Vänstra Stranden

Socialdemokraterna skapar internationell osäkerhet

Nästa år är det EU-val och frågan om EU:s militarisering blir säkert en av valkampanjens huvudfrågor, inte. Nej, jag tror tyvärr inte att de för internationell säkerhet så avgörande frågorna om vem som har legitimitet att besluta om intrång i staters suveränitet kommer att vara särskilt högt på agendan. I takt med att antalet stater med suveränitet vuxit tycks behoven av att intervernera i denna suveränitet växa. Under senare år har allt fler krav ställts på att FN:s säkerhetsråd inte skall ha möjlighet att sätta sig emot fredsframtvingande (alltså suveränitetskränkande) militära åtgärder från det internationella samfundet.

Socialdemokraterna har i sitt rådslagsmaterial implicerat att FN inte behövs som stöd vid en insats som grundar sig FN-stadgans kapitel VII, alltså är militärt och s k fredsframtvingande. I rådslagsmaterialet om ”Världen” anges att ett mandat för ”fredsbevarande” aktioner alltid skall eftersträvas men att detta inte alltid är möjligt att få. Såvitt jag förstår är en fredsbevarande operation en operation där ett nödvändigt villkor är ett samtycke av parterna, och som därefter samordnas från säkerhetsrådet. När inte samtycke finns från parterna blir det per definition inte en fredsbevarande insats. Jag misstänker att ordvalet endast är en lapsus av skribenten och att det alltså är ”fredsframtvingande” operationer som åsyftas. Än mer övertygad blir jag när det senare talas om internationell fred och säkerhet, kodord för kapitel VII i FN-stadgan. Socialdemokraterna tycks här mena att FN-mandat inte skall krävas för fredsframtvingande åtgärder, alltså åtgärder där en grupp länder intervenerar i ett annat land utan att detta land godtager det. Jag tar gärna emot ett meddelande om att jag har fel.

Anna Lind påpekade som utrikesminister vid upprepade tillfällen att Sveriges dåvarande hållning var att det krävdes FN-mandat för fredsframtvingande åtgärder.

I EU-valet går också socialdemokraterna fram med ett gemensamt valmanifest i Europa som andas ökad militarisering och överstatlighet på området säkerhetspolitik. Däremot talar det europeiska manifestet enbart om vad jag tolkar som fredsbevarande (peace-keeping) insatser när man önskar mer aktivitet från EU, inom FN-stadgans ramar, som det heter. Alltså inte om fredsframtvingande åtgärder.

Varför de svenska socialdemokraterna nu lämnar sin tidigare linje och t o m verkar vilja driva EU:s roll i säkerhetspolitiken ännu längre än övriga socialdemokrater i Europa är för mig fullständigt obergripligt. Irakkriget genomfördes utan FN-mandat, är det den typen av aktioner som de svenska socialdemokraterna vill se EU genomföra i fortsättningen? En intervention i Vitryssland – Europas sista diktatur – står i så fall kanske högt upp på listan.

Att legitimera i förväg att en regional över-statlig makt som EU skall få kränka suveräniteten hos enskilda stater anser jag är att skapa större internationell osäkerhet och bidra till instabilitet i det internationella samfundet. Varför de svenska socialdemokraterna vill bidra till en sådan utveckling är för mig obegripligt.

Inte SJ:s fel att vi inte hinner

Klagomålen på SJ:s punktlighet – och en hel del annat också – har vuxit till en mediestorm under hösten. Enligt SJ själva var endast sex av tio X2000 tåg i tid under oktober månad. Riksgenomsnittet för persontrafikens punktlighet är ca 90 procent. Enligt banverkets hemsida är det fem minuter efter tidtabell som defnierar försening och där kan man se att punktligheten i persontrafiken, även med denna snäva marginal, över tid ligger kring 80-90 procent.

