en viss tematik och som är villig att offra en del för sin ståndpunkt. Också kulten av Batman kan illustrera entreprenören, med känslighet för marknadens behov. Batman är anpassningsbar och flexibel, hans rätta jag är fördolt men han kommer när han behövs. Och han slår ned på den ondska som stadens politiska ledning inte rår på. Entreprenören är vår tids dygdeideal, inte den plikttrogne industriarbetaren, lojale partiarbetaren eller den punktlige kanslisten.

Läs mer här.

En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.