Författare: Vänstra Stranden

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.

Journalister vill inte ifrågasätta sina arbetsmetoder

Måndagskvällens debatt på Publicistklubben i Göteborg handlade om Sverigedemokraterna och mediebevakningen. Igen. Men det var ingen klargörande diskussion. Istället fastnade diskussionen i olika spår som aldrig möttes och slutresultatet tycktes vara ett ”jaså”.

Lena Sundström tryckte på likheterna med Danmark och var klarsynt och rak. SR Göteborgs chef Nina Glans sa att ”vi” blivit ”bättre” på att koppla ihop ”etnicitet och kriminalitet” och hävdade att mediernas roll i SD:s framgångar var försumbar. Piratpartiet kom ju in i EU-parlamentet och de hade ”ingen särskild” plats i medierna före valet, påstod hon.

Jag undrar på vilket sätt det är bättre att kalla en rånare för ”invandrare” eller ”turk” än att kalla honom för t ex ”man”, ”arbetslös” eller ”missbrukare” med tanke på att de tre sista epiteten brukar ha exceptionellt starkt samband med sannolikhet för brottslighet.

Att Piratpartiet erhöll en intensiv mediebevakning våren 2009 kommer nog alla ihåg – inte nog med rättegången mot Pirate Bay och motståndet mot FRA-lagen. Partiet var också närvarande på nätet på ett sätt som inget annat parti. Piratpartiet som fenomen diskuterades därutöver i nästan varje medium i landet. Mediehypen kring partiet påverkade med största sannolikhet graden av framgång i väljarkåren.

På nästan varje problematiserande fråga svarade Nina Glans och Jonathan Falck från GP att man skulle använda sig av ”klassisk” nyhetsbevakning och inte behandla SD på något särskilt sätt. Men SD – liksom PP eller andra nya partier – lever i symbios med medieuppmärksamheten och dessa partiers uttryck passar medielogiken som hand-i-handske. Äldre och etablerade partier har redan en historia hos medborgarna, och där påverkar mediernas uppmärksamhet i mindre grad. Om man inte förstår det så kan man inte vara det som alla journalister omhuldar – konsekvensneutral. (Ett begrepp vars teoretiska grundval är grumlig, men det kan vi ta en annan gång.)

Jag tror att huvuddelen av den svenska journalistkåren har en SD-neuros (som Petter Ljunggren kallade det) men inte av den art som han syftade på. Jag tror att det finns en rädsla för att SD skall vara det som ifrågasätter de egna arbetsmetoderna. Om man låter det hända så rasar hela den mödosamt uppbyggda yrkesidentiteten av neutralitet, oberoende och saklighet. Istället framträder en situation där det är omöjligt att förhålla sig objektivt till det man rapporterar om. Kanske var det en händelse som såg ut som en tanke att debatten började med en presentation av Stig Hanséns bok om Günter Wallraff…

Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.

En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.

Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.

Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.

I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats.  (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)

En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen.  Att blunda för det är löjeväckande.

Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.

Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?

Regeringen ägnar sig åt fadersuppror

Alliansregeringen tycks i alldeles för stor grad fortfarande leva som om de var i opposition. En stor mängd åtgärder har vidtagits och förändringar genomförts utan att regeringen har visat upp någon annan problembild än den ideologiska. När regeringspolitik blir en arena för att genomföra ett antal ”darlings” som man levt på i opposition, men som man inte på något sätt kan relatera till upplevda eller faktiska samhälleliga problem, då tappar regeringsutövandet sin legitimitet.

Dagens partiledardebatt var frän, och stundtals aggressiv. Regeringsföreträdarna uppträdde ofta harmset och tycktes vilja säga till oppositionen – och indirekt till oss väljare – att vi skulle vara tacksamma för allt regeringen gjort. När nu oppositionen klagade så var det bara en fråga om otacksamhet. Lite lätt skolmästaraktiga var både Reinfeldt och Olofsson. Björklund klarade sig som vanligt bäst – höll humöret i schack och sakligheten i högsätet. Oppositionen gav inte många konkreta besked – ja Ohly vill ha slut på vargjakten, vilket föranledde Reinfeldt till ett av dagens sällsynta småleenden. Sahlin lyckades inte konkretisera skillnaden mot regeringens politik annat än i form av ”rättvisa” vilket i och för sig räcker för många av de ideologiskt bevandrade, vi förstår vad det är hon konnoterar. Men alla andra då?