Flera personer i trafikutskottet sa i SvT Rapport i torsdags att de drabbades av SJ:s förseningar varje vecka och kom försent till sammanträden. Jag åker mycket tåg i tjänsten, men jag pendlar också varje vecka med tåg och jag har under de mina hittills 18 pendlarmånader inte missat något möte p g a SJ. Men det beror inte på att tågen inte är försenade ibland, det händer då och då, oftast bara några minuter. Förklaringen är att jag alltid tar till ordetliga marginaler när jag beställer resor. De gånger jag medvetet väljer att inte göra det (t ex med pendeln i tordags…) så växte också en tio-minuters-försening till en våldsamt stressad och olycklig förmiddag. Men den situationen skyller jag inte på att SL var försenade, det berodde på att jag valde att ta en risk, och förlorade.

Så länge vi samverkar med varandra via kollektiva färdmedel – även när du ensam kör bil är du beroende av trängseln – så måste vi förnuftsmässigt inse att exakthet och punktlighet inte kan vara hundraprocentig. Jag tror inte att klagomålen på SJ handlar så mycket om att tågens punktlighet blivit sämre. Dock är trängseln på spåren så stor att minsta lilla förskjutning förstoras exponentiellt, för att undanröja det behövs mycket större satsningar på utbyggnad. Men den viktigaste förklaringen till klagomålen tor jag är att vi planerar våra liv som om vi inte behövde några marginaler, som om det var rimligt att förvänta sig att det som vi planerat för framtiden skall inträffa EXAKT på det sätt som vi bestämt.

Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut griper omkring sig. Klagomålen på SJ tolkar jag som ytterligare ett sådant uttryck.

A propos medborgarkontrakt

Medborgarskapet överbryggar inte de politiska och de sociala skiljelinjerna i samhället. Medborgarskapet innebär inget slut på klassmotsättningar, segregation och sociala orättvisor. Men medborgarskapet möjliggör ett ”vi” som bör ligga till grund för dialog och ömsesidigt ansvarstagande. Medborgarskapet möjliggör därigenom ett politiskt agerande i individuella och i kollektiva former. (…)

Medborgarskap är, vid sidan av de formella rättigheterna, en känsla av att ingå i en politisk gemenskap och en vilja att ta ansvar för varandra. En sådan känsla kan inte kommenderas fram. Den kan bara växa i en miljö som visar att medborgarskapet finns och att det är på allvar.En sådan miljö förutsätter institutioner som är enhetliga för alla medborgare: skolor, sjukhus, bibliotek, kulturinrättningar. Det förutsätter ceremonier som visar på gemenskapens och medborgarskapets betydelse: högtidlighållande av medborgarblivande och myndighetsdagar, kanske föregånget av en ”medborgarskola” eller en forna tiders ”medborgarbok” med information om det svenska samhället.

För många 18-åringar blir det bara familjen eller de själva som upplever myndighetsdagen som ett vuxenblivande. Men det samhälle i vilket man inträder tycks inte ta minsta notis om det – varför skulle då den unga människan ta notis om samhället?

Så skrev jag och Ulf Bjereld i Göteborgs-Posten på Luciadagen 2002. När nu moderaternas idé om ett s k medborgarkontrakt för vissa grupper diskuteras kan det vara på sin plats att påminna om att medborgarskapet är något vi äger gemensamt. Alla tillsammans. Är moderaterna beredda att ta de generella konsekvenserna av en sådan medborgarskapssyn? Eller är det bara ”dom” som skall lära sig ”våra” värderingar?

Att flyktingar och deras barn har blivit en underklass i vårt samhälle kunde man dock höra i P1 idag där programmet Barnen berättade om projekt ”Tandborsten” i Rosengård i Malmö. Okunnigheten om tandvård och munhälsa var gigantisk och tandläkare berättade om likheter med vad hon såg bland svenska barn på 1960-talet. När mödrarna (för det är de som borstar tänderna på barnen) fick klart för sig att utspädd coca-cola i nappflaskan på natten var förödande för barnen upphörde denna vana. Människor som kommer till vårt land från andra delar av världen vill sina barn lika väl som alla andra föräldrar. Men de måste få en chans, få kunskaper som majoritetsbefolkningen redan har. Ingår tandvårdsupplysningen i kontraktet?

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt – men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet.

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?

