…och vem äger fotbollen?

I dagens SvD går de allsvenska stockholmslagens supporterklubbar ut och hävdar att de äger fotbollen. Men de har fel, och deras önskan om mer makt är inte bara orimligt ur affärsmässig och demokratisk synvnkel, det riskerar också att göra stockholmsklubbarna mindre attraktiva för spelare och publik. Fotbollsklubbar är idag affärsdrivande företag, den makt supportrarna har (normativt) är densamma som en kund har i relation till ett företag. Supportrarna (och jag) må beklaga det, men sådan har utvecklingen blivit i internationell och svensk fotboll.

För den som suttit på pendeln på Södra Station och nästan inte vågat gå av eftersom Bajens supportrar gastar, bankar på tåget och rusar runt på plattformen känns inte idén att supportrarna äger fotbollen som någon bra idé. Inte heller när man på Slussen genom de öppna dörrarna på t-banan hör och ser ett tiotal svartklädda, huvförsedda troligen unga män som taktfast och militärt skriker ”Vi hatar gnaget! Vi hatar gnaget!” tills tåget sluter dörrarna och fortsätter söderut så känns idén vidare smaklig. Låt oss säga att när jag under en tid på 1980-talet var ihop med en AIK:are – i Göteborg – också hade en del intressanta erfarenheter av samma slag i släptåg.

I formell mening så äger kapitalet fotbollen, i mindre formell mening TV-bolagen som flyttar runt matcherna som de vill och i någon allmän mening så är det vi fotbollsälskare som äger fotbollen. Och jag känner mig då inte representerad av de 30-åriga män med lite väl höga tankar om sin egen förmåga att driva fotbollsföretag.

Kanske borde Kalmars guld leda till lite mer av självprövning även från stockholmssupportrarnas sida?

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Löjligt om tillsatser i maten

Mats-Eric Nilsson har tidigare gett ut boken ”Den hemlige kocken” och intervjuas i sin egen tidning SvD i Allhelgonahelgen om alla sorters ”matfusk”. Nilsson avslöjar hemligheter som att ”hemlagade” köttbullar i butiken inte är hemlagade alls eller att ”naturliga” råvaror minsann har värmebehandlats eller behandlats med mystiska gaser. Jaha, det var ju en nyhet. Inte.

Nilsson gör som så många andra journalister när de upptäcker något som de inte visste förut. De skriver en bok. För journalister har ju både språkets gåva och de rätta kontakterna. Att vi som lärde oss laga mat i skolans hemkunskapsundervisning (jag kan fortfarande göra god kycklig med curry efter de receptet) och gick på kurser om näringslära och matlagning i samband med att vi flyttade hemifrån eller läste riktiga (just det, riktiga) kokböcker alltid vetat det Nilsson skriver är inte intressant. Hur dumma tror Nilsson att vi är? Har han på fullt allvar trott att halvfabrikaten i handeln är samma sak som mammas köttbullar? Och vad menar han med tillsatser förresten – det han kallar naturlig mat är fullt med tillsatser t ex salt, ättika, kylning/värmning/konservering och andra klassiska sätt att bevara matens hållbarhet.

Nej, sluta skriva böcker om självklarheter och använd konsumentmakten till att köpa kravmärkt högrev, steka färsk strömming och köpa rotfrukter och grönsaker efter säsong. Och köp en riktig kokbok, en som är tryckt före 1980…

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!

Individualistisk kristendom

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…

Mera om sekularisering och sekularism

Under konferensen om sekularism och sekularisering (se nedan) diskuterades svensk forskning kring religion, sekularisering och samhällsförändring. Religionssociologen Anders Bäckström presenterade det forskningsprogram för vilket Centrum för religion och samhället vid Uppsala universitet fått ett Linnéstöd om 50 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Bäckström poängterade att religionen som förklaringsfaktor ifråga om välfärdssystem, ohälsa och familjelagstiftning länge negligerats. Han påpekade att detta inte innebär att ”religion” är en monolitisk förklaring utan det intressanta är snarare att låta teologiska perspektiv möta samhällsvetenskapliga – frågan kan t ex vara på vilket sätt Luthers tvåregementslära påverkat uppbyggnaden av välfärdsstaterna i Skandinavien.

Statsvetaren Magnus Hagevi diskuterade om religionens ökade synlighet i samhället kan förklaras utifrån tanken att vi genom sekularisering fått en avreglerad religiös marknad, där olika religiösa uttryck helt enkelt blivit mer intressanta eftersom det råder brist på dem. I sin forskning betonar Hagevi att religion och religiositet kan analyseras utifrån tanken på efterfrågan och tillgång. Hagevis föreläsning gav bl a upphov till en intressant debatt om vad begreppet ”frälsning” egentligen betyder i en post-sekulär tid. Man kan ju förstås ställa frågan om ett sådant begrepp någonsin har haft en enhetlig definition. Har sekulariseringsprocessen ö h t påverkat graden av heterogenitet i begreppet?

Nog framstår sekularisering efter denna konferens som något helt annat (och spännande) än den ”avkristning” som fortfarande ibland förs fram som en seriös tes. Och visst visar konferensen att det finns mer djupsinniga saker att säga om relationen mellan religion och politik än att de skall hållas isär. Hur nu en sådan isärhållning skulle gå till för övrigt.

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!