I vår nya sköna globaliserade värld är kravet på regeringarnas handlingskraft allt större. Och som Anders Mellbourn påpekade på ett seminarium jag ledde idag så tycks regeringsskiftena i Sverige komma när regeringsmakten blir alltmer kringsskuren. När regeringen kunde agera, ja då satt SAP i 44 år. Kanske är det då som regeringen frestas att ägna sig åt allehanda ideologiskt laddade men föga samhällsorienterade beslut.

Låt oss ta några exempel på sådant som är eller kommer att beslutas:

Apoteket har sålts ut till ett antal storföretag vilket leder till sämre förhandlingssituation för inköp av läkemedel och till att vinsterna hamnar någon annanstans än i skattkistan. Och receptfria läkemedel som många använder har gått upp med 30 procent. Har någon hört vilka direkta problem för medborgarna som löses med detta? På landet där jag tillbringar många lediga dagar har man kunnat köpa enklare läkemedel hos lanthandlaren i evighet. Nu försvinner det. Vilka samhällsproblem har lösts genom utförsäljningen av Apoteket?

Hyran för kulturarbetare och forskare som vill bo på Centre Culturel Suédois i Paris får nu inte subventioneras av Svenska Institutet. Orsaken att man har gästlägenheterna är kulturpolitisk och skall underlätta utbytet mellan Frankrike och Sverige. Sök stipendier, säger ansvarig tjänsteman. Ingen kulturarbetare har haft råd utan stipendier förut, nu blir det ännu svårare. Vilka politiska problem löser man med detta?

Museibutikerna får inte längre drivas genom muséerna själva. De får inte gå med vinst och inte med förlust och samtidigt skall de läggas ut på entreprenad. Men butikerna är ju en del av muséernas pedagogiska verksamhet. Det är där man kan ta med något hem eller köpa en bok som fördjupar insikten om något man just sett. Vem är det som retat sig så på de stackars museibutikerna?

Antalet alkoholtillstånd skall utökas då nu även sushi-barer och motsvarande butiker utan varm mat skall få servera alkohol. Trots att alla vet att 80 procent av alla våldsbrott begås av och mot alkoholpåverkade personer skall allt färre ställen bli alkoholfria. Vad är det för samhällsproblem som blir bättre genom fler alkoholtillstånd?

Körkortsproven skall genomföras av privata entreprenörer och inte av en statlig aktör. Trots att vi sett hur friskolor har devalverat betygsnivåer och anställt färre behöriga lärare så skall nu en trafiksäkerhetsutbildning läggas i händerna på företag med vinstintresse. Vad är det för trafikpolitiskt problem som löses med hjälp av detta?

Bilprovningen försvinner och därmed också möjligheterna för en kund att gå till en s k Kontrollerad Bilverkstad, dvs en verkstad som utsätts för oberoende stickprovskontroller för att garantera kunden trygghet. Bilprovningen läggs nu, också den ett trafiksäkerhetsärende, i händerna på företag vars övergripande idé är att tjäna pengar på fler reparationer. Vilket akut samhällsproblem råder vi bot på med denna åtgärd?

Jag skulle kunna räkna upp fler reformer som skett enbart för att den nuvarande regeringen i opposition har längtat efter att få göra upp med socialdemokraterna. Det är något slags fadersuppror som pågår, vilket i mina ögon är lite löjligt. Allt skall konkurrensutsättas, atomiseras och rationaliseras. Inte för att det har visat sig vara bättre utan bara för att det är ideologiskt ”rätt”. Sverige håller på att bli ett ideologiskt laboratorium.