Wejryd hade lite makt ändå…

När tidskriften Fokus år 2007 sammanställde en lista över Sveriges mäktigaste sa jag att jag saknade ärkebiskopen på den listan. Journalisten tyckte det var en märklig person att sakna. Och även kolleger menade att kyrkan spelat ut sin roll. Då kan det ju vara lite gott för självkänslan att konstatera att i år har den tågälskande ärkebiskop Anders Wejryd välförtjänt intagit plats nummer 62 på 2008 års lista över Sveriges mäktiga.

Läs gärna artikeln i senaste numret av Fokus, där Svenska Kyrkans nya politiska profil tecknas, och Teologiskt Forum i Göteborg får vara med på ett litet hörn i form av domkyrkoteologen Jonas Eek!

Nya grepp för att motarbeta den sociala snedrekryteringen

När jag under några år i början av 2000-talet hade förmånen att sitta styrelsen för Göteborgs universitet drev jag frågan att universitetet borde adoptera grundskolor i de delar av staden från vilka en andel under snittet kom att bli studenter på universitet och högskola. Jag minns att dåvarande rektor Bo Samuelsson, som var en man med hjärtat på rätta stället, tyckte idén var lysande. Tyvärr var vi två rätt ensamma om den saken. Universitetet centralt ville istället satsa på särskilda intagningskrav och andra individuellt särbehandlande åtgärder.

Till min stora glädje har sedan tre år Chalmersstudenter undervisat gymnasieungdomar från studieovana miljöer i matte, på bådas fritid, vilket varit en succé. Och nu läser jag att Ale gymnasium genomför en praktikvecka där eleverna får pröva på att vara universitetsstudenter. Båda dessa ting är bra och överbryggar säkert en del av kulturskillnaderna mellan universitet och gymnasieskola.

Men jag har två synpunkter som inte är tillgodosedda:

1. Jag menar att universitetet måste börja mycket tidigare. Drömmarna om vad man ska göra när man blir stor börjar forma individen redan i mellanstadiet. Det är där som universitetet måste in. Och det kan ske via lärare som får kontinuerligt handledning i sitt eget ämne från forskande lärare på GU, och genom att dessa relationer också syns i det vanliga klassarbetet.

2. Universitetet skall sluta satsa på specialåtgärder som utgår från att arbetarbarn är dummare än medelklassbarn samt från att barn med utlandsfödda föräldrar per definition tillhör en studieovan familj. Jag har sällan blivit så arg och förolämpad som när jag under mitt första år på högskolan fick höra att det var så synd om arbetarbarnen så de borde ha lägre intagningspoäng. Idag hörde jag en vit akademiker automatiskt börja tala engelska med en svart dito på ett seminarium i tron att personen ifråga inte kunde svenska. Den enda anledningen var den sistnämndes hudfärg.

Satsa resurserna på att de barn – oavsett ursprung – som verkligen har ett långt steg till en akademisk utbildning skall klara samma krav som alla andra förväntas göra. Och gör den satsningen under barnens tidiga skolår.

Jag vill veta mer om franska socialistpartiet!

I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.

Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.

Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.

Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.

Stekt strömming med potatismos och rårörda lingon

Eftersom det uppstått en liten debatt om mat här på bloggen så tänkte jag ta mig friheten att leverera ett favoritrecept (ni som misstycker får förlåta…) och hur man lagar detta ”utan tillsatser”. Kanske behöver man förtydliga hur okomplicerat det är att laga bra mat.

Köp färsk strömming i fiskvagnen/fiskhandeln/fiskdisken, ca 500 gr för två personer. Rensa strömmingen och tag bort ryggbenet (rensningen går till så att man skär av huvudet på fisken, sprättar upp buken rakt ned och skrapar ut inälvorna, skär ut ryggbenet), skölj fisken noga och låt den rinna av. Salta (ca 1/2 msk salt totalt) . Tycker du att det är jobbigt att rensa färsk fisk så köp frusna rensade filéer. Lägg dem i kylen på morgonen så är det lagom när du kommer hem.

Doppa den rensade fisken i söndervispat ägg och därefter i ströbröd. Låt fisken torka till lite. Värm en stekpanna, lägg i en klick riktigt smör (ca 1 msk) och sätt på högsta värmen och låt fettet bli bubbligt och sedan guldfärgat, sänk värmen på stekpannan och lägg i fisken. Stek på båda sidor tills den blir medelbrun (tar ca 5-7 minuter).

Till fisken servererar du nygjort potatismos: skala och koka potatis (ca 6 st medelstora till två personer) i ca 20 minuter i lättsaltat vatten (vattnet skall precis täcka potatisen). Använd gärna hemodlad potatis, annars krav-märkt från handeln. King Edvard eller Binjte passar bäst till mos. Anpassa kokningen till stekningen av fisken så att du kan göra moset medan fisken steker. Ta av kastrullen, häll av vattnet, stäng plattan, sätt tillbaka kastrullen på plattan (då förblir moset hett), krossa potatisen med en potatisstöt, häll i ca 1/2 dl mjölk (röd ekomjölk), en nypa salt, lite svartpeppar (2-4 tag med kvarnen) samt aningen riven muskotnöt (finns hel och och riven att köpa). Lägg i 1 msk riktigt smör i moset och rör samman så att det får en bra konsistens. Börja med ett fastare mos, använd mer mjölk för att göra moset tunnare. Smaka av! Krydda mer om det behövs. Tag av kastrullen och lägg på locket i väntan på servering. Nu är nog fisken klar och kan serveras tillsammans med moset.

I frysen har du lingon (plockat själv, fått av mamma och pappa eller köpt frusna Norrlandslingon) som du före matlagningen lagt i en skål, lagt lite socker (efter smak) i och värmt i mikron. Rör om lite och smaka av så att det blir lagom syrligt.

Servera alltsammans med färska grönsaker efter säsong, t ex rårivna morötter som antingen köpt i krav-disken i affären eller odlat på kolonilotten. Att välja grönsaker efter säsong innebär att man äter de grönsaker som går att odla på friland eller i vanliga växthus, ofta inte alltför långt bort med kortare transporter. Notera också att alla ingredienser ovan, utom fisken, finns som kravmärkta varor.

NJUT av din mat som inte tagit mer än ca 30 minuter totalt att laga!

Receptet har jag lärt av Stora Kokboken, författad av Edith Ekegårdh och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor. Kokboken är tryckt i Göteborg år 1957, utgiven på Wezäta förlag och innehåller precis allt man behöver veta om matlagning. (Finns för en billig penning på många antikvariat.) Sedan dess har matlagning blivit en arena för manlig självhävdelse och maten på s k gourmetrestauranger förefaller mig närmast löjeväckande med sina garnityr och gigantiska tallrikar.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

…och vem äger fotbollen?

I dagens SvD går de allsvenska stockholmslagens supporterklubbar ut och hävdar att de äger fotbollen. Men de har fel, och deras önskan om mer makt är inte bara orimligt ur affärsmässig och demokratisk synvnkel, det riskerar också att göra stockholmsklubbarna mindre attraktiva för spelare och publik. Fotbollsklubbar är idag affärsdrivande företag, den makt supportrarna har (normativt) är densamma som en kund har i relation till ett företag. Supportrarna (och jag) må beklaga det, men sådan har utvecklingen blivit i internationell och svensk fotboll.

För den som suttit på pendeln på Södra Station och nästan inte vågat gå av eftersom Bajens supportrar gastar, bankar på tåget och rusar runt på plattformen känns inte idén att supportrarna äger fotbollen som någon bra idé. Inte heller när man på Slussen genom de öppna dörrarna på t-banan hör och ser ett tiotal svartklädda, huvförsedda troligen unga män som taktfast och militärt skriker ”Vi hatar gnaget! Vi hatar gnaget!” tills tåget sluter dörrarna och fortsätter söderut så känns idén vidare smaklig. Låt oss säga att när jag under en tid på 1980-talet var ihop med en AIK:are – i Göteborg – också hade en del intressanta erfarenheter av samma slag i släptåg.

I formell mening så äger kapitalet fotbollen, i mindre formell mening TV-bolagen som flyttar runt matcherna som de vill och i någon allmän mening så är det vi fotbollsälskare som äger fotbollen. Och jag känner mig då inte representerad av de 30-åriga män med lite väl höga tankar om sin egen förmåga att driva fotbollsföretag.

Kanske borde Kalmars guld leda till lite mer av självprövning även från stockholmssupportrarnas sida?