Om regeringen nöjt sig med de reformer som har bäring och djup, reformer som bygger på forskning och erfarenhet, då hade man inte dragit på sig så mycket ”onödigt” missnöje. Sjukförsäkringsreformen har skötts uruselt, men den avsåg att lösa ett samhällsproblem som många såg och led av. Jobbavdrag, a-kasseförändringar och skolpolitik är också ideologiska, men dess legitimitet är att de tydligt och klart riktar in sig på samhällsproblem som människor upplever som angelägna. De bygger på genomtänkt idé om vilket samhälle man vill åstadkomma.

Men alla dessa klåfingriga och pekpinneartade åtgärder som jag nämnde ovan är uttryck för att regeringen inte vuxit ur sin oppositionsroll. Skippa fadersupproret och utöva regeringsmakten utifrån vad som faktiskt är reella samhällsproblem!

Sjukförsäkringsdilemmat måste mötas på individnivå

Häromdagen hörde jag återigen kommentarerna att svenskar är världens mest sjukskrivna folk och samtidigt bland de friskaste i världen. Visst verkar det vara en paradox. Men det är inte riktigt så märkligt som det kan se ut.

Sjukförsäkringen har en lång historia i Sverige men det var på 1950-talet som den moderna sjukförsäkringen initierades. Att vara sjuk och borta från jobbet skulle inte vara en ekonomisk katastrof ens om det blev långvarigt. Bilden av hälsa och sjukdom var vid denna tid förhållandevis entydig och de psykiska diagnoser som idag ökar mest av alla var i stort sett obefintliga inom ramen för sjukförsäkringen.

När regeringen inför vägskäl efter tre resp sex månader i sjukskrivningen bygger detta på forskning som pekar på att arbetsbyten skulle medföra bättre hälsa för en mycket stor del av långstidssjukskrivna. I artikeln ”Sjuk av arbete? Om arbetsoförmåga och sjukdom” (ur ”Arbets(o)förmåga – ur ett mångdisciplinärt perspektiv” red L Wahlne-Westerhäll, Santérus förlag, 2008) skriver tre statsvetarkolleger just om sambandet mellan en alltför fastlåst arbetsmarknad och ökad sjukfrånvaro, särskilt med psykiska diagnoser.

Men felaktigheten i att ta generella principer till intäkt för partikulära beslut kan inte vara mera hisnande än i detta fall. För varje enskild individ som redan varit sjukskriven under en längre tid är inte det recept som skulle förhindrat dem att hamna där detsamma som det som hjälper dem ur sin nuvarande situation. Det är inte heller så att principen gäller alla långtidssjukskrivna, om man vore principfast från regeringshåll skulle vägskälen bara finnas för de psykiska diagnoserna (men då får man andra oönskade effekter).

Det är inte alls konstigt att ett samhälle som Sverige med en ovanligt hög andel av befolkningen i arbete också har höga sjukskrivningstal. Inte heller är det konstigt att höga sjukskrivningstal hänger samman med en generell sjukförsäkring. Att länder utan generell välfärd skulle vara friskare för att de har färre sjukskrivna är ju förstås nonsens. Sjukskrivningstalen har helt enkelt mycket litet att göra med något absolut tillstånd av sjukdom och hälsa, mer med arbetsmarknad, synen på ett bra liv och med välfärdssystemen.

Vad som är problemet för en obligatorisk och generös sjukförsäkring är de personer som blir sjukskrivna under lång tid på grundval av psykiska besvär eller psykosociala besvär som är relaterade till det arbete de har eller har haft. Alla åtgärder borde sättas in direkt vid sjukskrivningens början för att få personen i annat arbete, i utbildning eller i rehabilitering.

Att ställa cancerpatienter under behandling, folk som gillar sitt jobb men bara orkar jobba deltid pga smärtor eller människor med kroniska sjukdomar inför det faktum att de skall gå jobbsökarkurser eller lyssna på arbetsförmedlingens småbarnsjoller om hur duktiga de är när de fyllt i en blankett – det är inte bara ovärdigt utan också extrem ineffektivt, helt enkelt slöseri med mänskliga resurser. Satsa istället nischat, individuellt och satsa rejält.

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!